torsdag 27 juni 2013

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:b


Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)


Den 14 April anlände jag jemte de båda fältsqvadronerne till Anklam (Då vi tågade på ??? öfver Anklamerdamm sågs på båda sidor om ??? långa rader af dödade hästar, ihjälskiutna af ett preusiskt cavalleriregemen som på flykt undan fransmännen kastat sig inom vår gräns, hvarefter hästarne strax dödades.) och beordrades att följande dag åtfölja den ena af dessa sqvadroner till Üeckermünde för att sedan lyda under öfverste Carl von Cardells brigad, hvilken såsom sagdt, blef bataljdagen d. 16 April afskuren.

Den 17:de föll lotten på oss. Vår eftertropp bestående af 2:ne sqvadroner mörnerska husarer och jägare samt vendes artilleri blefvo tillfångatagne. Den sqvadron af skånska husarerne, hvilken jag åtföljde, undkom, äfvensom en betydlig del af fotfolket jemte en kanon och enn haubits, allt till sjöss på några dåliga, men likväl däckade fartyg, tillhörande den lilla stadens köpmän. Sk. husarernas hästar lemnades lösa på gatorna, men sadelmunderingen, af föga värde (den utgjordes af de gamla dragonsadlarne) bergades. Anmärkningsvärdt är, att brigadchefens egna hästar, 5 eller 6 till antalet bevarades på en särskild öppen skuta, men icke en enda af rusthållarnes eller af artilleriets dåvarande särdeles utmärkt sköna hästar.

Sjelfva farleden från Üeckermünde är smal, men på båda sidor omgifven af ett bredt och grundare vatten. I detta grundare vatten vadade fransyska jägare ut nästan upp till midjan, men de måste efter några skotts aflossande snart vända om. För proviant till oss om bord hade väl anstalt blifvit fogad och inlastad å ett fartyg i närheten af staden, hvilket fartyg jemte provianten annammades af fransmännen. De farkoster, hvarå manskapet med befäl inskeppades, lågo längre ut, men äfven dessa hade tagits, om ej händelsevis några af våra kanonslupar legat vid sidan om oss. Ty sedan fienden bemäktigat sig staden, gjorde den äfven försök, att både medelst artilleri och de vadande jägarne fånga oss; men snart gjorde våra gröfre kanoner från sluparna afbräck, så att fienden fann för godt att lemna oss i fred och ro.

Fullkomligt helskinnade undsluppo vi likväl icke, emedan ett par man blesserades, den ene af ett skrubbskott i låret och den andre af ett stycke trä från relingen, lösryckt af en kanonkula. En annan kula slog emot bogsprötet och föll i en båt som låg inunder. Detta var första gången jag hörde fientligt kanondunder, hvilket förorsakade ett ovanligt intryck, som sannolikt måtte varit räddhåga oaktadt jag umgicks med föresats att icke vara rädd. Den skuta, hvarå jag befann mig, låg fienden närmast. Huruvida de öfrige, som lågo något längre ut, ledo någon skada, är mig obekant.

Innan jag gick om bord, besöktes en af våra jägare, som samma dag blifvit af en fransk jägarekula blesserad på ett högst märkligt sätt, i det tungspetsen var afskjuten, utan att hvarken läppar eller tänder blifvit skadade. Tungan redan uppsvullen till den grad att den fyllde munnen och derigenom hindrade talförmågan, hvarför ingen tydning öfver tilldragelsen kunde af honom erhållas; men det är begripligt att, då han sjelf drogs med laddning, hållit munnen öppen med utsträckt tunga, och någon annan förklaring kan ej äga rum. Man får ofta se huru en del menniskor grimasera vid vissa förrättningar, och sådan måste händelsen vid detta tillfälle varit. Franska jägarskottet var emellertid icke illa riktadt. Patienten qvarlemnades och blef tvifvelsutan vårdad af den annalkande fiendens läkare, hvilka aldrig göra åtskilnad mellan vän och ovän.

Förrän fienden hunnit fram till Üeckermünde, hade vi från fartyget tillfälle att åse en flankering på slätten utanför staden emellan mörnerska och franska husarer, ej olik den, som öfvas å våra fredliga excercisfält; men långvarig blef icke denna flankering, ty så snart fransmännens verksammare vapen anlände upphörde husarleken.

Hade Cardell med sin brigad retirerat när han erhöll underrättelsen om franska anfallet, som skedde tidigt på morgonen d. 16 April, om jag rätt mines, var det kapten Clairfelt (sedermera generalmajor), som medförde underrättelsen jemte order från general Armfelt till reträtt. Våra förposter indrogos likfullt icke förrän fram på dagen. Vi lågo en mil bortom Üeckermünde (förposterna längre bort) och hade således 4 tyska mil till Anklam vid vår gräns. Ändtligen börjades reträtten och kunno följande natt på en mil nära Anklam, då full visshet erhölls om fransmännens dervaro.

Nu gällde det att återvända till Üeckermünde. Om Cardell den gången bättre beräknat ställningen, så hade han ej återvändt, utan i stället fortsatt marschen på Anklam. Fransoserna, som gått från Pasewalk 6 mil under fortsatt drabbning, voro naturligtvis tämligen trötta och således icke utan behof af hvila. Vi hade väl också gått ett stycke väg, men utan kamp. För öfrigt till märkandes att Anklam är smal och vår väg hade blifvit att gå tvärtigenom. Väl hade vi derigenom kunnat förlora folk, men sannolikt vida mindre än genom återtåget och dertill vedermödorne som sedan träffade oss på Haffet.

Förbittringen emot öfverste Cardell blef stor men ingen vågade anfalla eller anklaga honom. Deremot hade han säkert blifvit mycket besvärad ifall de krigsfångne snart frigifvits i stället för den långvariga fångenskapen, hvarigenom allt vardt glömt. Cardell steg sedan efter hand i generalsgrader, och fick omsider tillfälle att bättre utmärka sig under die Völkerschlacht bei Leipzig den 18 Oktober 1813. En seger vanns visserligen den dagen af de allierade, men med 300 000 man 100 000 på öppet fält, var just icke så mycket att skryta öfver, och utom Bernadotte hade förhållandet kanske ändå kommit att få en annan färg.

Återkomne till Üeckermünde, hade vi suttit 20 timmar till häst utan att hvarken sjelfve få tid att äta eller fodra de arma djuren, hvarigenom de smalnade så ansenligt att sadelgjordarna måste esomoftast åtdragas. Händelsevis hade jag för dagen fått en nummerhäst, den uthålligaste i sqvadron, men med ett lynne, i följe hvaraf han ej kunde förmås att gå ur sqvadron, men gick eljest ganska väl i sqvadrons afmarsch. Hade vi den dagen kommit i affär, så hade det nog gått för sig i fråga om choc, men omöjligt i annat afseende. Han var make till Ehrengranats häst (se föreg. stycke). För öfrigt tillhörde det icke mig att agera memorant. Sqvadronschefen, major Winklerfelt, hade utfunderat den hästen, på det att jag skulle ovilkorligen vara till hands. Jag hade i alla fall aldrig ärnat flykta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar