Fjerde stycket
Mina krigsminnen från 1807 (forts)
Den 14 April anlände jag jemte de båda
fältsqvadronerne till Anklam (Då vi tågade på ??? öfver
Anklamerdamm sågs på båda sidor om ??? långa rader af dödade
hästar, ihjälskiutna af ett preusiskt cavalleriregemen som på
flykt undan fransmännen kastat sig inom vår gräns, hvarefter
hästarne strax dödades.) och beordrades att följande dag åtfölja
den ena af dessa sqvadroner till Üeckermünde för att sedan lyda
under öfverste Carl von Cardells brigad, hvilken såsom sagdt, blef
bataljdagen d. 16 April afskuren.
Den 17:de föll
lotten på oss. Vår eftertropp bestående af 2:ne sqvadroner
mörnerska husarer och jägare samt vendes artilleri blefvo
tillfångatagne. Den sqvadron af skånska husarerne, hvilken jag
åtföljde, undkom, äfvensom en betydlig del af fotfolket jemte en
kanon och enn haubits, allt till sjöss på några dåliga, men
likväl däckade fartyg, tillhörande den lilla stadens köpmän. Sk.
husarernas hästar lemnades lösa på gatorna, men sadelmunderingen,
af föga värde (den utgjordes af de gamla dragonsadlarne) bergades.
Anmärkningsvärdt är, att brigadchefens egna hästar, 5 eller 6
till antalet bevarades på en särskild öppen skuta, men icke en
enda af rusthållarnes eller af artilleriets dåvarande särdeles
utmärkt sköna hästar.
Sjelfva farleden
från Üeckermünde är smal, men på båda sidor omgifven af ett
bredt och grundare vatten. I detta grundare
vatten vadade fransyska jägare ut nästan upp till midjan, men de
måste efter några skotts aflossande snart vända om. För proviant
till oss om bord hade väl anstalt blifvit fogad och inlastad å ett
fartyg i närheten af staden, hvilket fartyg jemte provianten
annammades af fransmännen. De farkoster, hvarå manskapet med befäl
inskeppades, lågo längre ut, men äfven dessa hade tagits, om ej
händelsevis några af våra kanonslupar legat vid sidan om oss. Ty
sedan fienden bemäktigat sig staden, gjorde den äfven försök, att
både medelst artilleri och de vadande jägarne fånga oss; men snart
gjorde våra gröfre kanoner från sluparna afbräck, så att fienden
fann för godt att lemna oss i fred och ro.
Fullkomligt
helskinnade undsluppo vi likväl icke, emedan ett par man
blesserades, den ene af ett skrubbskott i låret och den andre af ett
stycke trä från relingen, lösryckt af en kanonkula. En annan kula
slog emot bogsprötet och föll i en båt som låg inunder. Detta var
första gången jag hörde fientligt kanondunder, hvilket förorsakade
ett ovanligt intryck, som sannolikt måtte varit räddhåga oaktadt
jag umgicks med föresats att icke vara rädd. Den skuta, hvarå jag
befann mig, låg fienden närmast. Huruvida de öfrige, som lågo
något längre ut, ledo någon skada, är mig obekant.
Innan jag gick om
bord, besöktes en af våra jägare, som samma dag blifvit af en
fransk jägarekula blesserad på ett högst märkligt sätt, i det
tungspetsen var afskjuten, utan att hvarken läppar eller tänder
blifvit skadade. Tungan redan uppsvullen till den grad att den fyllde
munnen och derigenom hindrade talförmågan, hvarför ingen tydning
öfver tilldragelsen kunde af honom erhållas; men det är begripligt
att, då han sjelf drogs med laddning, hållit munnen öppen med
utsträckt tunga, och någon annan förklaring kan ej äga rum. Man
får ofta se huru en del menniskor grimasera vid vissa förrättningar,
och sådan måste händelsen vid detta tillfälle varit. Franska
jägarskottet var emellertid icke illa riktadt. Patienten
qvarlemnades och blef tvifvelsutan vårdad af den annalkande fiendens
läkare, hvilka aldrig göra åtskilnad mellan vän och ovän.
Förrän fienden
hunnit fram till Üeckermünde, hade vi från fartyget tillfälle att
åse en flankering på slätten utanför staden emellan mörnerska
och franska husarer, ej olik den, som öfvas å våra fredliga
excercisfält; men långvarig blef icke denna flankering, ty så
snart fransmännens verksammare vapen anlände upphörde husarleken.
Hade Cardell med sin
brigad retirerat när han erhöll underrättelsen om franska
anfallet, som skedde tidigt på morgonen d. 16 April, om jag rätt
mines, var det kapten Clairfelt (sedermera generalmajor), som
medförde underrättelsen jemte order från general Armfelt till
reträtt. Våra förposter indrogos likfullt icke förrän fram på
dagen. Vi lågo en mil bortom Üeckermünde (förposterna längre
bort) och hade således 4 tyska mil till Anklam vid vår gräns.
Ändtligen börjades reträtten och kunno följande natt på en mil
nära Anklam, då full visshet erhölls om fransmännens dervaro.
Nu gällde det att
återvända till Üeckermünde. Om Cardell den gången bättre
beräknat ställningen, så hade han ej återvändt, utan i stället
fortsatt marschen på Anklam. Fransoserna, som gått från Pasewalk 6
mil under fortsatt drabbning, voro naturligtvis tämligen trötta och
således icke utan behof af hvila. Vi hade väl också gått ett
stycke väg, men utan kamp. För öfrigt till märkandes att Anklam
är smal och vår väg hade blifvit att gå tvärtigenom. Väl hade
vi derigenom kunnat förlora folk, men sannolikt vida mindre än
genom återtåget och dertill vedermödorne som sedan träffade oss
på Haffet.
Förbittringen emot
öfverste Cardell blef stor men ingen vågade anfalla eller anklaga
honom. Deremot hade han säkert blifvit mycket besvärad ifall de
krigsfångne snart frigifvits i stället för den långvariga
fångenskapen, hvarigenom allt vardt glömt. Cardell steg sedan efter
hand i generalsgrader, och fick omsider tillfälle att bättre
utmärka sig under die Völkerschlacht bei Leipzig den 18
Oktober 1813. En seger vanns visserligen den dagen af de allierade,
men med 300 000 man 100 000 på öppet fält, var just icke så
mycket att skryta öfver, och utom Bernadotte hade förhållandet
kanske ändå kommit att få en annan färg.
Återkomne till
Üeckermünde, hade vi suttit 20 timmar till häst utan att hvarken
sjelfve få tid att äta eller fodra de arma djuren, hvarigenom de
smalnade så ansenligt att sadelgjordarna måste esomoftast åtdragas.
Händelsevis hade jag för dagen fått en nummerhäst, den
uthålligaste i sqvadron, men med ett lynne, i följe hvaraf han ej
kunde förmås att gå ur sqvadron, men gick eljest ganska väl i
sqvadrons afmarsch. Hade vi den dagen kommit i affär, så hade det
nog gått för sig i fråga om choc, men omöjligt i annat afseende.
Han var make till Ehrengranats häst (se föreg. stycke). För öfrigt
tillhörde det icke mig att agera memorant. Sqvadronschefen, major
Winklerfelt, hade utfunderat den hästen, på det att jag skulle
ovilkorligen vara till hands. Jag hade i alla fall aldrig ärnat
flykta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar