söndag 2 juni 2013

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:c

Här återberättar R vad han hört i barndomshemmet, troligen kompletterat med uppgifter han inhämtat senare.

Finland efter Carls olyckliga nederlag i Ryssland var i friskt minne i min hembygd, i synnerhet till följe af Österbottningarnas (Wasagossarna) yttersta försök till sjelfförsvar under en Armfelt i slaget vid Storkyro, en socken med det största åkerfält i landet, hvaraf ordspråket: ”Storkyro åker och Limingo äng hava ej sin like i bredd eller längd”. Hvad Armfelt vid detta tillfälle hade att bjuda mot Ryssen utgjorde ej fullt 6 000 man emot 18 000. Finska infanteriet visade under af tapperhet och det förmodades att oaktadt Ryssarnes öfverlägsenhet i mantal, hade slaget vunnits om infanteriet blifvit behörigt understödt af kavalleriet, hvars befälhavare var Delabbarre (de la Barre), hvilken flydde under bataljen. Armfelt som ännu uppehöll sig i nordligaste delen med några qvarlefvor af armén erhöll ??? af rådet att ??? lemna landet. Detta fältslag stod d. 18 Februari 1714. Enligt utsago var en del af fotfoket ej beväpnadt med skjutgevär, utan endast med påkar, medelst hvilka de ville föröka hvad fysisk kraft kunde förmå. Vissa påkbeväpnade krigare hade förenat sig i smärre afdelningar till fem i hvarje. De få öfverlefvande buro sedan namn af femmänningar och bland dem lefde ännu någon inpå 1770-talet, hvarom de gamla i bygden berättade, och var känd både till namn och hemvist.

Efter detta olycksbringande nederlag blef hela Österbotten, likasom det sydligare året förut, utplundradt, ej blott penningar och matförråd, utan ock på barn, nämligen sådana, som ej voro alltför späda, hvarmed afsigten var att befolka det nyligen anlagda Petersburg. De späda barnen blefvo deremot till en del ihjälstuckna med pikar eller bajonetter. Folket höllo sig till en del, så vidt de kunde, undan i skogarna.
 
Huru Ryssen i öfrigt huserade i detta land under detta och föregående åren, blef allmänt omtaladt, och för öfrigt både genom äldre och nyare tryckta berättelser ådagalagdt. Såsom exempel må dock här anföras, att en klockare fastspikades lefvande på kyrkodörren och en prest rycktes ned från predikstolen och piskades till döds, en annan prest begrofs lefvade i upprätt ställning, hvarefter tungan afskars och munnen uppristades å båda sidor till öronen samt lemnades att sålunda njuta döden. Bönder hängdes mellan trän med ryggen nedvänd och stektes öfver eld samt släpades derefter, ännu lefvande, på snöskaren för att ytterligare plågas genom afrifvande af brandskorpan. I somliga hus mördades alla jemte de spädare barnen, som ej kunde medföras. De som händelsevis hade penningar och ej strax aflemnade dem, blefvo fastbundna vid väggen och piskades till döds. Åtskilliga indrefvos i eldade bakugnar för att lefvande stekas. Sådant var ryska bödelsvåldets framfart i then tiden, och märkvärdigt nog, var en af ryska högre befälhafvarne furst Gallizin, hvilken lemnat liknande efterträdare, hvarå exempel förekomma äfven i de sista tiderna. Sådana gräsligheter hörde till vanliga samtalsämnen under aftonstunderna.

Bland de få öfverblefne soldater från konung Carls tid, lefde en, som jag i min barndom såg, hvilken blef 110 år gammal, och eget nog, var hans hustru 105 år. Båda dogo inom ett år vid början af Gustaf III:s krig.

Oaktadt de fasansvärda tilldragelser, som träffade detta land, hvartill den tolfte Carl var på sitt sätt vållande, förblef hjelten ändå en fortfarande folkets älskling. Detta så rysshatande folk skulle dock omsider, i följd af en förståndslös konung falla under ryssväldet. Det var ett folk så äkta svenskt, att sjelfva svenskarne på denna sidan bottenhafvet aldrig varit fädernesland mera tillgifne. Dessa Finlands svenskar uppofrade gerna allt för sitt fäderneslands räddning. Äfven under det sistutkampade kriget deltog mången Wasagosse med utmärkelse. Dessa gossar som för tillfället frivilligt voro indelte till ett särskildt regemente under benämning Wasa regemente, i historien bekant under namnet Wasagossar.

Mången frivillig, icke till armén hörande kämpe, blef sedermera på ett äkta barbariskt vis misshandlad af deras blifvande beherskare, ja till och mördade. Sådan var händelsen i Närpes socken med flere ställen. En handlande Blad i Kaskö, som ej deltagit i någon folkrörelse, men misstänkt af ryssarne såsom den, hvilken skulle hafva uppviglat allmogen i berörde socken, blef afklädd och fängslad emellan 2:ne kosackhästar med hvilka han måste naken springa eller släpas under traf eller galopp. I sjelfva Wasa, hvarifrån ryssarne under samma krig blefvo af en från Westerbotten lanndstigen trupp drifven ur staden, Ryssarne men snart förstärkte återvände och störtade in i husen, hvarest ånyo plundrades och dertill mördade icke mindre än 10 borgare eller handlande. Blodbadet utfördes, till följe af att flere invånare under ryssarnas reträtt ur staden hade skjutit och träffat några ryssar. Under mördandet ropade ryska befälhafvaren (Kominski?) ”dobra karaschå” - bra skönt. Ryska folket skall i allmänhet ej vara så grymt, men är läraktigt då ledes af ett rått och omoraliskt befäl. Denna råhet fortfar alltjemt. Väl finnes mången civiliserad och förfinad Ryss, men sällan står en sådan i soldatlederna. Humanitet har ej spridt sig långt ner.

1 kommentar:

  1. Teckenförklaring: ?=osäker/svårtolkad men noterad tolkning, ???=ingen tolkning dvs ej noterat ord

    SvaraRadera