Rabbéns jaktintresse

Följande klipp är hämtat från Osbergs beskrivning av ritmästare Arfwidsson i Lund. A. dog 1831 vilket placerar dessa aktiviteter senast under 1820-talet.

Utdrag från Osberg
 

Det råder ingen tvekan om att R ägnade en del av sin tid åt att dressera jakthundar. Inspiration och information fick han från en tysk jägmästare som kom till Trolleholm tidigast 1810 och dog där 1830. Det är också han som fått låna ut sitt namn till den titel, Mierke, eller konsten att dressera hönshunden, som R gav sin bok. Den kom först ut 1831 men kom sedan i flera upplagor och fanns därmed i många jägares bokhyllor. Utan att ha läst boken så gissar jag att det R själv berättar om dressyr, i kapitlet om Ehrengranat, påminner om innehållet i boken.

Ytterligare ett tecken på hans jaktintresse är nedanstående diplom av den 3 Maj 1836 där han kallas ”Medlem av Zoologiska Jägare Sällskapet”.





Diplom



Beträffande jakt vid denna tid har senare följande skrivits: ”Tiden från 1789 och de tre första decennierna in på 1800-talet har kallats ”förfallets tid” i den svenska jaktens historia. När jakten plötsligt var fri att bedrivas av var och en som ägde jord var det som om sekler av hämmad jaktlust och bitterhet över kungahusets och adelns jaktprivilegier utlöste en fullkomligt hämningslös massaker på viltet.”

Förhållandena i Skåne kan av historiska skäl sett något annorlunda ut än för riket i övrigt. Det var hur som helst vid denna tid R's och Arwidssons jakt ägde rum. Det förefaller troligt att de hade överenskommelse med markägare för jakt på småvilt som dessa vanligtvis inte var speciellt intresserade av.

Man kan fråga sig om jägarna hade samma romantiska uppfattning om sina utfärder som Osberg men omväxling och avkoppling erbjöd säkert dessa utfärder.



Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:b

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Den 14 April anlände jag jemte de båda fältsqvadronerne till Anklam (Då vi tågade på ??? öfver Anklamerdamm sågs på båda sidor om ??? långa rader af dödade hästar, ihjälskiutna af ett preusiskt cavalleriregemen som på flykt undan fransmännen kastat sig inom vår gräns, hvarefter hästarne strax dödades.) och beordrades att följande dag åtfölja den ena af dessa sqvadroner till Üeckermünde för att sedan lyda under öfverste Carl von Cardells brigad, hvilken såsom sagdt, blef bataljdagen d. 16 April afskuren.

Den 17:de föll lotten på oss. Vår eftertropp bestående af 2:ne sqvadroner mörnerska husarer och jägare samt vendes artilleri blefvo tillfångatagne. Den sqvadron af skånska husarerne, hvilken jag åtföljde, undkom, äfvensom en betydlig del af fotfolket jemte en kanon och enn haubits, allt till sjöss på några dåliga, men likväl däckade fartyg, tillhörande den lilla stadens köpmän. Sk. husarernas hästar lemnades lösa på gatorna, men sadelmunderingen, af föga värde (den utgjordes af de gamla dragonsadlarne) bergades. Anmärkningsvärdt är, att brigadchefens egna hästar, 5 eller 6 till antalet bevarades på en särskild öppen skuta, men icke en enda af rusthållarnes eller af artilleriets dåvarande särdeles utmärkt sköna hästar.

Sjelfva farleden från Üeckermünde är smal, men på båda sidor omgifven af ett bredt och grundare vatten. I detta grundare vatten vadade fransyska jägare ut nästan upp till midjan, men de måste efter några skotts aflossande snart vända om. För proviant till oss om bord hade väl anstalt blifvit fogad och inlastad å ett fartyg i närheten af staden, hvilket fartyg jemte provianten annammades af fransmännen. De farkoster, hvarå manskapet med befäl inskeppades, lågo längre ut, men äfven dessa hade tagits, om ej händelsevis några af våra kanonslupar legat vid sidan om oss. Ty sedan fienden bemäktigat sig staden, gjorde den äfven försök, att både medelst artilleri och de vadande jägarne fånga oss; men snart gjorde våra gröfre kanoner från sluparna afbräck, så att fienden fann för godt att lemna oss i fred och ro.

Fullkomligt helskinnade undsluppo vi likväl icke, emedan ett par man blesserades, den ene af ett skrubbskott i låret och den andre af ett stycke trä från relingen, lösryckt af en kanonkula. En annan kula slog emot bogsprötet och föll i en båt som låg inunder. Detta var första gången jag hörde fientligt kanondunder, hvilket förorsakade ett ovanligt intryck, som sannolikt måtte varit räddhåga oaktadt jag umgicks med föresats att icke vara rädd. Den skuta, hvarå jag befann mig, låg fienden närmast. Huruvida de öfrige, som lågo något längre ut, ledo någon skada, är mig obekant.

Innan jag gick om bord, besöktes en af våra jägare, som samma dag blifvit af en fransk jägarekula blesserad på ett högst märkligt sätt, i det tungspetsen var afskjuten, utan att hvarken läppar eller tänder blifvit skadade. Tungan redan uppsvullen till den grad att den fyllde munnen och derigenom hindrade talförmågan, hvarför ingen tydning öfver tilldragelsen kunde af honom erhållas; men det är begripligt att, då han sjelf drogs med laddning, hållit munnen öppen med utsträckt tunga, och någon annan förklaring kan ej äga rum. Man får ofta se huru en del menniskor grimasera vid vissa förrättningar, och sådan måste händelsen vid detta tillfälle varit. Franska jägarskottet var emellertid icke illa riktadt. Patienten qvarlemnades och blef tvifvelsutan vårdad af den annalkande fiendens läkare, hvilka aldrig göra åtskilnad mellan vän och ovän.

Förrän fienden hunnit fram till Üeckermünde, hade vi från fartyget tillfälle att åse en flankering på slätten utanför staden emellan mörnerska och franska husarer, ej olik den, som öfvas å våra fredliga excercisfält; men långvarig blef icke denna flankering, ty så snart fransmännens verksammare vapen anlände upphörde husarleken.

Hade Cardell med sin brigad retirerat när han erhöll underrättelsen om franska anfallet, som skedde tidigt på morgonen d. 16 April, om jag rätt mines, var det kapten Clairfelt (sedermera generalmajor), som medförde underrättelsen jemte order från general Armfelt till reträtt. Våra förposter indrogos likfullt icke förrän fram på dagen. Vi lågo en mil bortom Üeckermünde (förposterna längre bort) och hade således 4 tyska mil till Anklam vid vår gräns. Ändtligen börjades reträtten och kunno följande natt på en mil nära Anklam, då full visshet erhölls om fransmännens dervaro.

Nu gällde det att återvända till Üeckermünde. Om Cardell den gången bättre beräknat ställningen, så hade han ej återvändt, utan i stället fortsatt marschen på Anklam. Fransoserna, som gått från Pasewalk 6 mil under fortsatt drabbning, voro naturligtvis tämligen trötta och således icke utan behof af hvila. Vi hade väl också gått ett stycke väg, men utan kamp. För öfrigt till märkandes att Anklam är smal och vår väg hade blifvit att gå tvärtigenom. Väl hade vi derigenom kunnat förlora folk, men sannolikt vida mindre än genom återtåget och dertill vedermödorne som sedan träffade oss på Haffet.

Förbittringen emot öfverste Cardell blef stor men ingen vågade anfalla eller anklaga honom. Deremot hade han säkert blifvit mycket besvärad ifall de krigsfångne snart frigifvits i stället för den långvariga fångenskapen, hvarigenom allt vardt glömt. Cardell steg sedan efter hand i generalsgrader, och fick omsider tillfälle att bättre utmärka sig under die Völkerschlacht bei Leipzig den 18 Oktober 1813. En seger vanns visserligen den dagen af de allierade, men med 300 000 man 100 000 på öppet fält, var just icke så mycket att skryta öfver, och utom Bernadotte hade förhållandet kanske ändå kommit att få en annan färg.

Återkomne till Üeckermünde, hade vi suttit 20 timmar till häst utan att hvarken sjelfve få tid att äta eller fodra de arma djuren, hvarigenom de smalnade så ansenligt att sadelgjordarna måste esomoftast åtdragas. Händelsevis hade jag för dagen fått en nummerhäst, den uthålligaste i sqvadron, men med ett lynne, i följe hvaraf han ej kunde förmås att gå ur sqvadron, men gick eljest ganska väl i sqvadrons afmarsch. Hade vi den dagen kommit i affär, så hade det nog gått för sig i fråga om choc, men omöjligt i annat afseende. Han var make till Ehrengranats häst (se föreg. stycke). För öfrigt tillhörde det icke mig att agera memorant. Sqvadronschefen, major Winklerfelt, hade utfunderat den hästen, på det att jag skulle ovilkorligen vara till hands. Jag hade i alla fall aldrig ärnat flykta.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar III

Tredje stycket.

Min bekantskap med Ehrengranat.

1804 studerade jag hästanatomi under den ädle Ar.? Henr. Florman tillika med min vän Claes Adam Ehrengranat, den oförgätlige, som följde med hästen i boken (hans eget uttryck). Han studerade ut detta djur, och konstruerade till följe deraf en trähäst, hvilken gafs alla de former och ledfogningar, hvaraf detta djurs rörelser äro beroende. Att bedöma hofstallmästare Ehrengranat såsom ryttare, ligger utom min konstdomartalang. Nog såg jag honom mången gång både i yngre åren och äfven sedan behandla sin häst, men deröfver blott beundran, icke domsrätt. Han hann ej bli rätt gammal, - vi voro nära jämnårige. Emot sin böjelse måste han för tidigt afstå från ridningen i anledning af en förmärkt knäsvaghet, men han fortfor dock med med handhavande af sin ridskola, äfvensom ock med enskild hästdressyr, som då utfördes medelst töm, och bildade dymedelst, t.e. Bucephalus?, till dansare. Sålänge han ännu sjelf red, fanns på Flyinge flere konstmessigt bildade hästar, hvaribland kan nämnas Vigoureux, hvilken regelenligt galopperade baklänges.

Såsom sagdt, blef Ehrengranat icke mycket gammal, dock ännu i sin fulla verksamhet då öfverstuteristyrelsen på sitt vis ansåg honom för gammal; man uppfann medel, hvarigenom han nära nog störtades från sin älsklingssysselsättning på det af honom omskapade Flyinge. Han hade likväl törhända? fått såsom en skugga qvarbli på Flyinge, om hans stolta sinne och starka hederskänsla, som ??? i detta höga bröst, förmått honom att vika. Stuteriets upplösning och förvandling till blott hingstdepot, var den stötesten för hvilken han vek undan. Särdeles anmärkningsvärdt härvid är, att sedan man gjort mycket oväsen för genomförandet af en total reform vid Flyinge, infördes, ej långt efter Ehr. afträdande, stuteriväsendet omigen, och märk! sedan den skönaste afkomman blifvit, till prydnad för annan inrättning afhänd. Man umgicks äfven med idéen om införande af engelskt fullblod såsom uteslutande allt annat, hvarigenom Ehrengranat trodde sig finna ridkonstens tillbakagående. Han älskade sin Flyingeafvel med dess runda former, och ville helst använda densamma. Beträffande hastigheten, komma vi vanligtvis fort nog utan engelskt fullblod, - var hans yttrande.

Uti de hingstar, som Ehrengranat 1813 inköpte i södra Ryssland, ingick likafullt i en del af dem både engelskt och arabiskt fullblod, fast ej till den grad att fullblodstypen blifvit särdeles märkbart framstående. Rörande denna korsning hade Ehr. ej fått någon underrättelse. Han betraktade endast formerna, i hvilka han fann behag. Vår Noring utredde många år efteråt historien om dessa hingstars tillkomst. Denne Noring var i allmänhet mycket hemmastadd i hästhistorien.

Beträffande fullblodshästens otjenlighet för ridkonsten, har dock i senare tid motsatsen blifvit af någon konstberidare ådagalagd, ty man har med en sådan häst genomgått hela manegen, till och med kapriolsprånget. Men, måhända, utförbart blott i enstaka fall?

Ehrengranat hyste mycken aktning för Florman såsom anatom och hästkännare, och Florman värderade Ehr. ganska högt. De föreställde ömsesidiga storheter.

Då Ehrengranat såsom löjtnant 1807? ??? vistades i Lund tillbringade jag en eller annan ledig stund hos honom. Under den tiden hade han hästar från Flyinge och gaf ridlektioner för ynglingar, som voro eller ämnade sig till kavallerister.

Långt senare uppvaktade jag honom åtskilliga gånger på Flyinge, och vid ett af dessa tillfällen kom jag i sällskap med en gammal kornet Herzman från Hjularöd, vi voro båda till häst. Hertzman, en ungdomsbekant med Ehr., red för tillfället en af honom sjelf väl dresserad hingst, och jag på en annan hingst.Vid afridning från Flyinge ville Herzman visa färdigheten hos sin häst, och började manöverna på den rymliga gården, hvarvid E. med sin basstämma ropade: ”rid af gården, professorn rider bättre än du”. Naturligtvis allt på gyckel, ty H. var en utmärkt ryttare, och jag icke längre kommen än till bruket af hand och ben i allmänhet, och af naturen sadelfast; och hade aldrig haft för afsigt att hinna längre i denna konstutöfning, helst jag hade annan sysselsättning och dessutom aldrig ägt en egen häst. Herzmans häst var förut ganska väl känd af Ehr, äfvensom dess högre förmåga och färdighet.

En sägen har uppkommit beträffande Ehrengranat, som lyder: att han, under sitt vistande i Köpenhamn, skulle en dag i ridhuset försöka en ostyrig häst, som ingen kunnat rida. Ehr. sätter sig opp och i detsamma skall han med någon viss rörelse knäckt hästens rygg, hvarigenom djuret blifvit orörligt stående, spak, men obrukbar. Huruvida berättelsen är sannfärdig lemnas derhän. Jag har så mycket mindre kunnat utforska densamma, som den först efter Ehrengranats timade död i Stockholm kommit till min kunskap. I stallet var Ehrgranat sträng ordningsman, och enligt sägen skall han begagnat käppen något för mycket. Jag såg den aldrig i bruk.

Ehrengranat, hvars hufvudsysselsättning rörde hästdressyr både i tankar ord och gerningar, hade försport att jag blifvit en utmärkt hunddresserare, och frågade mig hvilken metod jag begagnade samt huruvida den kunde appliceras på hästen. Antingen jag funnit den våldsamma eller milde behandlingen bäst? Svaret blef: att båda metoderna äro under vissa vilkor användbara, men derföre icke för hvilken hund som helst. I fråga om hönshunden till jagt, bör noga akt gifvas på lynnet. Följaktligen måste hårda medel användas för en hård och halsstarrig hund, men deremot vid fråga om böjlig hund bör naturligtvis skonsamhet iakttagas. Ett hufvudvilkor för afrättaren?, blir i begge fallen tålamod. Såkallade blödiga hundar äro icke alltid böjliga. Vid all dressering erfordras dessutom något, som man kan kalla hundförstånd. Ehrengranats metod för hästen var gemenligen våldsam.

Vid ett annat tillfälle åstundade han att få en svensk benämning på egenskapen hos hästar som under ridning envist tränga sig mot väggen, hvarå lemnades en tydning, som jag lärt i Skåne, der en sådan egenskap kallas väggvane. Ja så: då har jag en häst med väggvane.

Då hofstallmästar Ehr. lemnat Flyinge och huserade Lund, gjorde han mig den äran med ett besök, hvarunder missbelåtenheten öfver ställningss? utbrast. Orden kunna vi förtiga.