Fjerde stycket
Mina krigsminnen från 1807
Såsom anställd underläkare eller,
som fullmakten lydde: E. Ord. bataljonsfältskär, beordrades jag att
till vår dåvarande andel i Pommern åtfölja de tvenne s.k.
fältsqvadron af Skånska husarerne. Alla afgingo på köpmansskutor
från Ystad den 10:de Mars 1807.
Slumplyckan ville att jag kom på den minsta och minst välseglande,
och blef sist inskeppad. Kommen till sjöss, uppväxte en storm med
knapp vind, och till följe deraf nåd vi ej landstigningsstället,
Pertsredd? vid Rügen, hvarken den dagen eller de 2:ne följande
dagarna, emedan vi mot aftnarna måste, af fruktan för bränningar i
mörkret, styra kosan tillbaka åt skånska vatten, och sedan i
dagningen omigen. De andra fartygen, som fått försprång, nådde
målet redan första dagen. Fjerde dagen med mera gynnande vind och
en labber kultje förde oss till bestämda landningsstället, som
inträffade den 14 Mars, eller samma dag då Cardell företog sitt
dåraktiga anfall på en fransk redutt, hvarvid mycket folk
förspilldes, isynnerhet af Elfsborgs regemente.
Under det Cardell
var i anmarsch inkastade fransmännen förstärkning i redutten, men
skott derifrån aflossades ej förrän Cardell med sina män
nedstigit i grafven, som omgaf redutten, i hvilken ännu icke fanns
vatten. Att skjuta uppifrån eller öfver vallen på svenskarne i
grafven blef naturligtvis ganska lätt, och motstånd i vår
ställning ej tänkbar. Meningen, som var att storma, var till den
grad illa beräknad, att den låg i strid mot sunda förnuftet. Då
nu meningen gälde att löpa storm, hvarför kringgicks icke redutten
för att kunna intränga på ingångssidan. För öfrigt hade i allt
fall ingenting dermed vunnits.
Fransoserne
innehade, utom Stralsund, hela fasta landet, och ditåt var ej
rådligt att gå, hvarföre landstigningen skedde på Rygen, hvilken
ö ännu var i vårt våld. Under stormen på hafvet föllo många
hästar omkull, hvaraf fem blefvo af de ännu stående ihjältrampade.
Hästarna voro ställda i två rader, vända med hufvuden inåt en
längsgående krubba, hvilken, om den händelsevis lossnat, hade hela
lasten, bestående af hästar, ramlat åt ena sidan, och sålunda
allt förlorats.
Under fjerde dagens
behagligare väder upphunnos vi af en engelsk krigsbrigg, som sände
en kula efter oss, hvilken föll ett stycke akter ut; men egelsmannen
nöjde sig ej dermed, utan skickade snart en annan, som strök
styrbord ett par alnar från relingen. Hennes ljud var nykommet, och
väckte tanken på mera sådant en annan gång. Vår skutskeppare, ej
beredd på dylikt äfventyr, fick emedlertid brådtom för att visa
sin flagg. Engelska kaptenen, som förde en snällseglare, hade snart
hunnit oss, och nu så mycket förr, som vår skeppare måste dreja
bi. Kaptenen kom nu ur en liten båt om bord för att visitera
lasten. Sedan han sett hästarne, fann han sig belåten, och
berättade att han legat utanför Danzig men måst begifva sig undan
för fransmännen, som nu belägrade den befästade staden. Denne
kaptens förfarande mot oss är ingen ovanlig engelsk metod. Ingen
försyn.
På Rygen blefvo vi
inqvarterade. Snart råkades ryttmästare Strussenfelt och blef jemte
honom inqvarterad hos en f.d. Ryttmästare Platen på Venz?, hvilken
tjent vid samma regemente. Vistandet der var trefligt och varade till
den förste April då order kommo till uppbrott för att gå öfver
till Stralsund.
Marskalk Mortier
(sedan Hertig af Treviso, som blef ihjälskjuten vid Fieschis
attentat mot Ludvig Philip) hade i Februari inryckt i Pommern och
belägrade Stralsund, men fick under tiden af Napoleon ett annat
uppdrag och belägringen skulle för en tid upphäfvas, hvarföre han
strax drog större delen af sin styrka ur Pommern och gaf befallning
åt de qvarvarande att också snart lämna hela landet. Svenskarna i
Strals, härom underrättade ryckte ut med hela styrkan, angriper den
svagare franska hären, slår densamma, fast med svårighet, och
förföljer den till Pasewalk, hvarest den gjorde halt på allvar.
De 2:ne sqvadroner,
jag från Stralsund åtföljde, togo, enligt order, en omväg till
Lvits? För att rensa landet från fienden, som då redan var borta.
Dessa sqvadroner deltogo således icke i den föregifna segern,
hvilken så högtidligt firades med lofsånger i Sverige.
Men glädjen blef ej
långvarig, ty redan d. 16 April anföllos svenskarne af marskalk
Brune (som aflöst Mortier) och blefvo efter vanligheten slagna, samt
återigen förpassade inom vår gräns, med undantag af Cardells
brigad som blef afskuren utan att deltaga i dagens äfventyr. Armfelt
förde hufvudstyrkan och blesserades i benet, hvarefter Vegesack
erhöll befälet och blef blesserad i halsen. Snart derefter afslöts
stillestånd emellan vår generalguvernör grefve von Essen och den
franska marskalken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar