Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:b

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Den 14 April anlände jag jemte de båda fältsqvadronerne till Anklam (Då vi tågade på ??? öfver Anklamerdamm sågs på båda sidor om ??? långa rader af dödade hästar, ihjälskiutna af ett preusiskt cavalleriregemen som på flykt undan fransmännen kastat sig inom vår gräns, hvarefter hästarne strax dödades.) och beordrades att följande dag åtfölja den ena af dessa sqvadroner till Üeckermünde för att sedan lyda under öfverste Carl von Cardells brigad, hvilken såsom sagdt, blef bataljdagen d. 16 April afskuren.

Den 17:de föll lotten på oss. Vår eftertropp bestående af 2:ne sqvadroner mörnerska husarer och jägare samt vendes artilleri blefvo tillfångatagne. Den sqvadron af skånska husarerne, hvilken jag åtföljde, undkom, äfvensom en betydlig del af fotfolket jemte en kanon och enn haubits, allt till sjöss på några dåliga, men likväl däckade fartyg, tillhörande den lilla stadens köpmän. Sk. husarernas hästar lemnades lösa på gatorna, men sadelmunderingen, af föga värde (den utgjordes af de gamla dragonsadlarne) bergades. Anmärkningsvärdt är, att brigadchefens egna hästar, 5 eller 6 till antalet bevarades på en särskild öppen skuta, men icke en enda af rusthållarnes eller af artilleriets dåvarande särdeles utmärkt sköna hästar.

Sjelfva farleden från Üeckermünde är smal, men på båda sidor omgifven af ett bredt och grundare vatten. I detta grundare vatten vadade fransyska jägare ut nästan upp till midjan, men de måste efter några skotts aflossande snart vända om. För proviant till oss om bord hade väl anstalt blifvit fogad och inlastad å ett fartyg i närheten af staden, hvilket fartyg jemte provianten annammades af fransmännen. De farkoster, hvarå manskapet med befäl inskeppades, lågo längre ut, men äfven dessa hade tagits, om ej händelsevis några af våra kanonslupar legat vid sidan om oss. Ty sedan fienden bemäktigat sig staden, gjorde den äfven försök, att både medelst artilleri och de vadande jägarne fånga oss; men snart gjorde våra gröfre kanoner från sluparna afbräck, så att fienden fann för godt att lemna oss i fred och ro.

Fullkomligt helskinnade undsluppo vi likväl icke, emedan ett par man blesserades, den ene af ett skrubbskott i låret och den andre af ett stycke trä från relingen, lösryckt af en kanonkula. En annan kula slog emot bogsprötet och föll i en båt som låg inunder. Detta var första gången jag hörde fientligt kanondunder, hvilket förorsakade ett ovanligt intryck, som sannolikt måtte varit räddhåga oaktadt jag umgicks med föresats att icke vara rädd. Den skuta, hvarå jag befann mig, låg fienden närmast. Huruvida de öfrige, som lågo något längre ut, ledo någon skada, är mig obekant.

Innan jag gick om bord, besöktes en af våra jägare, som samma dag blifvit af en fransk jägarekula blesserad på ett högst märkligt sätt, i det tungspetsen var afskjuten, utan att hvarken läppar eller tänder blifvit skadade. Tungan redan uppsvullen till den grad att den fyllde munnen och derigenom hindrade talförmågan, hvarför ingen tydning öfver tilldragelsen kunde af honom erhållas; men det är begripligt att, då han sjelf drogs med laddning, hållit munnen öppen med utsträckt tunga, och någon annan förklaring kan ej äga rum. Man får ofta se huru en del menniskor grimasera vid vissa förrättningar, och sådan måste händelsen vid detta tillfälle varit. Franska jägarskottet var emellertid icke illa riktadt. Patienten qvarlemnades och blef tvifvelsutan vårdad af den annalkande fiendens läkare, hvilka aldrig göra åtskilnad mellan vän och ovän.

Förrän fienden hunnit fram till Üeckermünde, hade vi från fartyget tillfälle att åse en flankering på slätten utanför staden emellan mörnerska och franska husarer, ej olik den, som öfvas å våra fredliga excercisfält; men långvarig blef icke denna flankering, ty så snart fransmännens verksammare vapen anlände upphörde husarleken.

Hade Cardell med sin brigad retirerat när han erhöll underrättelsen om franska anfallet, som skedde tidigt på morgonen d. 16 April, om jag rätt mines, var det kapten Clairfelt (sedermera generalmajor), som medförde underrättelsen jemte order från general Armfelt till reträtt. Våra förposter indrogos likfullt icke förrän fram på dagen. Vi lågo en mil bortom Üeckermünde (förposterna längre bort) och hade således 4 tyska mil till Anklam vid vår gräns. Ändtligen börjades reträtten och kunno följande natt på en mil nära Anklam, då full visshet erhölls om fransmännens dervaro.

Nu gällde det att återvända till Üeckermünde. Om Cardell den gången bättre beräknat ställningen, så hade han ej återvändt, utan i stället fortsatt marschen på Anklam. Fransoserna, som gått från Pasewalk 6 mil under fortsatt drabbning, voro naturligtvis tämligen trötta och således icke utan behof af hvila. Vi hade väl också gått ett stycke väg, men utan kamp. För öfrigt till märkandes att Anklam är smal och vår väg hade blifvit att gå tvärtigenom. Väl hade vi derigenom kunnat förlora folk, men sannolikt vida mindre än genom återtåget och dertill vedermödorne som sedan träffade oss på Haffet.

Förbittringen emot öfverste Cardell blef stor men ingen vågade anfalla eller anklaga honom. Deremot hade han säkert blifvit mycket besvärad ifall de krigsfångne snart frigifvits i stället för den långvariga fångenskapen, hvarigenom allt vardt glömt. Cardell steg sedan efter hand i generalsgrader, och fick omsider tillfälle att bättre utmärka sig under die Völkerschlacht bei Leipzig den 18 Oktober 1813. En seger vanns visserligen den dagen af de allierade, men med 300 000 man 100 000 på öppet fält, var just icke så mycket att skryta öfver, och utom Bernadotte hade förhållandet kanske ändå kommit att få en annan färg.

Återkomne till Üeckermünde, hade vi suttit 20 timmar till häst utan att hvarken sjelfve få tid att äta eller fodra de arma djuren, hvarigenom de smalnade så ansenligt att sadelgjordarna måste esomoftast åtdragas. Händelsevis hade jag för dagen fått en nummerhäst, den uthålligaste i sqvadron, men med ett lynne, i följe hvaraf han ej kunde förmås att gå ur sqvadron, men gick eljest ganska väl i sqvadrons afmarsch. Hade vi den dagen kommit i affär, så hade det nog gått för sig i fråga om choc, men omöjligt i annat afseende. Han var make till Ehrengranats häst (se föreg. stycke). För öfrigt tillhörde det icke mig att agera memorant. Sqvadronschefen, major Winklerfelt, hade utfunderat den hästen, på det att jag skulle ovilkorligen vara till hands. Jag hade i alla fall aldrig ärnat flykta.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:a

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807

 

Såsom anställd underläkare eller, som fullmakten lydde: E. Ord. bataljonsfältskär, beordrades jag att till vår dåvarande andel i Pommern åtfölja de tvenne s.k. fältsqvadron af Skånska husarerne. Alla afgingo på köpmansskutor från Ystad den 10:de Mars 1807.

Slumplyckan ville att jag kom på den minsta och minst välseglande, och blef sist inskeppad. Kommen till sjöss, uppväxte en storm med knapp vind, och till följe deraf nåd vi ej landstigningsstället, Pertsredd? vid Rügen, hvarken den dagen eller de 2:ne följande dagarna, emedan vi mot aftnarna måste, af fruktan för bränningar i mörkret, styra kosan tillbaka åt skånska vatten, och sedan i dagningen omigen. De andra fartygen, som fått försprång, nådde målet redan första dagen. Fjerde dagen med mera gynnande vind och en labber kultje förde oss till bestämda landningsstället, som inträffade den 14 Mars, eller samma dag då Cardell företog sitt dåraktiga anfall på en fransk redutt, hvarvid mycket folk förspilldes, isynnerhet af Elfsborgs regemente.

Under det Cardell var i anmarsch inkastade fransmännen förstärkning i redutten, men skott derifrån aflossades ej förrän Cardell med sina män nedstigit i grafven, som omgaf redutten, i hvilken ännu icke fanns vatten. Att skjuta uppifrån eller öfver vallen på svenskarne i grafven blef naturligtvis ganska lätt, och motstånd i vår ställning ej tänkbar. Meningen, som var att storma, var till den grad illa beräknad, att den låg i strid mot sunda förnuftet. Då nu meningen gälde att löpa storm, hvarför kringgicks icke redutten för att kunna intränga på ingångssidan. För öfrigt hade i allt fall ingenting dermed vunnits.

Fransoserne innehade, utom Stralsund, hela fasta landet, och ditåt var ej rådligt att gå, hvarföre landstigningen skedde på Rygen, hvilken ö ännu var i vårt våld. Under stormen på hafvet föllo många hästar omkull, hvaraf fem blefvo af de ännu stående ihjältrampade. Hästarna voro ställda i två rader, vända med hufvuden inåt en längsgående krubba, hvilken, om den händelsevis lossnat, hade hela lasten, bestående af hästar, ramlat åt ena sidan, och sålunda allt förlorats.

Under fjerde dagens behagligare väder upphunnos vi af en engelsk krigsbrigg, som sände en kula efter oss, hvilken föll ett stycke akter ut; men egelsmannen nöjde sig ej dermed, utan skickade snart en annan, som strök styrbord ett par alnar från relingen. Hennes ljud var nykommet, och väckte tanken på mera sådant en annan gång. Vår skutskeppare, ej beredd på dylikt äfventyr, fick emedlertid brådtom för att visa sin flagg. Engelska kaptenen, som förde en snällseglare, hade snart hunnit oss, och nu så mycket förr, som vår skeppare måste dreja bi. Kaptenen kom nu ur en liten båt om bord för att visitera lasten. Sedan han sett hästarne, fann han sig belåten, och berättade att han legat utanför Danzig men måst begifva sig undan för fransmännen, som nu belägrade den befästade staden. Denne kaptens förfarande mot oss är ingen ovanlig engelsk metod. Ingen försyn.

På Rygen blefvo vi inqvarterade. Snart råkades ryttmästare Strussenfelt och blef jemte honom inqvarterad hos en f.d. Ryttmästare Platen på Venz?, hvilken tjent vid samma regemente. Vistandet der var trefligt och varade till den förste April då order kommo till uppbrott för att gå öfver till Stralsund.

Marskalk Mortier (sedan Hertig af Treviso, som blef ihjälskjuten vid Fieschis attentat mot Ludvig Philip) hade i Februari inryckt i Pommern och belägrade Stralsund, men fick under tiden af Napoleon ett annat uppdrag och belägringen skulle för en tid upphäfvas, hvarföre han strax drog större delen af sin styrka ur Pommern och gaf befallning åt de qvarvarande att också snart lämna hela landet. Svenskarna i Strals, härom underrättade ryckte ut med hela styrkan, angriper den svagare franska hären, slår densamma, fast med svårighet, och förföljer den till Pasewalk, hvarest den gjorde halt på allvar.

De 2:ne sqvadroner, jag från Stralsund åtföljde, togo, enligt order, en omväg till Lvits? För att rensa landet från fienden, som då redan var borta. Dessa sqvadroner deltogo således icke i den föregifna segern, hvilken så högtidligt firades med lofsånger i Sverige.

Men glädjen blef ej långvarig, ty redan d. 16 April anföllos svenskarne af marskalk Brune (som aflöst Mortier) och blefvo efter vanligheten slagna, samt återigen förpassade inom vår gräns, med undantag af Cardells brigad som blef afskuren utan att deltaga i dagens äfventyr. Armfelt förde hufvudstyrkan och blesserades i benet, hvarefter Vegesack erhöll befälet och blef blesserad i halsen. Snart derefter afslöts stillestånd emellan vår generalguvernör grefve von Essen och den franska marskalken.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:c

Här återberättar R vad han hört i barndomshemmet, troligen kompletterat med uppgifter han inhämtat senare.

Finland efter Carls olyckliga nederlag i Ryssland var i friskt minne i min hembygd, i synnerhet till följe af Österbottningarnas (Wasagossarna) yttersta försök till sjelfförsvar under en Armfelt i slaget vid Storkyro, en socken med det största åkerfält i landet, hvaraf ordspråket: ”Storkyro åker och Limingo äng hava ej sin like i bredd eller längd”. Hvad Armfelt vid detta tillfälle hade att bjuda mot Ryssen utgjorde ej fullt 6 000 man emot 18 000. Finska infanteriet visade under af tapperhet och det förmodades att oaktadt Ryssarnes öfverlägsenhet i mantal, hade slaget vunnits om infanteriet blifvit behörigt understödt af kavalleriet, hvars befälhavare var Delabbarre (de la Barre), hvilken flydde under bataljen. Armfelt som ännu uppehöll sig i nordligaste delen med några qvarlefvor af armén erhöll ??? af rådet att ??? lemna landet. Detta fältslag stod d. 18 Februari 1714. Enligt utsago var en del af fotfoket ej beväpnadt med skjutgevär, utan endast med påkar, medelst hvilka de ville föröka hvad fysisk kraft kunde förmå. Vissa påkbeväpnade krigare hade förenat sig i smärre afdelningar till fem i hvarje. De få öfverlefvande buro sedan namn af femmänningar och bland dem lefde ännu någon inpå 1770-talet, hvarom de gamla i bygden berättade, och var känd både till namn och hemvist.

Efter detta olycksbringande nederlag blef hela Österbotten, likasom det sydligare året förut, utplundradt, ej blott penningar och matförråd, utan ock på barn, nämligen sådana, som ej voro alltför späda, hvarmed afsigten var att befolka det nyligen anlagda Petersburg. De späda barnen blefvo deremot till en del ihjälstuckna med pikar eller bajonetter. Folket höllo sig till en del, så vidt de kunde, undan i skogarna.
 

Huru Ryssen i öfrigt huserade i detta land under detta och föregående åren, blef allmänt omtaladt, och för öfrigt både genom äldre och nyare tryckta berättelser ådagalagdt. Såsom exempel må dock här anföras, att en klockare fastspikades lefvande på kyrkodörren och en prest rycktes ned från predikstolen och piskades till döds, en annan prest begrofs lefvade i upprätt ställning, hvarefter tungan afskars och munnen uppristades å båda sidor till öronen samt lemnades att sålunda njuta döden. Bönder hängdes mellan trän med ryggen nedvänd och stektes öfver eld samt släpades derefter, ännu lefvande, på snöskaren för att ytterligare plågas genom afrifvande af brandskorpan. I somliga hus mördades alla jemte de spädare barnen, som ej kunde medföras. De som händelsevis hade penningar och ej strax aflemnade dem, blefvo fastbundna vid väggen och piskades till döds. Åtskilliga indrefvos i eldade bakugnar för att lefvande stekas. Sådant var ryska bödelsvåldets framfart i then tiden, och märkvärdigt nog, var en af ryska högre befälhafvarne furst Gallizin, hvilken lemnat liknande efterträdare, hvarå exempel förekomma äfven i de sista tiderna. Sådana gräsligheter hörde till vanliga samtalsämnen under aftonstunderna.

Bland de få öfverblefne soldater från konung Carls tid, lefde en, som jag i min barndom såg, hvilken blef 110 år gammal, och eget nog, var hans hustru 105 år. Båda dogo inom ett år vid början af Gustaf III:s krig.

Oaktadt de fasansvärda tilldragelser, som träffade detta land, hvartill den tolfte Carl var på sitt sätt vållande, förblef hjelten ändå en fortfarande folkets älskling. Detta så rysshatande folk skulle dock omsider, i följd af en förståndslös konung falla under ryssväldet. Det var ett folk så äkta svenskt, att sjelfva svenskarne på denna sidan bottenhafvet aldrig varit fädernesland mera tillgifne. Dessa Finlands svenskar uppofrade gerna allt för sitt fäderneslands räddning. Äfven under det sistutkampade kriget deltog mången Wasagosse med utmärkelse. Dessa gossar som för tillfället frivilligt voro indelte till ett särskildt regemente under benämning Wasa regemente, i historien bekant under namnet Wasagossar.

Mången frivillig, icke till armén hörande kämpe, blef sedermera på ett äkta barbariskt vis misshandlad af deras blifvande beherskare, ja till och mördade. Sådan var händelsen i Närpes socken med flere ställen. En handlande Blad i Kaskö, som ej deltagit i någon folkrörelse, men misstänkt af ryssarne såsom den, hvilken skulle hafva uppviglat allmogen i berörde socken, blef afklädd och fängslad emellan 2:ne kosackhästar med hvilka han måste naken springa eller släpas under traf eller galopp. I sjelfva Wasa, hvarifrån ryssarne under samma krig blefvo af en från Westerbotten lanndstigen trupp drifven ur staden, Ryssarne men snart förstärkte återvände och störtade in i husen, hvarest ånyo plundrades och dertill mördade icke mindre än 10 borgare eller handlande. Blodbadet utfördes, till följe af att flere invånare under ryssarnas reträtt ur staden hade skjutit och träffat några ryssar. Under mördandet ropade ryska befälhafvaren (Kominski?) ”dobra karaschå” - bra skönt. Ryska folket skall i allmänhet ej vara så grymt, men är läraktigt då ledes af ett rått och omoraliskt befäl. Denna råhet fortfar alltjemt. Väl finnes mången civiliserad och förfinad Ryss, men sällan står en sådan i soldatlederna. Humanitet har ej spridt sig långt ner.