Macklean III

Efter att ha läst i den av R utgivna Lärobok i Landtbruket för Skurups socken vars innehåll tillskrivs Rutger Macklean återkommer jag till deras bekantskap. I förordet skriver R så här:

Konsekvent genom boken benämner R sig själv som ”utgivaren”, såväl i förordet som i de noter han tillfogat i Mackleans text.

Det råder sålunda inte någon tvekan om att dom två träffats och tidvis även umgåtts flitigt åren innan han dog 1816. Kontakten kan möjligen ha inletts med att R besökt Svaneholm som ”husläkare” för att så småningom ha utvecklats till ett utbyte av idéer runt lantbruket. R visar också i fortsättningen på förordet i sin beskrivning av slottsherren att han väl kände hans personliga egenskaper.

Jag vet inte när eller i vilket sammanhang som porträttet på R hängdes på väggen i mackleanska rummet på Svaneholm men den som gjorde det, torde ha varit väl införstådd med att deras liv var sammanvävda på mer än ett sätt.

Rabbéns jaktintresse

Följande klipp är hämtat från Osbergs beskrivning av ritmästare Arfwidsson i Lund. A. dog 1831 vilket placerar dessa aktiviteter senast under 1820-talet.

Utdrag från Osberg
 

Det råder ingen tvekan om att R ägnade en del av sin tid åt att dressera jakthundar. Inspiration och information fick han från en tysk jägmästare som kom till Trolleholm tidigast 1810 och dog där 1830. Det är också han som fått låna ut sitt namn till den titel, Mierke, eller konsten att dressera hönshunden, som R gav sin bok. Den kom först ut 1831 men kom sedan i flera upplagor och fanns därmed i många jägares bokhyllor. Utan att ha läst boken så gissar jag att det R själv berättar om dressyr, i kapitlet om Ehrengranat, påminner om innehållet i boken.

Ytterligare ett tecken på hans jaktintresse är nedanstående diplom av den 3 Maj 1836 där han kallas ”Medlem av Zoologiska Jägare Sällskapet”.





Diplom



Beträffande jakt vid denna tid har senare följande skrivits: ”Tiden från 1789 och de tre första decennierna in på 1800-talet har kallats ”förfallets tid” i den svenska jaktens historia. När jakten plötsligt var fri att bedrivas av var och en som ägde jord var det som om sekler av hämmad jaktlust och bitterhet över kungahusets och adelns jaktprivilegier utlöste en fullkomligt hämningslös massaker på viltet.”

Förhållandena i Skåne kan av historiska skäl sett något annorlunda ut än för riket i övrigt. Det var hur som helst vid denna tid R's och Arwidssons jakt ägde rum. Det förefaller troligt att de hade överenskommelse med markägare för jakt på småvilt som dessa vanligtvis inte var speciellt intresserade av.

Man kan fråga sig om jägarna hade samma romantiska uppfattning om sina utfärder som Osberg men omväxling och avkoppling erbjöd säkert dessa utfärder.



Om Rabbéns lefnadsanteckningar

Här följer en översikt över Rabbéns egna berättelser som en väg till delar av innehållet. Om någon är intresserad av hans anteckningar i ett sammanhängande dokument så kontakta mig.

Mina yngre år      

I:a Tidiga år, trivialskola, Karlstad

I:b Universitetsutbildning, tidig verksamhet

I:c Krig mot Ryssland 1700-tal till förlust

Beträffande min tur och otur vid detta universitet

II:a Tur/otur v universitet,

II:b Sönnerberg, Munck af Rosenschöld

II:c Latinfrågan, klockarejobb, lantbruksskolor, tidig praktik, resor

Min bekantskap med Ehrengranat

III Ehrengranat

Mina krigsminnen från 1807  

IV:a Embarkering 10 mars, inkvartering Rygen -1 april, – 16 april

IV:b 14 april -

IV:c Stettinerhavet, stillestånd, 13 juli nya krigshandlingar, åskådarplats

IV:d Stralsund, fransk krigslist, belägring, återtåg

IV:e Post scriptum

Mina krigsminnen från 1808 och 1809

V:a Korta episoder från Skåne

V:b Sjukhus Malmö

Det är svårt att veta vad R hade för ambition med det han kallar sina ”lefnadsanteckningar”. Det är möjligt, för att inte säga troligt, att de tillkom just med tanke på att publiceras såsom sedan skedde i Lunds Veckoblad 1863. Detta kan förklara urvalet av de händelser han återger. Den stora plats han ger krigshändelser i sin hembygd innan han föds samt kriget i Pommern och tiden strax efter i Södra armén har i sig en inbyggd dramatik och därmed anpassade för en mera allmän läsekrets.

Förutom dessa händelserna så avhandlar R två saker. Den ena är det som Palmborg kallar befordringvägars besvärligheter. Han beskriver här svårigheterna att försörja sig på de tjänster han beklädde. Till detta bidrog naturligtvis även hans ovilja att ta strid för sin sak som han också själv skriver.

Däremot förbigås stora delar av hans senare verksamhet med tystnad. Hans långa tid som praktiserande läkare efter kriget förbigås med tystnad. Tiden som föreläsare vid universitetet får inte heller några kommentarer. Ej heller hans insatser som rådgivare i jordbruksfrågor, där han förefaller ha känt sig mest hemma, berörs av honom själv i dessa anteckningar.

Den enda person som ägnas ett eget kapitel är Clas Adam Ehrengranat som R själv lärde känna senast 1804 då de studerade hästanatomi för Florman. En möjlig anledning till att endast han fått ett eget kapitel kan vara att han inte kommer med i en beskrivning av R:s egen professionella verksamhet samtidigt som han fäster stor vikt vid det E gjort. Följaktligen är han därmed också den ende som nämns som umgänge under hans fritid.