Befordringsvägars besvärligheter

Under ovanstående rubrik beskriver Nils Palmborg hur det kan gå till i akademiska kretsar för ca 200 år sedan. Kärnan i dokumentationen är ett antal brev som Tegnér skrivit där han tar strid för Rabbéns sak. Själv har R noterat följande:

”På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom behandlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och för den skull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed så fordrade. Den afhandling – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordat.”

Konflikten gällde alltså huruvida det var viktigt att en professor i praktisk medicin kan tala bra latin eller inte. När det gällde de praktiska medicinska kunskaperna så förefaller R ha ett tydligt försprång med sina erfarenheter. Formellt ingick det talade latinet i universitetets krav men hade så sakteliga börjat tummas på i vissa fall när språket var av ringa värde. Så småningom försvann det talade latinet helt som krav utom i sitt eget språkliga sammanhang.

Konflikten innehöll bland annat anklagelser gentemot Tegnér att det för honom skulle vara en kamratangelägenhet. Oavsett om detta hade betydelse för saken eller inte så visar det på att de två högst sannolikt umgåtts under en period fram till 1817 när Tegnér skriver detta. Frågan eskalerade och till slut ingrep Kungl. Majt via kansler för att gjuta olja på vågorna och till en del även försvara R's ära.

Palmborgs mer detaljerade beskrivning av ovanstående händelse innehåller även huvuddragen i R's liv för att visa vilken mångfasetterad person han var. Däremot verkade inte akademiska strider om titlar (och löner) vara hans livsluft eller med Essen-Möllers ord ”...hans kynne (låg) icke för strider utan han föredrog ett resignerat stillatigande.” Detta bidrog möjligen till att R's ekonomi åtminstone tidvis var ansträngd.

Troligen var det också av trängda ekonomiska skäl han i september 1830 sökte tjänst som klockare i Lövestads och Fogeltofta församlingar. Hans ansökan innehöll ett förbehåll, då han ville ha en stand-in för att klara sångkraven, vilket överklagades av andra sökande. Senare återtog han sin ansökan men detta illustrerar hans situation där en klockartjänst är ekonomiskt fördelaktig jämfört med universitetsjobbet.

Palmborg avslutar med en bestämmelse ur Lunds akademis konstitutioner som gällde vid ovanstående tillfälle och var lika gammal som den bestämmelse striden gällde: ”Om någon Professor låter märka lust till träta och oenighet och efter en annan påminnelse icke vill rätta sig, så skall densamme androm till exempel ifrån tjänsten removeras.” Palmborgs slutsats blir att akademin skulle åderlåtas kraftigt om regelverket följdes till punkt och pricka.

Det bör kanske påpekas att tvister i befordringsfrågor inte var helt ovanliga. Enligt Elof Tegnér är dessa frågor ”...sedan gammalt den svaga punkten i våra universitets organisation”.

Ett par år efter ovan refererade konflikt kring tjänstetillsättningar annonseras angående efterträdare på en professur i Uppsala där Pehr von Afzelius avser att dra sig tillbaka. Detta är första gången man annonserar i tidningar vilket även fördröjer tillsättningen.

När det gick till omröstning fanns tre namn på förslag: Zetterström, Romansson och Rabbén. Enligt Kardell lobbade föregångaren Afzelius mot Zetterström trots (eller på grund av?) att han i många år varit ersättare för honom. Motståndet hade emellertid ingen effekt på beslutet då detta innebar att han ändå fick tillträda professuren på hösten 1820. Som framgår av R´s egen berättelse var hans ansökan ett sätt för Z. som han kallar ”min vän”, att bli av med en annan konkurrent, Hvasser. Ett brev från Z, daterat 1820, som finns i samlingarna efter R berör detta. Det är oklart om omständigheterna i Lund något år innan haft inflytande på detta val.

För Jämlands och Frösö/Östersunds del har Zetterström betytt att man fick tillgång till ett stort bibliotek några år efter hans död 1829. Han har också fått låna ut sitt namn till den nuvarande samlingen av gamla böcker som följaktligen kallas Zetterströmska samlingen. I samlingen ingår idag bland annat Rabbéns arbete som nämnts tidigare – de scrofulis- fast på svenska och heter då ”Om skroflernas orsaker och dietetiska behandling” som utgavs 1819 dvs mitt emellan de relaterade befordringsmöjligheterna.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:c

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Nu börjas sjöfärden på det så kallade Haffet eller Stettiner-Haffet, beläget emellan Stettinerlandet, öarne Usedom och Wollin. Regn, hagel, snöslask och frost vexlade om hvartannat i flere dagar jemte en fortfarande hård vind, hvarunder gafs tillfälle för 3 dagars öfning i kryssning och lika många dagars svältkur. Vatten fanns ej heller annat än hvad Haffet erbjöd, hvilket icke var fritt från sälta. Många af sällskapet blefvo snart sjösjuke, hvarifrån jag den gången såsom alltid varit befriad; men hungra i 3 dygn såsom frisk, är just ingen lätt sak. De sjuke kände naturligtvis ingen hunger.

Man vågade icke under stormen begifva sig ut i en liten båt för att söka land, och efter lugnets inträdande rådde fruktan för fienden, som förmodades vara spridd öfverallt, men omsider gjordes försök till en af öarne och fann ingen fiende. Någon födvara i stället, och derpå blefvo flere båtar afsända, hvarigenom nödtorftigt lifsuppehälle erhölls, men det ville något till för, måhända 1000 man.

Sedan väderleken förbättrats kom en fransk parlamentör från kommendanten i Anklam, som medförde underrättelse om stilleståndets afslutande, samt att vi, på sjön voro inbegripne i detsamma, och derjemte med tillstånd att gå i land hvarhelst vi inom vårt Pommern behagade. Kosan styrdes nu till en liten stad benämd Lassan. Under färden möttes vi af flere båtar som öfverförde franska soldater till öarna. Den ende ännu lefvande officeren bland dem som under denna färd befann sig på samma fartyg som jag, är majoren J. af Sandeberg.

Efter sex dagars seglats befunno vi oss i den staden, och der blef muntert; punsch skulle bryggas, men Citronsaft, som den tiden utgjorde en viktig beståndsdel, fanns icke, hvarföre jag, såsom gammal farmaceut, skulle föreslå något surrogat, och det blef Cremortactari. Drycken smakade i glädjens stund. Från Lassan måste tågas till fots. Greifswald blef anvisadt.

Sedermera njöts af stilleståndet, hviket icke uppsades af fransmännen, utan af vår fanatiske konung, som i maj eller början af juni anlände från Sverige. Icke långt efter ankomsten begärde konungen ett samtal med marskalken Brune, hvilken infann sig på utsatt dag och ställe. Egendomen Schlatkow, något öfver en mil från Anklam, vardt föreslagen till mötesplats.

Der förekom de mest förunderliga och beundransvärda yttranden å konungens sida, vittnande om en högre grad af fånighet, än man kunde vänta af en person, som ännu icke var bindgalen. Då föreslår han, bland annat, att ej blott Brune, utan och de öfrige marskalkarne skulle med sina korpser anfalla Napoleon, som sålunda blefve allenastående mot ett par hundra tusen man! Han försökte äfven att skräma Brune med döden, såsom en följd af de ständiga krigen, i hvilka Bonapart förde sina generaler. Brune häröfver förbittrad, utbröt, ”jag vara rädd för döden, så van vid krigets faror och sett döden så ofta för mig”.

Kungens språk var i öfrigt af samma halt, och allt gick ut på att reta, och förtretad afreste marskalken från Schlatkow. Napoleon fick under samtalet icke heta kejsare, utan blott general, och marskalken äfvenledes. Alltså fanns ingen, hvarken den styrande sjelf eller någon högre militär i Frankrike funnes än den andre. Efter Brunes återkomst till Preussen dröjde han ej länge innan han införde hela samtalet i Berlinska tidningarna, hvilket vi snart fingo nöjet att läsa. G. A. gjorde väl sedan försök att vederlägga marskalken, men försöket, som rörde småsaker, misslyckades såväl i smått som i hufvudsaken, och blef ett nytt ämne att skratta åt.

Under samtalsmötet i Schlatkow låg jag inqvarterad hos kammarherren von Horn på Ranzin, beläget ½ mil från berörde egendom, men vågade icke visa mig der, emedan jag dagen förut lemnat en del uniformspersedlar i Greifswald, och civilkläder saknades. Jag önskade eljest gerna se en af Napoleons marskalkar, men ville icke blottställa mig för en svår förbrytelse. Det gälde ej mindre än arrest.

Medan stilleståndet varade och förrän G.A. anlände, underhandlade fransmännen i viktiga frågor med Hs excellens generalguvernör grefve von Essen. Vår konungs fullkomliga oefterrättlighet var då ännu icke alldeles allmänt känd, och därföre förmodades att den, som styrde i konungens ställe skulle ha något inflytande. Napoleon ville ingenting hellre än fred med Sverige, hvilket alla hans marskalker hade sig bekant.

Till följe af denna Napoleons önskan, kom en dag en skrifvelse från marskalk Oudino (Oudinot) (sedan hertig af Reggio), som då belägrade Colberg, till vår generalguvernör angående fredsunderhandlingar. Denna skrifvelse anlände på breftur, och under vägen öppnades brefvet ganska fint af posteringschef, lästes och förseglades lika fint, hvarefter det afgick till sin bestämmelse. Denne posteringschef berättade mig sedan om brefvets innehåll.

Efter Schlatkowermötet fortfor stilleståndet ännu en tid. Förhållandet emellan oss och vår fiende hade ett verkligt vänskapligt utseende, och gästvänskapen emellan de franska och svenska officerarne, hvilka möttes vid barriererna, var otvetydig. Den ömsesidiga önskan - fred – blef ej uppfylld.

Stilleståndet uppsades den 3:dje Juli, och således sedan underrättelsen om ryssarnas nederlag vid Fridland, den 14 Juni, var allmänt kändt (hvarpå det bekanta fredsslutet följde den 8 Juli i Tilsit). Men nu ansåg G.A. tiden vara inne för uppsägelsen af detta långvariga stillestånd, som var stäldt på 10 dygns respit, hvilken termin inträffade kl. 2 på natten emellan 12:te och 13 juli, och tillkännagafs från franska sidan å andre sidan Peonen? medelst, som man säger löst krut. Fienden lemnade oss emedlertid god tid att hinna väl undan, äfven med våre förposter, emedan den icke gick öfver strömmen förrän några timmar efteråt och stannade hela dagen i stillhet inom vår gräns. Inget försök å vår sida gjordes för att hindra fransmännens inryckning, och lika litet för att drifva dem tillbaka.

Följande natt uppkom ett åskväder med störtregn, och sedan åskan i dagningen upphörde, börjades anfallet från franska sidan medelst kanondunder, som då omedelbart aflöste åskdundret. Vid detta tillfälle lydde jag under en annan brigad, förd af öfversten och generaladjutanten baron Stael von Holstein. Denna brigad, som låg inqvarterad i trakten af Anklam och utefter Peeneströmmen hade således längsta vägen till Stralsund, hvartåt vårt tåg skulle, enligt föreskrift, styras; men blef ej anfallen, förmodligen i akt och mening att fånga oss, liksom det skedde i April med Cardells brigad. Men till följe af att fienden hela första dagen icke rörde sig och emedan våre order gälde reträtt, så vanns tid att komma undan samt slutligen hinna i linien med vår öfriga armé, hvilken redan blifvit tillbakaträngd på ½ mil från Stralsund.

Bataljen fortfor, men ingen kula skickades rakt mot vår brigad, hvilken stod på vänstra flygeln. En man af Landskrona sqvadron, afsänd i krigsärende, och hunnen ett stycke utom brigaden, träffades af en kanonkula, hvarigenom han föll ögonblickligen död. Vår ställning var nu sådan, att man hade öppna fältet framför sig och kunde öfverse bataljfältet, med undantag af högra flygelns ställning, hvilken icke kunde ses. Vi voro så nära de stridande att man nära nog kunde urskilja begge härarna. Svenskarne som fäktade under ständigt men långsamt återtåg, förlorade mest folk, en naturlig följd af att de ofta måste vända ryggen åt fienden, hos hvilken det hette blott: en avant! Efter lyckligare gevärssalfvor från franska sidan hördes emellanåt hurra- eller bravorop, och hvarunder handgevärselden stundtals nästan upphörde, så att man tyckte sig deraf finna att afsigten var, att ej onödigtvis fälla folk; kanske derför att vi kallades nordens fransoser.

Änskönt inga skott riktades mot vår brigad, hördes likfullt kanonkulornes hvinande, som föreställen? alldeles egen musik, just icke vacker, men hvilken nu ej gjorde samma intryck på mig såsom vid Üeckermünde, dock icke utan begrundande på möjligheten att falla; men, tänkte jag, är det ödets skickelse så må alltså ske. Vanan vid att hela dagen höra kanondundret, minskade åtanken på faran.

Jag hade ett par såkallade hästvagnar under mitt befäl för att derå, i händelse af behof, transportera blesserade. Som jag hade lust att åse drabbningen så tydligt som möjligt, steg jag upp på en af vagnshästarne, men under ståendet der, kom en trumpetare vid namn Rosenblad, hörande till Landskrona sqvadron, hvilken varnande utropar: ”Stå icke der, ty herren kan ock bli skjuten”, hvarå svarades: ”Rid inte der, ty herren kan ock bli skjuten”. Han hade brådtom och samtalet afbröts.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:a

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807

 

Såsom anställd underläkare eller, som fullmakten lydde: E. Ord. bataljonsfältskär, beordrades jag att till vår dåvarande andel i Pommern åtfölja de tvenne s.k. fältsqvadron af Skånska husarerne. Alla afgingo på köpmansskutor från Ystad den 10:de Mars 1807.

Slumplyckan ville att jag kom på den minsta och minst välseglande, och blef sist inskeppad. Kommen till sjöss, uppväxte en storm med knapp vind, och till följe deraf nåd vi ej landstigningsstället, Pertsredd? vid Rügen, hvarken den dagen eller de 2:ne följande dagarna, emedan vi mot aftnarna måste, af fruktan för bränningar i mörkret, styra kosan tillbaka åt skånska vatten, och sedan i dagningen omigen. De andra fartygen, som fått försprång, nådde målet redan första dagen. Fjerde dagen med mera gynnande vind och en labber kultje förde oss till bestämda landningsstället, som inträffade den 14 Mars, eller samma dag då Cardell företog sitt dåraktiga anfall på en fransk redutt, hvarvid mycket folk förspilldes, isynnerhet af Elfsborgs regemente.

Under det Cardell var i anmarsch inkastade fransmännen förstärkning i redutten, men skott derifrån aflossades ej förrän Cardell med sina män nedstigit i grafven, som omgaf redutten, i hvilken ännu icke fanns vatten. Att skjuta uppifrån eller öfver vallen på svenskarne i grafven blef naturligtvis ganska lätt, och motstånd i vår ställning ej tänkbar. Meningen, som var att storma, var till den grad illa beräknad, att den låg i strid mot sunda förnuftet. Då nu meningen gälde att löpa storm, hvarför kringgicks icke redutten för att kunna intränga på ingångssidan. För öfrigt hade i allt fall ingenting dermed vunnits.

Fransoserne innehade, utom Stralsund, hela fasta landet, och ditåt var ej rådligt att gå, hvarföre landstigningen skedde på Rygen, hvilken ö ännu var i vårt våld. Under stormen på hafvet föllo många hästar omkull, hvaraf fem blefvo af de ännu stående ihjältrampade. Hästarna voro ställda i två rader, vända med hufvuden inåt en längsgående krubba, hvilken, om den händelsevis lossnat, hade hela lasten, bestående af hästar, ramlat åt ena sidan, och sålunda allt förlorats.

Under fjerde dagens behagligare väder upphunnos vi af en engelsk krigsbrigg, som sände en kula efter oss, hvilken föll ett stycke akter ut; men egelsmannen nöjde sig ej dermed, utan skickade snart en annan, som strök styrbord ett par alnar från relingen. Hennes ljud var nykommet, och väckte tanken på mera sådant en annan gång. Vår skutskeppare, ej beredd på dylikt äfventyr, fick emedlertid brådtom för att visa sin flagg. Engelska kaptenen, som förde en snällseglare, hade snart hunnit oss, och nu så mycket förr, som vår skeppare måste dreja bi. Kaptenen kom nu ur en liten båt om bord för att visitera lasten. Sedan han sett hästarne, fann han sig belåten, och berättade att han legat utanför Danzig men måst begifva sig undan för fransmännen, som nu belägrade den befästade staden. Denne kaptens förfarande mot oss är ingen ovanlig engelsk metod. Ingen försyn.

På Rygen blefvo vi inqvarterade. Snart råkades ryttmästare Strussenfelt och blef jemte honom inqvarterad hos en f.d. Ryttmästare Platen på Venz?, hvilken tjent vid samma regemente. Vistandet der var trefligt och varade till den förste April då order kommo till uppbrott för att gå öfver till Stralsund.

Marskalk Mortier (sedan Hertig af Treviso, som blef ihjälskjuten vid Fieschis attentat mot Ludvig Philip) hade i Februari inryckt i Pommern och belägrade Stralsund, men fick under tiden af Napoleon ett annat uppdrag och belägringen skulle för en tid upphäfvas, hvarföre han strax drog större delen af sin styrka ur Pommern och gaf befallning åt de qvarvarande att också snart lämna hela landet. Svenskarna i Strals, härom underrättade ryckte ut med hela styrkan, angriper den svagare franska hären, slår densamma, fast med svårighet, och förföljer den till Pasewalk, hvarest den gjorde halt på allvar.

De 2:ne sqvadroner, jag från Stralsund åtföljde, togo, enligt order, en omväg till Lvits? För att rensa landet från fienden, som då redan var borta. Dessa sqvadroner deltogo således icke i den föregifna segern, hvilken så högtidligt firades med lofsånger i Sverige.

Men glädjen blef ej långvarig, ty redan d. 16 April anföllos svenskarne af marskalk Brune (som aflöst Mortier) och blefvo efter vanligheten slagna, samt återigen förpassade inom vår gräns, med undantag af Cardells brigad som blef afskuren utan att deltaga i dagens äfventyr. Armfelt förde hufvudstyrkan och blesserades i benet, hvarefter Vegesack erhöll befälet och blef blesserad i halsen. Snart derefter afslöts stillestånd emellan vår generalguvernör grefve von Essen och den franska marskalken.

EZ Munck af Rosenschöld och Ramlösa

En av Rabbéns minnestecknare berättar följande: En sommar vikarierade han för professor Munck af Rosenschöld såsom brunnsintendent vid Ramlösa. -En mycket rik och högdragen enkegrefvinna plågade honom dagligen med vidlyftiga beskrifningar på sina inbillade krämpor. ”Säg mig åtminstone”, utropade hon en dag vredgad, ”huru jag skall få sömn och matlust”. - ”Det är lätt sagdt”, svarade Rabbén, ”arbeta lika ifrigt och begagna samma diet som fru grefvinnans fattiga underhafvande”.

1815 och 1823 är Eberhard Zackarias Munck af Rosenschöld upptagen med riksangelägenheter i Stockholm varvid R vikarierar för honom som intendent vid Ramlösa några månader på sommaren. Men både 1814 och 1816 var han även fattigläkare på samma ställe. Tjänstgöringen på detta ställe framgår av en meritförteckning.

Ramlösa Brunn hade en första blomstringstid under brunnsintendenten Eberhard Rosén-Rosenblad (morfar till EZ ovan) från dennes tillträdande 1760, fram till dennes död 1796. Hovmarskalken Achates von Platen och Eberhard Munck af Rosenschöld stod nu bakom brunnens nya glansperiod, von Platen genom sina investeringar och utvidgningar av anläggningen och Munck af Rosenschöld genom sina kontakter som byggde upp hälsobrunnens rykte som "socialt inneställe" med återkommande kungligt besök.

Brunnsbesök var emellertid inte bara ett överklassnöje. Då man var övertygad om dess helande effekt så ville fler ta del av det. Själva brunnsdrickandet var schemalagt där fattiga gratisdrickare fick kliva upp tidigt medan betalande fick tillträde på bekvämare tider till en kostnad som berodde på förmögenheten. Till brunnslivet var även kopplade olika typer av bad och även nöjen, allt efter smak och plånbok.

Esaias Tegnér var, som framgår av en del händelser senare, väl bekant med R. Tegnér träffar för första gången Martina von Schwerin (f. Törngren) i Ramlösa 1816, samma år som R fanns där som fattigläkare. Martina nämner mötet i ett brev 14 juli där hon skriver att hon gjort en intressant bekantskap, nämligen Tegnér. Esaias och Martina kommer några år senare att starta en brevväxling, som senare getts ut i bokform, kretsande kring kulturella frågor i tiden, där båda hade gott anseende. Martina sände även 1821 ett brev till Rabbén (enligt E. Wrangel i Ord och Bild 1906) som ej återfunnits i hans efterlämnade handlingar. Vad beträffar R, och hans eventuella kulturella intresse, så finns inget som pekar på att han skulle intresserat sig för litteratur. Däremot visade han, genom sitt stöd till GW Palm, intresse för konst.

Det är oklart varför R befinner sig i Hälsingborg, där ju Ramlösa också ligger, i januari 1821. Det är inte säsong för brunnsliv. När stadsläkare Halenius kallas att undersöka en flicka vid namn Kobb efter en våldtäkt dyker han upp med R som följeslagare. Troligvis var R på tillfälligt besök hos stadsläkaren. Fallet är utförligt dokumenterat i ett universitetsarbete från Lund, ”Makt, sexualitet och våld” som har sin utgångspunkt just i detta fall.

Samme Halenius hade det tvivelaktiga nöjet att deltaga vid obduktionen av kronprins Karl August lik efter att han störtat från häst vid besiktning av en övning 1810. Det som gjorde det extra komplicerat var ryktesspridning runt kronprinsens död, ev. skulle han ha förgiftats, så det var fyra läkare närvarande som garanti för att det skulle gå riktigt till. Samtliga dessa läkare har på något sätt omnämnts i R's dokumenterade gärningar.

EZ och R bodde vid denna tid i samma kvarter No 79 i Krafts rote i Lund. EZ var en av nyckelpersonerna vid införandet av vaccination med kokoppor i början på 1800-talet för att stoppa smittkopporna. EZ var anhängare av franska revolutionens ideal och balanserade därmed på slak lina i sin politiska gärning på hemmaplan.

EZ har, i en minnesskrift i samband med hans död, av Orwar Odd beskrivits som "högst originell både i tal, åthävor och gärningar, något sträv och frånstötande i umgänget, men i grunden godsint och välvillig; försakelser och uppoffringar var honom icke främmande". Detta omdöme skulle lika gärna ha kunnat gälla R skriver Gunvor Landen i sin bok ”Adelsfröken eller piga” ( ang. EZ:s utomäktenskapliga barn) där hon vid drygt ett halvdussin tillfällen nämner R. Hon kan ju därvidlag ha färgats av Orwar Odd ovan, vars egentliga namn var Oscar Patrik Sturzen-Becker.

Efter att ha läst R:s egna ord om EZ i hans biografiska noteringar kan man ställa sig lite frågande till detta omdöme. Sett med R:s ögon var EZ betydligt mer självcentrerad än han framstår i relaterad minnesskrift vilket även framgår av de protokoll som Essen-Möller publicerat. Samma källa visar även hur Agard blottlägger både det orimliga och motsägelsefulla i EZ:s argumentation. Denna konflikt förefaller även ha varit en vändpunkt i förhållandet mellan EZ och Rabbén. Detta skriver även R själv i sina efterlämnade anteckningar.