Utdrag ur J. Rabbéns lefnadsanteckningar V:b

Femte stycket

Mina krigsminnen från 1808 och 1809 (forts)

Under året hade danskarne byggt ett större antal kanonslupar, hvarmed de tillskyndade handelsfartyg mycken skade, helst om dessa fartyg försökte sin lycka att komma genom sundet utan konvoj, och äfven med konvoj, om denne icke var nog stark. Så hände en gång under denna sommar, då en större handelsflotta, ledsagad af en armerad engelsk kutterbrigg, skulle passera Flintrännan, öfverfölls ej blott handelsflottiljen, utan äfven briggen, som besköts och ändtrades.

Under pågåendet heraf låg våra kanslupar oroliga? i Malmö hamn. Dessa slupar, som sades vara större och starkare än de danske, skulle således kunnat mäta sig med de danska, hvarigenom både konvojen med åtföljande handelsflotta kunnat komma helskinnades undan. Befälhafvaren för skärgårdsflottan i Malmö, var en major eller öfverstelöjtnant Hjärne. Jag var då ännu icke i Malmö.

Sedan jag under denna sommar blefvit skickad hit och dit, måste jag mot slutet af året infinna mig i Malmö för att tjenstgöra vid det dervarande såkallade brigadsjukhuset, inrättadt i gamla barnhuset, en mindre god lägenhet. Här florerade redan typhus med sin följeslagare delirium. Såsom följd af denna sjukdom förekom äfven ett par fall med brand i benen, men hvilken afsöndrade sig skarpt innan den nådde knäet; amputation företogs endast med afsågande af blotta benet nära det ännu friska köttet. En af dessa tillfrisknade. Eländet var emedlertid stort. Sjukantalet växte, och sjukhusförråden voro knappa och af sämre beskaffenhet.

Min tjenstgöring vid detta sjukhus blef ej långvarig, emedan jag snart sjelf angreps af den grasserande farsoten, hvilken var den sjukdomsform som sedan fick namn af Landtvärnssjukan. Jag låg 8 à 9 dygn sanslös, hvarunder man gifvit mig chlorvätesyra med vatten, och derefter med sömnlösa nätter, hvaremot opium icke verkade, gammal Madera gjorde snart önskad verkan. Genom begagnadet ett par varma bad blef jag fullkomligt återställd.

Under min sjukdom dog förste fältläkaren Tielke. Han hade kort förut föranstaltat om inrättandet af äfven ett annat sjukhus, sjelfva rådhuset, och slutligen Knutssalen anslogs jemte alla öfriga rum i huset, hvarigenom inrymdes 174 sängar. I denna lokal emottogs blott typhussjuka, aldrig någon med rödsot eller andra på förhand behäftade med svåra diarrhéer hvilka förlades så långt utrymmet medgaf på gamla stället, barnhusgården.

Två sjukhusläkare hade före min ankomst till Malmö aflidit, ock en tredje afled snart efter min ditkomst. Derefter ankom Dr C. G. Cederschiöld (sedermera Professor i Stockh.), men hvilken insjuknade, hvarig. jag såsom blott underläkare fick ensam stå för hela detta sjukhus. Jag befann mig der med undantag af en timme utan uppehåll från morgon till afton. Under denna tid dog andre förste fältläkaren, Sörling, som blifvit Tielkas efterträdare. Derefter blef Hillers förste fältläkare.

Cederschiöld blef efter någon tid återställd, men tjenstgjorde blott några veckor, emedan han icke kunde förlika sig med Hillers. Derefter anlände Dr Glanström?, men med honom blef samma förhållande, och jag blef, liksom förut, ensam. Under hela denna tid fortfor landtvärnssjukan alltjemt med få undantag.

Vid ett tillfälle hade ett engelskt fartyg strandat bortom Limhamn och en del af matroserne hade förfrusit några tår, som blifvit gangraenerade, hvilka med lycklig följd å ??? sjukhus aftogs. Mot våren började frossfebrer på nytt, och deribland förekom 2:ne fall af slagfluss ( febrig intermitt. Apoplutin?), hvid begge afledo under sjelfva frossanfallet.

Utom rödsot var Landtvärnssjukan ingenting annat än nerffeber. Å Knutsals sjukhus förekom aldrig egentlig rötfeber, ehuru man, fastän oriktigt, kunnat gifva detta namn åt en mängd fall med svarta läppar och tänder m.m. - Meningitis som sedermera föreföll? i Stock. upptäcktes aldrig vid obduktion å Knutsalssjukhuset. Dödligheten i denna nerffeber var ej så stor, som det uppgifvits, åtminstone icke i Skåne eller rättare: i Malmö och Landskrona.

Största dödslistan å Knutsalssjukhuset företeddes under loppet af februari 1809, då hvar 10:de dog. Att dödsantalet vid bataljonerne blef i alla fall vida större till följe deraf att samma soldat inskickades sjuk en eller annan? vecka? efteråt om igen, och till och med 3:dje gången samt till äfventyrs dog andra eller 3:dje gången, men sådant kom ej i brefven?.på sjukhuset, hvarest patienten fick ett annat sängnummer, och ansåg sås. en ny patient.

Af kronan erhöll landtvärnisterna ingen beklädnad hela första året, och det andra icke heller förrän någon tid efter revolutionen. Emedan en stor del bland landtvärnisterna voro fattiga torparbarn, hade de icke tillfälle att bekläda sig sjelfva och i följd deraf måste de nära halfnakne frysa och förgås af elände. Mer än en gång hände att landtvärnister inkommo å sjukhuset, som icke ägde en skjorta qvar.

För öfrigt var tillståndet vid kommisariatet sådant, att fältaflöning ej kunde reguliert utfalla, utan troppen måste hvarje gång vänta flere dagar innan den fick sin aflöning, i stället för sås. eljest är brukligt, att få sin aflöning förskottsvis. Befälet fick vänta 2 à 3 månader, men en särskilt generalorder ålade kommisariatet att till läkarna vid sjukhusen utbetala deras aflöning vid hvarje månads utgång.

Det svåraste under allt detta vid fältsjukhusen var den stora brist på de dertill hörande förråden, hvarigenom elendet steg till ytterlighet. Men revolutionen i Mars som medförde stora förändringar, hade äfven det goda med sig, att sedan på våren och sommaren 1809 blef förhållandet helt annorlunda. Bristen afhjelptes, aflöningen började ordentligt utfalla; folket fick skor och andra klädespersedlar. Ingen typhus mera, med undantag af några lindrigare fall. Men deremot skörbjugg, från ankomande kanonslupar. Af dessa skörbj.sjuka dogo en del så? snart de kommo i land, välmågan? bekom? illa, men de som väl hunno till sjukhusen och der behandlades enligt konstens regler, tillfrisknade.

Sjuknummren hade nu minskats från 174 till 100, och sedan numera inga förnödenheter saknades blef tjenstgöringen i stället för den olyckliga ställnings? en angenäm sysselsättning.

Under hösten blef jag konstituerad till sjukhusläkare med kaptens aflöning. Men snart fick jag ganska trälsam befattning, näml. att revidera hela södra arméns apoteksräkenskaper som varade till den sista Decemb 1809. Kriget var slut och dermed också allt elände.

Som jag under hela det olyckliga krig ej var utom Skåne, har jag ingen närmare kunskap om de öfriga förhållanden, hvilka omtalas sås. ännu förskräckligare.

Den förste generalbefälhafvaren för södra armén var generalguvernör öfver Skåne H:s excellens Toll. Efter revolutionen kom en Mörner, och slutligen general Tavast (sedan exc?).

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:d

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Långt förut på dagen och innan krigstumultet hunnit så nära Stralsund, förnam G.A. att han begått ett misstag och att den förväntade ljusets engel uteblef, hvilken enligt hans tanke skulle personligen nedstiga för att slå N. och hans arméer, emedlertid affärdades ett ilbud till marskalk Brune med anhållan om vapenstillestånd. Brune, som hyste förakt för G.A., svarade: eder konung har ej uppfört sig så emot mig att han förtjenar uppfyllandet af en sådan önskan. Den blir icke uppfyld.

Till en början emottog marskalken vårt sändebud med köld, men snart tyckte han sig finna, att han någonstädes måtte ha sett den utskickade, och frågade om han ej varit i Frankrike, hvarå svarades ja, att han både sett och talat med H:s Excellens i Strasburg; - härpå följde ett mera familiärt bemötande jemte varning att icke återvända förrän i morgon, emedan han eljest blottställde sig för egna kulor. Marskalken, som ej sjelf deltog i träffningen, försäkrade dock att svenskarne skulle samma dags afton kl. 9 vara i Stralsund.

Beräkningen slog så nära in, att arriergardet inryckte kl. ½ till 10. Jag befann mig vid den eftertropp som inryckte genom Frankenthor. Elden hade emedlertid upphört, så att man kunde ostörd intåga. Mina hästvagnar återlemnades efter inryckningen till de drängar, som varit följaktiga, men de fingo icke passera franska linien med mindre än en bemedling från vår generalguvernör.

Det sändebud, som blifvit affärdadt från G.A. till Brune var, om jag rätt erinrar mig, majoren baron N von Höpken som tjenat vid Royal Suédois i Frankrike. Vid hans ankomst till franska armén, hvilken anfördes af en divisionsgeneral (Grandjean), visste ingen annan var marskalken uppehöll sig, än hans generaladjutant, hvilken genom anvisning träffades, och erhöll då underrättelsen om, att marskalken befann sig qvar i Grimm (Grimmen), dit sändebudet begaf sig och begärde audiens samt fann H:s excellens sittande på en soffa, med fötterna på ett tébord. Han ansåg oss således icke såsom rätt farliga fiender.

Vår styrka, som vi sjelfva knappast riktigt kände, var, kanhända, af honom närmare känd. Visserligen sades att vår styrka i Pommern skulle utgöra 10 000 man, men troligen var pommerska landtvärnet deri inberäknadt (för den tiden ett svagt folk och ännu lifegne. 1806 föranstaltades om riksdag i Pommern hvarunder lifegenskapens upphäfvande beslöts, men under vilkor att detta band skulle få gälla anno 2:ne år. Gref Jakob Pontus de la Gardie förde landtmarskalksstafven. Sedan fransmännen 1807 tagit Pommern, bröts riksdagsbeslutet och lifegenskapsbandet i och med detsamma upplöst.). Utom detta värn hade vi 2:ne värfvade tyska regementen, hvaraf det ena kallades drottningens lifregemente, och Engelbrechs regemente hette det andra. Äfven på dessa byggdes icke heller särdeles stort. Verkliga svenska troppar jemte Mörnerska husarerne utgjorde sannolikt föga öfver 6000.

Efter freden i Tilsit, hade Brune, om behofvet gjort det nödigt, kunnat använda huru stor styrka som helst. Det sades emedlertid, att fransmännen icke agerade mot oss med mer än en division; vanligen bestående af 10 000 man.

Då vår parlamentör i misslyckadt ärende återkom till Stralsund, skulle skriftlig redogörelse öfver förhandlingen med Br. uppsändas till konungen. Under detta sammanträde hade benämningen kejsare förekommit, och excellens med afseende på Br. Efter genomläsandet af dokumentet, utbröt G.A.: - huru kan den tusan djef. våga kalla Bonapart för kejsare och hans general för excellens. Bonapart kan ej göra några excellenser. Sändebudet dömdes emedlertid för sitt oskickliga förkallande? till ??? eller flere dagars arrest.

Efter den dagen såg man G.A. dagligen vid vaktparaden på Neue Markt, alltid spänd och med åtspänd klädedrägt, jemte stora elgskinnskraghandskar. Till utseendet visade han ett lugn så, som om ingen fara vore å färde. Farligt för hans person var det väl icke (någon gång hördes dock, att en eller annan jägarkula flög in i staden och en gång skall en ??? kula träffat en piga, stående vid ett fönster nära vallen i Fraustrasse?), men för vårt land, och i följd af bristande besinning förlorades slutligen hela Finland, till hvars eröfring Napoleon sjelf gaf åt Alexander sitt bifall, emedan svågern ej visste hut.

Under fortfarande belägring inträffade en natt ett svårt åskväder med åtföljande regn och mörker. I nattens mörker anlände en båt från fasta landet till den närbelägna Dähnholmen med några franska soldater, hvilka blefvo anropade af strandposteringen, hvarå soldaterne svarade: ”desertörs” och såsom sådana blefvo de väl mottagna. Soldaternas uppgift var dock falsk. De hade medfördt ena ändan af ett tåg, som de fästade vid stranden af holmen. Tåget, som räckte till fasta landet, begagnades såsom ledtråd af de dervarande fransmän, hvilka under mörkret samlat flera båtar, och medelst begagnande af tåget ankommo de till Dähnholmen och öfverrumplade dervarande svaga besättning (uppgaf likväl till 500 man) jemte sjelfva kommendanten, öfverstelöjtnant von Palmstjerna, som togs på sängen i sitt tält. Sålunda blefvo fransmännen efter ett svagt motstånd, herrar öfver Dähnholmen. Fransmännens företag var ett oförmodadt krigsputs, - icke illa uttänkt. -

Stralsund höll sig ännu en tid. Bombarderingen var ej börjad, och nästan sannolikt aldrig ämnad att företagas. Det tycktes stundom så, som om fienden ville intaga fästningen blott medelst fotfolk, emedan anfallen alltid skedde med sådant folk, och fiendtliga jägarne trängde flere gånger så nära fästningen, att artillerister på vallarna träffades.

En dag då ett sådant anfall företogs emot Kniperthor, blefvo båda förposter och den utsända förstärkningen indrifne. De finska bataljoner, somm dagen förut anländt, beordrades nu att rycka ut i stället för de slagne. Fienden drefs nu ett stycke baklänges. Efteråt parlamenterades. Franska parlamentörer ville veta hvilka troppar, som andra gången mötte dem, emedan de agerade med helt annat eftertryck än de föregående. De föregående utgjordes af de värfvade tyska regementen.

Då våra utfall, som flere gånger förnyades, till ingenting gagnade, fann G.A. sent omsider att Stralsund aldrig kunde bibehållas, och lät derföre beqväma sig till, att ej blott sjelf fara öfver till Rygen, utan äfven qvarlefvorna af armén skulle få öfverföras. Men denna ö kunde icke heller i längden försvara sig. Alla önskade nu att den förståndslöse konungen måtte snart begifva sig hem, emedan hans närvaro mera skadade än gagnade, men han sträfvade likaväl ifrigt emot och en motsägelse ansågs såsom majestätsbrott. Endast excellensen Toll vågade ändtligen, att i kraftiga ordalag, förmå majestätet till hemfärd.

Ännu en akt att spela, icke den lättaste, för vår excellens Toll, men med hans diplomatiska öfverlägsenhet, speltes den ganska väl. Toll hade den svåraste rolen, Brune den lättare. Den förre vann priset. Till en början afsände Toll sin brorson (den ännu lefvande baron G. Toll) såsom parlamentör till Brune med anhållan om tillstånd för farbror att sjelf få komma till Stralsund, hvilket beviljades. Hs excellens blef vid ankomsten af den franska excellensen högtidligt emottagen. Frukost serverades, och efter intagandet deraf, företogs den viktige underhandlingen rörande tillåtelse att obehindrat få till Sverige öfverföra vår återstående armé. Ändamålet vanns och dermed slutades detta krig med hela sin galenskap. Brune föll emedlertid i onåd för sin medgörlighet och blef sedan aldrig begagnad.

Vår förlust af manskap under detta pommerska fälttåg, hörde jag aldrig på siffran uppgifvas, men uppskattades gemenligen till 200 man döda i hvarje större drabbninng förutom blesserade; men som de större drabbningarna ej voro särdeles många, så blef vår mansspillan följaktligen icke utomordentligt stor men dock stor nog i förhållande till vår obetydliga styrka.

Under belägringen blef jag en dag tillika med en annan läkare kommenderad på fältvakt utanför Frankenthor, och under detta uppdrag, anlände 2:ne blesserade jägare, hvarsf den ene fått vaden genomskjuten och den andre träffats af en kula, som afskurit byxan vid knäet utan att skada huden, men förorsakade likväl en ömhet jemte svårighet att gå.

Förr? än jag anlände till krigsteatern företogs åtskilliga rekognoseringar mot fransmännens ställning. Vid en sådan undersökning stupade en berömd och allmänt saknad artilleriöfverste, Johan Norby, som gått ut med 2:ne kanoner och trodde sig med dylika krigsvapen vara fredad för jägarkulor, men träffades icke dess mindre af en sådan kula i hufvudet och föll ögonblickligen död, hvilket inträffade d. 21 Februari.

Vid ett annat tillfälle hade vår numera gamle general, dåvarande öfverstelöjtnant G.A. Bror Cederström en het affär i spetsen för en del af mörnerska husarerne. Efter general Mörners afgång fick regementet namn af Cederströms husarer. Nu Carl XV:s.