Befordringsvägars besvärligheter

Under ovanstående rubrik beskriver Nils Palmborg hur det kan gå till i akademiska kretsar för ca 200 år sedan. Kärnan i dokumentationen är ett antal brev som Tegnér skrivit där han tar strid för Rabbéns sak. Själv har R noterat följande:

”På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom behandlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och för den skull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed så fordrade. Den afhandling – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordat.”

Konflikten gällde alltså huruvida det var viktigt att en professor i praktisk medicin kan tala bra latin eller inte. När det gällde de praktiska medicinska kunskaperna så förefaller R ha ett tydligt försprång med sina erfarenheter. Formellt ingick det talade latinet i universitetets krav men hade så sakteliga börjat tummas på i vissa fall när språket var av ringa värde. Så småningom försvann det talade latinet helt som krav utom i sitt eget språkliga sammanhang.

Konflikten innehöll bland annat anklagelser gentemot Tegnér att det för honom skulle vara en kamratangelägenhet. Oavsett om detta hade betydelse för saken eller inte så visar det på att de två högst sannolikt umgåtts under en period fram till 1817 när Tegnér skriver detta. Frågan eskalerade och till slut ingrep Kungl. Majt via kansler för att gjuta olja på vågorna och till en del även försvara R's ära.

Palmborgs mer detaljerade beskrivning av ovanstående händelse innehåller även huvuddragen i R's liv för att visa vilken mångfasetterad person han var. Däremot verkade inte akademiska strider om titlar (och löner) vara hans livsluft eller med Essen-Möllers ord ”...hans kynne (låg) icke för strider utan han föredrog ett resignerat stillatigande.” Detta bidrog möjligen till att R's ekonomi åtminstone tidvis var ansträngd.

Troligen var det också av trängda ekonomiska skäl han i september 1830 sökte tjänst som klockare i Lövestads och Fogeltofta församlingar. Hans ansökan innehöll ett förbehåll, då han ville ha en stand-in för att klara sångkraven, vilket överklagades av andra sökande. Senare återtog han sin ansökan men detta illustrerar hans situation där en klockartjänst är ekonomiskt fördelaktig jämfört med universitetsjobbet.

Palmborg avslutar med en bestämmelse ur Lunds akademis konstitutioner som gällde vid ovanstående tillfälle och var lika gammal som den bestämmelse striden gällde: ”Om någon Professor låter märka lust till träta och oenighet och efter en annan påminnelse icke vill rätta sig, så skall densamme androm till exempel ifrån tjänsten removeras.” Palmborgs slutsats blir att akademin skulle åderlåtas kraftigt om regelverket följdes till punkt och pricka.

Det bör kanske påpekas att tvister i befordringsfrågor inte var helt ovanliga. Enligt Elof Tegnér är dessa frågor ”...sedan gammalt den svaga punkten i våra universitets organisation”.

Ett par år efter ovan refererade konflikt kring tjänstetillsättningar annonseras angående efterträdare på en professur i Uppsala där Pehr von Afzelius avser att dra sig tillbaka. Detta är första gången man annonserar i tidningar vilket även fördröjer tillsättningen.

När det gick till omröstning fanns tre namn på förslag: Zetterström, Romansson och Rabbén. Enligt Kardell lobbade föregångaren Afzelius mot Zetterström trots (eller på grund av?) att han i många år varit ersättare för honom. Motståndet hade emellertid ingen effekt på beslutet då detta innebar att han ändå fick tillträda professuren på hösten 1820. Som framgår av R´s egen berättelse var hans ansökan ett sätt för Z. som han kallar ”min vän”, att bli av med en annan konkurrent, Hvasser. Ett brev från Z, daterat 1820, som finns i samlingarna efter R berör detta. Det är oklart om omständigheterna i Lund något år innan haft inflytande på detta val.

För Jämlands och Frösö/Östersunds del har Zetterström betytt att man fick tillgång till ett stort bibliotek några år efter hans död 1829. Han har också fått låna ut sitt namn till den nuvarande samlingen av gamla böcker som följaktligen kallas Zetterströmska samlingen. I samlingen ingår idag bland annat Rabbéns arbete som nämnts tidigare – de scrofulis- fast på svenska och heter då ”Om skroflernas orsaker och dietetiska behandling” som utgavs 1819 dvs mitt emellan de relaterade befordringsmöjligheterna.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:b

Första stycket

Mina yngre år (forts)

Att vid den tiden tänka på medicinska graden låg utom gränsen för den, som dertill inga medel ägde, och i ett främmande land! Men detta främmande land blef likväl snart nog mitt hemland. Jag fick vänner och gynnare, och oväntade händelser förändrade småningom utsigterna under det att jag emellanåt kom att vistas på landet blef jag understundom redan 1803 anlitad såsom biträdande vid sjukbesök, dock merändels under ledning af någon verklig läkare, ty min kunskap sträckte sig då ej utom pharmacien. Denna praktik gaf väl föga eller ingen inkomst, men lemnade något förtroende ifall yrket blefve min lott. Då emedlertid blott en del af läkarkonstens hjälpvetenskaper innehades, och filosofiska kursen i mellanhand, så förblef allt lika mörkt, hvarför tanken på någon grad förblef bortvänd, och endast återgången till pharmacien qvarstod i mitt inre.

Men åtskilliga minst anade händelser ledde likväl till det mål, hvaråt förut aldrig syftades, nämligen medicinska graden, hvarmed försök till en början gjordes, bestående i en teologisk fakultetsexamen, som då för tiden var brukligt. Licentiatsgraden, hvilken ej blef förhastad, den vanns icke festinate, men lente, ty 12 års studenttid – till 1814 – var länge nog, jemförelsevis med andras på den tiden.

Under dessa år fanns i filosofiska fakulteten flere utmärkte lärare bland professorerne. De mest framstående voro: orientalisten Matt. Norberg, latinaren Joh. Lundblad, den vidtomfattande And. Johan Retzius och Matt. Fremling i hänseende till sitt lefvande föredrag samt den lika behaglige N. H. Sjöborg.

Några år senare uppträdde 2:ne blixtrande ljus i samma fakultet – Agardh och Tegnér. De öfrige i denna fakultet voro icke heller utan anseende. Teologerne, 4 till antalet, de fleste utlefvade. Den yngste, Anders Nylander var då extra ordinarius. Han var hemma i orientalspråken, men dock mindre teolog i nyare bemärkelse, Svebilius eller hans förklaring af Luthers lilla katekes utgjorde hufvudinnehållet för hans teologiska vetande. Tyska språket var honom främmande, och sålunda allt hvad deraf kunde inhemtas. Alla som åsyftade någon grad skulle först examineras af denna fakultet. Juristerna examinerades blott af dekanus i samma fakultet.

Domprosten Nils Hesslin, sedermera Biskop, älskvärd och satirisk gubbe. Hylander var bitande qvick, och hade i yngre åren umgåtts med vår bekanta Thorild, äfven känd för sitt salt. I juridiken fanns endast en professor, Tengvall. I medicinska fakulteten voro 3, hvaraf den ene, A. E. Barfoth i teoretiska medicinen, tillförne i anatomien, hade studerat Boerhav och följde i sina föreläsningar Gabius, för öfrigt utlefvad och svag; den andre J. H. Engelhart, en lysande man, och den 3:dje A. H. Florman, hvilken med utmärkelse försvarade sin plats såsom anatom. På den tiden fanns ingen bestämd emeritiålder, utan en hvar tjenstgjorde så länge han förmådde.

En synnerlig gynnare fann jag snart i den gamle A. J. Retzius, hvilken äfven lemnade mig i uppdrag att privatissime? gå en eller annan tillhanda bland de studerande som ville lära sig elementerna i kemin. Dessutom blef jag af honom rekommenderad till laborant hos en ryttmästare von Strussenfelt, hvilken mångkunnige man äfven studerade kemi, men äskade biträde i sitt laboratorium. Denna herre underhöll mig i Lund under terminerna. Jag arbetade blott under ferierna hos honom.

Någon akademisk grad låg ännu utom all åtanke. Men i följd af några yngre akademiska lärares uppmaningar, hvilka kommo för Strussenfelts öron, och tillfölje deraf erbjöd han mig ytterligare bistånd än det redan visade. Sålunda yppades en utsigt till fortsättande af studier för doktorsgraden. Genom bemedling erhölls derjemte under tiden en tjenst, men lönlös, det var en extra ordinarie bataljonsfältskärs syssla, hvilken innehades från 1806 om våren till 1812. Vid tjänstgöring erhölls likväl aflöning.

Kanslirådet var också en af mina gynnare såsom varande norrlänning räknade räknade han landsmanskap oss emellan fastän bottenhafvet låg emellan. Bland studerande förvärfvade jag många vänner och deribland frast? (troligen avses främst) den oförgätlige C. A. Agardh, sedermera känd såsom Sveriges allsidige snille. Hans blifvande öfverlägsenhet framlyste redan den tiden. Vid hans kandidatexamen, då äfven jag var såsom åhörare närvarande, förvånade han alla som åhörde honom, och särdeles utmärkt var han för Tegman i matematik.

Med Frithiofs skald, men senare, knöts äfven en närmare bekantskap. Den förre var väl egentligen icke skald, men hans prosa var poesi. Omsider vanns målet för det sträfvande, som i begynnelsen låg utom allt hopp, jag var medicinae licentiat i April 1814.

Efter undergåendet af dertill hörande examen erhölls högsta betyget, och 3 år senare blef ytterligare ett särskildt smickrande loford afgifvit, hvilket i utdrag lyder: ”Som fakulteten icke kan påminna sig någon medicinae studiosus, hvilken på en gång så länge och säkert beredt sig till de medicinska examina, eller med mera heder genomgått dem, som licentiaten med beröm tjenstgjort så väl vid arméns sjukhus, som ock vid Kongl. Serafimer lazarettet i Stockholm, flere år förestått fattigpraktiken vid Ramlösa helsobrunn, vikarierat som brunnsintendent derstädes och som provincial medicus i Wexiö, samt vistats en längre tid i Köpenhamn till sina kunskapers förkofran”. Ofvanstående yttrande afgavs då doktorsdiplom söktes utan formlig promotion, hvartill konungen gifver tillstånd.

Från Köpenhamn har jag många betyg af de då dervarande mest berömde läkare, kirurger och accoucheurer?. En del af dessa intyg äro skrifna på latin, men de öfrige på danska språket, hvaribland ett af den vidtberömde kirurgen Fenger, lydande sålunda:

” att Herr Doctor Johan Rabbén i vinteren 1815 og 1816 ??? mina Forelaesningar over de chirurgiske operationer med sin naervaerelse? og at jeg har havt den förnöjelse at se ham som en kyndig og agtbar Mand oftere tilstaede ??? vid betydlige operationer som forefaldte i min private praxis, dette gienkaller jag ofta i min erindring med lige glaede og tilfredshed. Jeg kan ei andet; end önske denne i alle haenseenden förtäffelige mand ald muelig held paa sin videnskabelige bana og lykönske det folk der er saa heldigt at faa ham til laege ibland sig.

Kiöbenhavn d. 4 April 1817

C. Fenger

Kongelig livchirurg og professor*

*Han var tjenstgörande livmedicus hos Fredrik VI.

Min afsigt var icke att ingå vid detta universitet, icke heller var meningen att qvarstanna fastän jag blifvit inkallad till docens i ekonomin, hvilket välvilligt skedde genom professor C A. Agardh under mitt vistande i Köpenhamn 1815. Genom denna kallelse blef jag oförmodadt en medlem af filosofiska fakulteten. Adjunkturen i ekonomin var en privat stiftelse af en professor Claes Bleckert Trozelius, hvilken lön ej var för tillfället ledig, och således icke åtkomlig.

Emedlertid förblef min afsigt att snart återgå till militära läkarbanan, hvilken jag några år tillförne lemnat. Men denna föresats blef i följd bristande besinning om intet. Professor Munck af Rosenschöld hade uttänkt en plan för att komma i ett längre åtnjutande af sin overksamhet. Planen var ej illa beräknad. Han besökte mig, förespeglande ljus i mörkret under önskan att få mig in i medicinska fakulteten, hvartill jag besynnerligtvis samtyckte. Väl anfördes att utsigterna för mig voro förmånligare åt andra håll. Men lättrogen, som jag var, blef jag dock snart öfverröstad.

Nu dröjde det inte länge inan jag hedrades med benämningen: E.O. Adjunkt ii medicin, - d. 8 maj 1817 – och året efter, den 24 febr. - 1818 – ordinarie medicinae theoreti, et practicae adjunkt. Turen tycktes visserligen för tillfället vara gynnande, men oturen lade sig emellan, helst den lilla adjunktslönen ej var ledig och blef icke heller snart.

1820 blef jag uppförd på förslag till med. theoreticae & practicae professionen i Upsala efter första arkiater von Afzelius som tagit afsked. Denna profession söktes ej af mig i afsigt att erhålla densamma, utan derföre att min vän Zetterström äskade mig såsom medsökande, i mening att möjligtvis kunna utestänga Hvasser, den farligaste medsökande emedan han redan var professor i Helsingfors. Försöket lyckades på den tvetydiga grund att Hvasser vid ansökningen ej bifogat kejsarens tillåtelse att söka tjenst utomlands! och kansleren, prins Oscar, förklara att konsistorium icke behöfde göra afseende på Hwassers ansökan emedan det fanns 3 ändå till förslagsrummen. Professionen erhölls i sin ordning af Zetterström som i samma afseende var den äldste.

En tid efteråt befordrades jag till den lönlöse professorsvärdigheten, hvilken förmodligen kom såsom ytterligare erkänsla från universitetets kansler för den läkarvård han åtnjutit under en betänklig sjukdom 1819 i Lund. 1820 blef jag direktor vid kliniska institutet härstädes, hvilken befattning likväl af förekommen anledning aldrig tillträddes. Dock qvarstod jag länge i denna egenskap.

Af Fysiografiska sällskapet i Lund blef jag ledamot 1817. Af Sv. Läkaresällskapet i Stockholm 1818. Korresponderande ledamot af Kongl. Landtbruksakademien 1839. Under tiden hade jag författat afhandlingar och uppsatser i olika ämnen, såväl medicinska som och i landtbruksväg m.m., men för det mesta anonymt. Den tiden var jag hästvän och vän af djurskötsel i allmänhet och arbetade ofta i förening med vår förtjenstfulla Alexis Noring.