Befordringsvägars besvärligheter

Under ovanstående rubrik beskriver Nils Palmborg hur det kan gå till i akademiska kretsar för ca 200 år sedan. Kärnan i dokumentationen är ett antal brev som Tegnér skrivit där han tar strid för Rabbéns sak. Själv har R noterat följande:

”På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom behandlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och för den skull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed så fordrade. Den afhandling – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordat.”

Konflikten gällde alltså huruvida det var viktigt att en professor i praktisk medicin kan tala bra latin eller inte. När det gällde de praktiska medicinska kunskaperna så förefaller R ha ett tydligt försprång med sina erfarenheter. Formellt ingick det talade latinet i universitetets krav men hade så sakteliga börjat tummas på i vissa fall när språket var av ringa värde. Så småningom försvann det talade latinet helt som krav utom i sitt eget språkliga sammanhang.

Konflikten innehöll bland annat anklagelser gentemot Tegnér att det för honom skulle vara en kamratangelägenhet. Oavsett om detta hade betydelse för saken eller inte så visar det på att de två högst sannolikt umgåtts under en period fram till 1817 när Tegnér skriver detta. Frågan eskalerade och till slut ingrep Kungl. Majt via kansler för att gjuta olja på vågorna och till en del även försvara R's ära.

Palmborgs mer detaljerade beskrivning av ovanstående händelse innehåller även huvuddragen i R's liv för att visa vilken mångfasetterad person han var. Däremot verkade inte akademiska strider om titlar (och löner) vara hans livsluft eller med Essen-Möllers ord ”...hans kynne (låg) icke för strider utan han föredrog ett resignerat stillatigande.” Detta bidrog möjligen till att R's ekonomi åtminstone tidvis var ansträngd.

Troligen var det också av trängda ekonomiska skäl han i september 1830 sökte tjänst som klockare i Lövestads och Fogeltofta församlingar. Hans ansökan innehöll ett förbehåll, då han ville ha en stand-in för att klara sångkraven, vilket överklagades av andra sökande. Senare återtog han sin ansökan men detta illustrerar hans situation där en klockartjänst är ekonomiskt fördelaktig jämfört med universitetsjobbet.

Palmborg avslutar med en bestämmelse ur Lunds akademis konstitutioner som gällde vid ovanstående tillfälle och var lika gammal som den bestämmelse striden gällde: ”Om någon Professor låter märka lust till träta och oenighet och efter en annan påminnelse icke vill rätta sig, så skall densamme androm till exempel ifrån tjänsten removeras.” Palmborgs slutsats blir att akademin skulle åderlåtas kraftigt om regelverket följdes till punkt och pricka.

Det bör kanske påpekas att tvister i befordringsfrågor inte var helt ovanliga. Enligt Elof Tegnér är dessa frågor ”...sedan gammalt den svaga punkten i våra universitets organisation”.

Ett par år efter ovan refererade konflikt kring tjänstetillsättningar annonseras angående efterträdare på en professur i Uppsala där Pehr von Afzelius avser att dra sig tillbaka. Detta är första gången man annonserar i tidningar vilket även fördröjer tillsättningen.

När det gick till omröstning fanns tre namn på förslag: Zetterström, Romansson och Rabbén. Enligt Kardell lobbade föregångaren Afzelius mot Zetterström trots (eller på grund av?) att han i många år varit ersättare för honom. Motståndet hade emellertid ingen effekt på beslutet då detta innebar att han ändå fick tillträda professuren på hösten 1820. Som framgår av R´s egen berättelse var hans ansökan ett sätt för Z. som han kallar ”min vän”, att bli av med en annan konkurrent, Hvasser. Ett brev från Z, daterat 1820, som finns i samlingarna efter R berör detta. Det är oklart om omständigheterna i Lund något år innan haft inflytande på detta val.

För Jämlands och Frösö/Östersunds del har Zetterström betytt att man fick tillgång till ett stort bibliotek några år efter hans död 1829. Han har också fått låna ut sitt namn till den nuvarande samlingen av gamla böcker som följaktligen kallas Zetterströmska samlingen. I samlingen ingår idag bland annat Rabbéns arbete som nämnts tidigare – de scrofulis- fast på svenska och heter då ”Om skroflernas orsaker och dietetiska behandling” som utgavs 1819 dvs mitt emellan de relaterade befordringsmöjligheterna.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:b

Första stycket

Mina yngre år (forts)

Att vid den tiden tänka på medicinska graden låg utom gränsen för den, som dertill inga medel ägde, och i ett främmande land! Men detta främmande land blef likväl snart nog mitt hemland. Jag fick vänner och gynnare, och oväntade händelser förändrade småningom utsigterna under det att jag emellanåt kom att vistas på landet blef jag understundom redan 1803 anlitad såsom biträdande vid sjukbesök, dock merändels under ledning af någon verklig läkare, ty min kunskap sträckte sig då ej utom pharmacien. Denna praktik gaf väl föga eller ingen inkomst, men lemnade något förtroende ifall yrket blefve min lott. Då emedlertid blott en del af läkarkonstens hjälpvetenskaper innehades, och filosofiska kursen i mellanhand, så förblef allt lika mörkt, hvarför tanken på någon grad förblef bortvänd, och endast återgången till pharmacien qvarstod i mitt inre.

Men åtskilliga minst anade händelser ledde likväl till det mål, hvaråt förut aldrig syftades, nämligen medicinska graden, hvarmed försök till en början gjordes, bestående i en teologisk fakultetsexamen, som då för tiden var brukligt. Licentiatsgraden, hvilken ej blef förhastad, den vanns icke festinate, men lente, ty 12 års studenttid – till 1814 – var länge nog, jemförelsevis med andras på den tiden.

Under dessa år fanns i filosofiska fakulteten flere utmärkte lärare bland professorerne. De mest framstående voro: orientalisten Matt. Norberg, latinaren Joh. Lundblad, den vidtomfattande And. Johan Retzius och Matt. Fremling i hänseende till sitt lefvande föredrag samt den lika behaglige N. H. Sjöborg.

Några år senare uppträdde 2:ne blixtrande ljus i samma fakultet – Agardh och Tegnér. De öfrige i denna fakultet voro icke heller utan anseende. Teologerne, 4 till antalet, de fleste utlefvade. Den yngste, Anders Nylander var då extra ordinarius. Han var hemma i orientalspråken, men dock mindre teolog i nyare bemärkelse, Svebilius eller hans förklaring af Luthers lilla katekes utgjorde hufvudinnehållet för hans teologiska vetande. Tyska språket var honom främmande, och sålunda allt hvad deraf kunde inhemtas. Alla som åsyftade någon grad skulle först examineras af denna fakultet. Juristerna examinerades blott af dekanus i samma fakultet.

Domprosten Nils Hesslin, sedermera Biskop, älskvärd och satirisk gubbe. Hylander var bitande qvick, och hade i yngre åren umgåtts med vår bekanta Thorild, äfven känd för sitt salt. I juridiken fanns endast en professor, Tengvall. I medicinska fakulteten voro 3, hvaraf den ene, A. E. Barfoth i teoretiska medicinen, tillförne i anatomien, hade studerat Boerhav och följde i sina föreläsningar Gabius, för öfrigt utlefvad och svag; den andre J. H. Engelhart, en lysande man, och den 3:dje A. H. Florman, hvilken med utmärkelse försvarade sin plats såsom anatom. På den tiden fanns ingen bestämd emeritiålder, utan en hvar tjenstgjorde så länge han förmådde.

En synnerlig gynnare fann jag snart i den gamle A. J. Retzius, hvilken äfven lemnade mig i uppdrag att privatissime? gå en eller annan tillhanda bland de studerande som ville lära sig elementerna i kemin. Dessutom blef jag af honom rekommenderad till laborant hos en ryttmästare von Strussenfelt, hvilken mångkunnige man äfven studerade kemi, men äskade biträde i sitt laboratorium. Denna herre underhöll mig i Lund under terminerna. Jag arbetade blott under ferierna hos honom.

Någon akademisk grad låg ännu utom all åtanke. Men i följd af några yngre akademiska lärares uppmaningar, hvilka kommo för Strussenfelts öron, och tillfölje deraf erbjöd han mig ytterligare bistånd än det redan visade. Sålunda yppades en utsigt till fortsättande af studier för doktorsgraden. Genom bemedling erhölls derjemte under tiden en tjenst, men lönlös, det var en extra ordinarie bataljonsfältskärs syssla, hvilken innehades från 1806 om våren till 1812. Vid tjänstgöring erhölls likväl aflöning.

Kanslirådet var också en af mina gynnare såsom varande norrlänning räknade räknade han landsmanskap oss emellan fastän bottenhafvet låg emellan. Bland studerande förvärfvade jag många vänner och deribland frast? (troligen avses främst) den oförgätlige C. A. Agardh, sedermera känd såsom Sveriges allsidige snille. Hans blifvande öfverlägsenhet framlyste redan den tiden. Vid hans kandidatexamen, då äfven jag var såsom åhörare närvarande, förvånade han alla som åhörde honom, och särdeles utmärkt var han för Tegman i matematik.

Med Frithiofs skald, men senare, knöts äfven en närmare bekantskap. Den förre var väl egentligen icke skald, men hans prosa var poesi. Omsider vanns målet för det sträfvande, som i begynnelsen låg utom allt hopp, jag var medicinae licentiat i April 1814.

Efter undergåendet af dertill hörande examen erhölls högsta betyget, och 3 år senare blef ytterligare ett särskildt smickrande loford afgifvit, hvilket i utdrag lyder: ”Som fakulteten icke kan påminna sig någon medicinae studiosus, hvilken på en gång så länge och säkert beredt sig till de medicinska examina, eller med mera heder genomgått dem, som licentiaten med beröm tjenstgjort så väl vid arméns sjukhus, som ock vid Kongl. Serafimer lazarettet i Stockholm, flere år förestått fattigpraktiken vid Ramlösa helsobrunn, vikarierat som brunnsintendent derstädes och som provincial medicus i Wexiö, samt vistats en längre tid i Köpenhamn till sina kunskapers förkofran”. Ofvanstående yttrande afgavs då doktorsdiplom söktes utan formlig promotion, hvartill konungen gifver tillstånd.

Från Köpenhamn har jag många betyg af de då dervarande mest berömde läkare, kirurger och accoucheurer?. En del af dessa intyg äro skrifna på latin, men de öfrige på danska språket, hvaribland ett af den vidtberömde kirurgen Fenger, lydande sålunda:

” att Herr Doctor Johan Rabbén i vinteren 1815 og 1816 ??? mina Forelaesningar over de chirurgiske operationer med sin naervaerelse? og at jeg har havt den förnöjelse at se ham som en kyndig og agtbar Mand oftere tilstaede ??? vid betydlige operationer som forefaldte i min private praxis, dette gienkaller jag ofta i min erindring med lige glaede og tilfredshed. Jeg kan ei andet; end önske denne i alle haenseenden förtäffelige mand ald muelig held paa sin videnskabelige bana og lykönske det folk der er saa heldigt at faa ham til laege ibland sig.

Kiöbenhavn d. 4 April 1817

C. Fenger

Kongelig livchirurg og professor*

*Han var tjenstgörande livmedicus hos Fredrik VI.

Min afsigt var icke att ingå vid detta universitet, icke heller var meningen att qvarstanna fastän jag blifvit inkallad till docens i ekonomin, hvilket välvilligt skedde genom professor C A. Agardh under mitt vistande i Köpenhamn 1815. Genom denna kallelse blef jag oförmodadt en medlem af filosofiska fakulteten. Adjunkturen i ekonomin var en privat stiftelse af en professor Claes Bleckert Trozelius, hvilken lön ej var för tillfället ledig, och således icke åtkomlig.

Emedlertid förblef min afsigt att snart återgå till militära läkarbanan, hvilken jag några år tillförne lemnat. Men denna föresats blef i följd bristande besinning om intet. Professor Munck af Rosenschöld hade uttänkt en plan för att komma i ett längre åtnjutande af sin overksamhet. Planen var ej illa beräknad. Han besökte mig, förespeglande ljus i mörkret under önskan att få mig in i medicinska fakulteten, hvartill jag besynnerligtvis samtyckte. Väl anfördes att utsigterna för mig voro förmånligare åt andra håll. Men lättrogen, som jag var, blef jag dock snart öfverröstad.

Nu dröjde det inte länge inan jag hedrades med benämningen: E.O. Adjunkt ii medicin, - d. 8 maj 1817 – och året efter, den 24 febr. - 1818 – ordinarie medicinae theoreti, et practicae adjunkt. Turen tycktes visserligen för tillfället vara gynnande, men oturen lade sig emellan, helst den lilla adjunktslönen ej var ledig och blef icke heller snart.

1820 blef jag uppförd på förslag till med. theoreticae & practicae professionen i Upsala efter första arkiater von Afzelius som tagit afsked. Denna profession söktes ej af mig i afsigt att erhålla densamma, utan derföre att min vän Zetterström äskade mig såsom medsökande, i mening att möjligtvis kunna utestänga Hvasser, den farligaste medsökande emedan han redan var professor i Helsingfors. Försöket lyckades på den tvetydiga grund att Hvasser vid ansökningen ej bifogat kejsarens tillåtelse att söka tjenst utomlands! och kansleren, prins Oscar, förklara att konsistorium icke behöfde göra afseende på Hwassers ansökan emedan det fanns 3 ändå till förslagsrummen. Professionen erhölls i sin ordning af Zetterström som i samma afseende var den äldste.

En tid efteråt befordrades jag till den lönlöse professorsvärdigheten, hvilken förmodligen kom såsom ytterligare erkänsla från universitetets kansler för den läkarvård han åtnjutit under en betänklig sjukdom 1819 i Lund. 1820 blef jag direktor vid kliniska institutet härstädes, hvilken befattning likväl af förekommen anledning aldrig tillträddes. Dock qvarstod jag länge i denna egenskap.

Af Fysiografiska sällskapet i Lund blef jag ledamot 1817. Af Sv. Läkaresällskapet i Stockholm 1818. Korresponderande ledamot af Kongl. Landtbruksakademien 1839. Under tiden hade jag författat afhandlingar och uppsatser i olika ämnen, såväl medicinska som och i landtbruksväg m.m., men för det mesta anonymt. Den tiden var jag hästvän och vän af djurskötsel i allmänhet och arbetade ofta i förening med vår förtjenstfulla Alexis Noring.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:b

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

Sönnerberg åter i förbigående sagdt, var en liten förunderlig man, öfver höfvan hotfull och oförsonlig till ändan af sin bana. Bemötte sina gamla välgörare mindre väl. Då dödsbudet nalkades, hade det måhända kunnat för någon tid aflägsnats om ej afvunden hos honom varit så stor, att han hellre led de svåraste plågor, än anlita någon härstädes rörande behofvet af ett instrument, hvaraf mer än tillräckligt fanns i staden. I stället affärdades bud till Köpenhamn för att derifrån afhemta ett dylikt. Men ödet fogade sig hervid eget nog så, att budet glömde sitt uppdrag qvar i Köpenhamn, hvilken glömska budbärande upptäckte först vid återkomsten till Malmö, hvarföre han måste i och för afhemtningen återvända till Köpenhamn. Det långa dröjsmålet föranledde periculum in mora, hvarigenom patienten snart förflyttades till evigheten.

Såsom prakticus var Sönnerberg ej sällan oefterrättlig. Man såg honom stundom i de påtagligaste fall hänföra sjukdomens säte till en helt annan kroppsdel än den, hvari det egentligen förefanns. Såsom exempel må, ibland andra, blott anföras, att i en händelse då den tydligaste ??? ??? ??? förevar erkände han icke sjukdomens verkliga natur och säte, utan förvisades i stället till underlifvet, hvarest inga spår till lidande kunde hvarken före eller efter döden upptäckas. Bristande matlust var stödet för påståendet. Consensus var för honom främmande. Sådant varseblef man mer än en gång. I yngre åren var han botaniker, men i lägre bemärkelse. För öfrigt var han i fullkomlig saknad af fysikalisk åsigt. Blott ett exempel kan såsom bevis derå anföras: sedan han en dag under naturforskaremötet 1840? i Köpenhamn hållit ett föredrag öfver typhus, en ganska oskyldig lection, blef han samma dag bjuden på en aftonstund till professor Bang, der äfven den välbekante naturfilosofen Steffens befann sig, och hvilken var stadd i samtal med ett par andra lärde rörande electromagnetiska och thermomagnetiska föremål. Sönnerberg, intagen af sitt samman dag hållna föredrag, trodde sig kunna identifiera sitt, med innehållet af Steffens' talämne, hvarföre han föll in: ”det är typhus”. Steffens, som aldrig sett den lille mannen, svarade: ”det er so men något andet,” och började på nytt öfver sitt ämne, men snart inföll Sönnerberg omigen: ”det är typhomani”. Steffens synbarligen förtörnad öfver infallet steg upp och gick in i ett annat rum utan att säga ett ord vidare. Under allt detta satt Sönnerberg i en för honom varande vanlig halfliggande ställning vid ena ändan af soffan och förblef lika lugn efteråt som förut.

Steffens var professor i Berlin, men till börden dansk eller norrman. Jag var händelsevis bekant med Steffens och nu af nyfikenhet befann jag mig stående vid sidan af stolen på hvilken han satt, och bevittnade således hela tilldragelsen. Herrarna, med hvilka Steffens talade voro sittande vid andra ändan af soffan, som ej var af Sönnerberg upptagen.

Munck af Rosenschöld i åminnelse, ett verkligt snille, ofta missbrukat. I jämförelse med Sönnerberg fanns en omätlig åtskilnad både i yttre och inre afseende. Munck af R. var högväxt med ett stolt utseende. Sönnerb. ett diminutivum, född ölandning med högmod och inbilskhet. M. af Rosensch. kunde väl ock men högst sällan finna andra förhållanden än de verkliga i en eller annan kronisk sjukdom, men han förvisade icke det ondas säte från en sjuk till en frisk kroppsdel. Hans läkarblik var i öfrigt skarp och öfskylde derigenom bristerna i andra fall. I diagnosen starkare än i pronosen, hvilken händelse i öfrigt allmän. Men i dietetiskt hänseende stundom småaktig. Man blef ofta färdig att tro, del icke alla hans yttranden i den vägen kunde vara på rent allvar. Icke kunde det vara med verklig öfvertygelse då en patient i Stockholm dog i följd af att hafva förtärt en soppa kokad på ett stycke hönslår i stället för att vara kokad på vinge.

Då M. af R. återkom någon dag efter patientens död och frågade efter hönssoppans beskaffenhet och fick veta att den blifvit beredd på lårkött. A! Se der, med sin bekanta emphas, ha vi orsaken. ”Jag sade att soppan skulle kokas på en vinge”. Liknande händelser vid andra tillfällen voro icke alldeles sällsynta. Beträffande hönslåret, så är det visserligen något köttrikare än vingen, men äfven den omständigheten kan ju lämpas, dels genom användandet af mindre portion kött deraf, eller ock medelst begagnande af mera vatten. Det vill emedlertid synas, såsom om han ville låta påskina, att vingköttet skulle ha andra beståndsdelar än lårets. Sådant benämnes eljest charlataneri. På mergen i lårbenet kunde så mycket mindre afseende fästas, som foglarna ej ha merg i benen.

Mot embetsbröder i utöfningen var oftast mindre skonsam, och sökte gerna, så vidt möjligt, undfly hotande faror vid sjuksängen samt derjemte med iakttagande af vårdens öfverlämnande till någon annan läkare, hvilken, i fall utgången blef såsom han anade, dödlig, måste sedan ensam uppbära hela skulden.

Vid ett annat tillfälle i Stockholm, under första arkiater von Afzelius vistande derstädes, blef både han och M. af R. samtidigt rådfrågade rörande en patient, för hvilken den förre förutsåg döden, men den senare tvärtom. Den förre spådde rätt. I anledning af utgången talade någon derom med M. af R. så blef svaret; Afzelius ville att patienten skulle dö.

Emot mig var han länge skonsam, och ryktesvis förspordes ej annat än godt, och si fabula vere skulle han till och med hafva yttrat: att ”då Rabbén får bestämma sjukdomens art och jag föreskrifva medlen deremot, så” ?. Men omsider så vände sig bladet och äfven mitt skinn kom i fara; måhända en följd af att jag ej framgent ville fortfara med bestridandet af hans offentliga för intet. -Sista gången frågan om uteblifvet arfvode kom på tal, svarade han, ”det har aldrig varit min mening att betala”. Härå svarade jag: ”då är liqviden uppgjord”.

M. af Ros. var en synnerlig vän af rättegångar, hvilka han alltid sjelf utförde, och ju flere liktidiga mål, desto lyckligare var ställningen. En gång berömde han sig af att ej ha mindre än 10 särskilda mål, hvaribland de flesta, om inte alla, voro af föga eller intet värde, men de lemnade tillfälle för uttömmande af qvickheter, hvaraf han i dylika fall aldrig led brist. De voro för det mesta väl saltade, dock stundom sparsam, för att ej genom öfverflöd dermed försvaga dess verkan.

Beträffande den mannens öfriga egenheter, skulle, om någon hade lust, skulle derom hel bok kunna sammanskrifvas och fyllas med många idiosyncrasier.

Om Sönnerberg händelsevis gått hädan före M. af Rosenschölds frånfälle, skulle äfven i sådant fall, enligt förljudande, Lovén blifvit en nitisk sökande till praktiska professionen. Dock torde han i detta hänseende fått en svår fisk att fjälla, ty sannolikt hade jag ej då blifvit så släpphänd, som vid förra tillfället. Lovén var vidslägtad och slägtkärleken deribland särdeles rådande. Lvén beklagades såsom varande illa kallad. Men hvilken af oss, han eller jag hade den sämsta lotten. Han var jemförelsevis en yngling, men då mycket om sig, och hade förstått att förskaffa sig åtskillige löneförmåner, så till exempel var han förste amanuens vid universitetets bibliotek, men undvek dervid för det mesta sina göromål, dessutom underläkare vid lasarettet, bataljonsläkare vid södra skånska infanteriet, hvilken senare beställning af honom innehades ännu en tid sedan blifvit professor. Amanuenssysslan innehades ock sålänge möjligt var. Härtill föreläsningsarfvode 800: bko. Nu frågas åter, hvilken af oss var beklagansvärdare, antingen den som tillskansat sig ofvanberörde lönevillkor, eller den som ingenting hafvit.