EZ Munck af Rosenschöld och Ramlösa

En av Rabbéns minnestecknare berättar följande: En sommar vikarierade han för professor Munck af Rosenschöld såsom brunnsintendent vid Ramlösa. -En mycket rik och högdragen enkegrefvinna plågade honom dagligen med vidlyftiga beskrifningar på sina inbillade krämpor. ”Säg mig åtminstone”, utropade hon en dag vredgad, ”huru jag skall få sömn och matlust”. - ”Det är lätt sagdt”, svarade Rabbén, ”arbeta lika ifrigt och begagna samma diet som fru grefvinnans fattiga underhafvande”.

1815 och 1823 är Eberhard Zackarias Munck af Rosenschöld upptagen med riksangelägenheter i Stockholm varvid R vikarierar för honom som intendent vid Ramlösa några månader på sommaren. Men både 1814 och 1816 var han även fattigläkare på samma ställe. Tjänstgöringen på detta ställe framgår av en meritförteckning.

Ramlösa Brunn hade en första blomstringstid under brunnsintendenten Eberhard Rosén-Rosenblad (morfar till EZ ovan) från dennes tillträdande 1760, fram till dennes död 1796. Hovmarskalken Achates von Platen och Eberhard Munck af Rosenschöld stod nu bakom brunnens nya glansperiod, von Platen genom sina investeringar och utvidgningar av anläggningen och Munck af Rosenschöld genom sina kontakter som byggde upp hälsobrunnens rykte som "socialt inneställe" med återkommande kungligt besök.

Brunnsbesök var emellertid inte bara ett överklassnöje. Då man var övertygad om dess helande effekt så ville fler ta del av det. Själva brunnsdrickandet var schemalagt där fattiga gratisdrickare fick kliva upp tidigt medan betalande fick tillträde på bekvämare tider till en kostnad som berodde på förmögenheten. Till brunnslivet var även kopplade olika typer av bad och även nöjen, allt efter smak och plånbok.

Esaias Tegnér var, som framgår av en del händelser senare, väl bekant med R. Tegnér träffar för första gången Martina von Schwerin (f. Törngren) i Ramlösa 1816, samma år som R fanns där som fattigläkare. Martina nämner mötet i ett brev 14 juli där hon skriver att hon gjort en intressant bekantskap, nämligen Tegnér. Esaias och Martina kommer några år senare att starta en brevväxling, som senare getts ut i bokform, kretsande kring kulturella frågor i tiden, där båda hade gott anseende. Martina sände även 1821 ett brev till Rabbén (enligt E. Wrangel i Ord och Bild 1906) som ej återfunnits i hans efterlämnade handlingar. Vad beträffar R, och hans eventuella kulturella intresse, så finns inget som pekar på att han skulle intresserat sig för litteratur. Däremot visade han, genom sitt stöd till GW Palm, intresse för konst.

Det är oklart varför R befinner sig i Hälsingborg, där ju Ramlösa också ligger, i januari 1821. Det är inte säsong för brunnsliv. När stadsläkare Halenius kallas att undersöka en flicka vid namn Kobb efter en våldtäkt dyker han upp med R som följeslagare. Troligvis var R på tillfälligt besök hos stadsläkaren. Fallet är utförligt dokumenterat i ett universitetsarbete från Lund, ”Makt, sexualitet och våld” som har sin utgångspunkt just i detta fall.

Samme Halenius hade det tvivelaktiga nöjet att deltaga vid obduktionen av kronprins Karl August lik efter att han störtat från häst vid besiktning av en övning 1810. Det som gjorde det extra komplicerat var ryktesspridning runt kronprinsens död, ev. skulle han ha förgiftats, så det var fyra läkare närvarande som garanti för att det skulle gå riktigt till. Samtliga dessa läkare har på något sätt omnämnts i R's dokumenterade gärningar.

EZ och R bodde vid denna tid i samma kvarter No 79 i Krafts rote i Lund. EZ var en av nyckelpersonerna vid införandet av vaccination med kokoppor i början på 1800-talet för att stoppa smittkopporna. EZ var anhängare av franska revolutionens ideal och balanserade därmed på slak lina i sin politiska gärning på hemmaplan.

EZ har, i en minnesskrift i samband med hans död, av Orwar Odd beskrivits som "högst originell både i tal, åthävor och gärningar, något sträv och frånstötande i umgänget, men i grunden godsint och välvillig; försakelser och uppoffringar var honom icke främmande". Detta omdöme skulle lika gärna ha kunnat gälla R skriver Gunvor Landen i sin bok ”Adelsfröken eller piga” ( ang. EZ:s utomäktenskapliga barn) där hon vid drygt ett halvdussin tillfällen nämner R. Hon kan ju därvidlag ha färgats av Orwar Odd ovan, vars egentliga namn var Oscar Patrik Sturzen-Becker.

Efter att ha läst R:s egna ord om EZ i hans biografiska noteringar kan man ställa sig lite frågande till detta omdöme. Sett med R:s ögon var EZ betydligt mer självcentrerad än han framstår i relaterad minnesskrift vilket även framgår av de protokoll som Essen-Möller publicerat. Samma källa visar även hur Agard blottlägger både det orimliga och motsägelsefulla i EZ:s argumentation. Denna konflikt förefaller även ha varit en vändpunkt i förhållandet mellan EZ och Rabbén. Detta skriver även R själv i sina efterlämnade anteckningar.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:a

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet

Sedan jag 1814 blifvit inledd i medicinska fakulteten, blef jag snart förordnad att föreläsa och examinera i teoretisk medicin i stället för professor Eb. Zach. Munck af Rosenschöld, hvilken under hvarjehanda föregifvande kom så lätt i åtnjutande af permission. Denna befattning blef mig stadigt anförtrodd under alla berörde professorns ledigheter ända till 15 läseterminer. - För praktiska professionen lästes 6 terminer och ett år för båda professioner samtidigt. - Munck af Rosenschöld insåg likfullt slutligen obilligheten deruti, att en lönlös, som jag länge var -6 år-, skulle alltjemt vara tillhands för innehafvaren af största löneförmånen vid akademien, hvarföre han vid ett tillfälle begärde af mig ett så lydande intyg: ” att jag ej hade någonting emot föreståendet af hans profession på längre eller kortare tid mot ett årligt arfvode af 400: banko eller eller motsvarande spannmål. Intyget lemnades, men utan annan motförbindelse än på god tro. Det erbjudna arfvodet utföll väl för ett år, men uteblef derefter för alltid. Efter någon tids förlopp blef jag af honom åtspord huruvida jag ville fortfara med bestridandet af hans profession. Svaret vilkoligt jakande, nämligen såtillvida: ”icke på de villkor som i senare åren ägt rum”. Efter detta korta samtal fann den fyndige mannen snart en annan utväg, hvilken var så mycket behöfligare för honom, som af en egen händelse icke ägde en bok, ty hans inskränkta bibliotek hade blifvit taget i mät.

Snillrikhet, som han ej saknade, är likväl icke alltid tillfyllestgörande i katedern, och för att nu undfly lärostolen kallades doktor Lovén till docens samt utvärkade i och med detsamma förordnande för honom att föreläsa och examinera. Lovén som redan innehade åtskilliga smärre tjenstebefattningar, men ännu icke fästat sig för någon af dessa, fann häri en ny uppgående stjerna och läste derföre gerna, men att märka! Mot ett högre och ordentligt utfallande arfvode.

Efter M. af Rosenschölds nog tidiga bortgång med döden blef jag af någon konsistorial ledamot tillfrågad huruvida jag under ledigheten vore hågad att föreläsa samt emot hvad vilkor, hvarå svarades ja, mot 400: banko. Men Lovén, med slägt och gynnare, blef i stället förordnad, och märk! för 800: bko. Häraf insåg lätt min blifvande ställning för stundande tid på den vägen, helst jag såsom föga trätgirig ej ville inlåta i en strid af tvetydig art.

Det samfund, hvaraf vårt consistorium är sammansatt, utgöres ej allenast af quot capita tot sensus, utan synes understundom nästan så, som om en del af dessa capita voro beröfvade all census. De vilja i dag hit och i morgon dit. Sådana egenheter gälla dock icke allmänt för hela samfundet, men så mycket mer framstående hos en eller annan här onämnd. Dylika egenheter inträffade väl öfven i förriga tider, men mindre i vädret än i våra dagar. I gamla tiders äfventyr rådde mer consequens, om ock, som det sades, någon gång mer hätskhet, så att, enligt Qvistofta basunens utsago, ”perukerna flögo kring bordet”. Men redbarhetens på öfvertygelsens väg ansågs dock större. I anledning af konsistoriella tilldragelser för 50 år tillbaka, yttrade den gamla hedersmannen Sjöborg till någon af sina kamrater sedan de nedkommit på Lundagård: ”en kältring är jag och en kältring är du, och kältring äro vi alla vid mötet der uppe” pekande i detsamma åt sessionsrummet.

Sjelfva Tegnér, sig alltid lik yttrade 1817 i anledning af en mig rörande fråga, ”det finnes ingen dumhet så stor, att den icke blifvit sagd i konsistorium”. Uttrycket har sedermera mer än en gång besannats. Såsom ett ganska karakteristiskt prof kan bland annat belysningsvis följande tjena. Det oss bekant att samma sökande person blifvit den ena gången behörigt upphöjd, och några år efteråt nedsatt till näre nog lika med noll. Hvem visste icke att professor Bruzelius, hvarom frågan mer än en gång rörde sig, var en utmärkt kirurg och stor operatör och ej mindre känd såsom accusheur. Professor Bruzelius sökte den förenade tjensten och blef i dessa afseenden erkänd och äfven berömd inom fakulteten, men blef genom en opåräknad transportsökande utstängd, och vid nästa ledighet ustöttes han af samma embetsbröder, likväl med undantag af 7 bättre belysta bröder, hvilka voro följande: Westman, Berlin, Nyblaeus, Ekelund, Chr. Nauman, Jakob Agardh och Mort. Agardh.

Beträffande förevarande fråga, står en märkvärd, och värdefull och sannfärdig uppsats att läsa i bihanget till Snällposten för den 4:de November 1858. Må detta stå till framtida nesa för vederbörande och qvarstå såsom godbit att suga på.

Min andra förman, Jakob Sönnerberg, professor i praktiska medicin, roade sig med att att ej begagna sig af rättigheter till tjenstledighet vid 65 års ålder, utan fortfor i sitt kall ända till nära 80 år då han omsider 1847 afled. Han föregaf sig vara född 1770, men föddes rätteligen 1768. Vid hans död hade jag uppnått den ålder att man ej kan söka en ordinarie profession. ??? söktes icke heller. Otur som har varit min följeslagare, växte genom mannens nit för sin plats, hvarigenom jag blef stående der jag stått.

Sönnerberg, som 2:ne gånger under min tjenstetid var rektor och 2 gånger hindrad, hade alltså under 6 läseterminer laga förfall, och sålunda ingen ersättningsskyldighet. Obarmhertigt var emedlertid hans förhållande emot en nödlidande, som tröskat sålänge för halmen. Härvid må likväl nämnas, att jag derom aldrig gjorde öppet anspråk.

Då praktiska professionen i medicinen 1817 blef ledig efter förste lifmedicus Engelhart, som tagit afsked, voro fyra sökande till berörde tjenst, nämligen dåvarande adjunkten dr. Sönnerberg, prosektorn dr. Pramberg, dr. Ingelman och jag. Vi speciminerade alla utom Sönnerberg, hvilken ansågs hafva gjort sig förtjent till första förslagsrummet utan nytt specimen, och i öfrigt sjelfskrifven till samma profession. Han hade öfversatt Arnemans kirurgi för hvilken han blef kirurgiae magister sedan han ej kunnat genomgå examen för denna grad. Äfven hade han öfversatt Loders antropologi förenad med Flormans myologiska beskrifningar, hvilka han offentligen tillfälligtvis föregaf såsom sina egna.

Något vågsamt, ty Florman lefde ännu och långt derefter. Sönnerberg var på den tiden docent i anatomien, men mindre stark i saken. Hos Ingelman och mig var den gången ej fråga om befordran till professionen. Vi sträfvade blott för den ledigblifvande adjunkturen efter Sönnerberg, hvilken adjunktur af mig erhölls, men till föga fromma. Extra ordinarius var jag förut. Pramberg, som var prosektor med lön, hade intet att skörda, utan en förlust, med mindre än bibehållande af prosektorslönen. Se vidare härom längre fram.

På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom handlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och fördenskull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed sådant fordrade. Den afhandling, – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordad. För tillfället fanns i denna fakultet ej mer än 2 ledamöter, - Munck af Rosenschöld var i Stockholm – hvaraf den ene icke hade säte i consistorium, men blef såsom förstärk tillkallad. På fakultetens ampla vitsord gjordes af flertalet ej afseende, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och i följd af plurima vota blef jag från förslaget utesluten, händelse likväl icke lände mig till någon egentlig skada, ty det åsyftade målet, adjunkturen vanns.

Med afseende på latinet i förberörde fråga, är anmärkningsvärdt, att sjelfva eloquentis professorn Lundblad – hvilken var tjenstledig – skref till kansleren von Engeström och klandrade consistorii förfarande mot mig samt yttrade: att jag vore tillräckligt hemma i latinska språket för en praktisk profession, ty det var ingen språkprofession som söktes. Han intygade derjemte, att han sjelf examinerat mig både i skrifningarna och explication i kandidatexamen. Detta intyg blef för mig en hemlighet till ett följande år, då Hs Excellens sjelf med mycken förnöjelse talade derom. Verkan af detta intyg hade den följd att nytt specimen för adjunkturen ej sattes i fråga. Då Ingelman återkom från Smaland, dit han hade rest, var jag redan ordinarie adjunkt.