Medaljongen

Nedanstående artikel publicerades i Svea Folkkalendern 1866. Den kallades då bl.a. för medaljong och är skriven av Orwar Odd alias Oscar Patric Sturzen-Becker. Den består av flera sidor som jag ”limmat ihop”.

Gubben Rabbén

I Wassors by på hemman Rabb

vid juletid det hände

då föddes det en välskapt grabb

på jord som Anders vände

När dussinet den gossen blev

och håg där fanns att lära

man honom uti Wasa skrev

i skola som låg nära

En rektor fann hans namn för kort

och föreslog förlängning

som sagt så blev då också gjort

Rabbén var klar för vägning

Att bliva präst var skolans mål

han delade ej deras

naturen, nyttan, var den nål

vars öga skall passeras

Av händelse han egen skrev

beslutet sedan fattas

till Karlstad detta honom drev

en väg har börjat krattas

På apotek elev han var

och lärde pharmacien

att blanda droger åt envar

för kropp och fantasien

Kemi det blev på detta sätt

dit viljan honom styrde

student i Lund då kändes rätt

så där ett rum han hyrde

Student och fattig var han då

som doktorns assistent

av detta blev det pengar små

han mera kompetent

Bland lärare fanns stundom stöd

att livets nödtorft klara

att kunna tjäna eget bröd

och fortsatt vägen fara

Ett krig och därmed studiestopp

det ändrade hans bana

som fältskär följde han en tropp

på marsch för Sveriges fana

 

I Pommern fick man smaka krut

mot kejsarens brigader

och även ur hans konungs trut

det sprutade tirader

Väl hemma på vår egen gård

som läkare helt visst

han tjänade, gav sjuka vård

och hälsan som de mist

Men doktorn själv blev också sjuk

men klarades till livet

att så det blev med tidens bruk

var inte allom givet

Hos Munck där Mårtens torg det blev

var Johan även skriven

den roll han sen vid brunn bedrev

som suppleant var given

Till Borg vid Stäket färden gick

för gubben och studenter

där Palm ett stöd i honom fick

för konstens elementer

Att riktigt sköta djur och jord

till människornas fromma

åt detta gav han kraft och ord

den tid som skulle komma

Nu runt bland Skånes slott man såg

en gubbe flitigt fara

han hjälpte såväl hög som låg

att liv och hälsa klara

Var kärv och avig emot strunt

ej följde alla normer

i misantrop han reste runt

med djur i alla former

På Dybäcks gård nu lien tog

för honom annan vända

då gubben Rabbén själv han dog

hans resa var till ända

Ett original en flärdfri man

orakel i sin gren

i Vemmenhög han vila kan

inunder minnessten

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:a

Under denna rubrik kommer okommenterade delar av hans egna noterade minnen. Utdragen är så långt möjligt trogna ursprunget, inklusive uppenbara missar. Numrering med romersk siffra överensstämmer med R:s egna medan bokstaven är min underindelning.

Jag är född i Mustasari socken i hvilken gamla staden Wasa var belägen jemte soknens moderkyrka, men i den der underlydande kapellförsamling, Qveflax kallad (numera särskildt pastorat) och Wassor by å hemmanet Rabb den 14 December 1780. Fadren Anders Johansson Warg, bondson, blef måg i huset och blef sålunda kallad Rabb. Modren Anna Johansdotter Rabb. Sådan är min stamtafla. Allmogen i denna trakt bära alltid namn efter det hemman hvarå den är född eller blifvit bosatt; men i andra delar af Finland hafva äfven bönder egna slägtnamn. - Att min faders farbror, som kallade sig Wargentin, läste sig till prest och blef sedan prost i Lappo, medförde inga anor.



Läsövning! Informationen i denna del finns endast delvis i text nedan.

Vid tolf års ålder börjades min skolgång i Wasa trivialskola. Vid inskrifningen derstädes ansåg rektorn mitt namn Rabb vara väl kort, hvarför han i samråd med mig lade en dertill jemte acutus öfver bokstafven é, hvarigenom Rabbén. Under skolferierna vistades jag alltid på landet, d.v.s. från midsommars afton till den 23 Augusti, samt deltog då i förefallande, landtliga göromål i likhet med öfrige arbetande, dock utan tvång. Det skedde af böjelse. Äfven under fem veckors julferier vistades jag på landet.

Skoltiden har ock sina behag för pilten, dock icke för den tröghörde, hvilken likasom dragaren, är blottställd för karbasen, åtminstone enligt gamla regimen. Dessa bestraffningsinstrumenter förfärdigades af björkqvistar och vanligtvis af de ynglingar för hvilka de till äfventyrs kunde komma att användas. Dock voro de straffskyldige icke särdeles många, men enskilta så mycket oftare. I nedersta klassen kom karbasen aldrig i bruk under min tid; men i andra klassen såg man den mer än en gång begagnas, äfven i afseende på själfva läsningen, isynnerhet för utanläsning. Ett par av lärarne voro utnärkta personligheter, men deremot andra, fastän icke obskyranter, voro mer än klandervärda eller mindre danade till lärare. Apologisten var en gammal gubbe med röd peruk, i hvilken en okynnig pojke hade en dag hakat fast en metkrok försedd med ett snöre, löpande i en ring under taket, och hvarmedelst peruken upphissades, men ingen, som gerna är framme, hade föröfvadt upptåget. Målet förföll.

Skolan utgjordes af fem klasser och alla befunnos i en enda ofantligt stor sal. I denna skola läste såsom vanligt på den tiden öfverallt, blott de döda språken; på något annat tänktes aldrig, ej heller på någon annan vetenskap (om man ej dertill vill räkna historia, geografi och matematik. Naturvetenskap nämndes aldrig.) än teologi och dermed bråkades till ytterlighet, allt på latin. På utanläsning lades högsta vigt, mindre afseende gjordes på öfversättningen, nämligen af den teologiska bok som begagnades – Bengelius –. Noggrannare var dock förhållandet med de gamla klassikerna.

Skolan lemnades från konrektorsklass i Maj 1797, i hvilken klass hebreiska språket ännu inte lästes. Afgången från skolan skedde ej i brist af lust för studier, men för att komma på annan väg än den presterliga, hvartill skolundervisningen hufvudsakligen.

Af en egen händelse kom jag såsom lärling på apoteket i Karlstad, och blef efter fem års öfning derstädes förklarad för pharmaciae studiosus -1802 -. Under dessa år inhemtades, utan den egentliga öfningen i yrket, äfven konsten att förfalska ett eller annat läkemedel, såvidt patienten ej derigenom direkt skadades, men som lände till någon förmån för apotekaren. Häraf inses emedlertid nödvändigheten af en noggrannare kontroll öfver detta stundom hemlighetsfulla förfarande.

Utom dessa någon gång förekomande småkonster, blef mitt älsklingsstudium kemi, hvilken håg ännu fortfor sedan jag blifvit student i Lund 1802.

Barndomen i Österbotten

Johan föddes 14 dec 1780 på Rabb-hemmanet i byn Wassor som ligger i Kvevlax församling strax norr om Vasa. Rabb var moderns föräldrahem medan fadern var från Warg-hemman i Västerhankmo också det i samma församling. 1783 födde föräldrarna Anna och Anders en syster vid namn Lisa Maria. När Johan var nio år dog hans far. Några år senare gifter modern om sig och han får därvid en Örn som styvfar. Han kommer alltså från Örn-hemmanet i samma församling.

Någon allmän skolplikt fanns inte däremot förutsattes föräldrar i samarbete med kyrkan tillse att barnen lärde sig läsa. Här fanns ett gemensamt intresse mellan kyrka och föräldrar. Kyrkans önskemål att sprida religiösa idéer, dvs att kunna läsa deras skrifter som normalt var de enda allmänt spridda, innebar att barnen lärde sig läsa. Att hjälpligt behärska de fyra räknesätten gjorde det också enklare att klara vardagliga uppgifter. Klockaren eller ibland någon avdankad soldat brukade hålla i det mesta av lärarrollen. Husförhöret var prästens verktyg för att kontrollera hur väl uppgiften utfördes.

Hur kom det sig att bondpojken från Rabb-hemmanet hamnade i trivialskola? Inte bara kyrkan utan samhället som helhet har hela tiden ett behov av att hitta dugliga kandidater till olika funktioner. Prästen eller någon under hans kontroll kunde under ovanstående process se vem som skulle kunna vara lämpad för vidareutbildning. Därefter diskutera detta med föräldrar och se om det var möjligt frigöra vederbörande från produktivt arbete hemma som var vanligaste alternativet.

Tillsammans med sin nya man får paret ytterligare tre barn men redan samma år som det första av dom föds, så är det aktuellt för Johan att börja sin skolgång i Vasa. Han förs in som styvson i husförhörsboken men utan förhörsanteckningar från 1794 och därefter. Däremot har i efterhand noterats delar ur Johans akademiska karriär och hans död. Även i födelseboken har man gjort på motsvarande sätt.

Kyrkans behov av skolade män, för det var män det handlade om, visade sig några generationer tidigare inom släkten. En bror till Johans farfar följde den banan och levde till efter J kommit till Lund. Han tog sig namnet Wargelin, fanns i en grannförsamling och skulle mycket väl kunnat vara en faktor av betydelse för Johans utveckling, som förebild, men också med en möjlighet att mera direkt kunna påverka honom när han såg att det fanns potential.

När det gällde Johan Andersson Rabb som han alltså borde kallas så är det möjligt att han hade nära släktingar i Vasa där han kunde inkvarteras billigt. Det är inte mer än ca 15 km från hemmet men ändå lite för långt för att gå varje dag. Det var också vanligt att äldre änkor och ogifta kvinnor kunde förtjäna sitt uppehälle med att hyra ut rum och sköta hushållet för skolgossar. Så skedde för Runeberg, författare till ”Fänrik Ståls sägner”, några år senare. Ett epos vi återkommer till med tanke på vad som hände i dess trakter mellan Runebergs och Johans tid i Vasa.

Trivialskolan som länge varit anpassade till prästutbildning hade nu, när Johan börjar 1794, kommit en bit på att anpassas till andra karriärvägar. Han tillgodogör sig sannolikt utbildningen väl för i Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, som utkom 1846, noteras "...läste den lärgirige gossen under mycken berömmelse för flit i Wasa trivialskola" . När han slutar i trivialskolan har han bestämt sig för att bli apotekare. Enligt N. Palmborg skriver R själv att han hamnade som apotekarelev i Karlstad av ”en egen händelse” utan ytterligare motivering. Med egen menar han troligen speciell. På samma ställe noterar Palmborg även att det var trivialskolans rektor som tyckte Rabb var för kort och förde in namnet Rabbén i skolans papper. Då Johan själv inte ändrade det senare får vi anta att han accepterade det som sitt.