Krigen och statskuppen 1808-1809

Den 21 februari 1808 passerade Ryssland den dåvarande svenska gränsen österut utan föregående krigsförklaring. Den 14 mars, förklarade Danmark-Norge, uppbackade av Napoleons Frankrike med trupper ledda av Jean Baptiste Bernadotte, krig mot Sverige.

Det är i detta för Sverige mycket utsatta läget som Rabbén blir inkallad. Detta kommenterar han själv så här i sin levnadsbeskrivning:

Vid krigsrörelsens början i Mars, hugnades vi genom om en generalorder, att ej fästa afseende på aflöning. ….. Då jag såsom extra och lönlös hörde innehållet deraf, ville jag ogerna gå i fält, utan fattade beslutet att stanna hemma för att fortsätta min bana vid akademien. Men ytterligare och strängare order af d. 3:je Mars från andra bataljonschefen (J. O. Rosenblad) att genast infinna mig hos honom på Tågerups gård, hvilket äfven skedde.

R var nu inne i sin läkarutbildning efter återkomsten från kriget i Pommern i september 1807, och hoppades tydligen få fullfölja den genom att vägra lyda inkallelsen. En avskrift av ett protokoll med hans betyg i latin från filosofiska fakulteten vid Lunds Universitet av den 21 november 1807 och underskrivet av Esaias Tegnér finns bland hans efterlämnade papper.

Betyg 1807

Läget i riket var emellertid sådant att han nu var tvungen att inställa sig igen. Det uselt utrustade lantvärn som bildades kom sedan att ge honom arbete under närmare två år. Så här skriver R:

Sedan jag under denna sommar (1808) blefvit skickad hit och dit, måste jag mot slutet af året infinna mig i Malmö för att tjenstgöra vid det dervarande såkallade brigadsjukhuset. Min tjenstgöring vid detta sjukhus blef ej långvarig, emedan jag snart sjelf angreps af den grasserande farsoten, hvilken var den sjukdomsform som sedan fick namn af Landtvärnssjukan. Jag låg 8 à 9 dygn sanslös.

Enligt publicerade anteckningar gjorda av Jakob Gustaf de la Gardie anlände Tielke Malmö 27 november 1808. Då Tielke dör innan årets slut innebär det att Rabbén låg sanslös i december då han själv anger att sjukdomen sammanföll med Tielkes död. Det förefaller sålunda som han åter skulle kunna vara i tjänst i februari. Om den tiden skriver R:

Största dödslistan å Knutsalssjukhuset (rådhuset i Malmö) företeddes under loppet af februari 1809.

Det svåraste under allt detta vid fältsjukhusen var den stora brist på de dertill hörande förråden, hvarigenom elendet steg till ytterlighet. Men revolutionen i Mars som medförde stora förändringar, hade äfven det goda med sig, att sedan på våren och sommaren 1809 blef förhållandet helt annorlunda.

Den revolution som Rabbén skriver om är fängslandet av Sveriges konung Gustav IV som skedde 13 mars 1809. Denne Gustav landsförvisas inom några månader och dör långt senare i exil.

Under hösten blef jag konstituerad till sjukhusläkare (enl beslut 31 aug 1809) med kaptens aflöning. Men snart fick jag ganska trälsam befattning, näml. att revidera hela södra arméns apoteksräkenskaper som varade till den sista Decemb 1809. Kriget var slut och dermed också allt elände.

Från tidigare inlägg upprepar jag stycket nedan som har sin grund i Rabbens krigserfarenheter:

Efter kriget kom det klagomål angående R's ”distribuering av medikamenter” (överförskrivning skulle det väl kallas idag) och man yrkade att han skulle betala en betydande summa. Han visade handlingarna för en vän, professor Ebbe Bring ansedd praktisk jurist, och bad om råd. Bring läste genom handlingarna och skrev ett digert svar. Då R insåg att han skull vara tvungen att renskriva allt, eller vara tvungen att betala någon för att göra det, tog han bunten och återsände den med det korta meddelandet ”Jag återbetalar, på min själ, icke ett runstycke – Johan Rabbén”. Därmed förefaller saken vara utagerad.

Jean Baptiste Bernadotte, som alltså stod i begrepp att angripa Sverige från Danmark för Napoleons räkning, blir något år senare tronföljare i Sverige genom att adopteras av Karl XIII som blev formell regent efter avsättandet av Gustav III's son. Karl var även bror till Gustav III. I praktiken fungerade Jean Baptiste redan efter något år som den kung han sedermera blev, Carl XIV Johan.

Mikael von Strussenfelt (1770-1837)

I SBL står: Genom understöd av en gynnare, kammarherre Strussenfelt, sattes han (Rabbén) i tillfälle att ägna sig åt läkarkallet. På antydda bana var han efter några år så långt kommen, att han 1807-1809, då Sverige var invecklat i krig, fick deltaga i den militära sjukvården.

Gynnare är såväl idag som vid denna tid ett tvetydigt ord. Det kan innebära enbart att på olika sätt stödja någon eller något men kan även innebära en i något avseende tveksam person. Oavsett vilken av betydelserna som avsetts så förefaller både vara användbara om denna kammarherre, sett så här i efterhand.

Den som satte R i kontakt med Strussenfelt var Retzius som undervisade honom i kemi. Retzius tipsade R om att Str., som också studerade kemi, önskade en assistent i sitt laboratorium. Efter fem år som apotekarelev och studier i kemi i Lund var han säkert väl skickad till denna uppgift. Sedan skriver R själv att pga några akademiska lärares uppmaningar så erbjöds han ytterligare bistånd av Str. Detta måste tolkas så att R uppmanats läsa vidare, Str. fick reda på detta, ingrep ytterligare en gång och gjorde det möjligt.

På en tryckt akademisk avhandling från 4 mars 1807 där R medverkar som respondent finns på baksidan en dedikation på latin av Johan Rabbén till Mick. von Strussenfelt vilket innebär att detta exemplar torde ha tillfallit hans ”gynnare”.

Kammarherre Mikael von Strussenfelt var löjtnant vid Norra skånska kavalleriregementet och kompanichef vid Landskrona skvadron. Denna militära befattning var också en bidragande orsak till att R en tid i Pommern var förlagd tillsammans med Str., närmare bestämt på Rügen och där troligen på godset Ventz med koppling till namnet Platen, då R själv skriver att de var inkvarterade hos en f.d. ryttmästare Platen på Ventz i 2 veckor och hade det ”trefligt”. Det kan också vara så att Strussenfelt medverkade till att R blev fältskär, då han sedan länge funnits vid skånska husarerna där R hamnade.

Bland anledningarna att kalla Strussenfelt för gynnare i negativ mening finns nedanstående i några olika källor. Detta tillhör ett senare skede men R nämner inget kring detta som han torde fått reda på ändå på något sätt.

Var för sin bekantskap med general Pechlin misstänkt för medvetenhet om konung Gustaf III:s mord och därför tagen i förhör.

Jacob Gustaf de la Gardie misstänktes för konspiration av kronprins Carl Johan i december 1812 pga ...ett brev från en ryttmästare M. Strussenfelt i Skåne, vari denne begärde hans rekommendationer med anledning av en resa, som han stod i begrepp att göra till f. d. drottningen i Bruchsal. De la G. säger sig ej ha velat oroa kronprinsen med denne »galnings fantasier» utan låtit brevet ligga.

Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister skriver i Anteckningar och minnen ...en viss ryttmästare vid skånska husarerna vid namn Strussenfelt, ett slags fantastisk lärd narr, hvars dåliga affärer genom en crapuleux lefnad i Stockholm blefvo ännu mer försämrade.

Det som slutligen fick Strussenfelt att lämna Sverige för Parma i Italien 1822, var förmodligen ekonomiska bedrägerier, vilket också är innebörden av den term som T-Wachtmeister använder.

Utdrag ur J. Rabbéns lefnadsanteckningar V:a

Femte stycket

Mina krigsminnen från 1808 och 1809

Dessa minnen höra till de sorgligaste under min långa lefnad. De gå till historien snart sagdt utan motsvarighet. Ryssen anföll oss utan föregående krigsförklaring, det är sannt; men förhållandet hade äfven genom en krigsförklaring blifvit enahanda. Finland, som till en del låg för nära Petersburg, skulle enligt ryska systemet, med afseende på denna del en gång eröfras. Men utan vår dåvarande konungs oefterrättlighet, hade ryska anfallet den gången, liksom mången gång tillförne, uteblifvit. Gustaf IV Adolfs oförsonlighet med franska systemet föranledde Napoleon i Tilsiterfreden att lemna Alexander I tillstånd att eröfra Finland. Meningen dermed var likväl icke hela landet; Österbotten skulle förblifvit Sverige tillhörigt.

Sveriges andra granne var enligt tidförhållandet, en afgjord fiende till oss. I sådana förhållanden blef kriget ett försvarskrig nödtvunget. Mot en af dessa makter hade det varit en möjlighet att försvara sig. Men vår stående armé var alltför svag för att kunna mäta sig med så öfverlägsna massor, och derföre tillskapades ett nytt beväringssystem i hast, men ett system så illa ordnadt, att det ej kunde annat, än medföra? förödelse. Denna nya beväring är känd under namnet Landtvärn. Med ett sådant värn, mindre ensidigt utskrifvet och ändamålsenligare organiseradt, kan Sverige aldrig underkastas.

Detta landtvärn utskrefs vid en viss ålder af allmogen, men de öfriga ståndens ynglingar kommo icke i fråga. Många bondsöner voro äfven frikallade. För öfrigt extrarotering jemte den såkallade vargerings., således en hel armé i Skåne. Skånska landtvärnet utgjorde till en början en särskild brigad. Såsom chef för densamma förordnades kapten löjtnanten (sedan generallöjtnant öfverste marskalk och excellens) gref Jacob Pontusson De la Gardie.

Manskapet samlades om somaren 1808 i Södra Åsbo härad och skulle såsom annat krigsfolk svärja tro och huldhetsed, men dertill nekades enstämmigt. Genom vidare bemedling aflades dock eden. Efter någon tids förlopp nedlade grefven sitt chefskap, och landtvärnet fördeltes bataljonsvis samt spriddes än hit, än dit. Stundom marscherade en del mot Norge och en annan gång tillbaka. En del förlades på kanonslupar.

Så snart det isbelagda sundet blifvit fullkomligt öppet befarade man ej längre danskarnas ankomst med prinsen af Pontecorvo i spetsen. I följd deraf förlades hela Skånska husarregementet på roten med undantag af en ??? sqvadron på Tomarp. Ett par sqvadroner, hvars rusthåll lågo mer koncentrerade, voro aldrig utryckta; den ena af dessa var Manstorps sqvadron vid skånska husarerna, den andra var Haglösa af dragonerna.

Vid krigsrörelsens början i Mars, hugnades vi genom om en generalorder, att ej fästa afseende på aflöning. Meningen dermed, ehuru ej uttryckt, var utan tvifvel? blott till en början. Då jag såsom extra och lönlös hörde innehållet deraf, ville jag ogerna gå i fält, utan fattade beslutet att stanna hemma för att fortsätta min bana vid akademien. Men ytterligare och strängare order af d. 3:je Mars från andra bataljonschefen (J. O. Rosenblad) att genast infinna mig hos honom på Tågerups gård, hvilket äfven skedde. Kvartalsaflöning utföll sedermera.

Sverige var numera icke, såsom under förra året i Pommern, rikt försedt med engelska subsidier, ty dessa hade af politiska förhållanden upphört. Änskönt Regementet blifvit förlagdt på roten, blef jag likfullt icke hemförlofvad, utan qvarhölls af öfverfältläkaren, eller såsom han då för tiden kallades: Förste fältläkaren, Tielke. Den allmänna brist på läkare, som då rådde, gjorde behofvet af allt, antingen dugligt eller odugligt oumbärligt. Att kunna skrifva var understundom redan nog. Vid fältsjuhusen var dock denna konst icke alltid utan nytta.

Härefter kommenderades jag först att tjenstgöra vid Helsingborgs sqvadron af Mörnerska husarerne jemte en mindre del af derstädes förlagda Calmar regemente. Derefter att tjenstgöra vid exercissqvadron på Tomarp, och sedan vid Smålands dragoner: i trakten af Helsingborg. Min station blef nära Pilshult i Kungshults by, hvarest ett inskränkt interimssjukhus anlades. Hittills hade intermittenta febrar varit den rådande sjukdomsformen, men nu på hösten visade sig spridda fall af typhus, liksom förelöpare till hvad som sedan mot vintern på allvar utbröt. Här förekom ett fall af äkta rötfeber, febris putrida ??? hvaraf ganska få ibland den mängd nerffebrar, som sedan herskade, förekommo.

Under vistandet i Kungshult erhöll jag en dag befallning från posteringschefen vid Höganäs att genast inställa mig på Krapparup, emedan ett par soldater af Kungens regemente blifvit blesserade af besättningen från en dansk kanonslup, som om natten landstigit. Dessa soldater stodo ensamma på post å Kullaberg, hvarom danskarne förskaffat sig underrättelse.

Den ene af dessa soldater hade fått en kula i underlifvet och blef död före min ankomst; den andre hade träffats af en kula framifrån på hufvudet af öfverarmsbenet, men hvilken kula icke inträngt eller fastnat såsom Garibaldis kula, utan glidit i kring axeln under huden ända till ryggraden, der den känbart ännu fanns. Karlen skulle i alla hänseenden transporteras till stora fältsjukhuset i Landskrona, och fördenskull fann jag rådligast att ej skära ut kulan, emedan det var mindre ömtåligt för patienten att föras med ett öppet sår, än med 2:ne. Kulan blef der utskuren och karlen återställd. Dessa soldater voro de enda vid hela södra armén, som träffades af fientliga kulor, åtminstone på fasta landet. ( Referens till Garibaldi placerar tidpunkten för Rabbéns återberättande till dec. 1862 eller senare. )

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:d

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Långt förut på dagen och innan krigstumultet hunnit så nära Stralsund, förnam G.A. att han begått ett misstag och att den förväntade ljusets engel uteblef, hvilken enligt hans tanke skulle personligen nedstiga för att slå N. och hans arméer, emedlertid affärdades ett ilbud till marskalk Brune med anhållan om vapenstillestånd. Brune, som hyste förakt för G.A., svarade: eder konung har ej uppfört sig så emot mig att han förtjenar uppfyllandet af en sådan önskan. Den blir icke uppfyld.

Till en början emottog marskalken vårt sändebud med köld, men snart tyckte han sig finna, att han någonstädes måtte ha sett den utskickade, och frågade om han ej varit i Frankrike, hvarå svarades ja, att han både sett och talat med H:s Excellens i Strasburg; - härpå följde ett mera familiärt bemötande jemte varning att icke återvända förrän i morgon, emedan han eljest blottställde sig för egna kulor. Marskalken, som ej sjelf deltog i träffningen, försäkrade dock att svenskarne skulle samma dags afton kl. 9 vara i Stralsund.

Beräkningen slog så nära in, att arriergardet inryckte kl. ½ till 10. Jag befann mig vid den eftertropp som inryckte genom Frankenthor. Elden hade emedlertid upphört, så att man kunde ostörd intåga. Mina hästvagnar återlemnades efter inryckningen till de drängar, som varit följaktiga, men de fingo icke passera franska linien med mindre än en bemedling från vår generalguvernör.

Det sändebud, som blifvit affärdadt från G.A. till Brune var, om jag rätt erinrar mig, majoren baron N von Höpken som tjenat vid Royal Suédois i Frankrike. Vid hans ankomst till franska armén, hvilken anfördes af en divisionsgeneral (Grandjean), visste ingen annan var marskalken uppehöll sig, än hans generaladjutant, hvilken genom anvisning träffades, och erhöll då underrättelsen om, att marskalken befann sig qvar i Grimm (Grimmen), dit sändebudet begaf sig och begärde audiens samt fann H:s excellens sittande på en soffa, med fötterna på ett tébord. Han ansåg oss således icke såsom rätt farliga fiender.

Vår styrka, som vi sjelfva knappast riktigt kände, var, kanhända, af honom närmare känd. Visserligen sades att vår styrka i Pommern skulle utgöra 10 000 man, men troligen var pommerska landtvärnet deri inberäknadt (för den tiden ett svagt folk och ännu lifegne. 1806 föranstaltades om riksdag i Pommern hvarunder lifegenskapens upphäfvande beslöts, men under vilkor att detta band skulle få gälla anno 2:ne år. Gref Jakob Pontus de la Gardie förde landtmarskalksstafven. Sedan fransmännen 1807 tagit Pommern, bröts riksdagsbeslutet och lifegenskapsbandet i och med detsamma upplöst.). Utom detta värn hade vi 2:ne värfvade tyska regementen, hvaraf det ena kallades drottningens lifregemente, och Engelbrechs regemente hette det andra. Äfven på dessa byggdes icke heller särdeles stort. Verkliga svenska troppar jemte Mörnerska husarerne utgjorde sannolikt föga öfver 6000.

Efter freden i Tilsit, hade Brune, om behofvet gjort det nödigt, kunnat använda huru stor styrka som helst. Det sades emedlertid, att fransmännen icke agerade mot oss med mer än en division; vanligen bestående af 10 000 man.

Då vår parlamentör i misslyckadt ärende återkom till Stralsund, skulle skriftlig redogörelse öfver förhandlingen med Br. uppsändas till konungen. Under detta sammanträde hade benämningen kejsare förekommit, och excellens med afseende på Br. Efter genomläsandet af dokumentet, utbröt G.A.: - huru kan den tusan djef. våga kalla Bonapart för kejsare och hans general för excellens. Bonapart kan ej göra några excellenser. Sändebudet dömdes emedlertid för sitt oskickliga förkallande? till ??? eller flere dagars arrest.

Efter den dagen såg man G.A. dagligen vid vaktparaden på Neue Markt, alltid spänd och med åtspänd klädedrägt, jemte stora elgskinnskraghandskar. Till utseendet visade han ett lugn så, som om ingen fara vore å färde. Farligt för hans person var det väl icke (någon gång hördes dock, att en eller annan jägarkula flög in i staden och en gång skall en ??? kula träffat en piga, stående vid ett fönster nära vallen i Fraustrasse?), men för vårt land, och i följd af bristande besinning förlorades slutligen hela Finland, till hvars eröfring Napoleon sjelf gaf åt Alexander sitt bifall, emedan svågern ej visste hut.

Under fortfarande belägring inträffade en natt ett svårt åskväder med åtföljande regn och mörker. I nattens mörker anlände en båt från fasta landet till den närbelägna Dähnholmen med några franska soldater, hvilka blefvo anropade af strandposteringen, hvarå soldaterne svarade: ”desertörs” och såsom sådana blefvo de väl mottagna. Soldaternas uppgift var dock falsk. De hade medfördt ena ändan af ett tåg, som de fästade vid stranden af holmen. Tåget, som räckte till fasta landet, begagnades såsom ledtråd af de dervarande fransmän, hvilka under mörkret samlat flera båtar, och medelst begagnande af tåget ankommo de till Dähnholmen och öfverrumplade dervarande svaga besättning (uppgaf likväl till 500 man) jemte sjelfva kommendanten, öfverstelöjtnant von Palmstjerna, som togs på sängen i sitt tält. Sålunda blefvo fransmännen efter ett svagt motstånd, herrar öfver Dähnholmen. Fransmännens företag var ett oförmodadt krigsputs, - icke illa uttänkt. -

Stralsund höll sig ännu en tid. Bombarderingen var ej börjad, och nästan sannolikt aldrig ämnad att företagas. Det tycktes stundom så, som om fienden ville intaga fästningen blott medelst fotfolk, emedan anfallen alltid skedde med sådant folk, och fiendtliga jägarne trängde flere gånger så nära fästningen, att artillerister på vallarna träffades.

En dag då ett sådant anfall företogs emot Kniperthor, blefvo båda förposter och den utsända förstärkningen indrifne. De finska bataljoner, somm dagen förut anländt, beordrades nu att rycka ut i stället för de slagne. Fienden drefs nu ett stycke baklänges. Efteråt parlamenterades. Franska parlamentörer ville veta hvilka troppar, som andra gången mötte dem, emedan de agerade med helt annat eftertryck än de föregående. De föregående utgjordes af de värfvade tyska regementen.

Då våra utfall, som flere gånger förnyades, till ingenting gagnade, fann G.A. sent omsider att Stralsund aldrig kunde bibehållas, och lät derföre beqväma sig till, att ej blott sjelf fara öfver till Rygen, utan äfven qvarlefvorna af armén skulle få öfverföras. Men denna ö kunde icke heller i längden försvara sig. Alla önskade nu att den förståndslöse konungen måtte snart begifva sig hem, emedan hans närvaro mera skadade än gagnade, men han sträfvade likaväl ifrigt emot och en motsägelse ansågs såsom majestätsbrott. Endast excellensen Toll vågade ändtligen, att i kraftiga ordalag, förmå majestätet till hemfärd.

Ännu en akt att spela, icke den lättaste, för vår excellens Toll, men med hans diplomatiska öfverlägsenhet, speltes den ganska väl. Toll hade den svåraste rolen, Brune den lättare. Den förre vann priset. Till en början afsände Toll sin brorson (den ännu lefvande baron G. Toll) såsom parlamentör till Brune med anhållan om tillstånd för farbror att sjelf få komma till Stralsund, hvilket beviljades. Hs excellens blef vid ankomsten af den franska excellensen högtidligt emottagen. Frukost serverades, och efter intagandet deraf, företogs den viktige underhandlingen rörande tillåtelse att obehindrat få till Sverige öfverföra vår återstående armé. Ändamålet vanns och dermed slutades detta krig med hela sin galenskap. Brune föll emedlertid i onåd för sin medgörlighet och blef sedan aldrig begagnad.

Vår förlust af manskap under detta pommerska fälttåg, hörde jag aldrig på siffran uppgifvas, men uppskattades gemenligen till 200 man döda i hvarje större drabbninng förutom blesserade; men som de större drabbningarna ej voro särdeles många, så blef vår mansspillan följaktligen icke utomordentligt stor men dock stor nog i förhållande till vår obetydliga styrka.

Under belägringen blef jag en dag tillika med en annan läkare kommenderad på fältvakt utanför Frankenthor, och under detta uppdrag, anlände 2:ne blesserade jägare, hvarsf den ene fått vaden genomskjuten och den andre träffats af en kula, som afskurit byxan vid knäet utan att skada huden, men förorsakade likväl en ömhet jemte svårighet att gå.

Förr? än jag anlände till krigsteatern företogs åtskilliga rekognoseringar mot fransmännens ställning. Vid en sådan undersökning stupade en berömd och allmänt saknad artilleriöfverste, Johan Norby, som gått ut med 2:ne kanoner och trodde sig med dylika krigsvapen vara fredad för jägarkulor, men träffades icke dess mindre af en sådan kula i hufvudet och föll ögonblickligen död, hvilket inträffade d. 21 Februari.

Vid ett annat tillfälle hade vår numera gamle general, dåvarande öfverstelöjtnant G.A. Bror Cederström en het affär i spetsen för en del af mörnerska husarerne. Efter general Mörners afgång fick regementet namn af Cederströms husarer. Nu Carl XV:s.