Rabbén och nykterheten

I sednare åren har Professor Rabbén, som ofta försakat akademisk befordran, hufvudsakligen verkat som Privatlärare i Landtbruk med södra Sveriges Possessionater såsom colleganter. Han har med särdeles värma arbetat för skillsmessa mellan brännvins-bränning och jordbruk, på vetenskapliga så väl som erfarenhetsenliga grunder, öfvertygad af att begges förening är hufvudorsaken till det Svenska jordbrukets ringa utveckling i jemförelse med andra länders, der dennapolyp ej fästat sig vid jordbruk och boskapsskötsel, och har lyckats utföra en lycklig reform på flera större egendomar der han vistats såsom en med särdeles förtroende omfattad läkare. (Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män: R, Volym 12, av Vilhelm Fredrik Palmblad, Wahlström & C. 1846)

Volym 9 av samma bokserie som kom ut 1843 skriver så här i en presentation av Macklean:

Var R stod i brännvinsfrågan medan Stjernswärd fanns kvar (före 1819), och brännvinsbränning var en tydlig del av jordbruket på Engeltofta, är oklart. Det förefaller av ovanstående som han medverkade vid försök efter Mackleans död men senare, senast på 1830-talet, tagit ställning klart emot. I nedanstående utdrag som handlar om Carl Theodor af Ekenstam står som följer: Till Ekenstam anslöt i drankfrågan en jordbruksexpert som Johan Rabbén i en skrift redan 1836, liksom Alexander Noring, och detta ehuru Noring snarast var kritisk mot nykterhetsrörelsen och dess metoder. Noring insatte därtill frågorna om bränning och jordbruk i större nationalekonomiskt sammanhang samt öppnade sin tidskrift, Qvartalsskrift för landtbruk och husdjursskötsel, för de nya synpunkterna. Drank är en restprodukt vid brännvinsbränning. I Norings Qvartalstidskrift publicerades f.ö. artiklar av R vid minst 6 tillfällen.

Wieselgren, ”nykterhetsifrarnes Goliath”, rentav förlöjligades (11/7 1843). Den store nykterhetsaposteln hade låtit undslippa sig att en godsägare i Skåne till följd av inställd brännvinstillverkning numera en gång i veckan lät ett skepp fullastat med smör avsegla till Hull – ett ”bevis á la Münckhausen”, enligt Wallberg. Historien om ”en otrolig qvantitet smör” gick som en följetong. Att Wieselgren genom Nykterhetswännernas Tidning (1843:11/12) och i Skånska Posten med hjälp av professor Johan Rabbén (1780 –1865) invecklade sig i dunkla förklaringar gjorde smörexporten bara tacksammare. Nykterhetssaken var något gott, menade Wallberg, varför den inte behövde förlita sig på annat än sanningen. ”Men bruka Nykterhetsföreningarnes kämpar i allmänhet detta vapen? Red. vågar rent ut svar Nej!” (19/1 1844.) För vänner gnisslade Wieselgren tänder: han önskade i smöret ”smälta hela Bytingen till Bakelse”. (Patrik Lundell – Nykterhet i provinsen)

Rabbén hade säkert, i sin roll som läkare i såväl slott som koja, en ganska god bild av spritkonsumtionens följder liksom även på vilket sätt det påverkade jordbruket. Hans erfarenheter fick honom tydligen att deltaga i den allmänna debatten när den var som hetast.

Det slutliga förbudet mot husbehovsbränning som kom 1855 var sannolikt resultatet av flera olika faktorer. Bland annat hade den industriella produktionen kommit igång, samtidigt som ölkonsumtionen började växa och ersätta starkspriten. Ölet som problem eller inkörsport till starksprit hade inte riktigt uppmärksammats än. 

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar III

Tredje stycket.

Min bekantskap med Ehrengranat.

1804 studerade jag hästanatomi under den ädle Ar.? Henr. Florman tillika med min vän Claes Adam Ehrengranat, den oförgätlige, som följde med hästen i boken (hans eget uttryck). Han studerade ut detta djur, och konstruerade till följe deraf en trähäst, hvilken gafs alla de former och ledfogningar, hvaraf detta djurs rörelser äro beroende. Att bedöma hofstallmästare Ehrengranat såsom ryttare, ligger utom min konstdomartalang. Nog såg jag honom mången gång både i yngre åren och äfven sedan behandla sin häst, men deröfver blott beundran, icke domsrätt. Han hann ej bli rätt gammal, - vi voro nära jämnårige. Emot sin böjelse måste han för tidigt afstå från ridningen i anledning af en förmärkt knäsvaghet, men han fortfor dock med med handhavande af sin ridskola, äfvensom ock med enskild hästdressyr, som då utfördes medelst töm, och bildade dymedelst, t.e. Bucephalus?, till dansare. Sålänge han ännu sjelf red, fanns på Flyinge flere konstmessigt bildade hästar, hvaribland kan nämnas Vigoureux, hvilken regelenligt galopperade baklänges.

Såsom sagdt, blef Ehrengranat icke mycket gammal, dock ännu i sin fulla verksamhet då öfverstuteristyrelsen på sitt vis ansåg honom för gammal; man uppfann medel, hvarigenom han nära nog störtades från sin älsklingssysselsättning på det af honom omskapade Flyinge. Han hade likväl törhända? fått såsom en skugga qvarbli på Flyinge, om hans stolta sinne och starka hederskänsla, som ??? i detta höga bröst, förmått honom att vika. Stuteriets upplösning och förvandling till blott hingstdepot, var den stötesten för hvilken han vek undan. Särdeles anmärkningsvärdt härvid är, att sedan man gjort mycket oväsen för genomförandet af en total reform vid Flyinge, infördes, ej långt efter Ehr. afträdande, stuteriväsendet omigen, och märk! sedan den skönaste afkomman blifvit, till prydnad för annan inrättning afhänd. Man umgicks äfven med idéen om införande af engelskt fullblod såsom uteslutande allt annat, hvarigenom Ehrengranat trodde sig finna ridkonstens tillbakagående. Han älskade sin Flyingeafvel med dess runda former, och ville helst använda densamma. Beträffande hastigheten, komma vi vanligtvis fort nog utan engelskt fullblod, - var hans yttrande.

Uti de hingstar, som Ehrengranat 1813 inköpte i södra Ryssland, ingick likafullt i en del af dem både engelskt och arabiskt fullblod, fast ej till den grad att fullblodstypen blifvit särdeles märkbart framstående. Rörande denna korsning hade Ehr. ej fått någon underrättelse. Han betraktade endast formerna, i hvilka han fann behag. Vår Noring utredde många år efteråt historien om dessa hingstars tillkomst. Denne Noring var i allmänhet mycket hemmastadd i hästhistorien.

Beträffande fullblodshästens otjenlighet för ridkonsten, har dock i senare tid motsatsen blifvit af någon konstberidare ådagalagd, ty man har med en sådan häst genomgått hela manegen, till och med kapriolsprånget. Men, måhända, utförbart blott i enstaka fall?

Ehrengranat hyste mycken aktning för Florman såsom anatom och hästkännare, och Florman värderade Ehr. ganska högt. De föreställde ömsesidiga storheter.

Då Ehrengranat såsom löjtnant 1807? ??? vistades i Lund tillbringade jag en eller annan ledig stund hos honom. Under den tiden hade han hästar från Flyinge och gaf ridlektioner för ynglingar, som voro eller ämnade sig till kavallerister.

Långt senare uppvaktade jag honom åtskilliga gånger på Flyinge, och vid ett af dessa tillfällen kom jag i sällskap med en gammal kornet Herzman från Hjularöd, vi voro båda till häst. Hertzman, en ungdomsbekant med Ehr., red för tillfället en af honom sjelf väl dresserad hingst, och jag på en annan hingst.Vid afridning från Flyinge ville Herzman visa färdigheten hos sin häst, och började manöverna på den rymliga gården, hvarvid E. med sin basstämma ropade: ”rid af gården, professorn rider bättre än du”. Naturligtvis allt på gyckel, ty H. var en utmärkt ryttare, och jag icke längre kommen än till bruket af hand och ben i allmänhet, och af naturen sadelfast; och hade aldrig haft för afsigt att hinna längre i denna konstutöfning, helst jag hade annan sysselsättning och dessutom aldrig ägt en egen häst. Herzmans häst var förut ganska väl känd af Ehr, äfvensom dess högre förmåga och färdighet.

En sägen har uppkommit beträffande Ehrengranat, som lyder: att han, under sitt vistande i Köpenhamn, skulle en dag i ridhuset försöka en ostyrig häst, som ingen kunnat rida. Ehr. sätter sig opp och i detsamma skall han med någon viss rörelse knäckt hästens rygg, hvarigenom djuret blifvit orörligt stående, spak, men obrukbar. Huruvida berättelsen är sannfärdig lemnas derhän. Jag har så mycket mindre kunnat utforska densamma, som den först efter Ehrengranats timade död i Stockholm kommit till min kunskap. I stallet var Ehrgranat sträng ordningsman, och enligt sägen skall han begagnat käppen något för mycket. Jag såg den aldrig i bruk.

Ehrengranat, hvars hufvudsysselsättning rörde hästdressyr både i tankar ord och gerningar, hade försport att jag blifvit en utmärkt hunddresserare, och frågade mig hvilken metod jag begagnade samt huruvida den kunde appliceras på hästen. Antingen jag funnit den våldsamma eller milde behandlingen bäst? Svaret blef: att båda metoderna äro under vissa vilkor användbara, men derföre icke för hvilken hund som helst. I fråga om hönshunden till jagt, bör noga akt gifvas på lynnet. Följaktligen måste hårda medel användas för en hård och halsstarrig hund, men deremot vid fråga om böjlig hund bör naturligtvis skonsamhet iakttagas. Ett hufvudvilkor för afrättaren?, blir i begge fallen tålamod. Såkallade blödiga hundar äro icke alltid böjliga. Vid all dressering erfordras dessutom något, som man kan kalla hundförstånd. Ehrengranats metod för hästen var gemenligen våldsam.

Vid ett annat tillfälle åstundade han att få en svensk benämning på egenskapen hos hästar som under ridning envist tränga sig mot väggen, hvarå lemnades en tydning, som jag lärt i Skåne, der en sådan egenskap kallas väggvane. Ja så: då har jag en häst med väggvane.

Då hofstallmästar Ehr. lemnat Flyinge och huserade Lund, gjorde han mig den äran med ett besök, hvarunder missbelåtenheten öfver ställningss? utbrast. Orden kunna vi förtiga.