Krigen och statskuppen 1808-1809

Den 21 februari 1808 passerade Ryssland den dåvarande svenska gränsen österut utan föregående krigsförklaring. Den 14 mars, förklarade Danmark-Norge, uppbackade av Napoleons Frankrike med trupper ledda av Jean Baptiste Bernadotte, krig mot Sverige.

Det är i detta för Sverige mycket utsatta läget som Rabbén blir inkallad. Detta kommenterar han själv så här i sin levnadsbeskrivning:

Vid krigsrörelsens början i Mars, hugnades vi genom om en generalorder, att ej fästa afseende på aflöning. ….. Då jag såsom extra och lönlös hörde innehållet deraf, ville jag ogerna gå i fält, utan fattade beslutet att stanna hemma för att fortsätta min bana vid akademien. Men ytterligare och strängare order af d. 3:je Mars från andra bataljonschefen (J. O. Rosenblad) att genast infinna mig hos honom på Tågerups gård, hvilket äfven skedde.

R var nu inne i sin läkarutbildning efter återkomsten från kriget i Pommern i september 1807, och hoppades tydligen få fullfölja den genom att vägra lyda inkallelsen. En avskrift av ett protokoll med hans betyg i latin från filosofiska fakulteten vid Lunds Universitet av den 21 november 1807 och underskrivet av Esaias Tegnér finns bland hans efterlämnade papper.

Betyg 1807

Läget i riket var emellertid sådant att han nu var tvungen att inställa sig igen. Det uselt utrustade lantvärn som bildades kom sedan att ge honom arbete under närmare två år. Så här skriver R:

Sedan jag under denna sommar (1808) blefvit skickad hit och dit, måste jag mot slutet af året infinna mig i Malmö för att tjenstgöra vid det dervarande såkallade brigadsjukhuset. Min tjenstgöring vid detta sjukhus blef ej långvarig, emedan jag snart sjelf angreps af den grasserande farsoten, hvilken var den sjukdomsform som sedan fick namn af Landtvärnssjukan. Jag låg 8 à 9 dygn sanslös.

Enligt publicerade anteckningar gjorda av Jakob Gustaf de la Gardie anlände Tielke Malmö 27 november 1808. Då Tielke dör innan årets slut innebär det att Rabbén låg sanslös i december då han själv anger att sjukdomen sammanföll med Tielkes död. Det förefaller sålunda som han åter skulle kunna vara i tjänst i februari. Om den tiden skriver R:

Största dödslistan å Knutsalssjukhuset (rådhuset i Malmö) företeddes under loppet af februari 1809.

Det svåraste under allt detta vid fältsjukhusen var den stora brist på de dertill hörande förråden, hvarigenom elendet steg till ytterlighet. Men revolutionen i Mars som medförde stora förändringar, hade äfven det goda med sig, att sedan på våren och sommaren 1809 blef förhållandet helt annorlunda.

Den revolution som Rabbén skriver om är fängslandet av Sveriges konung Gustav IV som skedde 13 mars 1809. Denne Gustav landsförvisas inom några månader och dör långt senare i exil.

Under hösten blef jag konstituerad till sjukhusläkare (enl beslut 31 aug 1809) med kaptens aflöning. Men snart fick jag ganska trälsam befattning, näml. att revidera hela södra arméns apoteksräkenskaper som varade till den sista Decemb 1809. Kriget var slut och dermed också allt elände.

Från tidigare inlägg upprepar jag stycket nedan som har sin grund i Rabbens krigserfarenheter:

Efter kriget kom det klagomål angående R's ”distribuering av medikamenter” (överförskrivning skulle det väl kallas idag) och man yrkade att han skulle betala en betydande summa. Han visade handlingarna för en vän, professor Ebbe Bring ansedd praktisk jurist, och bad om råd. Bring läste genom handlingarna och skrev ett digert svar. Då R insåg att han skull vara tvungen att renskriva allt, eller vara tvungen att betala någon för att göra det, tog han bunten och återsände den med det korta meddelandet ”Jag återbetalar, på min själ, icke ett runstycke – Johan Rabbén”. Därmed förefaller saken vara utagerad.

Jean Baptiste Bernadotte, som alltså stod i begrepp att angripa Sverige från Danmark för Napoleons räkning, blir något år senare tronföljare i Sverige genom att adopteras av Karl XIII som blev formell regent efter avsättandet av Gustav III's son. Karl var även bror till Gustav III. I praktiken fungerade Jean Baptiste redan efter något år som den kung han sedermera blev, Carl XIV Johan.

Utdrag ur J. Rabbéns lefnadsanteckningar V:b

Femte stycket

Mina krigsminnen från 1808 och 1809 (forts)

Under året hade danskarne byggt ett större antal kanonslupar, hvarmed de tillskyndade handelsfartyg mycken skade, helst om dessa fartyg försökte sin lycka att komma genom sundet utan konvoj, och äfven med konvoj, om denne icke var nog stark. Så hände en gång under denna sommar, då en större handelsflotta, ledsagad af en armerad engelsk kutterbrigg, skulle passera Flintrännan, öfverfölls ej blott handelsflottiljen, utan äfven briggen, som besköts och ändtrades.

Under pågåendet heraf låg våra kanslupar oroliga? i Malmö hamn. Dessa slupar, som sades vara större och starkare än de danske, skulle således kunnat mäta sig med de danska, hvarigenom både konvojen med åtföljande handelsflotta kunnat komma helskinnades undan. Befälhafvaren för skärgårdsflottan i Malmö, var en major eller öfverstelöjtnant Hjärne. Jag var då ännu icke i Malmö.

Sedan jag under denna sommar blefvit skickad hit och dit, måste jag mot slutet af året infinna mig i Malmö för att tjenstgöra vid det dervarande såkallade brigadsjukhuset, inrättadt i gamla barnhuset, en mindre god lägenhet. Här florerade redan typhus med sin följeslagare delirium. Såsom följd af denna sjukdom förekom äfven ett par fall med brand i benen, men hvilken afsöndrade sig skarpt innan den nådde knäet; amputation företogs endast med afsågande af blotta benet nära det ännu friska köttet. En af dessa tillfrisknade. Eländet var emedlertid stort. Sjukantalet växte, och sjukhusförråden voro knappa och af sämre beskaffenhet.

Min tjenstgöring vid detta sjukhus blef ej långvarig, emedan jag snart sjelf angreps af den grasserande farsoten, hvilken var den sjukdomsform som sedan fick namn af Landtvärnssjukan. Jag låg 8 à 9 dygn sanslös, hvarunder man gifvit mig chlorvätesyra med vatten, och derefter med sömnlösa nätter, hvaremot opium icke verkade, gammal Madera gjorde snart önskad verkan. Genom begagnadet ett par varma bad blef jag fullkomligt återställd.

Under min sjukdom dog förste fältläkaren Tielke. Han hade kort förut föranstaltat om inrättandet af äfven ett annat sjukhus, sjelfva rådhuset, och slutligen Knutssalen anslogs jemte alla öfriga rum i huset, hvarigenom inrymdes 174 sängar. I denna lokal emottogs blott typhussjuka, aldrig någon med rödsot eller andra på förhand behäftade med svåra diarrhéer hvilka förlades så långt utrymmet medgaf på gamla stället, barnhusgården.

Två sjukhusläkare hade före min ankomst till Malmö aflidit, ock en tredje afled snart efter min ditkomst. Derefter ankom Dr C. G. Cederschiöld (sedermera Professor i Stockh.), men hvilken insjuknade, hvarig. jag såsom blott underläkare fick ensam stå för hela detta sjukhus. Jag befann mig der med undantag af en timme utan uppehåll från morgon till afton. Under denna tid dog andre förste fältläkaren, Sörling, som blifvit Tielkas efterträdare. Derefter blef Hillers förste fältläkare.

Cederschiöld blef efter någon tid återställd, men tjenstgjorde blott några veckor, emedan han icke kunde förlika sig med Hillers. Derefter anlände Dr Glanström?, men med honom blef samma förhållande, och jag blef, liksom förut, ensam. Under hela denna tid fortfor landtvärnssjukan alltjemt med få undantag.

Vid ett tillfälle hade ett engelskt fartyg strandat bortom Limhamn och en del af matroserne hade förfrusit några tår, som blifvit gangraenerade, hvilka med lycklig följd å ??? sjukhus aftogs. Mot våren började frossfebrer på nytt, och deribland förekom 2:ne fall af slagfluss ( febrig intermitt. Apoplutin?), hvid begge afledo under sjelfva frossanfallet.

Utom rödsot var Landtvärnssjukan ingenting annat än nerffeber. Å Knutsals sjukhus förekom aldrig egentlig rötfeber, ehuru man, fastän oriktigt, kunnat gifva detta namn åt en mängd fall med svarta läppar och tänder m.m. - Meningitis som sedermera föreföll? i Stock. upptäcktes aldrig vid obduktion å Knutsalssjukhuset. Dödligheten i denna nerffeber var ej så stor, som det uppgifvits, åtminstone icke i Skåne eller rättare: i Malmö och Landskrona.

Största dödslistan å Knutsalssjukhuset företeddes under loppet af februari 1809, då hvar 10:de dog. Att dödsantalet vid bataljonerne blef i alla fall vida större till följe deraf att samma soldat inskickades sjuk en eller annan? vecka? efteråt om igen, och till och med 3:dje gången samt till äfventyrs dog andra eller 3:dje gången, men sådant kom ej i brefven?.på sjukhuset, hvarest patienten fick ett annat sängnummer, och ansåg sås. en ny patient.

Af kronan erhöll landtvärnisterna ingen beklädnad hela första året, och det andra icke heller förrän någon tid efter revolutionen. Emedan en stor del bland landtvärnisterna voro fattiga torparbarn, hade de icke tillfälle att bekläda sig sjelfva och i följd deraf måste de nära halfnakne frysa och förgås af elände. Mer än en gång hände att landtvärnister inkommo å sjukhuset, som icke ägde en skjorta qvar.

För öfrigt var tillståndet vid kommisariatet sådant, att fältaflöning ej kunde reguliert utfalla, utan troppen måste hvarje gång vänta flere dagar innan den fick sin aflöning, i stället för sås. eljest är brukligt, att få sin aflöning förskottsvis. Befälet fick vänta 2 à 3 månader, men en särskilt generalorder ålade kommisariatet att till läkarna vid sjukhusen utbetala deras aflöning vid hvarje månads utgång.

Det svåraste under allt detta vid fältsjukhusen var den stora brist på de dertill hörande förråden, hvarigenom elendet steg till ytterlighet. Men revolutionen i Mars som medförde stora förändringar, hade äfven det goda med sig, att sedan på våren och sommaren 1809 blef förhållandet helt annorlunda. Bristen afhjelptes, aflöningen började ordentligt utfalla; folket fick skor och andra klädespersedlar. Ingen typhus mera, med undantag af några lindrigare fall. Men deremot skörbjugg, från ankomande kanonslupar. Af dessa skörbj.sjuka dogo en del så? snart de kommo i land, välmågan? bekom? illa, men de som väl hunno till sjukhusen och der behandlades enligt konstens regler, tillfrisknade.

Sjuknummren hade nu minskats från 174 till 100, och sedan numera inga förnödenheter saknades blef tjenstgöringen i stället för den olyckliga ställnings? en angenäm sysselsättning.

Under hösten blef jag konstituerad till sjukhusläkare med kaptens aflöning. Men snart fick jag ganska trälsam befattning, näml. att revidera hela södra arméns apoteksräkenskaper som varade till den sista Decemb 1809. Kriget var slut och dermed också allt elände.

Som jag under hela det olyckliga krig ej var utom Skåne, har jag ingen närmare kunskap om de öfriga förhållanden, hvilka omtalas sås. ännu förskräckligare.

Den förste generalbefälhafvaren för södra armén var generalguvernör öfver Skåne H:s excellens Toll. Efter revolutionen kom en Mörner, och slutligen general Tavast (sedan exc?).

Utdrag ur J. Rabbéns lefnadsanteckningar V:a

Femte stycket

Mina krigsminnen från 1808 och 1809

Dessa minnen höra till de sorgligaste under min långa lefnad. De gå till historien snart sagdt utan motsvarighet. Ryssen anföll oss utan föregående krigsförklaring, det är sannt; men förhållandet hade äfven genom en krigsförklaring blifvit enahanda. Finland, som till en del låg för nära Petersburg, skulle enligt ryska systemet, med afseende på denna del en gång eröfras. Men utan vår dåvarande konungs oefterrättlighet, hade ryska anfallet den gången, liksom mången gång tillförne, uteblifvit. Gustaf IV Adolfs oförsonlighet med franska systemet föranledde Napoleon i Tilsiterfreden att lemna Alexander I tillstånd att eröfra Finland. Meningen dermed var likväl icke hela landet; Österbotten skulle förblifvit Sverige tillhörigt.

Sveriges andra granne var enligt tidförhållandet, en afgjord fiende till oss. I sådana förhållanden blef kriget ett försvarskrig nödtvunget. Mot en af dessa makter hade det varit en möjlighet att försvara sig. Men vår stående armé var alltför svag för att kunna mäta sig med så öfverlägsna massor, och derföre tillskapades ett nytt beväringssystem i hast, men ett system så illa ordnadt, att det ej kunde annat, än medföra? förödelse. Denna nya beväring är känd under namnet Landtvärn. Med ett sådant värn, mindre ensidigt utskrifvet och ändamålsenligare organiseradt, kan Sverige aldrig underkastas.

Detta landtvärn utskrefs vid en viss ålder af allmogen, men de öfriga ståndens ynglingar kommo icke i fråga. Många bondsöner voro äfven frikallade. För öfrigt extrarotering jemte den såkallade vargerings., således en hel armé i Skåne. Skånska landtvärnet utgjorde till en början en särskild brigad. Såsom chef för densamma förordnades kapten löjtnanten (sedan generallöjtnant öfverste marskalk och excellens) gref Jacob Pontusson De la Gardie.

Manskapet samlades om somaren 1808 i Södra Åsbo härad och skulle såsom annat krigsfolk svärja tro och huldhetsed, men dertill nekades enstämmigt. Genom vidare bemedling aflades dock eden. Efter någon tids förlopp nedlade grefven sitt chefskap, och landtvärnet fördeltes bataljonsvis samt spriddes än hit, än dit. Stundom marscherade en del mot Norge och en annan gång tillbaka. En del förlades på kanonslupar.

Så snart det isbelagda sundet blifvit fullkomligt öppet befarade man ej längre danskarnas ankomst med prinsen af Pontecorvo i spetsen. I följd deraf förlades hela Skånska husarregementet på roten med undantag af en ??? sqvadron på Tomarp. Ett par sqvadroner, hvars rusthåll lågo mer koncentrerade, voro aldrig utryckta; den ena af dessa var Manstorps sqvadron vid skånska husarerna, den andra var Haglösa af dragonerna.

Vid krigsrörelsens början i Mars, hugnades vi genom om en generalorder, att ej fästa afseende på aflöning. Meningen dermed, ehuru ej uttryckt, var utan tvifvel? blott till en början. Då jag såsom extra och lönlös hörde innehållet deraf, ville jag ogerna gå i fält, utan fattade beslutet att stanna hemma för att fortsätta min bana vid akademien. Men ytterligare och strängare order af d. 3:je Mars från andra bataljonschefen (J. O. Rosenblad) att genast infinna mig hos honom på Tågerups gård, hvilket äfven skedde. Kvartalsaflöning utföll sedermera.

Sverige var numera icke, såsom under förra året i Pommern, rikt försedt med engelska subsidier, ty dessa hade af politiska förhållanden upphört. Änskönt Regementet blifvit förlagdt på roten, blef jag likfullt icke hemförlofvad, utan qvarhölls af öfverfältläkaren, eller såsom han då för tiden kallades: Förste fältläkaren, Tielke. Den allmänna brist på läkare, som då rådde, gjorde behofvet af allt, antingen dugligt eller odugligt oumbärligt. Att kunna skrifva var understundom redan nog. Vid fältsjuhusen var dock denna konst icke alltid utan nytta.

Härefter kommenderades jag först att tjenstgöra vid Helsingborgs sqvadron af Mörnerska husarerne jemte en mindre del af derstädes förlagda Calmar regemente. Derefter att tjenstgöra vid exercissqvadron på Tomarp, och sedan vid Smålands dragoner: i trakten af Helsingborg. Min station blef nära Pilshult i Kungshults by, hvarest ett inskränkt interimssjukhus anlades. Hittills hade intermittenta febrar varit den rådande sjukdomsformen, men nu på hösten visade sig spridda fall af typhus, liksom förelöpare till hvad som sedan mot vintern på allvar utbröt. Här förekom ett fall af äkta rötfeber, febris putrida ??? hvaraf ganska få ibland den mängd nerffebrar, som sedan herskade, förekommo.

Under vistandet i Kungshult erhöll jag en dag befallning från posteringschefen vid Höganäs att genast inställa mig på Krapparup, emedan ett par soldater af Kungens regemente blifvit blesserade af besättningen från en dansk kanonslup, som om natten landstigit. Dessa soldater stodo ensamma på post å Kullaberg, hvarom danskarne förskaffat sig underrättelse.

Den ene af dessa soldater hade fått en kula i underlifvet och blef död före min ankomst; den andre hade träffats af en kula framifrån på hufvudet af öfverarmsbenet, men hvilken kula icke inträngt eller fastnat såsom Garibaldis kula, utan glidit i kring axeln under huden ända till ryggraden, der den känbart ännu fanns. Karlen skulle i alla hänseenden transporteras till stora fältsjukhuset i Landskrona, och fördenskull fann jag rådligast att ej skära ut kulan, emedan det var mindre ömtåligt för patienten att föras med ett öppet sår, än med 2:ne. Kulan blef der utskuren och karlen återställd. Dessa soldater voro de enda vid hela södra armén, som träffades af fientliga kulor, åtminstone på fasta landet. ( Referens till Garibaldi placerar tidpunkten för Rabbéns återberättande till dec. 1862 eller senare. )