Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)
Sönnerberg
åter i förbigående sagdt, var en liten förunderlig man, öfver
höfvan hotfull och oförsonlig till ändan af sin bana. Bemötte
sina gamla välgörare mindre väl. Då dödsbudet nalkades, hade det
måhända kunnat för någon tid aflägsnats om ej afvunden hos honom
varit så stor, att han hellre led de svåraste plågor, än anlita
någon härstädes rörande behofvet af ett instrument, hvaraf mer än
tillräckligt fanns i staden. I stället affärdades bud till
Köpenhamn för att derifrån afhemta ett dylikt. Men ödet fogade
sig hervid eget nog så, att budet glömde sitt uppdrag qvar i
Köpenhamn, hvilken glömska budbärande upptäckte först vid
återkomsten till Malmö, hvarföre han måste i och för
afhemtningen återvända till Köpenhamn. Det långa dröjsmålet
föranledde periculum in mora,
hvarigenom patienten snart förflyttades till evigheten.
Såsom prakticus
var Sönnerberg ej sällan oefterrättlig. Man såg honom stundom i
de påtagligaste fall hänföra sjukdomens säte till en helt annan
kroppsdel än den, hvari det egentligen förefanns. Såsom exempel
må, ibland andra, blott anföras, att i en händelse då den
tydligaste ??? ??? ??? förevar erkände han icke sjukdomens verkliga
natur och säte, utan förvisades i stället till underlifvet,
hvarest inga spår till lidande kunde hvarken före eller efter döden
upptäckas. Bristande matlust var stödet för påståendet.
Consensus var för honom främmande. Sådant varseblef man mer
än en gång. I yngre åren var han botaniker, men i lägre
bemärkelse. För öfrigt var han i fullkomlig saknad af fysikalisk
åsigt. Blott ett exempel kan såsom bevis derå anföras: sedan han
en dag under naturforskaremötet 1840? i Köpenhamn hållit ett
föredrag öfver typhus, en ganska oskyldig lection, blef han samma
dag bjuden på en aftonstund till professor Bang, der äfven den
välbekante naturfilosofen Steffens befann sig, och hvilken var stadd
i samtal med ett par andra lärde rörande electromagnetiska och
thermomagnetiska föremål. Sönnerberg, intagen af sitt samman dag
hållna föredrag, trodde sig kunna identifiera sitt, med innehållet
af Steffens' talämne, hvarföre han föll in: ”det är typhus”.
Steffens, som aldrig sett den lille mannen, svarade: ”det er so men
något andet,” och började på nytt öfver sitt ämne, men snart
inföll Sönnerberg omigen: ”det är typhomani”. Steffens
synbarligen förtörnad öfver infallet steg upp och gick in i ett
annat rum utan att säga ett ord vidare. Under allt detta satt
Sönnerberg i en för honom varande vanlig halfliggande ställning
vid ena ändan af soffan och förblef lika lugn efteråt som förut.
Steffens
var professor i Berlin, men till börden dansk eller norrman. Jag var
händelsevis bekant med Steffens och nu af nyfikenhet befann
jag mig stående vid sidan af stolen på hvilken han satt, och
bevittnade således hela tilldragelsen. Herrarna, med hvilka Steffens
talade voro sittande vid andra ändan af soffan, som ej var af
Sönnerberg upptagen.
Munck af Rosenschöld i åminnelse, ett
verkligt snille, ofta missbrukat. I jämförelse med Sönnerberg
fanns en omätlig åtskilnad både i yttre och inre afseende. Munck
af R. var högväxt med ett stolt utseende. Sönnerb. ett
diminutivum, född ölandning med högmod och inbilskhet. M. af
Rosensch. kunde väl ock men högst sällan finna andra förhållanden
än de verkliga i en eller annan kronisk sjukdom, men han förvisade
icke det ondas säte från en sjuk till en frisk kroppsdel. Hans
läkarblik var i öfrigt skarp och öfskylde derigenom bristerna i
andra fall. I diagnosen starkare än i pronosen, hvilken händelse i
öfrigt allmän. Men i dietetiskt hänseende stundom småaktig. Man
blef ofta färdig att tro, del icke alla hans yttranden i den vägen
kunde vara på rent allvar. Icke kunde det vara med verklig
öfvertygelse då en patient i Stockholm dog i följd af att hafva
förtärt en soppa kokad på ett stycke hönslår i stället för att
vara kokad på vinge.
Då M. af R. återkom någon dag efter
patientens död och frågade efter hönssoppans beskaffenhet och fick
veta att den blifvit beredd på lårkött. A! Se der, med sin bekanta
emphas, ha vi orsaken. ”Jag sade att soppan skulle kokas på en
vinge”. Liknande händelser vid andra tillfällen voro icke
alldeles sällsynta. Beträffande hönslåret, så är det
visserligen något köttrikare än vingen, men äfven den
omständigheten kan ju lämpas, dels genom användandet af mindre
portion kött deraf, eller ock medelst begagnande af mera vatten. Det
vill emedlertid synas, såsom om han ville låta påskina, att
vingköttet skulle ha andra beståndsdelar än lårets. Sådant
benämnes eljest charlataneri. På mergen i lårbenet kunde så
mycket mindre afseende fästas, som foglarna ej ha merg i benen.
Mot embetsbröder i
utöfningen var oftast mindre skonsam, och sökte gerna, så vidt
möjligt, undfly hotande faror vid sjuksängen samt derjemte med
iakttagande af vårdens öfverlämnande till någon annan läkare,
hvilken, i fall utgången blef såsom han anade, dödlig, måste
sedan ensam uppbära hela skulden.
Vid ett annat
tillfälle i Stockholm, under första arkiater von Afzelius vistande
derstädes, blef både han och M. af R. samtidigt rådfrågade
rörande en patient, för hvilken den förre förutsåg döden, men
den senare tvärtom. Den förre spådde rätt. I anledning af
utgången talade någon derom med M. af R. så blef svaret; Afzelius
ville att patienten skulle dö.
Emot mig var han
länge skonsam, och ryktesvis förspordes ej annat än godt, och si
fabula vere skulle han till och med hafva yttrat: att ”då Rabbén
får bestämma sjukdomens art och jag föreskrifva medlen deremot,
så” ?. Men omsider så vände sig bladet och äfven mitt skinn kom
i fara; måhända en följd af att jag ej framgent ville fortfara med
bestridandet af hans offentliga för intet. -Sista gången frågan om
uteblifvet arfvode kom på tal, svarade han, ”det har aldrig varit
min mening att betala”. Härå svarade jag: ”då är liqviden
uppgjord”.
M. af Ros. var en
synnerlig vän af rättegångar, hvilka han alltid sjelf utförde,
och ju flere liktidiga mål, desto lyckligare var ställningen. En
gång berömde han sig af att ej ha mindre än 10 särskilda mål,
hvaribland de flesta, om inte alla, voro af föga eller intet värde,
men de lemnade tillfälle för uttömmande af qvickheter, hvaraf han
i dylika fall aldrig led brist. De voro för det mesta väl saltade,
dock stundom sparsam, för att ej genom öfverflöd dermed försvaga
dess verkan.
Beträffande den
mannens öfriga egenheter, skulle, om någon hade lust, skulle derom
hel bok kunna sammanskrifvas och fyllas med många idiosyncrasier.
Om Sönnerberg händelsevis gått hädan
före M. af Rosenschölds frånfälle, skulle äfven i sådant fall,
enligt förljudande, Lovén blifvit en nitisk sökande till praktiska
professionen. Dock torde han i detta hänseende fått en svår fisk
att fjälla, ty sannolikt hade jag ej då blifvit så släpphänd,
som vid förra tillfället. Lovén var vidslägtad och slägtkärleken
deribland särdeles rådande. Lvén beklagades såsom varande illa
kallad. Men hvilken af oss, han eller jag hade den sämsta lotten.
Han var jemförelsevis en yngling, men då mycket om sig, och hade
förstått att förskaffa sig åtskillige löneförmåner, så till
exempel var han förste amanuens vid universitetets bibliotek, men
undvek dervid för det mesta sina göromål, dessutom underläkare
vid lasarettet, bataljonsläkare vid södra skånska infanteriet,
hvilken senare beställning af honom innehades ännu en tid sedan
blifvit professor. Amanuenssysslan innehades ock sålänge möjligt
var. Härtill föreläsningsarfvode 800: bko. Nu frågas åter,
hvilken af oss var beklagansvärdare, antingen den som tillskansat
sig ofvanberörde lönevillkor, eller den som ingenting hafvit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar