Rabbén och fennomanin

Att R döpte sin tax till Snellman var troligen, som tidigare nämnts, en känga riktad mot en av förgrundsgestalterna i byggandet av en egen finsk identitet. JW Snellman sökte en ledigförklarad tjänst i praktisk filosofi i Lund 1845 men kom senare att dra tillbaka sin ansökan. Det var också runt denna tid som han bl.a. via tidningen Saima fick vidare spridning av sina finska nationella idéer där en betydelsefull del var att det svenska inflytandet var av ondo. Just det faktum att båda skulle kunna hamnat på samma ställe kan ha varit det som fick R att tydligt markera ståndpunkt genom att bruka hans namn på sin hund.

Runt 1863 träffade R en annan person, Oskar Rancken från Finland, som då gjorde en resa genom Skåne. OR var mer positiv till det svenska inflytandet och kom att ägna stor del av sitt liv till att samla kulturyttringar från svenska Österbotten. Att det blev denna inriktning på hans samlande förefaller ha varit en tillfällighet eller möjligen en reaktion på tidsandans koncentration på det finska. Han argumenterar i ett förord till Johan Ludvig Runeberg och Fänrik Ståls sägner för ett balanserat synsätt på hjältarna i nämnda epos. Förordet skrevs i Leipzig 1863 d.v.s. under den resa där han även träffade R.

Troligen återsåg R sina hemtrakter endast vid ett tillfälle. Det påstås ha skett 1856 men kan ha ägt rum i augusti 1857 då han noteras både i Helsingfors och Åbo som resande på ångaren Örnsköld. Det mest anmärkningsvärda med den hemresan är kommentarerna kring detta senare efter hans död. Nedan är notis ur Åbo Underrättelser 18660728.



Artikel i fråga.

Den bild som tecknas av Orwar Odd i Svea lämnar knappast något övrigt att önska när det gäller R:s eftermäle. Så varför denna anmärkning och påpekande angående hans kontakt med systerdotter? Kan det vara ett sätt att påminna om den svensk-finska samhörigheten och därmed göra honom till, om inte slagträ så åtminstone, ett argument i svensk-finsk nationalkänsla? Var R själv stod i frågan torde hans egen formulering nedan inte lämna någon tvekan om. Det var ett folk så äkta svenskt, att sjelfva svenskarne på denna sidan bottenhafvet aldrig varit fädernesland mera tillgifne. Såväl notis som citat från Rabbén tillkommer alltså när Finland levt under rysk överhöghet i 50 år!

Elof Tegnér

Elof, sonson till skalden Tegnér, skrev omkring 1895 om sina minnen från barndomen. Dessa handlingar belades av honom själv med publiceringsförbud under 25 år efter hans död då han inte ville stöta sig med personerna i fråga eller deras anhöriga. När denna tid var till ända fattades ånyo samma beslut, två gånger i rad, varför publiceringen inte kom att ske förrän 1974. Innehållet var väl för sin tid ovanligt uppriktigt när det skrevs men 75 år senare, när det släpptes, avvek det knappast från annat biografiskt material i det avseendet.

E föddes 1844 och skrevs in vid Lunds universitet 1860, vilket innebär att hans personliga erfarenheter därifrån startar samma år. Där startar också den bok ”Minnen och silhouetter” med att beskriva några av de äldre profilerna som fortfarande lever vid denna tidpunkt och som han därmed kom i kontakt med. En av dessa var Johan Rabbén.

Hans beskrivning av R:s ankomst till Lund stämmer inte riktigt då han finns där redan 1802, men när det gäller de självupplevda scener han beskriver torde sanningshalten vara hög. Nedanstående utdrag får illustrera ett sådant avsnitt.

Utdrag från Minnen och silhouetter

För mig är det inte helt klart vad E avser med ”äldre än”. En tolkning är att han känt hunden en längre tid än R. Den alternativa tolkningen är att han menar ”hellre än” och att satsen efter därmed blir en mer logisk följd och förklaring till varför han hellre valde hunden.

Hundens namn var inte, som man säger, gripet ur luften utan det var ett inlägg i den språk- och kulturdebatt som forfarande klyver Finland. En strid mellan det finska och det svenska, där Johan Vilhelm Snellman tillhörde fennomanin dvs det finska och, får man anta, R sympatiserade med det svenska.

Uppenbart är att Elof fann R argsint och att han agade sina ”betjentpojkar”. Vid denna tid var detta varken olagligt eller ovanligt, men kan möjligen också ses som begynnande brist på tålamod pga hans ålder. Erfarenheter enligt utdraget ovan tar jag som intäkt för att R:s umgänge med familjen i Källstorps prästgård torde varit frekvent, åtminstone under 1850-talet.

Påståendet att R, när han efter 60 år i Sverige besöker sin födelsebygd, skulle sagt till sin syster, ”Det var f-n hvad du blifvit ful”, får man kanske ta med en nypa salt. Det låter mer som en bra anekdot att berätta om en kärv personlighet.

Bland anmärkningarna i bokens slut får man veta att ” Utdragen ur Rabbéns levnadsteckningar infördes i Lunds Veckoblad 8/1, 15/1, 22/1, 29/1, 5/2 1863. Dessa har jag ej läst men skulle vara intressanta att jämföra med hans efterlämnade notiser förvarade på LUB och som jag lägger ut på bloggen parallellt med egna sammanställningar och kommentarer, likt denna, runt alternativa källor. Allt för att få en så komplett bild som möjligt av honom.