Brev till Esaias Tegnér 1832, tillägg

Jag återkommer härmed till Rabbens brev i samband med Hilda Gustafva von Schwerins död på Hjularöd. Där skrev han, förutom att fadern Carl Gustaf von Schwerin uppges sakna all människokännedom, följande:

Den saliga förtvinade under sina senare år ensam uti fadershuset, hvilket ständigt varit och förblir fullt af obehagliga egenheter, till ex. herskande Sultaninnor af nedrig härkomst med svarta själar, samt andra favoriter af likartad natur och otaliga andra besynnerliga förhållanden. Om slumpen någon gång förde en bättre sinnad person i huset, blef denne snart blottställd för förföljelse; de närskyldaste derifrån ej undantagna.

Då R vänder sig till en biskop med dessa formuleringar så har jag inte kunnat låta bli att fundera på vad dessa baserar sig på. Den enda grupp som detta skulle kunna appliceras på torde vara judarna. Detta grundar jag bl.a. på nedanstående.

Sten Hidal skriver i en recension av Judarna i Sverige av Hugo Valentin. (www.signum.se)
Esaias Tegnérs brev ger många exempel på hur en högt bildad person med rötter i upplysningstiden kunde se en stor fara i den judiska invandringen. Valentin nämner inte dessa brev (förmodligen därför att de inte hör till den offentliga historien), men väl hur Tegnérs biskopskollega i Karlstad, C A Agardh, 1856 i en vida spridd bok i judarna såg en nationell fara.

I Esaias Tegnér Samlade skrifter sjunde delen 1831-1835 av E. Wrangel och F. Böök får man detta bekräftat. Vid sökning på judar/judisk erhölls femton träffar i brev och nedskrivna tal, där judar som kollektiv omnämns i mindre smickrande sammanhang. Dessa tillkom också åren runt brevet i fråga.

Biskop Tegnérs åsikter var troligen inte okända för R som också kan ha delat dessa. Han såg kanske denna åsiktsgemenskap som en möjlig väg att övertala honom att fullfölja önskemålet i brevet. Detta är i mina ögon, trots sina osäkerheter, en rimligt antagande och borde kunna gå att beläggas när det gäller situationen på Hjularöd.

Sten Hidal har (2013) en i sammanhanget intressant position. Han är både sekreterare i Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund och ordförande i Tegnérsamfundet.

Rutger Macklean

En av de största attraktionerna i Svaneholms slott är Mackleanrummet, som byggdes direkt när Rutger Macklean hade flyttat in i slottet 1782. I Mackleanrummet finns en utställning om Rutger Mackleans liv och verk. Så börjar en presentation av hans arbetsplats i slottet som idag är museum. Därefter följer en uppräkning av ett antal saker som finns i rummet. Vad som inte kommer med i denna uppräkning är det porträtt som hänger snett bakom den person som sitter vid skrivbordet och förefaller kika över axeln på det som sker. Porträttet är en litografi av Joachim Ferdinand Richardt och föreställer Johan Rabbén.

Tavlan hängde naturligtvis inte där medan M levde då porträttet troligen tillkom 30-40 år senare. M dog året efter att R blev ”inkallad till docens i ekonomin” av C. A. Agardh. Detta visar, som jag ser det, att intresset för M's verksamhet finns redan vid denna tid. Ett symboliska sätt att tolka porträttets placeringen stämmer väl ihop med den verksamhet som R sedan kom att ägna sig åt.

Åtskilliga år senare, när Svaneholm via Mackleans systerson Bennet hamnat hos C.J. Hallenborg, blir R anlitad av H för att gå igenom Mackleans bibliotek. Här kom han därvid på ett mycket konkret sätt att föra arvet efter M vidare då han fann ett utkast till en lärobok som M påbörjat. Denna kompletterades och utgavs 1845 av R under titeln ”Lärobok i landtbruket i Skurups socken”. En faksimilupplaga utkom 1985 vid 200-årsjubileet av införandet av enskiftet.

 

I följande kommentar som härstammar från året innan boken kom ut, nämns enskiftet som alltså startade här och är anledningen till att M har funnits med i de flesta historieböckerna i modern tid:

”Enskiftet inleddes i södra Skåne på Svaneholms slott 1785 under ledning av Rutger Macklean. I sin lärobok i lantbruket för Skurups socken inskärper han nödvändigheten av att dränera åkermarken väl. Han hävdar också att ett av huvudskälen till enskiftets genomförande var att underlätta för jordbrukaren att anlägga genomtänkta dräneringsdiken för all mark som behövde torrläggas.” (Rabbén, 1844)

Ur doktorsavhandlingen ”Åkerns blomma” är följande citat saxat: ”Den postuma utgivningen av Mackleans lärobok 1845 kom samtidigt som hushållningssällskapen och andra ivrare för lanthushållningen började repa sig efter en längre svacka orsakad bland annat av bräcklig ekonomi i kölvattnet efter en rad år med svåra jordbruksförhållanden. Utgivaren, professor Rabbén, höll samtidigt ett första officiellt minnestal över Macklean i hushållningssällskapet, vilket publicerades i sällskapets årsskrift. Förutom att professor Rabbéns beskrivning av Mackleans insatser utgjorde en av de första seriösa forskningsinsatserna i det svenska jordbrukets historia, bidrog den till att hålla minnet vid liv. ”

Porträttet nedan är det enda kända av Rabbén. De miniatyrbilder av hans huvud som återkommer på andra platser förefaller vara detalj från just detta porträtt.

Porträtt av Johan Rabbén

 

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:b

Första stycket

Mina yngre år (forts)

Att vid den tiden tänka på medicinska graden låg utom gränsen för den, som dertill inga medel ägde, och i ett främmande land! Men detta främmande land blef likväl snart nog mitt hemland. Jag fick vänner och gynnare, och oväntade händelser förändrade småningom utsigterna under det att jag emellanåt kom att vistas på landet blef jag understundom redan 1803 anlitad såsom biträdande vid sjukbesök, dock merändels under ledning af någon verklig läkare, ty min kunskap sträckte sig då ej utom pharmacien. Denna praktik gaf väl föga eller ingen inkomst, men lemnade något förtroende ifall yrket blefve min lott. Då emedlertid blott en del af läkarkonstens hjälpvetenskaper innehades, och filosofiska kursen i mellanhand, så förblef allt lika mörkt, hvarför tanken på någon grad förblef bortvänd, och endast återgången till pharmacien qvarstod i mitt inre.

Men åtskilliga minst anade händelser ledde likväl till det mål, hvaråt förut aldrig syftades, nämligen medicinska graden, hvarmed försök till en början gjordes, bestående i en teologisk fakultetsexamen, som då för tiden var brukligt. Licentiatsgraden, hvilken ej blef förhastad, den vanns icke festinate, men lente, ty 12 års studenttid – till 1814 – var länge nog, jemförelsevis med andras på den tiden.

Under dessa år fanns i filosofiska fakulteten flere utmärkte lärare bland professorerne. De mest framstående voro: orientalisten Matt. Norberg, latinaren Joh. Lundblad, den vidtomfattande And. Johan Retzius och Matt. Fremling i hänseende till sitt lefvande föredrag samt den lika behaglige N. H. Sjöborg.

Några år senare uppträdde 2:ne blixtrande ljus i samma fakultet – Agardh och Tegnér. De öfrige i denna fakultet voro icke heller utan anseende. Teologerne, 4 till antalet, de fleste utlefvade. Den yngste, Anders Nylander var då extra ordinarius. Han var hemma i orientalspråken, men dock mindre teolog i nyare bemärkelse, Svebilius eller hans förklaring af Luthers lilla katekes utgjorde hufvudinnehållet för hans teologiska vetande. Tyska språket var honom främmande, och sålunda allt hvad deraf kunde inhemtas. Alla som åsyftade någon grad skulle först examineras af denna fakultet. Juristerna examinerades blott af dekanus i samma fakultet.

Domprosten Nils Hesslin, sedermera Biskop, älskvärd och satirisk gubbe. Hylander var bitande qvick, och hade i yngre åren umgåtts med vår bekanta Thorild, äfven känd för sitt salt. I juridiken fanns endast en professor, Tengvall. I medicinska fakulteten voro 3, hvaraf den ene, A. E. Barfoth i teoretiska medicinen, tillförne i anatomien, hade studerat Boerhav och följde i sina föreläsningar Gabius, för öfrigt utlefvad och svag; den andre J. H. Engelhart, en lysande man, och den 3:dje A. H. Florman, hvilken med utmärkelse försvarade sin plats såsom anatom. På den tiden fanns ingen bestämd emeritiålder, utan en hvar tjenstgjorde så länge han förmådde.

En synnerlig gynnare fann jag snart i den gamle A. J. Retzius, hvilken äfven lemnade mig i uppdrag att privatissime? gå en eller annan tillhanda bland de studerande som ville lära sig elementerna i kemin. Dessutom blef jag af honom rekommenderad till laborant hos en ryttmästare von Strussenfelt, hvilken mångkunnige man äfven studerade kemi, men äskade biträde i sitt laboratorium. Denna herre underhöll mig i Lund under terminerna. Jag arbetade blott under ferierna hos honom.

Någon akademisk grad låg ännu utom all åtanke. Men i följd af några yngre akademiska lärares uppmaningar, hvilka kommo för Strussenfelts öron, och tillfölje deraf erbjöd han mig ytterligare bistånd än det redan visade. Sålunda yppades en utsigt till fortsättande af studier för doktorsgraden. Genom bemedling erhölls derjemte under tiden en tjenst, men lönlös, det var en extra ordinarie bataljonsfältskärs syssla, hvilken innehades från 1806 om våren till 1812. Vid tjänstgöring erhölls likväl aflöning.

Kanslirådet var också en af mina gynnare såsom varande norrlänning räknade räknade han landsmanskap oss emellan fastän bottenhafvet låg emellan. Bland studerande förvärfvade jag många vänner och deribland frast? (troligen avses främst) den oförgätlige C. A. Agardh, sedermera känd såsom Sveriges allsidige snille. Hans blifvande öfverlägsenhet framlyste redan den tiden. Vid hans kandidatexamen, då äfven jag var såsom åhörare närvarande, förvånade han alla som åhörde honom, och särdeles utmärkt var han för Tegman i matematik.

Med Frithiofs skald, men senare, knöts äfven en närmare bekantskap. Den förre var väl egentligen icke skald, men hans prosa var poesi. Omsider vanns målet för det sträfvande, som i begynnelsen låg utom allt hopp, jag var medicinae licentiat i April 1814.

Efter undergåendet af dertill hörande examen erhölls högsta betyget, och 3 år senare blef ytterligare ett särskildt smickrande loford afgifvit, hvilket i utdrag lyder: ”Som fakulteten icke kan påminna sig någon medicinae studiosus, hvilken på en gång så länge och säkert beredt sig till de medicinska examina, eller med mera heder genomgått dem, som licentiaten med beröm tjenstgjort så väl vid arméns sjukhus, som ock vid Kongl. Serafimer lazarettet i Stockholm, flere år förestått fattigpraktiken vid Ramlösa helsobrunn, vikarierat som brunnsintendent derstädes och som provincial medicus i Wexiö, samt vistats en längre tid i Köpenhamn till sina kunskapers förkofran”. Ofvanstående yttrande afgavs då doktorsdiplom söktes utan formlig promotion, hvartill konungen gifver tillstånd.

Från Köpenhamn har jag många betyg af de då dervarande mest berömde läkare, kirurger och accoucheurer?. En del af dessa intyg äro skrifna på latin, men de öfrige på danska språket, hvaribland ett af den vidtberömde kirurgen Fenger, lydande sålunda:

” att Herr Doctor Johan Rabbén i vinteren 1815 og 1816 ??? mina Forelaesningar over de chirurgiske operationer med sin naervaerelse? og at jeg har havt den förnöjelse at se ham som en kyndig og agtbar Mand oftere tilstaede ??? vid betydlige operationer som forefaldte i min private praxis, dette gienkaller jag ofta i min erindring med lige glaede og tilfredshed. Jeg kan ei andet; end önske denne i alle haenseenden förtäffelige mand ald muelig held paa sin videnskabelige bana og lykönske det folk der er saa heldigt at faa ham til laege ibland sig.

Kiöbenhavn d. 4 April 1817

C. Fenger

Kongelig livchirurg og professor*

*Han var tjenstgörande livmedicus hos Fredrik VI.

Min afsigt var icke att ingå vid detta universitet, icke heller var meningen att qvarstanna fastän jag blifvit inkallad till docens i ekonomin, hvilket välvilligt skedde genom professor C A. Agardh under mitt vistande i Köpenhamn 1815. Genom denna kallelse blef jag oförmodadt en medlem af filosofiska fakulteten. Adjunkturen i ekonomin var en privat stiftelse af en professor Claes Bleckert Trozelius, hvilken lön ej var för tillfället ledig, och således icke åtkomlig.

Emedlertid förblef min afsigt att snart återgå till militära läkarbanan, hvilken jag några år tillförne lemnat. Men denna föresats blef i följd bristande besinning om intet. Professor Munck af Rosenschöld hade uttänkt en plan för att komma i ett längre åtnjutande af sin overksamhet. Planen var ej illa beräknad. Han besökte mig, förespeglande ljus i mörkret under önskan att få mig in i medicinska fakulteten, hvartill jag besynnerligtvis samtyckte. Väl anfördes att utsigterna för mig voro förmånligare åt andra håll. Men lättrogen, som jag var, blef jag dock snart öfverröstad.

Nu dröjde det inte länge inan jag hedrades med benämningen: E.O. Adjunkt ii medicin, - d. 8 maj 1817 – och året efter, den 24 febr. - 1818 – ordinarie medicinae theoreti, et practicae adjunkt. Turen tycktes visserligen för tillfället vara gynnande, men oturen lade sig emellan, helst den lilla adjunktslönen ej var ledig och blef icke heller snart.

1820 blef jag uppförd på förslag till med. theoreticae & practicae professionen i Upsala efter första arkiater von Afzelius som tagit afsked. Denna profession söktes ej af mig i afsigt att erhålla densamma, utan derföre att min vän Zetterström äskade mig såsom medsökande, i mening att möjligtvis kunna utestänga Hvasser, den farligaste medsökande emedan han redan var professor i Helsingfors. Försöket lyckades på den tvetydiga grund att Hvasser vid ansökningen ej bifogat kejsarens tillåtelse att söka tjenst utomlands! och kansleren, prins Oscar, förklara att konsistorium icke behöfde göra afseende på Hwassers ansökan emedan det fanns 3 ändå till förslagsrummen. Professionen erhölls i sin ordning af Zetterström som i samma afseende var den äldste.

En tid efteråt befordrades jag till den lönlöse professorsvärdigheten, hvilken förmodligen kom såsom ytterligare erkänsla från universitetets kansler för den läkarvård han åtnjutit under en betänklig sjukdom 1819 i Lund. 1820 blef jag direktor vid kliniska institutet härstädes, hvilken befattning likväl af förekommen anledning aldrig tillträddes. Dock qvarstod jag länge i denna egenskap.

Af Fysiografiska sällskapet i Lund blef jag ledamot 1817. Af Sv. Läkaresällskapet i Stockholm 1818. Korresponderande ledamot af Kongl. Landtbruksakademien 1839. Under tiden hade jag författat afhandlingar och uppsatser i olika ämnen, såväl medicinska som och i landtbruksväg m.m., men för det mesta anonymt. Den tiden var jag hästvän och vän af djurskötsel i allmänhet och arbetade ofta i förening med vår förtjenstfulla Alexis Noring.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:a

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet

Sedan jag 1814 blifvit inledd i medicinska fakulteten, blef jag snart förordnad att föreläsa och examinera i teoretisk medicin i stället för professor Eb. Zach. Munck af Rosenschöld, hvilken under hvarjehanda föregifvande kom så lätt i åtnjutande af permission. Denna befattning blef mig stadigt anförtrodd under alla berörde professorns ledigheter ända till 15 läseterminer. - För praktiska professionen lästes 6 terminer och ett år för båda professioner samtidigt. - Munck af Rosenschöld insåg likfullt slutligen obilligheten deruti, att en lönlös, som jag länge var -6 år-, skulle alltjemt vara tillhands för innehafvaren af största löneförmånen vid akademien, hvarföre han vid ett tillfälle begärde af mig ett så lydande intyg: ” att jag ej hade någonting emot föreståendet af hans profession på längre eller kortare tid mot ett årligt arfvode af 400: banko eller eller motsvarande spannmål. Intyget lemnades, men utan annan motförbindelse än på god tro. Det erbjudna arfvodet utföll väl för ett år, men uteblef derefter för alltid. Efter någon tids förlopp blef jag af honom åtspord huruvida jag ville fortfara med bestridandet af hans profession. Svaret vilkoligt jakande, nämligen såtillvida: ”icke på de villkor som i senare åren ägt rum”. Efter detta korta samtal fann den fyndige mannen snart en annan utväg, hvilken var så mycket behöfligare för honom, som af en egen händelse icke ägde en bok, ty hans inskränkta bibliotek hade blifvit taget i mät.

Snillrikhet, som han ej saknade, är likväl icke alltid tillfyllestgörande i katedern, och för att nu undfly lärostolen kallades doktor Lovén till docens samt utvärkade i och med detsamma förordnande för honom att föreläsa och examinera. Lovén som redan innehade åtskilliga smärre tjenstebefattningar, men ännu icke fästat sig för någon af dessa, fann häri en ny uppgående stjerna och läste derföre gerna, men att märka! Mot ett högre och ordentligt utfallande arfvode.

Efter M. af Rosenschölds nog tidiga bortgång med döden blef jag af någon konsistorial ledamot tillfrågad huruvida jag under ledigheten vore hågad att föreläsa samt emot hvad vilkor, hvarå svarades ja, mot 400: banko. Men Lovén, med slägt och gynnare, blef i stället förordnad, och märk! för 800: bko. Häraf insåg lätt min blifvande ställning för stundande tid på den vägen, helst jag såsom föga trätgirig ej ville inlåta i en strid af tvetydig art.

Det samfund, hvaraf vårt consistorium är sammansatt, utgöres ej allenast af quot capita tot sensus, utan synes understundom nästan så, som om en del af dessa capita voro beröfvade all census. De vilja i dag hit och i morgon dit. Sådana egenheter gälla dock icke allmänt för hela samfundet, men så mycket mer framstående hos en eller annan här onämnd. Dylika egenheter inträffade väl öfven i förriga tider, men mindre i vädret än i våra dagar. I gamla tiders äfventyr rådde mer consequens, om ock, som det sades, någon gång mer hätskhet, så att, enligt Qvistofta basunens utsago, ”perukerna flögo kring bordet”. Men redbarhetens på öfvertygelsens väg ansågs dock större. I anledning af konsistoriella tilldragelser för 50 år tillbaka, yttrade den gamla hedersmannen Sjöborg till någon af sina kamrater sedan de nedkommit på Lundagård: ”en kältring är jag och en kältring är du, och kältring äro vi alla vid mötet der uppe” pekande i detsamma åt sessionsrummet.

Sjelfva Tegnér, sig alltid lik yttrade 1817 i anledning af en mig rörande fråga, ”det finnes ingen dumhet så stor, att den icke blifvit sagd i konsistorium”. Uttrycket har sedermera mer än en gång besannats. Såsom ett ganska karakteristiskt prof kan bland annat belysningsvis följande tjena. Det oss bekant att samma sökande person blifvit den ena gången behörigt upphöjd, och några år efteråt nedsatt till näre nog lika med noll. Hvem visste icke att professor Bruzelius, hvarom frågan mer än en gång rörde sig, var en utmärkt kirurg och stor operatör och ej mindre känd såsom accusheur. Professor Bruzelius sökte den förenade tjensten och blef i dessa afseenden erkänd och äfven berömd inom fakulteten, men blef genom en opåräknad transportsökande utstängd, och vid nästa ledighet ustöttes han af samma embetsbröder, likväl med undantag af 7 bättre belysta bröder, hvilka voro följande: Westman, Berlin, Nyblaeus, Ekelund, Chr. Nauman, Jakob Agardh och Mort. Agardh.

Beträffande förevarande fråga, står en märkvärd, och värdefull och sannfärdig uppsats att läsa i bihanget till Snällposten för den 4:de November 1858. Må detta stå till framtida nesa för vederbörande och qvarstå såsom godbit att suga på.

Min andra förman, Jakob Sönnerberg, professor i praktiska medicin, roade sig med att att ej begagna sig af rättigheter till tjenstledighet vid 65 års ålder, utan fortfor i sitt kall ända till nära 80 år då han omsider 1847 afled. Han föregaf sig vara född 1770, men föddes rätteligen 1768. Vid hans död hade jag uppnått den ålder att man ej kan söka en ordinarie profession. ??? söktes icke heller. Otur som har varit min följeslagare, växte genom mannens nit för sin plats, hvarigenom jag blef stående der jag stått.

Sönnerberg, som 2:ne gånger under min tjenstetid var rektor och 2 gånger hindrad, hade alltså under 6 läseterminer laga förfall, och sålunda ingen ersättningsskyldighet. Obarmhertigt var emedlertid hans förhållande emot en nödlidande, som tröskat sålänge för halmen. Härvid må likväl nämnas, att jag derom aldrig gjorde öppet anspråk.

Då praktiska professionen i medicinen 1817 blef ledig efter förste lifmedicus Engelhart, som tagit afsked, voro fyra sökande till berörde tjenst, nämligen dåvarande adjunkten dr. Sönnerberg, prosektorn dr. Pramberg, dr. Ingelman och jag. Vi speciminerade alla utom Sönnerberg, hvilken ansågs hafva gjort sig förtjent till första förslagsrummet utan nytt specimen, och i öfrigt sjelfskrifven till samma profession. Han hade öfversatt Arnemans kirurgi för hvilken han blef kirurgiae magister sedan han ej kunnat genomgå examen för denna grad. Äfven hade han öfversatt Loders antropologi förenad med Flormans myologiska beskrifningar, hvilka han offentligen tillfälligtvis föregaf såsom sina egna.

Något vågsamt, ty Florman lefde ännu och långt derefter. Sönnerberg var på den tiden docent i anatomien, men mindre stark i saken. Hos Ingelman och mig var den gången ej fråga om befordran till professionen. Vi sträfvade blott för den ledigblifvande adjunkturen efter Sönnerberg, hvilken adjunktur af mig erhölls, men till föga fromma. Extra ordinarius var jag förut. Pramberg, som var prosektor med lön, hade intet att skörda, utan en förlust, med mindre än bibehållande af prosektorslönen. Se vidare härom längre fram.

På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom handlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och fördenskull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed sådant fordrade. Den afhandling, – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordad. För tillfället fanns i denna fakultet ej mer än 2 ledamöter, - Munck af Rosenschöld var i Stockholm – hvaraf den ene icke hade säte i consistorium, men blef såsom förstärk tillkallad. På fakultetens ampla vitsord gjordes af flertalet ej afseende, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och i följd af plurima vota blef jag från förslaget utesluten, händelse likväl icke lände mig till någon egentlig skada, ty det åsyftade målet, adjunkturen vanns.

Med afseende på latinet i förberörde fråga, är anmärkningsvärdt, att sjelfva eloquentis professorn Lundblad – hvilken var tjenstledig – skref till kansleren von Engeström och klandrade consistorii förfarande mot mig samt yttrade: att jag vore tillräckligt hemma i latinska språket för en praktisk profession, ty det var ingen språkprofession som söktes. Han intygade derjemte, att han sjelf examinerat mig både i skrifningarna och explication i kandidatexamen. Detta intyg blef för mig en hemlighet till ett följande år, då Hs Excellens sjelf med mycken förnöjelse talade derom. Verkan af detta intyg hade den följd att nytt specimen för adjunkturen ej sattes i fråga. Då Ingelman återkom från Smaland, dit han hade rest, var jag redan ordinarie adjunkt.