Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:c

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

En annan förut nämnd personlighet vid denna akademi är professor B. Pramberg, han som trodde sig vara latinare har ett par gånger lupit vilse i sina försök att störta de possiderande. Äfven jag blef föremål för honom vid det förslagsupprättande efter förste lifmedicus Engelhart, hvarom ofvan är taladt. Hvarken Ingelman eller jag kunde skrifva efter professionen, men en af oss hoppades på adjunkturen. Prambergs mening med sitt framträdande såsom min opponens var förmodligen ingen annan än att hjelpa Ingelman till förslaget och sålunda till adjunkturen, hvartill jag likväl emot förmodan var snart sagdt sjelfskrifven, nämligen i följd af förhållandet till kansléren och inskrifningen hos läkarekorpsen i Stockhom. Pramberg hade emedlertid för sin person ingenting att vinna och inte heller någonting för besväret. Anatomin, den sak hvari han var eller borde vara hemma, skulle förmodligen den gången icke öfvergifas; men Ingelman behöfde och Pramberg åtog sig bestyret. Ingelman var likväl ledigare latintalare, men misstrodde sin förmåga att ensam sätta mig i hvad ämnet vidkom, och lika litet kunde den and?? striden utkämpades under mitt presidium för afhandlingen de scrofulis ??? Pramberg, ehuru kanske något bättre latintalare än jag, kom likväl i något anförande af sig och tystnade för en lång stund.

Latin var den tiden allt i allom, som finnes deraf, att färdighet deritinnan gälde i filosofiska kandidatexamen för 3 betyg. Som intet i sjelfva saken, hvilken skulle försvaras, kunde vederläggas, skulle konsistorum i sin vanliga vishet utöfva sin makt och fälla domslut, naturligtvis endast rörande färdigheten i latintalande. Sjelfva ämnet var förut af medicinska fakulteten i högsta grad lofordadt. I fakulteten, då den var fulltalig, utgjordes af 4 ledamöter, men för tillfället fanns ej mer än 2:ne. Munck af Rosenschöld var borta, och af de 2:ne närvarande fakultetsledamöterna hade den ene icke säte i konsistorium, men blef emot formeln tillkallad såsom förstärkningsman. Ehuru fakulteten afgifvit sitt ampla vitsord öfver afhandlingen, gjordes af flertalet ej afseende derå, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och derföre blef jag till följe af plurima vota från förslaget utesluten. Den tillkallade fakultetsledamoten var professor regius? C. Fr. Lilliewalch, hvilken såsom bjuden kom att visa 2:ne sidor. Händelsen lände mig emedlertid till ingen skada, ty den plats, som åstundades, erhölls, d.v.s. ordinarie adjunkturen i teoretiska och praktiska medicin. Denna utnämning medförde likafullt efteråt mera ondt än godt.

Pramberg gjorde emedlertid sitt besvär i fåvisko?, likasom han ock såsom opponens en annan gång misslyckades. Han ville gerna nagelfara, men slutade derunder vanligtvis såsom gnagare, äfven då han examinerade; men uti en annan fråga, af större vigt, vardt lyckligare, då han nämligen sökte transport till den profession som med så mycken anledning söktes af Bruzelius. Detta påhitt var så mera orimligt, som han var mindre passande för det sökta kallet. Utom att Pramberg sjelf gerna såg att Bruzelius tillbakasattes, blef han ytterst eggad af den makalösa Jakob Sönnerberg, hvarigenom företaget lyckades.

Under att hafva så lång tid varit vanlottad och dertill med otur vid akademien, beslöts att försöka en annan väg. Ett förmånligt klockarekall blef ledigt i Löfvestad, och fastän en sådan befattning torde synas främmande för en akademinus, söktes den likväl, emedan den i pekuniärt afseende var förmånligare än innehafvandet af dåvarande adjunktur. Jag erhöll första förslagsrummet; men såsom icke varande sångare, ville jag undvika sångprofvet och sökte rättighetatt få hålla substitut, men frågan derom remitterades af domkapitlet till konungen, hvilken afslog densamma på den grund att en sådan befattning vore under min värdighet – jag var professor -. Emedlertid dugde jag icke till klockare.

Men några derefter erbjöds mig en mindre främmande befattning, att nämligen åtaga föreståndarskapet vid ett under anläggningen varande landtbruksinstitut, hvilken inrättning anlades af Hs excellens Nordenfalk på egendomen Kälsåker 1/2 mil från staden Wester-Westervik. Institutet öppnades halffärdigt d. 24 Oktober 1845, men ödet ville att H. excellens dog några manader derefter, och sterbhusförvaltarna beslöto inrättningens upplösning vid årets utgång, näml. Den 24 Oktober 1846. Under tiden blef jag anmodad att i samma egenskap åtaga mig befattningen vid det lilla Orup i Skåne. Dertill var jag ej särdeles hågad; men efter vidare betänkande mottogs äfven detta tillbud.

Akademiadjunktslönen i Lund hade emedlertid blifvit förökt, hvarigenom densamma jemte arfvodet vid institutet beredde tillräcklig utkomst, fast icke till fullkomlig skuldfrihet. Under vistandet vid dessa institut hade jag permission från akademien. Vid 70 års ålder lemnades Orup (1851).

År 1811 i December blef jag förordnad till vice provincial medicinus? i Kronobergs län – Wexiö -, hwilken befattning upphörde i September 1812. Under tiden bestreds äfven brunnsläkartjensten vid Efvedals helsobrunn. Vid Ramlösa brunn sköttes såsom ofvan är nämdt, ett par år fattigpraktiken, och 3 år såsom intendent äfven derstädes. 1812 och 1813 om vintern gjordes den vanliga tjenstgöringen vid Serafimerlasarettet. Under samma tid bodde jag på barnbördshuset för att under förlossningarna vara till hands. 1815 – 1816 besökttes under 10 månader dagligen hospitalerna i Köpenhamn, isynnerhet Fredriks och Almindelig samt emellanåt födselstiftelsen.

Detta Köpenhamnska besök var ett djerft företag för en meddellös, som jag var, utan allt understöd, hvarför jag ock efteråt fick en hård nöt att knäcka, hvilken knäckning ej lättade, genom de många offentliga föreläsningarna som sedermera inträffade samt för det mesta för intet. Dertill var jag de första ??? icke en gång i åtnjutande af den därvarande knappa adjunktslönen R50:. Bättre blefvo mina kamrater lottade. Anmärkas mås dock, att jag aldrig begärde något. Akademins finansiella ställning var för längre tid sådan, att adjunk måste i allmänhet gå, liksom jag, lönlöse i 5 a 6 år, emedan de yngre professorna, också lönlöse, behöllo adjunktslönerna. Nu är förhållandet annorlunda, men qui bono sedan man vuxit ifrån dessa förmåner.

1855 erhölls omsider afsked jemte en måttlig pension – 780 bko – eller lika stor med den aflöning som jag genom extra tillökning under sista året vid akademien innehade.

Utom berörde vistande i Köpenhamn, har jag sedermera företagit åtskilliga andra resor utomlands, hvaribland en längre till södra Frankrike och Italien under åren 1851 – 1852. Napoleon III utförde tiden såsom president sin märkvärdiga statskupp – den 2:dra December 1851. Handlingen var både stor och djerf och har burit sköna frukter. Före min afresa öfverlemnades en del af min boksamling – 500 band – till härvarande universitets bibliotek såsom evärdlig gåfva.

Efter 60 års frånvaro besöktes 1857 min födelsebygd Wasa jemte södra Finland med sin gamla och nya hufvudstad, båda efter allmänna eldsvådor förskönade, särdeles nya hufvudstaden, Helsingfors. Samma år påbörjades anläggningen af jernväg emellan Helsingfors och Tavastehus, en sträcka af 10 mil = 100 verst. Kostnaden derför skedde icke med ryska utan med finska medel.

Under den långa och missgynnande tjenstetid jag tillbringat vid Lunds universitet, blef jag mer än en gång erbjuden, å inkomstens vägnar vida förmånligare beställningar än den härvarande, men länge i förhoppning på möjligtvis kommande ljusare utsigter trälade jag alltför länge, tills jag nära nog blef oduglig. Af allt det goda som akademien och dess yngre lärare i senare tider vefarits har den åldrige och mest behöfvande ingen fördel deraf åtnjutit. Mången kan väl undra öfver, att en praktiserande läkare med anseende skulle kunna komma i betryck, men om sådan ofta hindras i utöfningen till följe af tjengöring, och synnerligen från landtpraktik. Staden Lund var visserligen befolkad, men med en befolkning, som till större delen var stadd i armod, hvarigenom utgifterna ofta öfverstego inkomsterna. Då man för öfrigt utan statsanslag för vetenskapen uppoffrat summor, som man ej ägde. Och sedan länge lönlös, skall förhållandet finnas mindre underligt.

Kortspel, för hvilken sysselsättning åtskillige bland de så kallade yngre lärarna vid akademien voro beryktade, har så mycket mindre kunnat vara bidragande till min förlägenhet, som jag städse hyst afsky för detta klubblif. Orsaken till förlägenheten finnes alltså ensamt i här ofvan uppgifna förhållande.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:b

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

Sönnerberg åter i förbigående sagdt, var en liten förunderlig man, öfver höfvan hotfull och oförsonlig till ändan af sin bana. Bemötte sina gamla välgörare mindre väl. Då dödsbudet nalkades, hade det måhända kunnat för någon tid aflägsnats om ej afvunden hos honom varit så stor, att han hellre led de svåraste plågor, än anlita någon härstädes rörande behofvet af ett instrument, hvaraf mer än tillräckligt fanns i staden. I stället affärdades bud till Köpenhamn för att derifrån afhemta ett dylikt. Men ödet fogade sig hervid eget nog så, att budet glömde sitt uppdrag qvar i Köpenhamn, hvilken glömska budbärande upptäckte först vid återkomsten till Malmö, hvarföre han måste i och för afhemtningen återvända till Köpenhamn. Det långa dröjsmålet föranledde periculum in mora, hvarigenom patienten snart förflyttades till evigheten.

Såsom prakticus var Sönnerberg ej sällan oefterrättlig. Man såg honom stundom i de påtagligaste fall hänföra sjukdomens säte till en helt annan kroppsdel än den, hvari det egentligen förefanns. Såsom exempel må, ibland andra, blott anföras, att i en händelse då den tydligaste ??? ??? ??? förevar erkände han icke sjukdomens verkliga natur och säte, utan förvisades i stället till underlifvet, hvarest inga spår till lidande kunde hvarken före eller efter döden upptäckas. Bristande matlust var stödet för påståendet. Consensus var för honom främmande. Sådant varseblef man mer än en gång. I yngre åren var han botaniker, men i lägre bemärkelse. För öfrigt var han i fullkomlig saknad af fysikalisk åsigt. Blott ett exempel kan såsom bevis derå anföras: sedan han en dag under naturforskaremötet 1840? i Köpenhamn hållit ett föredrag öfver typhus, en ganska oskyldig lection, blef han samma dag bjuden på en aftonstund till professor Bang, der äfven den välbekante naturfilosofen Steffens befann sig, och hvilken var stadd i samtal med ett par andra lärde rörande electromagnetiska och thermomagnetiska föremål. Sönnerberg, intagen af sitt samman dag hållna föredrag, trodde sig kunna identifiera sitt, med innehållet af Steffens' talämne, hvarföre han föll in: ”det är typhus”. Steffens, som aldrig sett den lille mannen, svarade: ”det er so men något andet,” och började på nytt öfver sitt ämne, men snart inföll Sönnerberg omigen: ”det är typhomani”. Steffens synbarligen förtörnad öfver infallet steg upp och gick in i ett annat rum utan att säga ett ord vidare. Under allt detta satt Sönnerberg i en för honom varande vanlig halfliggande ställning vid ena ändan af soffan och förblef lika lugn efteråt som förut.

Steffens var professor i Berlin, men till börden dansk eller norrman. Jag var händelsevis bekant med Steffens och nu af nyfikenhet befann jag mig stående vid sidan af stolen på hvilken han satt, och bevittnade således hela tilldragelsen. Herrarna, med hvilka Steffens talade voro sittande vid andra ändan af soffan, som ej var af Sönnerberg upptagen.

Munck af Rosenschöld i åminnelse, ett verkligt snille, ofta missbrukat. I jämförelse med Sönnerberg fanns en omätlig åtskilnad både i yttre och inre afseende. Munck af R. var högväxt med ett stolt utseende. Sönnerb. ett diminutivum, född ölandning med högmod och inbilskhet. M. af Rosensch. kunde väl ock men högst sällan finna andra förhållanden än de verkliga i en eller annan kronisk sjukdom, men han förvisade icke det ondas säte från en sjuk till en frisk kroppsdel. Hans läkarblik var i öfrigt skarp och öfskylde derigenom bristerna i andra fall. I diagnosen starkare än i pronosen, hvilken händelse i öfrigt allmän. Men i dietetiskt hänseende stundom småaktig. Man blef ofta färdig att tro, del icke alla hans yttranden i den vägen kunde vara på rent allvar. Icke kunde det vara med verklig öfvertygelse då en patient i Stockholm dog i följd af att hafva förtärt en soppa kokad på ett stycke hönslår i stället för att vara kokad på vinge.

Då M. af R. återkom någon dag efter patientens död och frågade efter hönssoppans beskaffenhet och fick veta att den blifvit beredd på lårkött. A! Se der, med sin bekanta emphas, ha vi orsaken. ”Jag sade att soppan skulle kokas på en vinge”. Liknande händelser vid andra tillfällen voro icke alldeles sällsynta. Beträffande hönslåret, så är det visserligen något köttrikare än vingen, men äfven den omständigheten kan ju lämpas, dels genom användandet af mindre portion kött deraf, eller ock medelst begagnande af mera vatten. Det vill emedlertid synas, såsom om han ville låta påskina, att vingköttet skulle ha andra beståndsdelar än lårets. Sådant benämnes eljest charlataneri. På mergen i lårbenet kunde så mycket mindre afseende fästas, som foglarna ej ha merg i benen.

Mot embetsbröder i utöfningen var oftast mindre skonsam, och sökte gerna, så vidt möjligt, undfly hotande faror vid sjuksängen samt derjemte med iakttagande af vårdens öfverlämnande till någon annan läkare, hvilken, i fall utgången blef såsom han anade, dödlig, måste sedan ensam uppbära hela skulden.

Vid ett annat tillfälle i Stockholm, under första arkiater von Afzelius vistande derstädes, blef både han och M. af R. samtidigt rådfrågade rörande en patient, för hvilken den förre förutsåg döden, men den senare tvärtom. Den förre spådde rätt. I anledning af utgången talade någon derom med M. af R. så blef svaret; Afzelius ville att patienten skulle dö.

Emot mig var han länge skonsam, och ryktesvis förspordes ej annat än godt, och si fabula vere skulle han till och med hafva yttrat: att ”då Rabbén får bestämma sjukdomens art och jag föreskrifva medlen deremot, så” ?. Men omsider så vände sig bladet och äfven mitt skinn kom i fara; måhända en följd af att jag ej framgent ville fortfara med bestridandet af hans offentliga för intet. -Sista gången frågan om uteblifvet arfvode kom på tal, svarade han, ”det har aldrig varit min mening att betala”. Härå svarade jag: ”då är liqviden uppgjord”.

M. af Ros. var en synnerlig vän af rättegångar, hvilka han alltid sjelf utförde, och ju flere liktidiga mål, desto lyckligare var ställningen. En gång berömde han sig af att ej ha mindre än 10 särskilda mål, hvaribland de flesta, om inte alla, voro af föga eller intet värde, men de lemnade tillfälle för uttömmande af qvickheter, hvaraf han i dylika fall aldrig led brist. De voro för det mesta väl saltade, dock stundom sparsam, för att ej genom öfverflöd dermed försvaga dess verkan.

Beträffande den mannens öfriga egenheter, skulle, om någon hade lust, skulle derom hel bok kunna sammanskrifvas och fyllas med många idiosyncrasier.

Om Sönnerberg händelsevis gått hädan före M. af Rosenschölds frånfälle, skulle äfven i sådant fall, enligt förljudande, Lovén blifvit en nitisk sökande till praktiska professionen. Dock torde han i detta hänseende fått en svår fisk att fjälla, ty sannolikt hade jag ej då blifvit så släpphänd, som vid förra tillfället. Lovén var vidslägtad och slägtkärleken deribland särdeles rådande. Lvén beklagades såsom varande illa kallad. Men hvilken af oss, han eller jag hade den sämsta lotten. Han var jemförelsevis en yngling, men då mycket om sig, och hade förstått att förskaffa sig åtskillige löneförmåner, så till exempel var han förste amanuens vid universitetets bibliotek, men undvek dervid för det mesta sina göromål, dessutom underläkare vid lasarettet, bataljonsläkare vid södra skånska infanteriet, hvilken senare beställning af honom innehades ännu en tid sedan blifvit professor. Amanuenssysslan innehades ock sålänge möjligt var. Härtill föreläsningsarfvode 800: bko. Nu frågas åter, hvilken af oss var beklagansvärdare, antingen den som tillskansat sig ofvanberörde lönevillkor, eller den som ingenting hafvit.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:a

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet

Sedan jag 1814 blifvit inledd i medicinska fakulteten, blef jag snart förordnad att föreläsa och examinera i teoretisk medicin i stället för professor Eb. Zach. Munck af Rosenschöld, hvilken under hvarjehanda föregifvande kom så lätt i åtnjutande af permission. Denna befattning blef mig stadigt anförtrodd under alla berörde professorns ledigheter ända till 15 läseterminer. - För praktiska professionen lästes 6 terminer och ett år för båda professioner samtidigt. - Munck af Rosenschöld insåg likfullt slutligen obilligheten deruti, att en lönlös, som jag länge var -6 år-, skulle alltjemt vara tillhands för innehafvaren af största löneförmånen vid akademien, hvarföre han vid ett tillfälle begärde af mig ett så lydande intyg: ” att jag ej hade någonting emot föreståendet af hans profession på längre eller kortare tid mot ett årligt arfvode af 400: banko eller eller motsvarande spannmål. Intyget lemnades, men utan annan motförbindelse än på god tro. Det erbjudna arfvodet utföll väl för ett år, men uteblef derefter för alltid. Efter någon tids förlopp blef jag af honom åtspord huruvida jag ville fortfara med bestridandet af hans profession. Svaret vilkoligt jakande, nämligen såtillvida: ”icke på de villkor som i senare åren ägt rum”. Efter detta korta samtal fann den fyndige mannen snart en annan utväg, hvilken var så mycket behöfligare för honom, som af en egen händelse icke ägde en bok, ty hans inskränkta bibliotek hade blifvit taget i mät.

Snillrikhet, som han ej saknade, är likväl icke alltid tillfyllestgörande i katedern, och för att nu undfly lärostolen kallades doktor Lovén till docens samt utvärkade i och med detsamma förordnande för honom att föreläsa och examinera. Lovén som redan innehade åtskilliga smärre tjenstebefattningar, men ännu icke fästat sig för någon af dessa, fann häri en ny uppgående stjerna och läste derföre gerna, men att märka! Mot ett högre och ordentligt utfallande arfvode.

Efter M. af Rosenschölds nog tidiga bortgång med döden blef jag af någon konsistorial ledamot tillfrågad huruvida jag under ledigheten vore hågad att föreläsa samt emot hvad vilkor, hvarå svarades ja, mot 400: banko. Men Lovén, med slägt och gynnare, blef i stället förordnad, och märk! för 800: bko. Häraf insåg lätt min blifvande ställning för stundande tid på den vägen, helst jag såsom föga trätgirig ej ville inlåta i en strid af tvetydig art.

Det samfund, hvaraf vårt consistorium är sammansatt, utgöres ej allenast af quot capita tot sensus, utan synes understundom nästan så, som om en del af dessa capita voro beröfvade all census. De vilja i dag hit och i morgon dit. Sådana egenheter gälla dock icke allmänt för hela samfundet, men så mycket mer framstående hos en eller annan här onämnd. Dylika egenheter inträffade väl öfven i förriga tider, men mindre i vädret än i våra dagar. I gamla tiders äfventyr rådde mer consequens, om ock, som det sades, någon gång mer hätskhet, så att, enligt Qvistofta basunens utsago, ”perukerna flögo kring bordet”. Men redbarhetens på öfvertygelsens väg ansågs dock större. I anledning af konsistoriella tilldragelser för 50 år tillbaka, yttrade den gamla hedersmannen Sjöborg till någon af sina kamrater sedan de nedkommit på Lundagård: ”en kältring är jag och en kältring är du, och kältring äro vi alla vid mötet der uppe” pekande i detsamma åt sessionsrummet.

Sjelfva Tegnér, sig alltid lik yttrade 1817 i anledning af en mig rörande fråga, ”det finnes ingen dumhet så stor, att den icke blifvit sagd i konsistorium”. Uttrycket har sedermera mer än en gång besannats. Såsom ett ganska karakteristiskt prof kan bland annat belysningsvis följande tjena. Det oss bekant att samma sökande person blifvit den ena gången behörigt upphöjd, och några år efteråt nedsatt till näre nog lika med noll. Hvem visste icke att professor Bruzelius, hvarom frågan mer än en gång rörde sig, var en utmärkt kirurg och stor operatör och ej mindre känd såsom accusheur. Professor Bruzelius sökte den förenade tjensten och blef i dessa afseenden erkänd och äfven berömd inom fakulteten, men blef genom en opåräknad transportsökande utstängd, och vid nästa ledighet ustöttes han af samma embetsbröder, likväl med undantag af 7 bättre belysta bröder, hvilka voro följande: Westman, Berlin, Nyblaeus, Ekelund, Chr. Nauman, Jakob Agardh och Mort. Agardh.

Beträffande förevarande fråga, står en märkvärd, och värdefull och sannfärdig uppsats att läsa i bihanget till Snällposten för den 4:de November 1858. Må detta stå till framtida nesa för vederbörande och qvarstå såsom godbit att suga på.

Min andra förman, Jakob Sönnerberg, professor i praktiska medicin, roade sig med att att ej begagna sig af rättigheter till tjenstledighet vid 65 års ålder, utan fortfor i sitt kall ända till nära 80 år då han omsider 1847 afled. Han föregaf sig vara född 1770, men föddes rätteligen 1768. Vid hans död hade jag uppnått den ålder att man ej kan söka en ordinarie profession. ??? söktes icke heller. Otur som har varit min följeslagare, växte genom mannens nit för sin plats, hvarigenom jag blef stående der jag stått.

Sönnerberg, som 2:ne gånger under min tjenstetid var rektor och 2 gånger hindrad, hade alltså under 6 läseterminer laga förfall, och sålunda ingen ersättningsskyldighet. Obarmhertigt var emedlertid hans förhållande emot en nödlidande, som tröskat sålänge för halmen. Härvid må likväl nämnas, att jag derom aldrig gjorde öppet anspråk.

Då praktiska professionen i medicinen 1817 blef ledig efter förste lifmedicus Engelhart, som tagit afsked, voro fyra sökande till berörde tjenst, nämligen dåvarande adjunkten dr. Sönnerberg, prosektorn dr. Pramberg, dr. Ingelman och jag. Vi speciminerade alla utom Sönnerberg, hvilken ansågs hafva gjort sig förtjent till första förslagsrummet utan nytt specimen, och i öfrigt sjelfskrifven till samma profession. Han hade öfversatt Arnemans kirurgi för hvilken han blef kirurgiae magister sedan han ej kunnat genomgå examen för denna grad. Äfven hade han öfversatt Loders antropologi förenad med Flormans myologiska beskrifningar, hvilka han offentligen tillfälligtvis föregaf såsom sina egna.

Något vågsamt, ty Florman lefde ännu och långt derefter. Sönnerberg var på den tiden docent i anatomien, men mindre stark i saken. Hos Ingelman och mig var den gången ej fråga om befordran till professionen. Vi sträfvade blott för den ledigblifvande adjunkturen efter Sönnerberg, hvilken adjunktur af mig erhölls, men till föga fromma. Extra ordinarius var jag förut. Pramberg, som var prosektor med lön, hade intet att skörda, utan en förlust, med mindre än bibehållande af prosektorslönen. Se vidare härom längre fram.

På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom handlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och fördenskull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed sådant fordrade. Den afhandling, – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordad. För tillfället fanns i denna fakultet ej mer än 2 ledamöter, - Munck af Rosenschöld var i Stockholm – hvaraf den ene icke hade säte i consistorium, men blef såsom förstärk tillkallad. På fakultetens ampla vitsord gjordes af flertalet ej afseende, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och i följd af plurima vota blef jag från förslaget utesluten, händelse likväl icke lände mig till någon egentlig skada, ty det åsyftade målet, adjunkturen vanns.

Med afseende på latinet i förberörde fråga, är anmärkningsvärdt, att sjelfva eloquentis professorn Lundblad – hvilken var tjenstledig – skref till kansleren von Engeström och klandrade consistorii förfarande mot mig samt yttrade: att jag vore tillräckligt hemma i latinska språket för en praktisk profession, ty det var ingen språkprofession som söktes. Han intygade derjemte, att han sjelf examinerat mig både i skrifningarna och explication i kandidatexamen. Detta intyg blef för mig en hemlighet till ett följande år, då Hs Excellens sjelf med mycken förnöjelse talade derom. Verkan af detta intyg hade den följd att nytt specimen för adjunkturen ej sattes i fråga. Då Ingelman återkom från Smaland, dit han hade rest, var jag redan ordinarie adjunkt.