Kälsåker och Orup

Här följer ett utdrag ur en doktorsavhandling som handlar om Alnarp och som därvidlag även kommer in på händelser dessförinnan där R har en roll. Avhandlingen är skriven av Åsa Klintborg Ahlklo och har fått titeln ”Åkerns blomma”.

”1837 anlitade hushållningssällskapet läkaren Johan Rabbén (som med bland annat en docentur i ekonomi kvalificerat sig som sakkunnig i jordbruksfrågor) för att upprätta ett förslag till jordbruksinstitut för länet, vars viktigaste punkter sammanfattas enligt nedan:

• Institutets egendom bör ha stor areal för att kunna visa olika metoder för bedrivandet av ett större jordbruk. Den bör även äga tillgång på skog.
• Det bör finnas 4 à 5 vetenskapligt bildade lärare för undervisning i agronomisk kemi, fysik, mineralogi, lantbruks-teknologi, ekonomisk botanik, växtfysiologi och forstkunskap, praktisk geometri, matematiska grunderna för lantbruksmekaniken, hydrauliken och nivelleringskonsten m. m., ävensom ock i de första grunderna av husdjurens komparativa fysiologi, avel och skötsel i allmänhet samt deras allmännast förekommande sjukdomar och deras behandlingssätt m. m.

Det bör även finnas:

• Mekanisk verkstad med behörigt antal skickliga professionister, såsom smeder, vagnmakare och timmermän.
• Fruktträdgård och yrkesman.
• Modeller av redskap; lantbruksjournaler och lantekonomiska skrifter; nödiga matematiska, fysiska och kemiska instrument.
• Direktör eller fullmyndig föreståndare (vetenskapligt bildad agronom).
• Direktion och
• Behövliga byggnader.

Förslaget rymmer ytterligare skrivningar som betonar vikten av de högre ståndens roll som föredömen och förmedlare av den agronomiska bildningen till folket. Därför ansågs det självklart att godsägarsönerna, som den högre utbildningen framförallt riktade sig till, själva skulle delta i jordbrukets praktiska göromål under sin utbildning. För det goda exemplets skull ansåg man också att institutet borde förläggas till en egendom som krävde mycket arbete för att göras till ett väl fungerande lantbruk. Därför ville man inte förlägga det till de platser som tidigare föreslagits i närheten av Lunds universitet vilket omgavs av redan rika och lättodlade jordar. I förslaget omnämns också möjligheten att till ett sådant institut foga en skola för ”folkets söner i åldern 12-18 år” efter mönster av de berömda pedagogerna Pestalozzi och von Fellenbergs skolor i Schweiz och Mackleans lantbruksskola för barn vid Svaneholms gods i Skåne.”

Det är extra intressant att läsa detta när det finns lite av ett facit när det gäller vad R företar sig senare i livet. Att han blev anlitad som sakkunnig bekräftar att uppdragsgivaren redan då såg honom som en kompetent person i dessa frågor. Hans docentur i ekonomi (dit lantbruket räknades vid denna tid) härstammade från 1816 och R verkade, förutom som läkare och lärare, parallellt med jordbruksfrågor. Han hade under tiden fram till ovanstående förslag publicerat både artiklar och en bok i relaterade ämnen. Av olika anledningar fullföljdes inte R:s idéer utan utvecklingen blev, enligt doktorsavhandlingen, såsom följer :

”Genom aktieteckning samlades tillräckligt med kapital för inköp av egendomen Orup där den första kullen om nio elever började sin skolgång i april 1840. Ganska snart stod det emellertid klart att Orups lantbruksinstitut inte blivit det framstående läroverk för hela provinsen som man från början tänkt sig, utan något av mycket blygsammare format, snart istället kallat för Orups lantbruksskola. Trots att de stora förhoppningarna på Orup inte infriats åtnjöt skolan under sin verksamhetstid ett gott anseende som lockade både elever och namnkunniga föreståndare och inspektorer, till exempel bland Skånes större jordägare.

Holmström beskriver den förste föreståndaren Tenger, först dådkraftig, sedan alltmer benägen att tillbringa sina dagar på Skarhult istället för på Orup, samt hur man värvar den ovannämnde Rabbén från en liknande skola i Kalmar till Orup 1847.....”

Johan Nordenfalk försökte på flera sätt att få till stånd en lantbruksskola i Kälsåker utanför Västervik. Allt talar för att en sådan också startade 1845 då 11 rättarelärlingar finns bokförda där enligt husförhörslängden Törnsfall AI:9. Som föreståndare lyckades han engagera Rabbén som också därvid gav ut studielitteratur under titeln Lexor för rättare-eleverne vid Kälsåker. Skolan upphörde redan året efter då projektets primus motor, N, avled och ägorna splittrades. Bland R:s efterlämnade brev finns ett flertal från den efterlevandes hustru (7 st under 1846-53) vars innehåll torde röra denna saken.

Skolan låg alltså utanför Västervik och inte i Kalmar. Med tanke på att den upphörde 1846 så var det antagligen inte så svårt att värva R till Orup även om han själv skriver att han inte var ”särdeles hågad” att anta tjänsten som han ”anmodades” söka. Han nämner själv också ekonomiska skäl till att acceptera erbjudandet.

Bland R:s efterlämnade papper finns en almanacka för år 1850 från Orup. Där kan man följa de huvudsakliga aktiviteterna dag för dag. Det är de aktiviteter man kan förvänta sig vid jordbruk med ett markant undantag. Den 25 under Höstmånaden (September) 1850 står ”2:dra uppsägn. Slagsmål” och dagen efter står det ”Eleverna borta eller inne”. Detta är alltså samma år som R fyller 70, det var förmodligen inte alltid lätt för honom att hålla pli på sina elever.

Detta år ger han också ut en skrift avsedd att användas i undervisningen under titeln: Om plogen, plöjningen och öfrige åkerbruksredskapens användande m.m. : Ett utkast för rättare-eleverne vid Orup. 1851 blir han avlöst som föreståndare för lantbruksskolan.

Med tanke på hans inblandning i de tidigare ambitiösa planerna kan man förstå om han blivit besviken på resultatet, vilket framskymtar i såväl hans egna som andras kommentarer kring tiden vid Orup. Ett institut som mera anslöt till dessa intentioner kom så småningom till stånd då man beslöt att starta upp Alnarp 1857. R iklädde sig dock rollen som kringresande konsult och fick därigenom en funktion som liknade den som Alnarp skulle kunnat ge honom. Mer om detta i ett annat sammanhang.

Efter att ha tittat på förste föreståndarens ursprung, Tenger kom från Västervik, kan man inte låta bli att fundera på detta sammanträffande, dvs varför R kom att hamna där Tenger vuxit upp. En möjlig förklaring är att Tenger agerat som mellanhand/förbindelselänk, mellan R och Nordenfalk, sedan han börjat på Orup.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:c

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

En annan förut nämnd personlighet vid denna akademi är professor B. Pramberg, han som trodde sig vara latinare har ett par gånger lupit vilse i sina försök att störta de possiderande. Äfven jag blef föremål för honom vid det förslagsupprättande efter förste lifmedicus Engelhart, hvarom ofvan är taladt. Hvarken Ingelman eller jag kunde skrifva efter professionen, men en af oss hoppades på adjunkturen. Prambergs mening med sitt framträdande såsom min opponens var förmodligen ingen annan än att hjelpa Ingelman till förslaget och sålunda till adjunkturen, hvartill jag likväl emot förmodan var snart sagdt sjelfskrifven, nämligen i följd af förhållandet till kansléren och inskrifningen hos läkarekorpsen i Stockhom. Pramberg hade emedlertid för sin person ingenting att vinna och inte heller någonting för besväret. Anatomin, den sak hvari han var eller borde vara hemma, skulle förmodligen den gången icke öfvergifas; men Ingelman behöfde och Pramberg åtog sig bestyret. Ingelman var likväl ledigare latintalare, men misstrodde sin förmåga att ensam sätta mig i hvad ämnet vidkom, och lika litet kunde den and?? striden utkämpades under mitt presidium för afhandlingen de scrofulis ??? Pramberg, ehuru kanske något bättre latintalare än jag, kom likväl i något anförande af sig och tystnade för en lång stund.

Latin var den tiden allt i allom, som finnes deraf, att färdighet deritinnan gälde i filosofiska kandidatexamen för 3 betyg. Som intet i sjelfva saken, hvilken skulle försvaras, kunde vederläggas, skulle konsistorum i sin vanliga vishet utöfva sin makt och fälla domslut, naturligtvis endast rörande färdigheten i latintalande. Sjelfva ämnet var förut af medicinska fakulteten i högsta grad lofordadt. I fakulteten, då den var fulltalig, utgjordes af 4 ledamöter, men för tillfället fanns ej mer än 2:ne. Munck af Rosenschöld var borta, och af de 2:ne närvarande fakultetsledamöterna hade den ene icke säte i konsistorium, men blef emot formeln tillkallad såsom förstärkningsman. Ehuru fakulteten afgifvit sitt ampla vitsord öfver afhandlingen, gjordes af flertalet ej afseende derå, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och derföre blef jag till följe af plurima vota från förslaget utesluten. Den tillkallade fakultetsledamoten var professor regius? C. Fr. Lilliewalch, hvilken såsom bjuden kom att visa 2:ne sidor. Händelsen lände mig emedlertid till ingen skada, ty den plats, som åstundades, erhölls, d.v.s. ordinarie adjunkturen i teoretiska och praktiska medicin. Denna utnämning medförde likafullt efteråt mera ondt än godt.

Pramberg gjorde emedlertid sitt besvär i fåvisko?, likasom han ock såsom opponens en annan gång misslyckades. Han ville gerna nagelfara, men slutade derunder vanligtvis såsom gnagare, äfven då han examinerade; men uti en annan fråga, af större vigt, vardt lyckligare, då han nämligen sökte transport till den profession som med så mycken anledning söktes af Bruzelius. Detta påhitt var så mera orimligt, som han var mindre passande för det sökta kallet. Utom att Pramberg sjelf gerna såg att Bruzelius tillbakasattes, blef han ytterst eggad af den makalösa Jakob Sönnerberg, hvarigenom företaget lyckades.

Under att hafva så lång tid varit vanlottad och dertill med otur vid akademien, beslöts att försöka en annan väg. Ett förmånligt klockarekall blef ledigt i Löfvestad, och fastän en sådan befattning torde synas främmande för en akademinus, söktes den likväl, emedan den i pekuniärt afseende var förmånligare än innehafvandet af dåvarande adjunktur. Jag erhöll första förslagsrummet; men såsom icke varande sångare, ville jag undvika sångprofvet och sökte rättighetatt få hålla substitut, men frågan derom remitterades af domkapitlet till konungen, hvilken afslog densamma på den grund att en sådan befattning vore under min värdighet – jag var professor -. Emedlertid dugde jag icke till klockare.

Men några derefter erbjöds mig en mindre främmande befattning, att nämligen åtaga föreståndarskapet vid ett under anläggningen varande landtbruksinstitut, hvilken inrättning anlades af Hs excellens Nordenfalk på egendomen Kälsåker 1/2 mil från staden Wester-Westervik. Institutet öppnades halffärdigt d. 24 Oktober 1845, men ödet ville att H. excellens dog några manader derefter, och sterbhusförvaltarna beslöto inrättningens upplösning vid årets utgång, näml. Den 24 Oktober 1846. Under tiden blef jag anmodad att i samma egenskap åtaga mig befattningen vid det lilla Orup i Skåne. Dertill var jag ej särdeles hågad; men efter vidare betänkande mottogs äfven detta tillbud.

Akademiadjunktslönen i Lund hade emedlertid blifvit förökt, hvarigenom densamma jemte arfvodet vid institutet beredde tillräcklig utkomst, fast icke till fullkomlig skuldfrihet. Under vistandet vid dessa institut hade jag permission från akademien. Vid 70 års ålder lemnades Orup (1851).

År 1811 i December blef jag förordnad till vice provincial medicinus? i Kronobergs län – Wexiö -, hwilken befattning upphörde i September 1812. Under tiden bestreds äfven brunnsläkartjensten vid Efvedals helsobrunn. Vid Ramlösa brunn sköttes såsom ofvan är nämdt, ett par år fattigpraktiken, och 3 år såsom intendent äfven derstädes. 1812 och 1813 om vintern gjordes den vanliga tjenstgöringen vid Serafimerlasarettet. Under samma tid bodde jag på barnbördshuset för att under förlossningarna vara till hands. 1815 – 1816 besökttes under 10 månader dagligen hospitalerna i Köpenhamn, isynnerhet Fredriks och Almindelig samt emellanåt födselstiftelsen.

Detta Köpenhamnska besök var ett djerft företag för en meddellös, som jag var, utan allt understöd, hvarför jag ock efteråt fick en hård nöt att knäcka, hvilken knäckning ej lättade, genom de många offentliga föreläsningarna som sedermera inträffade samt för det mesta för intet. Dertill var jag de första ??? icke en gång i åtnjutande af den därvarande knappa adjunktslönen R50:. Bättre blefvo mina kamrater lottade. Anmärkas mås dock, att jag aldrig begärde något. Akademins finansiella ställning var för längre tid sådan, att adjunk måste i allmänhet gå, liksom jag, lönlöse i 5 a 6 år, emedan de yngre professorna, också lönlöse, behöllo adjunktslönerna. Nu är förhållandet annorlunda, men qui bono sedan man vuxit ifrån dessa förmåner.

1855 erhölls omsider afsked jemte en måttlig pension – 780 bko – eller lika stor med den aflöning som jag genom extra tillökning under sista året vid akademien innehade.

Utom berörde vistande i Köpenhamn, har jag sedermera företagit åtskilliga andra resor utomlands, hvaribland en längre till södra Frankrike och Italien under åren 1851 – 1852. Napoleon III utförde tiden såsom president sin märkvärdiga statskupp – den 2:dra December 1851. Handlingen var både stor och djerf och har burit sköna frukter. Före min afresa öfverlemnades en del af min boksamling – 500 band – till härvarande universitets bibliotek såsom evärdlig gåfva.

Efter 60 års frånvaro besöktes 1857 min födelsebygd Wasa jemte södra Finland med sin gamla och nya hufvudstad, båda efter allmänna eldsvådor förskönade, särdeles nya hufvudstaden, Helsingfors. Samma år påbörjades anläggningen af jernväg emellan Helsingfors och Tavastehus, en sträcka af 10 mil = 100 verst. Kostnaden derför skedde icke med ryska utan med finska medel.

Under den långa och missgynnande tjenstetid jag tillbringat vid Lunds universitet, blef jag mer än en gång erbjuden, å inkomstens vägnar vida förmånligare beställningar än den härvarande, men länge i förhoppning på möjligtvis kommande ljusare utsigter trälade jag alltför länge, tills jag nära nog blef oduglig. Af allt det goda som akademien och dess yngre lärare i senare tider vefarits har den åldrige och mest behöfvande ingen fördel deraf åtnjutit. Mången kan väl undra öfver, att en praktiserande läkare med anseende skulle kunna komma i betryck, men om sådan ofta hindras i utöfningen till följe af tjengöring, och synnerligen från landtpraktik. Staden Lund var visserligen befolkad, men med en befolkning, som till större delen var stadd i armod, hvarigenom utgifterna ofta öfverstego inkomsterna. Då man för öfrigt utan statsanslag för vetenskapen uppoffrat summor, som man ej ägde. Och sedan länge lönlös, skall förhållandet finnas mindre underligt.

Kortspel, för hvilken sysselsättning åtskillige bland de så kallade yngre lärarna vid akademien voro beryktade, har så mycket mindre kunnat vara bidragande till min förlägenhet, som jag städse hyst afsky för detta klubblif. Orsaken till förlägenheten finnes alltså ensamt i här ofvan uppgifna förhållande.