Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:d

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Långt förut på dagen och innan krigstumultet hunnit så nära Stralsund, förnam G.A. att han begått ett misstag och att den förväntade ljusets engel uteblef, hvilken enligt hans tanke skulle personligen nedstiga för att slå N. och hans arméer, emedlertid affärdades ett ilbud till marskalk Brune med anhållan om vapenstillestånd. Brune, som hyste förakt för G.A., svarade: eder konung har ej uppfört sig så emot mig att han förtjenar uppfyllandet af en sådan önskan. Den blir icke uppfyld.

Till en början emottog marskalken vårt sändebud med köld, men snart tyckte han sig finna, att han någonstädes måtte ha sett den utskickade, och frågade om han ej varit i Frankrike, hvarå svarades ja, att han både sett och talat med H:s Excellens i Strasburg; - härpå följde ett mera familiärt bemötande jemte varning att icke återvända förrän i morgon, emedan han eljest blottställde sig för egna kulor. Marskalken, som ej sjelf deltog i träffningen, försäkrade dock att svenskarne skulle samma dags afton kl. 9 vara i Stralsund.

Beräkningen slog så nära in, att arriergardet inryckte kl. ½ till 10. Jag befann mig vid den eftertropp som inryckte genom Frankenthor. Elden hade emedlertid upphört, så att man kunde ostörd intåga. Mina hästvagnar återlemnades efter inryckningen till de drängar, som varit följaktiga, men de fingo icke passera franska linien med mindre än en bemedling från vår generalguvernör.

Det sändebud, som blifvit affärdadt från G.A. till Brune var, om jag rätt erinrar mig, majoren baron N von Höpken som tjenat vid Royal Suédois i Frankrike. Vid hans ankomst till franska armén, hvilken anfördes af en divisionsgeneral (Grandjean), visste ingen annan var marskalken uppehöll sig, än hans generaladjutant, hvilken genom anvisning träffades, och erhöll då underrättelsen om, att marskalken befann sig qvar i Grimm (Grimmen), dit sändebudet begaf sig och begärde audiens samt fann H:s excellens sittande på en soffa, med fötterna på ett tébord. Han ansåg oss således icke såsom rätt farliga fiender.

Vår styrka, som vi sjelfva knappast riktigt kände, var, kanhända, af honom närmare känd. Visserligen sades att vår styrka i Pommern skulle utgöra 10 000 man, men troligen var pommerska landtvärnet deri inberäknadt (för den tiden ett svagt folk och ännu lifegne. 1806 föranstaltades om riksdag i Pommern hvarunder lifegenskapens upphäfvande beslöts, men under vilkor att detta band skulle få gälla anno 2:ne år. Gref Jakob Pontus de la Gardie förde landtmarskalksstafven. Sedan fransmännen 1807 tagit Pommern, bröts riksdagsbeslutet och lifegenskapsbandet i och med detsamma upplöst.). Utom detta värn hade vi 2:ne värfvade tyska regementen, hvaraf det ena kallades drottningens lifregemente, och Engelbrechs regemente hette det andra. Äfven på dessa byggdes icke heller särdeles stort. Verkliga svenska troppar jemte Mörnerska husarerne utgjorde sannolikt föga öfver 6000.

Efter freden i Tilsit, hade Brune, om behofvet gjort det nödigt, kunnat använda huru stor styrka som helst. Det sades emedlertid, att fransmännen icke agerade mot oss med mer än en division; vanligen bestående af 10 000 man.

Då vår parlamentör i misslyckadt ärende återkom till Stralsund, skulle skriftlig redogörelse öfver förhandlingen med Br. uppsändas till konungen. Under detta sammanträde hade benämningen kejsare förekommit, och excellens med afseende på Br. Efter genomläsandet af dokumentet, utbröt G.A.: - huru kan den tusan djef. våga kalla Bonapart för kejsare och hans general för excellens. Bonapart kan ej göra några excellenser. Sändebudet dömdes emedlertid för sitt oskickliga förkallande? till ??? eller flere dagars arrest.

Efter den dagen såg man G.A. dagligen vid vaktparaden på Neue Markt, alltid spänd och med åtspänd klädedrägt, jemte stora elgskinnskraghandskar. Till utseendet visade han ett lugn så, som om ingen fara vore å färde. Farligt för hans person var det väl icke (någon gång hördes dock, att en eller annan jägarkula flög in i staden och en gång skall en ??? kula träffat en piga, stående vid ett fönster nära vallen i Fraustrasse?), men för vårt land, och i följd af bristande besinning förlorades slutligen hela Finland, till hvars eröfring Napoleon sjelf gaf åt Alexander sitt bifall, emedan svågern ej visste hut.

Under fortfarande belägring inträffade en natt ett svårt åskväder med åtföljande regn och mörker. I nattens mörker anlände en båt från fasta landet till den närbelägna Dähnholmen med några franska soldater, hvilka blefvo anropade af strandposteringen, hvarå soldaterne svarade: ”desertörs” och såsom sådana blefvo de väl mottagna. Soldaternas uppgift var dock falsk. De hade medfördt ena ändan af ett tåg, som de fästade vid stranden af holmen. Tåget, som räckte till fasta landet, begagnades såsom ledtråd af de dervarande fransmän, hvilka under mörkret samlat flera båtar, och medelst begagnande af tåget ankommo de till Dähnholmen och öfverrumplade dervarande svaga besättning (uppgaf likväl till 500 man) jemte sjelfva kommendanten, öfverstelöjtnant von Palmstjerna, som togs på sängen i sitt tält. Sålunda blefvo fransmännen efter ett svagt motstånd, herrar öfver Dähnholmen. Fransmännens företag var ett oförmodadt krigsputs, - icke illa uttänkt. -

Stralsund höll sig ännu en tid. Bombarderingen var ej börjad, och nästan sannolikt aldrig ämnad att företagas. Det tycktes stundom så, som om fienden ville intaga fästningen blott medelst fotfolk, emedan anfallen alltid skedde med sådant folk, och fiendtliga jägarne trängde flere gånger så nära fästningen, att artillerister på vallarna träffades.

En dag då ett sådant anfall företogs emot Kniperthor, blefvo båda förposter och den utsända förstärkningen indrifne. De finska bataljoner, somm dagen förut anländt, beordrades nu att rycka ut i stället för de slagne. Fienden drefs nu ett stycke baklänges. Efteråt parlamenterades. Franska parlamentörer ville veta hvilka troppar, som andra gången mötte dem, emedan de agerade med helt annat eftertryck än de föregående. De föregående utgjordes af de värfvade tyska regementen.

Då våra utfall, som flere gånger förnyades, till ingenting gagnade, fann G.A. sent omsider att Stralsund aldrig kunde bibehållas, och lät derföre beqväma sig till, att ej blott sjelf fara öfver till Rygen, utan äfven qvarlefvorna af armén skulle få öfverföras. Men denna ö kunde icke heller i längden försvara sig. Alla önskade nu att den förståndslöse konungen måtte snart begifva sig hem, emedan hans närvaro mera skadade än gagnade, men han sträfvade likaväl ifrigt emot och en motsägelse ansågs såsom majestätsbrott. Endast excellensen Toll vågade ändtligen, att i kraftiga ordalag, förmå majestätet till hemfärd.

Ännu en akt att spela, icke den lättaste, för vår excellens Toll, men med hans diplomatiska öfverlägsenhet, speltes den ganska väl. Toll hade den svåraste rolen, Brune den lättare. Den förre vann priset. Till en början afsände Toll sin brorson (den ännu lefvande baron G. Toll) såsom parlamentör till Brune med anhållan om tillstånd för farbror att sjelf få komma till Stralsund, hvilket beviljades. Hs excellens blef vid ankomsten af den franska excellensen högtidligt emottagen. Frukost serverades, och efter intagandet deraf, företogs den viktige underhandlingen rörande tillåtelse att obehindrat få till Sverige öfverföra vår återstående armé. Ändamålet vanns och dermed slutades detta krig med hela sin galenskap. Brune föll emedlertid i onåd för sin medgörlighet och blef sedan aldrig begagnad.

Vår förlust af manskap under detta pommerska fälttåg, hörde jag aldrig på siffran uppgifvas, men uppskattades gemenligen till 200 man döda i hvarje större drabbninng förutom blesserade; men som de större drabbningarna ej voro särdeles många, så blef vår mansspillan följaktligen icke utomordentligt stor men dock stor nog i förhållande till vår obetydliga styrka.

Under belägringen blef jag en dag tillika med en annan läkare kommenderad på fältvakt utanför Frankenthor, och under detta uppdrag, anlände 2:ne blesserade jägare, hvarsf den ene fått vaden genomskjuten och den andre träffats af en kula, som afskurit byxan vid knäet utan att skada huden, men förorsakade likväl en ömhet jemte svårighet att gå.

Förr? än jag anlände till krigsteatern företogs åtskilliga rekognoseringar mot fransmännens ställning. Vid en sådan undersökning stupade en berömd och allmänt saknad artilleriöfverste, Johan Norby, som gått ut med 2:ne kanoner och trodde sig med dylika krigsvapen vara fredad för jägarkulor, men träffades icke dess mindre af en sådan kula i hufvudet och föll ögonblickligen död, hvilket inträffade d. 21 Februari.

Vid ett annat tillfälle hade vår numera gamle general, dåvarande öfverstelöjtnant G.A. Bror Cederström en het affär i spetsen för en del af mörnerska husarerne. Efter general Mörners afgång fick regementet namn af Cederströms husarer. Nu Carl XV:s.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:c

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Nu börjas sjöfärden på det så kallade Haffet eller Stettiner-Haffet, beläget emellan Stettinerlandet, öarne Usedom och Wollin. Regn, hagel, snöslask och frost vexlade om hvartannat i flere dagar jemte en fortfarande hård vind, hvarunder gafs tillfälle för 3 dagars öfning i kryssning och lika många dagars svältkur. Vatten fanns ej heller annat än hvad Haffet erbjöd, hvilket icke var fritt från sälta. Många af sällskapet blefvo snart sjösjuke, hvarifrån jag den gången såsom alltid varit befriad; men hungra i 3 dygn såsom frisk, är just ingen lätt sak. De sjuke kände naturligtvis ingen hunger.

Man vågade icke under stormen begifva sig ut i en liten båt för att söka land, och efter lugnets inträdande rådde fruktan för fienden, som förmodades vara spridd öfverallt, men omsider gjordes försök till en af öarne och fann ingen fiende. Någon födvara i stället, och derpå blefvo flere båtar afsända, hvarigenom nödtorftigt lifsuppehälle erhölls, men det ville något till för, måhända 1000 man.

Sedan väderleken förbättrats kom en fransk parlamentör från kommendanten i Anklam, som medförde underrättelse om stilleståndets afslutande, samt att vi, på sjön voro inbegripne i detsamma, och derjemte med tillstånd att gå i land hvarhelst vi inom vårt Pommern behagade. Kosan styrdes nu till en liten stad benämd Lassan. Under färden möttes vi af flere båtar som öfverförde franska soldater till öarna. Den ende ännu lefvande officeren bland dem som under denna färd befann sig på samma fartyg som jag, är majoren J. af Sandeberg.

Efter sex dagars seglats befunno vi oss i den staden, och der blef muntert; punsch skulle bryggas, men Citronsaft, som den tiden utgjorde en viktig beståndsdel, fanns icke, hvarföre jag, såsom gammal farmaceut, skulle föreslå något surrogat, och det blef Cremortactari. Drycken smakade i glädjens stund. Från Lassan måste tågas till fots. Greifswald blef anvisadt.

Sedermera njöts af stilleståndet, hviket icke uppsades af fransmännen, utan af vår fanatiske konung, som i maj eller början af juni anlände från Sverige. Icke långt efter ankomsten begärde konungen ett samtal med marskalken Brune, hvilken infann sig på utsatt dag och ställe. Egendomen Schlatkow, något öfver en mil från Anklam, vardt föreslagen till mötesplats.

Der förekom de mest förunderliga och beundransvärda yttranden å konungens sida, vittnande om en högre grad af fånighet, än man kunde vänta af en person, som ännu icke var bindgalen. Då föreslår han, bland annat, att ej blott Brune, utan och de öfrige marskalkarne skulle med sina korpser anfalla Napoleon, som sålunda blefve allenastående mot ett par hundra tusen man! Han försökte äfven att skräma Brune med döden, såsom en följd af de ständiga krigen, i hvilka Bonapart förde sina generaler. Brune häröfver förbittrad, utbröt, ”jag vara rädd för döden, så van vid krigets faror och sett döden så ofta för mig”.

Kungens språk var i öfrigt af samma halt, och allt gick ut på att reta, och förtretad afreste marskalken från Schlatkow. Napoleon fick under samtalet icke heta kejsare, utan blott general, och marskalken äfvenledes. Alltså fanns ingen, hvarken den styrande sjelf eller någon högre militär i Frankrike funnes än den andre. Efter Brunes återkomst till Preussen dröjde han ej länge innan han införde hela samtalet i Berlinska tidningarna, hvilket vi snart fingo nöjet att läsa. G. A. gjorde väl sedan försök att vederlägga marskalken, men försöket, som rörde småsaker, misslyckades såväl i smått som i hufvudsaken, och blef ett nytt ämne att skratta åt.

Under samtalsmötet i Schlatkow låg jag inqvarterad hos kammarherren von Horn på Ranzin, beläget ½ mil från berörde egendom, men vågade icke visa mig der, emedan jag dagen förut lemnat en del uniformspersedlar i Greifswald, och civilkläder saknades. Jag önskade eljest gerna se en af Napoleons marskalkar, men ville icke blottställa mig för en svår förbrytelse. Det gälde ej mindre än arrest.

Medan stilleståndet varade och förrän G.A. anlände, underhandlade fransmännen i viktiga frågor med Hs excellens generalguvernör grefve von Essen. Vår konungs fullkomliga oefterrättlighet var då ännu icke alldeles allmänt känd, och därföre förmodades att den, som styrde i konungens ställe skulle ha något inflytande. Napoleon ville ingenting hellre än fred med Sverige, hvilket alla hans marskalker hade sig bekant.

Till följe af denna Napoleons önskan, kom en dag en skrifvelse från marskalk Oudino (Oudinot) (sedan hertig af Reggio), som då belägrade Colberg, till vår generalguvernör angående fredsunderhandlingar. Denna skrifvelse anlände på breftur, och under vägen öppnades brefvet ganska fint af posteringschef, lästes och förseglades lika fint, hvarefter det afgick till sin bestämmelse. Denne posteringschef berättade mig sedan om brefvets innehåll.

Efter Schlatkowermötet fortfor stilleståndet ännu en tid. Förhållandet emellan oss och vår fiende hade ett verkligt vänskapligt utseende, och gästvänskapen emellan de franska och svenska officerarne, hvilka möttes vid barriererna, var otvetydig. Den ömsesidiga önskan - fred – blef ej uppfylld.

Stilleståndet uppsades den 3:dje Juli, och således sedan underrättelsen om ryssarnas nederlag vid Fridland, den 14 Juni, var allmänt kändt (hvarpå det bekanta fredsslutet följde den 8 Juli i Tilsit). Men nu ansåg G.A. tiden vara inne för uppsägelsen af detta långvariga stillestånd, som var stäldt på 10 dygns respit, hvilken termin inträffade kl. 2 på natten emellan 12:te och 13 juli, och tillkännagafs från franska sidan å andre sidan Peonen? medelst, som man säger löst krut. Fienden lemnade oss emedlertid god tid att hinna väl undan, äfven med våre förposter, emedan den icke gick öfver strömmen förrän några timmar efteråt och stannade hela dagen i stillhet inom vår gräns. Inget försök å vår sida gjordes för att hindra fransmännens inryckning, och lika litet för att drifva dem tillbaka.

Följande natt uppkom ett åskväder med störtregn, och sedan åskan i dagningen upphörde, börjades anfallet från franska sidan medelst kanondunder, som då omedelbart aflöste åskdundret. Vid detta tillfälle lydde jag under en annan brigad, förd af öfversten och generaladjutanten baron Stael von Holstein. Denna brigad, som låg inqvarterad i trakten af Anklam och utefter Peeneströmmen hade således längsta vägen till Stralsund, hvartåt vårt tåg skulle, enligt föreskrift, styras; men blef ej anfallen, förmodligen i akt och mening att fånga oss, liksom det skedde i April med Cardells brigad. Men till följe af att fienden hela första dagen icke rörde sig och emedan våre order gälde reträtt, så vanns tid att komma undan samt slutligen hinna i linien med vår öfriga armé, hvilken redan blifvit tillbakaträngd på ½ mil från Stralsund.

Bataljen fortfor, men ingen kula skickades rakt mot vår brigad, hvilken stod på vänstra flygeln. En man af Landskrona sqvadron, afsänd i krigsärende, och hunnen ett stycke utom brigaden, träffades af en kanonkula, hvarigenom han föll ögonblickligen död. Vår ställning var nu sådan, att man hade öppna fältet framför sig och kunde öfverse bataljfältet, med undantag af högra flygelns ställning, hvilken icke kunde ses. Vi voro så nära de stridande att man nära nog kunde urskilja begge härarna. Svenskarne som fäktade under ständigt men långsamt återtåg, förlorade mest folk, en naturlig följd af att de ofta måste vända ryggen åt fienden, hos hvilken det hette blott: en avant! Efter lyckligare gevärssalfvor från franska sidan hördes emellanåt hurra- eller bravorop, och hvarunder handgevärselden stundtals nästan upphörde, så att man tyckte sig deraf finna att afsigten var, att ej onödigtvis fälla folk; kanske derför att vi kallades nordens fransoser.

Änskönt inga skott riktades mot vår brigad, hördes likfullt kanonkulornes hvinande, som föreställen? alldeles egen musik, just icke vacker, men hvilken nu ej gjorde samma intryck på mig såsom vid Üeckermünde, dock icke utan begrundande på möjligheten att falla; men, tänkte jag, är det ödets skickelse så må alltså ske. Vanan vid att hela dagen höra kanondundret, minskade åtanken på faran.

Jag hade ett par såkallade hästvagnar under mitt befäl för att derå, i händelse af behof, transportera blesserade. Som jag hade lust att åse drabbningen så tydligt som möjligt, steg jag upp på en af vagnshästarne, men under ståendet der, kom en trumpetare vid namn Rosenblad, hörande till Landskrona sqvadron, hvilken varnande utropar: ”Stå icke der, ty herren kan ock bli skjuten”, hvarå svarades: ”Rid inte der, ty herren kan ock bli skjuten”. Han hade brådtom och samtalet afbröts.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:a

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807

 

Såsom anställd underläkare eller, som fullmakten lydde: E. Ord. bataljonsfältskär, beordrades jag att till vår dåvarande andel i Pommern åtfölja de tvenne s.k. fältsqvadron af Skånska husarerne. Alla afgingo på köpmansskutor från Ystad den 10:de Mars 1807.

Slumplyckan ville att jag kom på den minsta och minst välseglande, och blef sist inskeppad. Kommen till sjöss, uppväxte en storm med knapp vind, och till följe deraf nåd vi ej landstigningsstället, Pertsredd? vid Rügen, hvarken den dagen eller de 2:ne följande dagarna, emedan vi mot aftnarna måste, af fruktan för bränningar i mörkret, styra kosan tillbaka åt skånska vatten, och sedan i dagningen omigen. De andra fartygen, som fått försprång, nådde målet redan första dagen. Fjerde dagen med mera gynnande vind och en labber kultje förde oss till bestämda landningsstället, som inträffade den 14 Mars, eller samma dag då Cardell företog sitt dåraktiga anfall på en fransk redutt, hvarvid mycket folk förspilldes, isynnerhet af Elfsborgs regemente.

Under det Cardell var i anmarsch inkastade fransmännen förstärkning i redutten, men skott derifrån aflossades ej förrän Cardell med sina män nedstigit i grafven, som omgaf redutten, i hvilken ännu icke fanns vatten. Att skjuta uppifrån eller öfver vallen på svenskarne i grafven blef naturligtvis ganska lätt, och motstånd i vår ställning ej tänkbar. Meningen, som var att storma, var till den grad illa beräknad, att den låg i strid mot sunda förnuftet. Då nu meningen gälde att löpa storm, hvarför kringgicks icke redutten för att kunna intränga på ingångssidan. För öfrigt hade i allt fall ingenting dermed vunnits.

Fransoserne innehade, utom Stralsund, hela fasta landet, och ditåt var ej rådligt att gå, hvarföre landstigningen skedde på Rygen, hvilken ö ännu var i vårt våld. Under stormen på hafvet föllo många hästar omkull, hvaraf fem blefvo af de ännu stående ihjältrampade. Hästarna voro ställda i två rader, vända med hufvuden inåt en längsgående krubba, hvilken, om den händelsevis lossnat, hade hela lasten, bestående af hästar, ramlat åt ena sidan, och sålunda allt förlorats.

Under fjerde dagens behagligare väder upphunnos vi af en engelsk krigsbrigg, som sände en kula efter oss, hvilken föll ett stycke akter ut; men egelsmannen nöjde sig ej dermed, utan skickade snart en annan, som strök styrbord ett par alnar från relingen. Hennes ljud var nykommet, och väckte tanken på mera sådant en annan gång. Vår skutskeppare, ej beredd på dylikt äfventyr, fick emedlertid brådtom för att visa sin flagg. Engelska kaptenen, som förde en snällseglare, hade snart hunnit oss, och nu så mycket förr, som vår skeppare måste dreja bi. Kaptenen kom nu ur en liten båt om bord för att visitera lasten. Sedan han sett hästarne, fann han sig belåten, och berättade att han legat utanför Danzig men måst begifva sig undan för fransmännen, som nu belägrade den befästade staden. Denne kaptens förfarande mot oss är ingen ovanlig engelsk metod. Ingen försyn.

På Rygen blefvo vi inqvarterade. Snart råkades ryttmästare Strussenfelt och blef jemte honom inqvarterad hos en f.d. Ryttmästare Platen på Venz?, hvilken tjent vid samma regemente. Vistandet der var trefligt och varade till den förste April då order kommo till uppbrott för att gå öfver till Stralsund.

Marskalk Mortier (sedan Hertig af Treviso, som blef ihjälskjuten vid Fieschis attentat mot Ludvig Philip) hade i Februari inryckt i Pommern och belägrade Stralsund, men fick under tiden af Napoleon ett annat uppdrag och belägringen skulle för en tid upphäfvas, hvarföre han strax drog större delen af sin styrka ur Pommern och gaf befallning åt de qvarvarande att också snart lämna hela landet. Svenskarna i Strals, härom underrättade ryckte ut med hela styrkan, angriper den svagare franska hären, slår densamma, fast med svårighet, och förföljer den till Pasewalk, hvarest den gjorde halt på allvar.

De 2:ne sqvadroner, jag från Stralsund åtföljde, togo, enligt order, en omväg till Lvits? För att rensa landet från fienden, som då redan var borta. Dessa sqvadroner deltogo således icke i den föregifna segern, hvilken så högtidligt firades med lofsånger i Sverige.

Men glädjen blef ej långvarig, ty redan d. 16 April anföllos svenskarne af marskalk Brune (som aflöst Mortier) och blefvo efter vanligheten slagna, samt återigen förpassade inom vår gräns, med undantag af Cardells brigad som blef afskuren utan att deltaga i dagens äfventyr. Armfelt förde hufvudstyrkan och blesserades i benet, hvarefter Vegesack erhöll befälet och blef blesserad i halsen. Snart derefter afslöts stillestånd emellan vår generalguvernör grefve von Essen och den franska marskalken.