Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:b

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Den 14 April anlände jag jemte de båda fältsqvadronerne till Anklam (Då vi tågade på ??? öfver Anklamerdamm sågs på båda sidor om ??? långa rader af dödade hästar, ihjälskiutna af ett preusiskt cavalleriregemen som på flykt undan fransmännen kastat sig inom vår gräns, hvarefter hästarne strax dödades.) och beordrades att följande dag åtfölja den ena af dessa sqvadroner till Üeckermünde för att sedan lyda under öfverste Carl von Cardells brigad, hvilken såsom sagdt, blef bataljdagen d. 16 April afskuren.

Den 17:de föll lotten på oss. Vår eftertropp bestående af 2:ne sqvadroner mörnerska husarer och jägare samt vendes artilleri blefvo tillfångatagne. Den sqvadron af skånska husarerne, hvilken jag åtföljde, undkom, äfvensom en betydlig del af fotfolket jemte en kanon och enn haubits, allt till sjöss på några dåliga, men likväl däckade fartyg, tillhörande den lilla stadens köpmän. Sk. husarernas hästar lemnades lösa på gatorna, men sadelmunderingen, af föga värde (den utgjordes af de gamla dragonsadlarne) bergades. Anmärkningsvärdt är, att brigadchefens egna hästar, 5 eller 6 till antalet bevarades på en särskild öppen skuta, men icke en enda af rusthållarnes eller af artilleriets dåvarande särdeles utmärkt sköna hästar.

Sjelfva farleden från Üeckermünde är smal, men på båda sidor omgifven af ett bredt och grundare vatten. I detta grundare vatten vadade fransyska jägare ut nästan upp till midjan, men de måste efter några skotts aflossande snart vända om. För proviant till oss om bord hade väl anstalt blifvit fogad och inlastad å ett fartyg i närheten af staden, hvilket fartyg jemte provianten annammades af fransmännen. De farkoster, hvarå manskapet med befäl inskeppades, lågo längre ut, men äfven dessa hade tagits, om ej händelsevis några af våra kanonslupar legat vid sidan om oss. Ty sedan fienden bemäktigat sig staden, gjorde den äfven försök, att både medelst artilleri och de vadande jägarne fånga oss; men snart gjorde våra gröfre kanoner från sluparna afbräck, så att fienden fann för godt att lemna oss i fred och ro.

Fullkomligt helskinnade undsluppo vi likväl icke, emedan ett par man blesserades, den ene af ett skrubbskott i låret och den andre af ett stycke trä från relingen, lösryckt af en kanonkula. En annan kula slog emot bogsprötet och föll i en båt som låg inunder. Detta var första gången jag hörde fientligt kanondunder, hvilket förorsakade ett ovanligt intryck, som sannolikt måtte varit räddhåga oaktadt jag umgicks med föresats att icke vara rädd. Den skuta, hvarå jag befann mig, låg fienden närmast. Huruvida de öfrige, som lågo något längre ut, ledo någon skada, är mig obekant.

Innan jag gick om bord, besöktes en af våra jägare, som samma dag blifvit af en fransk jägarekula blesserad på ett högst märkligt sätt, i det tungspetsen var afskjuten, utan att hvarken läppar eller tänder blifvit skadade. Tungan redan uppsvullen till den grad att den fyllde munnen och derigenom hindrade talförmågan, hvarför ingen tydning öfver tilldragelsen kunde af honom erhållas; men det är begripligt att, då han sjelf drogs med laddning, hållit munnen öppen med utsträckt tunga, och någon annan förklaring kan ej äga rum. Man får ofta se huru en del menniskor grimasera vid vissa förrättningar, och sådan måste händelsen vid detta tillfälle varit. Franska jägarskottet var emellertid icke illa riktadt. Patienten qvarlemnades och blef tvifvelsutan vårdad af den annalkande fiendens läkare, hvilka aldrig göra åtskilnad mellan vän och ovän.

Förrän fienden hunnit fram till Üeckermünde, hade vi från fartyget tillfälle att åse en flankering på slätten utanför staden emellan mörnerska och franska husarer, ej olik den, som öfvas å våra fredliga excercisfält; men långvarig blef icke denna flankering, ty så snart fransmännens verksammare vapen anlände upphörde husarleken.

Hade Cardell med sin brigad retirerat när han erhöll underrättelsen om franska anfallet, som skedde tidigt på morgonen d. 16 April, om jag rätt mines, var det kapten Clairfelt (sedermera generalmajor), som medförde underrättelsen jemte order från general Armfelt till reträtt. Våra förposter indrogos likfullt icke förrän fram på dagen. Vi lågo en mil bortom Üeckermünde (förposterna längre bort) och hade således 4 tyska mil till Anklam vid vår gräns. Ändtligen börjades reträtten och kunno följande natt på en mil nära Anklam, då full visshet erhölls om fransmännens dervaro.

Nu gällde det att återvända till Üeckermünde. Om Cardell den gången bättre beräknat ställningen, så hade han ej återvändt, utan i stället fortsatt marschen på Anklam. Fransoserna, som gått från Pasewalk 6 mil under fortsatt drabbning, voro naturligtvis tämligen trötta och således icke utan behof af hvila. Vi hade väl också gått ett stycke väg, men utan kamp. För öfrigt till märkandes att Anklam är smal och vår väg hade blifvit att gå tvärtigenom. Väl hade vi derigenom kunnat förlora folk, men sannolikt vida mindre än genom återtåget och dertill vedermödorne som sedan träffade oss på Haffet.

Förbittringen emot öfverste Cardell blef stor men ingen vågade anfalla eller anklaga honom. Deremot hade han säkert blifvit mycket besvärad ifall de krigsfångne snart frigifvits i stället för den långvariga fångenskapen, hvarigenom allt vardt glömt. Cardell steg sedan efter hand i generalsgrader, och fick omsider tillfälle att bättre utmärka sig under die Völkerschlacht bei Leipzig den 18 Oktober 1813. En seger vanns visserligen den dagen af de allierade, men med 300 000 man 100 000 på öppet fält, var just icke så mycket att skryta öfver, och utom Bernadotte hade förhållandet kanske ändå kommit att få en annan färg.

Återkomne till Üeckermünde, hade vi suttit 20 timmar till häst utan att hvarken sjelfve få tid att äta eller fodra de arma djuren, hvarigenom de smalnade så ansenligt att sadelgjordarna måste esomoftast åtdragas. Händelsevis hade jag för dagen fått en nummerhäst, den uthålligaste i sqvadron, men med ett lynne, i följe hvaraf han ej kunde förmås att gå ur sqvadron, men gick eljest ganska väl i sqvadrons afmarsch. Hade vi den dagen kommit i affär, så hade det nog gått för sig i fråga om choc, men omöjligt i annat afseende. Han var make till Ehrengranats häst (se föreg. stycke). För öfrigt tillhörde det icke mig att agera memorant. Sqvadronschefen, major Winklerfelt, hade utfunderat den hästen, på det att jag skulle ovilkorligen vara till hands. Jag hade i alla fall aldrig ärnat flykta.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:a

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807

 

Såsom anställd underläkare eller, som fullmakten lydde: E. Ord. bataljonsfältskär, beordrades jag att till vår dåvarande andel i Pommern åtfölja de tvenne s.k. fältsqvadron af Skånska husarerne. Alla afgingo på köpmansskutor från Ystad den 10:de Mars 1807.

Slumplyckan ville att jag kom på den minsta och minst välseglande, och blef sist inskeppad. Kommen till sjöss, uppväxte en storm med knapp vind, och till följe deraf nåd vi ej landstigningsstället, Pertsredd? vid Rügen, hvarken den dagen eller de 2:ne följande dagarna, emedan vi mot aftnarna måste, af fruktan för bränningar i mörkret, styra kosan tillbaka åt skånska vatten, och sedan i dagningen omigen. De andra fartygen, som fått försprång, nådde målet redan första dagen. Fjerde dagen med mera gynnande vind och en labber kultje förde oss till bestämda landningsstället, som inträffade den 14 Mars, eller samma dag då Cardell företog sitt dåraktiga anfall på en fransk redutt, hvarvid mycket folk förspilldes, isynnerhet af Elfsborgs regemente.

Under det Cardell var i anmarsch inkastade fransmännen förstärkning i redutten, men skott derifrån aflossades ej förrän Cardell med sina män nedstigit i grafven, som omgaf redutten, i hvilken ännu icke fanns vatten. Att skjuta uppifrån eller öfver vallen på svenskarne i grafven blef naturligtvis ganska lätt, och motstånd i vår ställning ej tänkbar. Meningen, som var att storma, var till den grad illa beräknad, att den låg i strid mot sunda förnuftet. Då nu meningen gälde att löpa storm, hvarför kringgicks icke redutten för att kunna intränga på ingångssidan. För öfrigt hade i allt fall ingenting dermed vunnits.

Fransoserne innehade, utom Stralsund, hela fasta landet, och ditåt var ej rådligt att gå, hvarföre landstigningen skedde på Rygen, hvilken ö ännu var i vårt våld. Under stormen på hafvet föllo många hästar omkull, hvaraf fem blefvo af de ännu stående ihjältrampade. Hästarna voro ställda i två rader, vända med hufvuden inåt en längsgående krubba, hvilken, om den händelsevis lossnat, hade hela lasten, bestående af hästar, ramlat åt ena sidan, och sålunda allt förlorats.

Under fjerde dagens behagligare väder upphunnos vi af en engelsk krigsbrigg, som sände en kula efter oss, hvilken föll ett stycke akter ut; men egelsmannen nöjde sig ej dermed, utan skickade snart en annan, som strök styrbord ett par alnar från relingen. Hennes ljud var nykommet, och väckte tanken på mera sådant en annan gång. Vår skutskeppare, ej beredd på dylikt äfventyr, fick emedlertid brådtom för att visa sin flagg. Engelska kaptenen, som förde en snällseglare, hade snart hunnit oss, och nu så mycket förr, som vår skeppare måste dreja bi. Kaptenen kom nu ur en liten båt om bord för att visitera lasten. Sedan han sett hästarne, fann han sig belåten, och berättade att han legat utanför Danzig men måst begifva sig undan för fransmännen, som nu belägrade den befästade staden. Denne kaptens förfarande mot oss är ingen ovanlig engelsk metod. Ingen försyn.

På Rygen blefvo vi inqvarterade. Snart råkades ryttmästare Strussenfelt och blef jemte honom inqvarterad hos en f.d. Ryttmästare Platen på Venz?, hvilken tjent vid samma regemente. Vistandet der var trefligt och varade till den förste April då order kommo till uppbrott för att gå öfver till Stralsund.

Marskalk Mortier (sedan Hertig af Treviso, som blef ihjälskjuten vid Fieschis attentat mot Ludvig Philip) hade i Februari inryckt i Pommern och belägrade Stralsund, men fick under tiden af Napoleon ett annat uppdrag och belägringen skulle för en tid upphäfvas, hvarföre han strax drog större delen af sin styrka ur Pommern och gaf befallning åt de qvarvarande att också snart lämna hela landet. Svenskarna i Strals, härom underrättade ryckte ut med hela styrkan, angriper den svagare franska hären, slår densamma, fast med svårighet, och förföljer den till Pasewalk, hvarest den gjorde halt på allvar.

De 2:ne sqvadroner, jag från Stralsund åtföljde, togo, enligt order, en omväg till Lvits? För att rensa landet från fienden, som då redan var borta. Dessa sqvadroner deltogo således icke i den föregifna segern, hvilken så högtidligt firades med lofsånger i Sverige.

Men glädjen blef ej långvarig, ty redan d. 16 April anföllos svenskarne af marskalk Brune (som aflöst Mortier) och blefvo efter vanligheten slagna, samt återigen förpassade inom vår gräns, med undantag af Cardells brigad som blef afskuren utan att deltaga i dagens äfventyr. Armfelt förde hufvudstyrkan och blesserades i benet, hvarefter Vegesack erhöll befälet och blef blesserad i halsen. Snart derefter afslöts stillestånd emellan vår generalguvernör grefve von Essen och den franska marskalken.

Elof Tegnér

Elof, sonson till skalden Tegnér, skrev omkring 1895 om sina minnen från barndomen. Dessa handlingar belades av honom själv med publiceringsförbud under 25 år efter hans död då han inte ville stöta sig med personerna i fråga eller deras anhöriga. När denna tid var till ända fattades ånyo samma beslut, två gånger i rad, varför publiceringen inte kom att ske förrän 1974. Innehållet var väl för sin tid ovanligt uppriktigt när det skrevs men 75 år senare, när det släpptes, avvek det knappast från annat biografiskt material i det avseendet.

E föddes 1844 och skrevs in vid Lunds universitet 1860, vilket innebär att hans personliga erfarenheter därifrån startar samma år. Där startar också den bok ”Minnen och silhouetter” med att beskriva några av de äldre profilerna som fortfarande lever vid denna tidpunkt och som han därmed kom i kontakt med. En av dessa var Johan Rabbén.

Hans beskrivning av R:s ankomst till Lund stämmer inte riktigt då han finns där redan 1802, men när det gäller de självupplevda scener han beskriver torde sanningshalten vara hög. Nedanstående utdrag får illustrera ett sådant avsnitt.

Utdrag från Minnen och silhouetter

För mig är det inte helt klart vad E avser med ”äldre än”. En tolkning är att han känt hunden en längre tid än R. Den alternativa tolkningen är att han menar ”hellre än” och att satsen efter därmed blir en mer logisk följd och förklaring till varför han hellre valde hunden.

Hundens namn var inte, som man säger, gripet ur luften utan det var ett inlägg i den språk- och kulturdebatt som forfarande klyver Finland. En strid mellan det finska och det svenska, där Johan Vilhelm Snellman tillhörde fennomanin dvs det finska och, får man anta, R sympatiserade med det svenska.

Uppenbart är att Elof fann R argsint och att han agade sina ”betjentpojkar”. Vid denna tid var detta varken olagligt eller ovanligt, men kan möjligen också ses som begynnande brist på tålamod pga hans ålder. Erfarenheter enligt utdraget ovan tar jag som intäkt för att R:s umgänge med familjen i Källstorps prästgård torde varit frekvent, åtminstone under 1850-talet.

Påståendet att R, när han efter 60 år i Sverige besöker sin födelsebygd, skulle sagt till sin syster, ”Det var f-n hvad du blifvit ful”, får man kanske ta med en nypa salt. Det låter mer som en bra anekdot att berätta om en kärv personlighet.

Bland anmärkningarna i bokens slut får man veta att ” Utdragen ur Rabbéns levnadsteckningar infördes i Lunds Veckoblad 8/1, 15/1, 22/1, 29/1, 5/2 1863. Dessa har jag ej läst men skulle vara intressanta att jämföra med hans efterlämnade notiser förvarade på LUB och som jag lägger ut på bloggen parallellt med egna sammanställningar och kommentarer, likt denna, runt alternativa källor. Allt för att få en så komplett bild som möjligt av honom.

Brev till Esaias Tegnér 1832

Högvördige Herr Doctor, Biskop och invalde 18 i Sv. Akad. m.m.

Min Högtärade Bror!

Så inleder R det enda kända bevarade brevet från honom till Tegnér. Han skriver även själv att han tror att detta är hans första brev till honom. Av inledningen framgår att R i september 1831 gästat Tegnér i Wexiö/Växjö samt att de haft ”många andra glada stunder”. Dessa stunder torde i så fall infallit under Tegnérs tid i Lund. Eftersom båda dessutom tillhörde Värmlands nation så kan de blivit bekanta redan några år in på 1800-talet. Det kraftiga handtag som omnämnes i utdraget nedan avser Tegnérs inskridande i den akademiska tillsättningsstriden 1817 som omtalas av bl.a. R själv i hans anteckningar.



Utdrag ur brevet.

Anledningen till att han skriver brevet är att han vill att biskopen skall skriva en ”lik- och begravningspsalm” till Hilda Gustafva von Schwerin. R skriver att han själv hade varit närvarande vid hennes död på Hjularöd (Harlösa/Eslöv), och då förmodligen i sin roll som läkare. Han skriver sedan ett ömsint porträtt av den avlidna som blev knappt 29 år. Hennes moder, Maria Gustava f. Trolle, dog när Hilda var endast 3 år gammal.

Någon som däremot inte omtalas positivt är hennes far Carl Gustaf von Schwerin som uppges sakna all människokännedom. Därpå följer: ”Den saliga förtvinade under sina senare år ensam uti fadershuset, hvilket ständigt varit och förblir fullt af obehagliga egenheter, till ex. herskande Sultaninnor af nedrig härkomst med svarta själar, samt andra favoriter af likartad natur och otaliga andra besynnerliga förhållanden. Om slumpen någon gång förde en bättre sinnad person i huset, blef denne snart blottställd för förföljelse; de närskyldaste derifrån ej undantagna.

Ovanstående tidsuppgift stämmer väl med att Hildas äldre systrar gifter sig 1819 respektive 1827, Brita med Carl Johan Hallenborg som hon skiljer sig från för att 1823 gifta om sig med Per Axel Toll och Ottiliana med Anders Gabriel Rålamb. Därmed blir Hilda under ca fem år ”ensam i fadershuset” som R formulerar sig. Kontrasten mellan beskrivningarna av dottern och fadern med sina ”sultaninnor” gör att man funderar på vad som ligger bakom dessa formuleringar.

Formuleringarna ovan mer än antyder ett haremslikt förhållande inklusive de ”palatsintriger” som brukar tillskrivas dessa. Det är oklart i vilken utsträckning beskrivningen stämmer. Har försökt finna någon förklaring till hans ordval men ej lyckats hitta någon sådan. Jag ser fram emot en förklaring då jag har svårt att se att R skulle skrivit detta om han inte hade någon anledning.

Det kan i detta sammanhang påpekas att Hilda Gustafvas far var syskon med Martina Törngrens make Verner Gottlob. Den bekanta brevväxlingen mellan Tegnér och Martina har också pågått under lång tid när ovanstående skrevs.

Det är obekant huruvida Tegnér skrev någon psalm eller inte. Brevet var undertecknat i Ystad 4 juni 1832 och finns att läsa här på s. 337.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar III

Tredje stycket.

Min bekantskap med Ehrengranat.

1804 studerade jag hästanatomi under den ädle Ar.? Henr. Florman tillika med min vän Claes Adam Ehrengranat, den oförgätlige, som följde med hästen i boken (hans eget uttryck). Han studerade ut detta djur, och konstruerade till följe deraf en trähäst, hvilken gafs alla de former och ledfogningar, hvaraf detta djurs rörelser äro beroende. Att bedöma hofstallmästare Ehrengranat såsom ryttare, ligger utom min konstdomartalang. Nog såg jag honom mången gång både i yngre åren och äfven sedan behandla sin häst, men deröfver blott beundran, icke domsrätt. Han hann ej bli rätt gammal, - vi voro nära jämnårige. Emot sin böjelse måste han för tidigt afstå från ridningen i anledning af en förmärkt knäsvaghet, men han fortfor dock med med handhavande af sin ridskola, äfvensom ock med enskild hästdressyr, som då utfördes medelst töm, och bildade dymedelst, t.e. Bucephalus?, till dansare. Sålänge han ännu sjelf red, fanns på Flyinge flere konstmessigt bildade hästar, hvaribland kan nämnas Vigoureux, hvilken regelenligt galopperade baklänges.

Såsom sagdt, blef Ehrengranat icke mycket gammal, dock ännu i sin fulla verksamhet då öfverstuteristyrelsen på sitt vis ansåg honom för gammal; man uppfann medel, hvarigenom han nära nog störtades från sin älsklingssysselsättning på det af honom omskapade Flyinge. Han hade likväl törhända? fått såsom en skugga qvarbli på Flyinge, om hans stolta sinne och starka hederskänsla, som ??? i detta höga bröst, förmått honom att vika. Stuteriets upplösning och förvandling till blott hingstdepot, var den stötesten för hvilken han vek undan. Särdeles anmärkningsvärdt härvid är, att sedan man gjort mycket oväsen för genomförandet af en total reform vid Flyinge, infördes, ej långt efter Ehr. afträdande, stuteriväsendet omigen, och märk! sedan den skönaste afkomman blifvit, till prydnad för annan inrättning afhänd. Man umgicks äfven med idéen om införande af engelskt fullblod såsom uteslutande allt annat, hvarigenom Ehrengranat trodde sig finna ridkonstens tillbakagående. Han älskade sin Flyingeafvel med dess runda former, och ville helst använda densamma. Beträffande hastigheten, komma vi vanligtvis fort nog utan engelskt fullblod, - var hans yttrande.

Uti de hingstar, som Ehrengranat 1813 inköpte i södra Ryssland, ingick likafullt i en del af dem både engelskt och arabiskt fullblod, fast ej till den grad att fullblodstypen blifvit särdeles märkbart framstående. Rörande denna korsning hade Ehr. ej fått någon underrättelse. Han betraktade endast formerna, i hvilka han fann behag. Vår Noring utredde många år efteråt historien om dessa hingstars tillkomst. Denne Noring var i allmänhet mycket hemmastadd i hästhistorien.

Beträffande fullblodshästens otjenlighet för ridkonsten, har dock i senare tid motsatsen blifvit af någon konstberidare ådagalagd, ty man har med en sådan häst genomgått hela manegen, till och med kapriolsprånget. Men, måhända, utförbart blott i enstaka fall?

Ehrengranat hyste mycken aktning för Florman såsom anatom och hästkännare, och Florman värderade Ehr. ganska högt. De föreställde ömsesidiga storheter.

Då Ehrengranat såsom löjtnant 1807? ??? vistades i Lund tillbringade jag en eller annan ledig stund hos honom. Under den tiden hade han hästar från Flyinge och gaf ridlektioner för ynglingar, som voro eller ämnade sig till kavallerister.

Långt senare uppvaktade jag honom åtskilliga gånger på Flyinge, och vid ett af dessa tillfällen kom jag i sällskap med en gammal kornet Herzman från Hjularöd, vi voro båda till häst. Hertzman, en ungdomsbekant med Ehr., red för tillfället en af honom sjelf väl dresserad hingst, och jag på en annan hingst.Vid afridning från Flyinge ville Herzman visa färdigheten hos sin häst, och började manöverna på den rymliga gården, hvarvid E. med sin basstämma ropade: ”rid af gården, professorn rider bättre än du”. Naturligtvis allt på gyckel, ty H. var en utmärkt ryttare, och jag icke längre kommen än till bruket af hand och ben i allmänhet, och af naturen sadelfast; och hade aldrig haft för afsigt att hinna längre i denna konstutöfning, helst jag hade annan sysselsättning och dessutom aldrig ägt en egen häst. Herzmans häst var förut ganska väl känd af Ehr, äfvensom dess högre förmåga och färdighet.

En sägen har uppkommit beträffande Ehrengranat, som lyder: att han, under sitt vistande i Köpenhamn, skulle en dag i ridhuset försöka en ostyrig häst, som ingen kunnat rida. Ehr. sätter sig opp och i detsamma skall han med någon viss rörelse knäckt hästens rygg, hvarigenom djuret blifvit orörligt stående, spak, men obrukbar. Huruvida berättelsen är sannfärdig lemnas derhän. Jag har så mycket mindre kunnat utforska densamma, som den först efter Ehrengranats timade död i Stockholm kommit till min kunskap. I stallet var Ehrgranat sträng ordningsman, och enligt sägen skall han begagnat käppen något för mycket. Jag såg den aldrig i bruk.

Ehrengranat, hvars hufvudsysselsättning rörde hästdressyr både i tankar ord och gerningar, hade försport att jag blifvit en utmärkt hunddresserare, och frågade mig hvilken metod jag begagnade samt huruvida den kunde appliceras på hästen. Antingen jag funnit den våldsamma eller milde behandlingen bäst? Svaret blef: att båda metoderna äro under vissa vilkor användbara, men derföre icke för hvilken hund som helst. I fråga om hönshunden till jagt, bör noga akt gifvas på lynnet. Följaktligen måste hårda medel användas för en hård och halsstarrig hund, men deremot vid fråga om böjlig hund bör naturligtvis skonsamhet iakttagas. Ett hufvudvilkor för afrättaren?, blir i begge fallen tålamod. Såkallade blödiga hundar äro icke alltid böjliga. Vid all dressering erfordras dessutom något, som man kan kalla hundförstånd. Ehrengranats metod för hästen var gemenligen våldsam.

Vid ett annat tillfälle åstundade han att få en svensk benämning på egenskapen hos hästar som under ridning envist tränga sig mot väggen, hvarå lemnades en tydning, som jag lärt i Skåne, der en sådan egenskap kallas väggvane. Ja så: då har jag en häst med väggvane.

Då hofstallmästar Ehr. lemnat Flyinge och huserade Lund, gjorde han mig den äran med ett besök, hvarunder missbelåtenheten öfver ställningss? utbrast. Orden kunna vi förtiga.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:c

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

En annan förut nämnd personlighet vid denna akademi är professor B. Pramberg, han som trodde sig vara latinare har ett par gånger lupit vilse i sina försök att störta de possiderande. Äfven jag blef föremål för honom vid det förslagsupprättande efter förste lifmedicus Engelhart, hvarom ofvan är taladt. Hvarken Ingelman eller jag kunde skrifva efter professionen, men en af oss hoppades på adjunkturen. Prambergs mening med sitt framträdande såsom min opponens var förmodligen ingen annan än att hjelpa Ingelman till förslaget och sålunda till adjunkturen, hvartill jag likväl emot förmodan var snart sagdt sjelfskrifven, nämligen i följd af förhållandet till kansléren och inskrifningen hos läkarekorpsen i Stockhom. Pramberg hade emedlertid för sin person ingenting att vinna och inte heller någonting för besväret. Anatomin, den sak hvari han var eller borde vara hemma, skulle förmodligen den gången icke öfvergifas; men Ingelman behöfde och Pramberg åtog sig bestyret. Ingelman var likväl ledigare latintalare, men misstrodde sin förmåga att ensam sätta mig i hvad ämnet vidkom, och lika litet kunde den and?? striden utkämpades under mitt presidium för afhandlingen de scrofulis ??? Pramberg, ehuru kanske något bättre latintalare än jag, kom likväl i något anförande af sig och tystnade för en lång stund.

Latin var den tiden allt i allom, som finnes deraf, att färdighet deritinnan gälde i filosofiska kandidatexamen för 3 betyg. Som intet i sjelfva saken, hvilken skulle försvaras, kunde vederläggas, skulle konsistorum i sin vanliga vishet utöfva sin makt och fälla domslut, naturligtvis endast rörande färdigheten i latintalande. Sjelfva ämnet var förut af medicinska fakulteten i högsta grad lofordadt. I fakulteten, då den var fulltalig, utgjordes af 4 ledamöter, men för tillfället fanns ej mer än 2:ne. Munck af Rosenschöld var borta, och af de 2:ne närvarande fakultetsledamöterna hade den ene icke säte i konsistorium, men blef emot formeln tillkallad såsom förstärkningsman. Ehuru fakulteten afgifvit sitt ampla vitsord öfver afhandlingen, gjordes af flertalet ej afseende derå, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och derföre blef jag till följe af plurima vota från förslaget utesluten. Den tillkallade fakultetsledamoten var professor regius? C. Fr. Lilliewalch, hvilken såsom bjuden kom att visa 2:ne sidor. Händelsen lände mig emedlertid till ingen skada, ty den plats, som åstundades, erhölls, d.v.s. ordinarie adjunkturen i teoretiska och praktiska medicin. Denna utnämning medförde likafullt efteråt mera ondt än godt.

Pramberg gjorde emedlertid sitt besvär i fåvisko?, likasom han ock såsom opponens en annan gång misslyckades. Han ville gerna nagelfara, men slutade derunder vanligtvis såsom gnagare, äfven då han examinerade; men uti en annan fråga, af större vigt, vardt lyckligare, då han nämligen sökte transport till den profession som med så mycken anledning söktes af Bruzelius. Detta påhitt var så mera orimligt, som han var mindre passande för det sökta kallet. Utom att Pramberg sjelf gerna såg att Bruzelius tillbakasattes, blef han ytterst eggad af den makalösa Jakob Sönnerberg, hvarigenom företaget lyckades.

Under att hafva så lång tid varit vanlottad och dertill med otur vid akademien, beslöts att försöka en annan väg. Ett förmånligt klockarekall blef ledigt i Löfvestad, och fastän en sådan befattning torde synas främmande för en akademinus, söktes den likväl, emedan den i pekuniärt afseende var förmånligare än innehafvandet af dåvarande adjunktur. Jag erhöll första förslagsrummet; men såsom icke varande sångare, ville jag undvika sångprofvet och sökte rättighetatt få hålla substitut, men frågan derom remitterades af domkapitlet till konungen, hvilken afslog densamma på den grund att en sådan befattning vore under min värdighet – jag var professor -. Emedlertid dugde jag icke till klockare.

Men några derefter erbjöds mig en mindre främmande befattning, att nämligen åtaga föreståndarskapet vid ett under anläggningen varande landtbruksinstitut, hvilken inrättning anlades af Hs excellens Nordenfalk på egendomen Kälsåker 1/2 mil från staden Wester-Westervik. Institutet öppnades halffärdigt d. 24 Oktober 1845, men ödet ville att H. excellens dog några manader derefter, och sterbhusförvaltarna beslöto inrättningens upplösning vid årets utgång, näml. Den 24 Oktober 1846. Under tiden blef jag anmodad att i samma egenskap åtaga mig befattningen vid det lilla Orup i Skåne. Dertill var jag ej särdeles hågad; men efter vidare betänkande mottogs äfven detta tillbud.

Akademiadjunktslönen i Lund hade emedlertid blifvit förökt, hvarigenom densamma jemte arfvodet vid institutet beredde tillräcklig utkomst, fast icke till fullkomlig skuldfrihet. Under vistandet vid dessa institut hade jag permission från akademien. Vid 70 års ålder lemnades Orup (1851).

År 1811 i December blef jag förordnad till vice provincial medicinus? i Kronobergs län – Wexiö -, hwilken befattning upphörde i September 1812. Under tiden bestreds äfven brunnsläkartjensten vid Efvedals helsobrunn. Vid Ramlösa brunn sköttes såsom ofvan är nämdt, ett par år fattigpraktiken, och 3 år såsom intendent äfven derstädes. 1812 och 1813 om vintern gjordes den vanliga tjenstgöringen vid Serafimerlasarettet. Under samma tid bodde jag på barnbördshuset för att under förlossningarna vara till hands. 1815 – 1816 besökttes under 10 månader dagligen hospitalerna i Köpenhamn, isynnerhet Fredriks och Almindelig samt emellanåt födselstiftelsen.

Detta Köpenhamnska besök var ett djerft företag för en meddellös, som jag var, utan allt understöd, hvarför jag ock efteråt fick en hård nöt att knäcka, hvilken knäckning ej lättade, genom de många offentliga föreläsningarna som sedermera inträffade samt för det mesta för intet. Dertill var jag de första ??? icke en gång i åtnjutande af den därvarande knappa adjunktslönen R50:. Bättre blefvo mina kamrater lottade. Anmärkas mås dock, att jag aldrig begärde något. Akademins finansiella ställning var för längre tid sådan, att adjunk måste i allmänhet gå, liksom jag, lönlöse i 5 a 6 år, emedan de yngre professorna, också lönlöse, behöllo adjunktslönerna. Nu är förhållandet annorlunda, men qui bono sedan man vuxit ifrån dessa förmåner.

1855 erhölls omsider afsked jemte en måttlig pension – 780 bko – eller lika stor med den aflöning som jag genom extra tillökning under sista året vid akademien innehade.

Utom berörde vistande i Köpenhamn, har jag sedermera företagit åtskilliga andra resor utomlands, hvaribland en längre till södra Frankrike och Italien under åren 1851 – 1852. Napoleon III utförde tiden såsom president sin märkvärdiga statskupp – den 2:dra December 1851. Handlingen var både stor och djerf och har burit sköna frukter. Före min afresa öfverlemnades en del af min boksamling – 500 band – till härvarande universitets bibliotek såsom evärdlig gåfva.

Efter 60 års frånvaro besöktes 1857 min födelsebygd Wasa jemte södra Finland med sin gamla och nya hufvudstad, båda efter allmänna eldsvådor förskönade, särdeles nya hufvudstaden, Helsingfors. Samma år påbörjades anläggningen af jernväg emellan Helsingfors och Tavastehus, en sträcka af 10 mil = 100 verst. Kostnaden derför skedde icke med ryska utan med finska medel.

Under den långa och missgynnande tjenstetid jag tillbringat vid Lunds universitet, blef jag mer än en gång erbjuden, å inkomstens vägnar vida förmånligare beställningar än den härvarande, men länge i förhoppning på möjligtvis kommande ljusare utsigter trälade jag alltför länge, tills jag nära nog blef oduglig. Af allt det goda som akademien och dess yngre lärare i senare tider vefarits har den åldrige och mest behöfvande ingen fördel deraf åtnjutit. Mången kan väl undra öfver, att en praktiserande läkare med anseende skulle kunna komma i betryck, men om sådan ofta hindras i utöfningen till följe af tjengöring, och synnerligen från landtpraktik. Staden Lund var visserligen befolkad, men med en befolkning, som till större delen var stadd i armod, hvarigenom utgifterna ofta öfverstego inkomsterna. Då man för öfrigt utan statsanslag för vetenskapen uppoffrat summor, som man ej ägde. Och sedan länge lönlös, skall förhållandet finnas mindre underligt.

Kortspel, för hvilken sysselsättning åtskillige bland de så kallade yngre lärarna vid akademien voro beryktade, har så mycket mindre kunnat vara bidragande till min förlägenhet, som jag städse hyst afsky för detta klubblif. Orsaken till förlägenheten finnes alltså ensamt i här ofvan uppgifna förhållande.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:b

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

Sönnerberg åter i förbigående sagdt, var en liten förunderlig man, öfver höfvan hotfull och oförsonlig till ändan af sin bana. Bemötte sina gamla välgörare mindre väl. Då dödsbudet nalkades, hade det måhända kunnat för någon tid aflägsnats om ej afvunden hos honom varit så stor, att han hellre led de svåraste plågor, än anlita någon härstädes rörande behofvet af ett instrument, hvaraf mer än tillräckligt fanns i staden. I stället affärdades bud till Köpenhamn för att derifrån afhemta ett dylikt. Men ödet fogade sig hervid eget nog så, att budet glömde sitt uppdrag qvar i Köpenhamn, hvilken glömska budbärande upptäckte först vid återkomsten till Malmö, hvarföre han måste i och för afhemtningen återvända till Köpenhamn. Det långa dröjsmålet föranledde periculum in mora, hvarigenom patienten snart förflyttades till evigheten.

Såsom prakticus var Sönnerberg ej sällan oefterrättlig. Man såg honom stundom i de påtagligaste fall hänföra sjukdomens säte till en helt annan kroppsdel än den, hvari det egentligen förefanns. Såsom exempel må, ibland andra, blott anföras, att i en händelse då den tydligaste ??? ??? ??? förevar erkände han icke sjukdomens verkliga natur och säte, utan förvisades i stället till underlifvet, hvarest inga spår till lidande kunde hvarken före eller efter döden upptäckas. Bristande matlust var stödet för påståendet. Consensus var för honom främmande. Sådant varseblef man mer än en gång. I yngre åren var han botaniker, men i lägre bemärkelse. För öfrigt var han i fullkomlig saknad af fysikalisk åsigt. Blott ett exempel kan såsom bevis derå anföras: sedan han en dag under naturforskaremötet 1840? i Köpenhamn hållit ett föredrag öfver typhus, en ganska oskyldig lection, blef han samma dag bjuden på en aftonstund till professor Bang, der äfven den välbekante naturfilosofen Steffens befann sig, och hvilken var stadd i samtal med ett par andra lärde rörande electromagnetiska och thermomagnetiska föremål. Sönnerberg, intagen af sitt samman dag hållna föredrag, trodde sig kunna identifiera sitt, med innehållet af Steffens' talämne, hvarföre han föll in: ”det är typhus”. Steffens, som aldrig sett den lille mannen, svarade: ”det er so men något andet,” och började på nytt öfver sitt ämne, men snart inföll Sönnerberg omigen: ”det är typhomani”. Steffens synbarligen förtörnad öfver infallet steg upp och gick in i ett annat rum utan att säga ett ord vidare. Under allt detta satt Sönnerberg i en för honom varande vanlig halfliggande ställning vid ena ändan af soffan och förblef lika lugn efteråt som förut.

Steffens var professor i Berlin, men till börden dansk eller norrman. Jag var händelsevis bekant med Steffens och nu af nyfikenhet befann jag mig stående vid sidan af stolen på hvilken han satt, och bevittnade således hela tilldragelsen. Herrarna, med hvilka Steffens talade voro sittande vid andra ändan af soffan, som ej var af Sönnerberg upptagen.

Munck af Rosenschöld i åminnelse, ett verkligt snille, ofta missbrukat. I jämförelse med Sönnerberg fanns en omätlig åtskilnad både i yttre och inre afseende. Munck af R. var högväxt med ett stolt utseende. Sönnerb. ett diminutivum, född ölandning med högmod och inbilskhet. M. af Rosensch. kunde väl ock men högst sällan finna andra förhållanden än de verkliga i en eller annan kronisk sjukdom, men han förvisade icke det ondas säte från en sjuk till en frisk kroppsdel. Hans läkarblik var i öfrigt skarp och öfskylde derigenom bristerna i andra fall. I diagnosen starkare än i pronosen, hvilken händelse i öfrigt allmän. Men i dietetiskt hänseende stundom småaktig. Man blef ofta färdig att tro, del icke alla hans yttranden i den vägen kunde vara på rent allvar. Icke kunde det vara med verklig öfvertygelse då en patient i Stockholm dog i följd af att hafva förtärt en soppa kokad på ett stycke hönslår i stället för att vara kokad på vinge.

Då M. af R. återkom någon dag efter patientens död och frågade efter hönssoppans beskaffenhet och fick veta att den blifvit beredd på lårkött. A! Se der, med sin bekanta emphas, ha vi orsaken. ”Jag sade att soppan skulle kokas på en vinge”. Liknande händelser vid andra tillfällen voro icke alldeles sällsynta. Beträffande hönslåret, så är det visserligen något köttrikare än vingen, men äfven den omständigheten kan ju lämpas, dels genom användandet af mindre portion kött deraf, eller ock medelst begagnande af mera vatten. Det vill emedlertid synas, såsom om han ville låta påskina, att vingköttet skulle ha andra beståndsdelar än lårets. Sådant benämnes eljest charlataneri. På mergen i lårbenet kunde så mycket mindre afseende fästas, som foglarna ej ha merg i benen.

Mot embetsbröder i utöfningen var oftast mindre skonsam, och sökte gerna, så vidt möjligt, undfly hotande faror vid sjuksängen samt derjemte med iakttagande af vårdens öfverlämnande till någon annan läkare, hvilken, i fall utgången blef såsom han anade, dödlig, måste sedan ensam uppbära hela skulden.

Vid ett annat tillfälle i Stockholm, under första arkiater von Afzelius vistande derstädes, blef både han och M. af R. samtidigt rådfrågade rörande en patient, för hvilken den förre förutsåg döden, men den senare tvärtom. Den förre spådde rätt. I anledning af utgången talade någon derom med M. af R. så blef svaret; Afzelius ville att patienten skulle dö.

Emot mig var han länge skonsam, och ryktesvis förspordes ej annat än godt, och si fabula vere skulle han till och med hafva yttrat: att ”då Rabbén får bestämma sjukdomens art och jag föreskrifva medlen deremot, så” ?. Men omsider så vände sig bladet och äfven mitt skinn kom i fara; måhända en följd af att jag ej framgent ville fortfara med bestridandet af hans offentliga för intet. -Sista gången frågan om uteblifvet arfvode kom på tal, svarade han, ”det har aldrig varit min mening att betala”. Härå svarade jag: ”då är liqviden uppgjord”.

M. af Ros. var en synnerlig vän af rättegångar, hvilka han alltid sjelf utförde, och ju flere liktidiga mål, desto lyckligare var ställningen. En gång berömde han sig af att ej ha mindre än 10 särskilda mål, hvaribland de flesta, om inte alla, voro af föga eller intet värde, men de lemnade tillfälle för uttömmande af qvickheter, hvaraf han i dylika fall aldrig led brist. De voro för det mesta väl saltade, dock stundom sparsam, för att ej genom öfverflöd dermed försvaga dess verkan.

Beträffande den mannens öfriga egenheter, skulle, om någon hade lust, skulle derom hel bok kunna sammanskrifvas och fyllas med många idiosyncrasier.

Om Sönnerberg händelsevis gått hädan före M. af Rosenschölds frånfälle, skulle äfven i sådant fall, enligt förljudande, Lovén blifvit en nitisk sökande till praktiska professionen. Dock torde han i detta hänseende fått en svår fisk att fjälla, ty sannolikt hade jag ej då blifvit så släpphänd, som vid förra tillfället. Lovén var vidslägtad och slägtkärleken deribland särdeles rådande. Lvén beklagades såsom varande illa kallad. Men hvilken af oss, han eller jag hade den sämsta lotten. Han var jemförelsevis en yngling, men då mycket om sig, och hade förstått att förskaffa sig åtskillige löneförmåner, så till exempel var han förste amanuens vid universitetets bibliotek, men undvek dervid för det mesta sina göromål, dessutom underläkare vid lasarettet, bataljonsläkare vid södra skånska infanteriet, hvilken senare beställning af honom innehades ännu en tid sedan blifvit professor. Amanuenssysslan innehades ock sålänge möjligt var. Härtill föreläsningsarfvode 800: bko. Nu frågas åter, hvilken af oss var beklagansvärdare, antingen den som tillskansat sig ofvanberörde lönevillkor, eller den som ingenting hafvit.