Brev till Esaias Tegnér 1832

Högvördige Herr Doctor, Biskop och invalde 18 i Sv. Akad. m.m.

Min Högtärade Bror!

Så inleder R det enda kända bevarade brevet från honom till Tegnér. Han skriver även själv att han tror att detta är hans första brev till honom. Av inledningen framgår att R i september 1831 gästat Tegnér i Wexiö/Växjö samt att de haft ”många andra glada stunder”. Dessa stunder torde i så fall infallit under Tegnérs tid i Lund. Eftersom båda dessutom tillhörde Värmlands nation så kan de blivit bekanta redan några år in på 1800-talet. Det kraftiga handtag som omnämnes i utdraget nedan avser Tegnérs inskridande i den akademiska tillsättningsstriden 1817 som omtalas av bl.a. R själv i hans anteckningar.



Utdrag ur brevet.

Anledningen till att han skriver brevet är att han vill att biskopen skall skriva en ”lik- och begravningspsalm” till Hilda Gustafva von Schwerin. R skriver att han själv hade varit närvarande vid hennes död på Hjularöd (Harlösa/Eslöv), och då förmodligen i sin roll som läkare. Han skriver sedan ett ömsint porträtt av den avlidna som blev knappt 29 år. Hennes moder, Maria Gustava f. Trolle, dog när Hilda var endast 3 år gammal.

Någon som däremot inte omtalas positivt är hennes far Carl Gustaf von Schwerin som uppges sakna all människokännedom. Därpå följer: ”Den saliga förtvinade under sina senare år ensam uti fadershuset, hvilket ständigt varit och förblir fullt af obehagliga egenheter, till ex. herskande Sultaninnor af nedrig härkomst med svarta själar, samt andra favoriter af likartad natur och otaliga andra besynnerliga förhållanden. Om slumpen någon gång förde en bättre sinnad person i huset, blef denne snart blottställd för förföljelse; de närskyldaste derifrån ej undantagna.

Ovanstående tidsuppgift stämmer väl med att Hildas äldre systrar gifter sig 1819 respektive 1827, Brita med Carl Johan Hallenborg som hon skiljer sig från för att 1823 gifta om sig med Per Axel Toll och Ottiliana med Anders Gabriel Rålamb. Därmed blir Hilda under ca fem år ”ensam i fadershuset” som R formulerar sig. Kontrasten mellan beskrivningarna av dottern och fadern med sina ”sultaninnor” gör att man funderar på vad som ligger bakom dessa formuleringar.

Formuleringarna ovan mer än antyder ett haremslikt förhållande inklusive de ”palatsintriger” som brukar tillskrivas dessa. Det är oklart i vilken utsträckning beskrivningen stämmer. Har försökt finna någon förklaring till hans ordval men ej lyckats hitta någon sådan. Jag ser fram emot en förklaring då jag har svårt att se att R skulle skrivit detta om han inte hade någon anledning.

Det kan i detta sammanhang påpekas att Hilda Gustafvas far var syskon med Martina Törngrens make Verner Gottlob. Den bekanta brevväxlingen mellan Tegnér och Martina har också pågått under lång tid när ovanstående skrevs.

Det är obekant huruvida Tegnér skrev någon psalm eller inte. Brevet var undertecknat i Ystad 4 juni 1832 och finns att läsa här på s. 337.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar III

Tredje stycket.

Min bekantskap med Ehrengranat.

1804 studerade jag hästanatomi under den ädle Ar.? Henr. Florman tillika med min vän Claes Adam Ehrengranat, den oförgätlige, som följde med hästen i boken (hans eget uttryck). Han studerade ut detta djur, och konstruerade till följe deraf en trähäst, hvilken gafs alla de former och ledfogningar, hvaraf detta djurs rörelser äro beroende. Att bedöma hofstallmästare Ehrengranat såsom ryttare, ligger utom min konstdomartalang. Nog såg jag honom mången gång både i yngre åren och äfven sedan behandla sin häst, men deröfver blott beundran, icke domsrätt. Han hann ej bli rätt gammal, - vi voro nära jämnårige. Emot sin böjelse måste han för tidigt afstå från ridningen i anledning af en förmärkt knäsvaghet, men han fortfor dock med med handhavande af sin ridskola, äfvensom ock med enskild hästdressyr, som då utfördes medelst töm, och bildade dymedelst, t.e. Bucephalus?, till dansare. Sålänge han ännu sjelf red, fanns på Flyinge flere konstmessigt bildade hästar, hvaribland kan nämnas Vigoureux, hvilken regelenligt galopperade baklänges.

Såsom sagdt, blef Ehrengranat icke mycket gammal, dock ännu i sin fulla verksamhet då öfverstuteristyrelsen på sitt vis ansåg honom för gammal; man uppfann medel, hvarigenom han nära nog störtades från sin älsklingssysselsättning på det af honom omskapade Flyinge. Han hade likväl törhända? fått såsom en skugga qvarbli på Flyinge, om hans stolta sinne och starka hederskänsla, som ??? i detta höga bröst, förmått honom att vika. Stuteriets upplösning och förvandling till blott hingstdepot, var den stötesten för hvilken han vek undan. Särdeles anmärkningsvärdt härvid är, att sedan man gjort mycket oväsen för genomförandet af en total reform vid Flyinge, infördes, ej långt efter Ehr. afträdande, stuteriväsendet omigen, och märk! sedan den skönaste afkomman blifvit, till prydnad för annan inrättning afhänd. Man umgicks äfven med idéen om införande af engelskt fullblod såsom uteslutande allt annat, hvarigenom Ehrengranat trodde sig finna ridkonstens tillbakagående. Han älskade sin Flyingeafvel med dess runda former, och ville helst använda densamma. Beträffande hastigheten, komma vi vanligtvis fort nog utan engelskt fullblod, - var hans yttrande.

Uti de hingstar, som Ehrengranat 1813 inköpte i södra Ryssland, ingick likafullt i en del af dem både engelskt och arabiskt fullblod, fast ej till den grad att fullblodstypen blifvit särdeles märkbart framstående. Rörande denna korsning hade Ehr. ej fått någon underrättelse. Han betraktade endast formerna, i hvilka han fann behag. Vår Noring utredde många år efteråt historien om dessa hingstars tillkomst. Denne Noring var i allmänhet mycket hemmastadd i hästhistorien.

Beträffande fullblodshästens otjenlighet för ridkonsten, har dock i senare tid motsatsen blifvit af någon konstberidare ådagalagd, ty man har med en sådan häst genomgått hela manegen, till och med kapriolsprånget. Men, måhända, utförbart blott i enstaka fall?

Ehrengranat hyste mycken aktning för Florman såsom anatom och hästkännare, och Florman värderade Ehr. ganska högt. De föreställde ömsesidiga storheter.

Då Ehrengranat såsom löjtnant 1807? ??? vistades i Lund tillbringade jag en eller annan ledig stund hos honom. Under den tiden hade han hästar från Flyinge och gaf ridlektioner för ynglingar, som voro eller ämnade sig till kavallerister.

Långt senare uppvaktade jag honom åtskilliga gånger på Flyinge, och vid ett af dessa tillfällen kom jag i sällskap med en gammal kornet Herzman från Hjularöd, vi voro båda till häst. Hertzman, en ungdomsbekant med Ehr., red för tillfället en af honom sjelf väl dresserad hingst, och jag på en annan hingst.Vid afridning från Flyinge ville Herzman visa färdigheten hos sin häst, och började manöverna på den rymliga gården, hvarvid E. med sin basstämma ropade: ”rid af gården, professorn rider bättre än du”. Naturligtvis allt på gyckel, ty H. var en utmärkt ryttare, och jag icke längre kommen än till bruket af hand och ben i allmänhet, och af naturen sadelfast; och hade aldrig haft för afsigt att hinna längre i denna konstutöfning, helst jag hade annan sysselsättning och dessutom aldrig ägt en egen häst. Herzmans häst var förut ganska väl känd af Ehr, äfvensom dess högre förmåga och färdighet.

En sägen har uppkommit beträffande Ehrengranat, som lyder: att han, under sitt vistande i Köpenhamn, skulle en dag i ridhuset försöka en ostyrig häst, som ingen kunnat rida. Ehr. sätter sig opp och i detsamma skall han med någon viss rörelse knäckt hästens rygg, hvarigenom djuret blifvit orörligt stående, spak, men obrukbar. Huruvida berättelsen är sannfärdig lemnas derhän. Jag har så mycket mindre kunnat utforska densamma, som den först efter Ehrengranats timade död i Stockholm kommit till min kunskap. I stallet var Ehrgranat sträng ordningsman, och enligt sägen skall han begagnat käppen något för mycket. Jag såg den aldrig i bruk.

Ehrengranat, hvars hufvudsysselsättning rörde hästdressyr både i tankar ord och gerningar, hade försport att jag blifvit en utmärkt hunddresserare, och frågade mig hvilken metod jag begagnade samt huruvida den kunde appliceras på hästen. Antingen jag funnit den våldsamma eller milde behandlingen bäst? Svaret blef: att båda metoderna äro under vissa vilkor användbara, men derföre icke för hvilken hund som helst. I fråga om hönshunden till jagt, bör noga akt gifvas på lynnet. Följaktligen måste hårda medel användas för en hård och halsstarrig hund, men deremot vid fråga om böjlig hund bör naturligtvis skonsamhet iakttagas. Ett hufvudvilkor för afrättaren?, blir i begge fallen tålamod. Såkallade blödiga hundar äro icke alltid böjliga. Vid all dressering erfordras dessutom något, som man kan kalla hundförstånd. Ehrengranats metod för hästen var gemenligen våldsam.

Vid ett annat tillfälle åstundade han att få en svensk benämning på egenskapen hos hästar som under ridning envist tränga sig mot väggen, hvarå lemnades en tydning, som jag lärt i Skåne, der en sådan egenskap kallas väggvane. Ja så: då har jag en häst med väggvane.

Då hofstallmästar Ehr. lemnat Flyinge och huserade Lund, gjorde han mig den äran med ett besök, hvarunder missbelåtenheten öfver ställningss? utbrast. Orden kunna vi förtiga.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:c

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

En annan förut nämnd personlighet vid denna akademi är professor B. Pramberg, han som trodde sig vara latinare har ett par gånger lupit vilse i sina försök att störta de possiderande. Äfven jag blef föremål för honom vid det förslagsupprättande efter förste lifmedicus Engelhart, hvarom ofvan är taladt. Hvarken Ingelman eller jag kunde skrifva efter professionen, men en af oss hoppades på adjunkturen. Prambergs mening med sitt framträdande såsom min opponens var förmodligen ingen annan än att hjelpa Ingelman till förslaget och sålunda till adjunkturen, hvartill jag likväl emot förmodan var snart sagdt sjelfskrifven, nämligen i följd af förhållandet till kansléren och inskrifningen hos läkarekorpsen i Stockhom. Pramberg hade emedlertid för sin person ingenting att vinna och inte heller någonting för besväret. Anatomin, den sak hvari han var eller borde vara hemma, skulle förmodligen den gången icke öfvergifas; men Ingelman behöfde och Pramberg åtog sig bestyret. Ingelman var likväl ledigare latintalare, men misstrodde sin förmåga att ensam sätta mig i hvad ämnet vidkom, och lika litet kunde den and?? striden utkämpades under mitt presidium för afhandlingen de scrofulis ??? Pramberg, ehuru kanske något bättre latintalare än jag, kom likväl i något anförande af sig och tystnade för en lång stund.

Latin var den tiden allt i allom, som finnes deraf, att färdighet deritinnan gälde i filosofiska kandidatexamen för 3 betyg. Som intet i sjelfva saken, hvilken skulle försvaras, kunde vederläggas, skulle konsistorum i sin vanliga vishet utöfva sin makt och fälla domslut, naturligtvis endast rörande färdigheten i latintalande. Sjelfva ämnet var förut af medicinska fakulteten i högsta grad lofordadt. I fakulteten, då den var fulltalig, utgjordes af 4 ledamöter, men för tillfället fanns ej mer än 2:ne. Munck af Rosenschöld var borta, och af de 2:ne närvarande fakultetsledamöterna hade den ene icke säte i konsistorium, men blef emot formeln tillkallad såsom förstärkningsman. Ehuru fakulteten afgifvit sitt ampla vitsord öfver afhandlingen, gjordes af flertalet ej afseende derå, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och derföre blef jag till följe af plurima vota från förslaget utesluten. Den tillkallade fakultetsledamoten var professor regius? C. Fr. Lilliewalch, hvilken såsom bjuden kom att visa 2:ne sidor. Händelsen lände mig emedlertid till ingen skada, ty den plats, som åstundades, erhölls, d.v.s. ordinarie adjunkturen i teoretiska och praktiska medicin. Denna utnämning medförde likafullt efteråt mera ondt än godt.

Pramberg gjorde emedlertid sitt besvär i fåvisko?, likasom han ock såsom opponens en annan gång misslyckades. Han ville gerna nagelfara, men slutade derunder vanligtvis såsom gnagare, äfven då han examinerade; men uti en annan fråga, af större vigt, vardt lyckligare, då han nämligen sökte transport till den profession som med så mycken anledning söktes af Bruzelius. Detta påhitt var så mera orimligt, som han var mindre passande för det sökta kallet. Utom att Pramberg sjelf gerna såg att Bruzelius tillbakasattes, blef han ytterst eggad af den makalösa Jakob Sönnerberg, hvarigenom företaget lyckades.

Under att hafva så lång tid varit vanlottad och dertill med otur vid akademien, beslöts att försöka en annan väg. Ett förmånligt klockarekall blef ledigt i Löfvestad, och fastän en sådan befattning torde synas främmande för en akademinus, söktes den likväl, emedan den i pekuniärt afseende var förmånligare än innehafvandet af dåvarande adjunktur. Jag erhöll första förslagsrummet; men såsom icke varande sångare, ville jag undvika sångprofvet och sökte rättighetatt få hålla substitut, men frågan derom remitterades af domkapitlet till konungen, hvilken afslog densamma på den grund att en sådan befattning vore under min värdighet – jag var professor -. Emedlertid dugde jag icke till klockare.

Men några derefter erbjöds mig en mindre främmande befattning, att nämligen åtaga föreståndarskapet vid ett under anläggningen varande landtbruksinstitut, hvilken inrättning anlades af Hs excellens Nordenfalk på egendomen Kälsåker 1/2 mil från staden Wester-Westervik. Institutet öppnades halffärdigt d. 24 Oktober 1845, men ödet ville att H. excellens dog några manader derefter, och sterbhusförvaltarna beslöto inrättningens upplösning vid årets utgång, näml. Den 24 Oktober 1846. Under tiden blef jag anmodad att i samma egenskap åtaga mig befattningen vid det lilla Orup i Skåne. Dertill var jag ej särdeles hågad; men efter vidare betänkande mottogs äfven detta tillbud.

Akademiadjunktslönen i Lund hade emedlertid blifvit förökt, hvarigenom densamma jemte arfvodet vid institutet beredde tillräcklig utkomst, fast icke till fullkomlig skuldfrihet. Under vistandet vid dessa institut hade jag permission från akademien. Vid 70 års ålder lemnades Orup (1851).

År 1811 i December blef jag förordnad till vice provincial medicinus? i Kronobergs län – Wexiö -, hwilken befattning upphörde i September 1812. Under tiden bestreds äfven brunnsläkartjensten vid Efvedals helsobrunn. Vid Ramlösa brunn sköttes såsom ofvan är nämdt, ett par år fattigpraktiken, och 3 år såsom intendent äfven derstädes. 1812 och 1813 om vintern gjordes den vanliga tjenstgöringen vid Serafimerlasarettet. Under samma tid bodde jag på barnbördshuset för att under förlossningarna vara till hands. 1815 – 1816 besökttes under 10 månader dagligen hospitalerna i Köpenhamn, isynnerhet Fredriks och Almindelig samt emellanåt födselstiftelsen.

Detta Köpenhamnska besök var ett djerft företag för en meddellös, som jag var, utan allt understöd, hvarför jag ock efteråt fick en hård nöt att knäcka, hvilken knäckning ej lättade, genom de många offentliga föreläsningarna som sedermera inträffade samt för det mesta för intet. Dertill var jag de första ??? icke en gång i åtnjutande af den därvarande knappa adjunktslönen R50:. Bättre blefvo mina kamrater lottade. Anmärkas mås dock, att jag aldrig begärde något. Akademins finansiella ställning var för längre tid sådan, att adjunk måste i allmänhet gå, liksom jag, lönlöse i 5 a 6 år, emedan de yngre professorna, också lönlöse, behöllo adjunktslönerna. Nu är förhållandet annorlunda, men qui bono sedan man vuxit ifrån dessa förmåner.

1855 erhölls omsider afsked jemte en måttlig pension – 780 bko – eller lika stor med den aflöning som jag genom extra tillökning under sista året vid akademien innehade.

Utom berörde vistande i Köpenhamn, har jag sedermera företagit åtskilliga andra resor utomlands, hvaribland en längre till södra Frankrike och Italien under åren 1851 – 1852. Napoleon III utförde tiden såsom president sin märkvärdiga statskupp – den 2:dra December 1851. Handlingen var både stor och djerf och har burit sköna frukter. Före min afresa öfverlemnades en del af min boksamling – 500 band – till härvarande universitets bibliotek såsom evärdlig gåfva.

Efter 60 års frånvaro besöktes 1857 min födelsebygd Wasa jemte södra Finland med sin gamla och nya hufvudstad, båda efter allmänna eldsvådor förskönade, särdeles nya hufvudstaden, Helsingfors. Samma år påbörjades anläggningen af jernväg emellan Helsingfors och Tavastehus, en sträcka af 10 mil = 100 verst. Kostnaden derför skedde icke med ryska utan med finska medel.

Under den långa och missgynnande tjenstetid jag tillbringat vid Lunds universitet, blef jag mer än en gång erbjuden, å inkomstens vägnar vida förmånligare beställningar än den härvarande, men länge i förhoppning på möjligtvis kommande ljusare utsigter trälade jag alltför länge, tills jag nära nog blef oduglig. Af allt det goda som akademien och dess yngre lärare i senare tider vefarits har den åldrige och mest behöfvande ingen fördel deraf åtnjutit. Mången kan väl undra öfver, att en praktiserande läkare med anseende skulle kunna komma i betryck, men om sådan ofta hindras i utöfningen till följe af tjengöring, och synnerligen från landtpraktik. Staden Lund var visserligen befolkad, men med en befolkning, som till större delen var stadd i armod, hvarigenom utgifterna ofta öfverstego inkomsterna. Då man för öfrigt utan statsanslag för vetenskapen uppoffrat summor, som man ej ägde. Och sedan länge lönlös, skall förhållandet finnas mindre underligt.

Kortspel, för hvilken sysselsättning åtskillige bland de så kallade yngre lärarna vid akademien voro beryktade, har så mycket mindre kunnat vara bidragande till min förlägenhet, som jag städse hyst afsky för detta klubblif. Orsaken till förlägenheten finnes alltså ensamt i här ofvan uppgifna förhållande.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:b

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

Sönnerberg åter i förbigående sagdt, var en liten förunderlig man, öfver höfvan hotfull och oförsonlig till ändan af sin bana. Bemötte sina gamla välgörare mindre väl. Då dödsbudet nalkades, hade det måhända kunnat för någon tid aflägsnats om ej afvunden hos honom varit så stor, att han hellre led de svåraste plågor, än anlita någon härstädes rörande behofvet af ett instrument, hvaraf mer än tillräckligt fanns i staden. I stället affärdades bud till Köpenhamn för att derifrån afhemta ett dylikt. Men ödet fogade sig hervid eget nog så, att budet glömde sitt uppdrag qvar i Köpenhamn, hvilken glömska budbärande upptäckte först vid återkomsten till Malmö, hvarföre han måste i och för afhemtningen återvända till Köpenhamn. Det långa dröjsmålet föranledde periculum in mora, hvarigenom patienten snart förflyttades till evigheten.

Såsom prakticus var Sönnerberg ej sällan oefterrättlig. Man såg honom stundom i de påtagligaste fall hänföra sjukdomens säte till en helt annan kroppsdel än den, hvari det egentligen förefanns. Såsom exempel må, ibland andra, blott anföras, att i en händelse då den tydligaste ??? ??? ??? förevar erkände han icke sjukdomens verkliga natur och säte, utan förvisades i stället till underlifvet, hvarest inga spår till lidande kunde hvarken före eller efter döden upptäckas. Bristande matlust var stödet för påståendet. Consensus var för honom främmande. Sådant varseblef man mer än en gång. I yngre åren var han botaniker, men i lägre bemärkelse. För öfrigt var han i fullkomlig saknad af fysikalisk åsigt. Blott ett exempel kan såsom bevis derå anföras: sedan han en dag under naturforskaremötet 1840? i Köpenhamn hållit ett föredrag öfver typhus, en ganska oskyldig lection, blef han samma dag bjuden på en aftonstund till professor Bang, der äfven den välbekante naturfilosofen Steffens befann sig, och hvilken var stadd i samtal med ett par andra lärde rörande electromagnetiska och thermomagnetiska föremål. Sönnerberg, intagen af sitt samman dag hållna föredrag, trodde sig kunna identifiera sitt, med innehållet af Steffens' talämne, hvarföre han föll in: ”det är typhus”. Steffens, som aldrig sett den lille mannen, svarade: ”det er so men något andet,” och började på nytt öfver sitt ämne, men snart inföll Sönnerberg omigen: ”det är typhomani”. Steffens synbarligen förtörnad öfver infallet steg upp och gick in i ett annat rum utan att säga ett ord vidare. Under allt detta satt Sönnerberg i en för honom varande vanlig halfliggande ställning vid ena ändan af soffan och förblef lika lugn efteråt som förut.

Steffens var professor i Berlin, men till börden dansk eller norrman. Jag var händelsevis bekant med Steffens och nu af nyfikenhet befann jag mig stående vid sidan af stolen på hvilken han satt, och bevittnade således hela tilldragelsen. Herrarna, med hvilka Steffens talade voro sittande vid andra ändan af soffan, som ej var af Sönnerberg upptagen.

Munck af Rosenschöld i åminnelse, ett verkligt snille, ofta missbrukat. I jämförelse med Sönnerberg fanns en omätlig åtskilnad både i yttre och inre afseende. Munck af R. var högväxt med ett stolt utseende. Sönnerb. ett diminutivum, född ölandning med högmod och inbilskhet. M. af Rosensch. kunde väl ock men högst sällan finna andra förhållanden än de verkliga i en eller annan kronisk sjukdom, men han förvisade icke det ondas säte från en sjuk till en frisk kroppsdel. Hans läkarblik var i öfrigt skarp och öfskylde derigenom bristerna i andra fall. I diagnosen starkare än i pronosen, hvilken händelse i öfrigt allmän. Men i dietetiskt hänseende stundom småaktig. Man blef ofta färdig att tro, del icke alla hans yttranden i den vägen kunde vara på rent allvar. Icke kunde det vara med verklig öfvertygelse då en patient i Stockholm dog i följd af att hafva förtärt en soppa kokad på ett stycke hönslår i stället för att vara kokad på vinge.

Då M. af R. återkom någon dag efter patientens död och frågade efter hönssoppans beskaffenhet och fick veta att den blifvit beredd på lårkött. A! Se der, med sin bekanta emphas, ha vi orsaken. ”Jag sade att soppan skulle kokas på en vinge”. Liknande händelser vid andra tillfällen voro icke alldeles sällsynta. Beträffande hönslåret, så är det visserligen något köttrikare än vingen, men äfven den omständigheten kan ju lämpas, dels genom användandet af mindre portion kött deraf, eller ock medelst begagnande af mera vatten. Det vill emedlertid synas, såsom om han ville låta påskina, att vingköttet skulle ha andra beståndsdelar än lårets. Sådant benämnes eljest charlataneri. På mergen i lårbenet kunde så mycket mindre afseende fästas, som foglarna ej ha merg i benen.

Mot embetsbröder i utöfningen var oftast mindre skonsam, och sökte gerna, så vidt möjligt, undfly hotande faror vid sjuksängen samt derjemte med iakttagande af vårdens öfverlämnande till någon annan läkare, hvilken, i fall utgången blef såsom han anade, dödlig, måste sedan ensam uppbära hela skulden.

Vid ett annat tillfälle i Stockholm, under första arkiater von Afzelius vistande derstädes, blef både han och M. af R. samtidigt rådfrågade rörande en patient, för hvilken den förre förutsåg döden, men den senare tvärtom. Den förre spådde rätt. I anledning af utgången talade någon derom med M. af R. så blef svaret; Afzelius ville att patienten skulle dö.

Emot mig var han länge skonsam, och ryktesvis förspordes ej annat än godt, och si fabula vere skulle han till och med hafva yttrat: att ”då Rabbén får bestämma sjukdomens art och jag föreskrifva medlen deremot, så” ?. Men omsider så vände sig bladet och äfven mitt skinn kom i fara; måhända en följd af att jag ej framgent ville fortfara med bestridandet af hans offentliga för intet. -Sista gången frågan om uteblifvet arfvode kom på tal, svarade han, ”det har aldrig varit min mening att betala”. Härå svarade jag: ”då är liqviden uppgjord”.

M. af Ros. var en synnerlig vän af rättegångar, hvilka han alltid sjelf utförde, och ju flere liktidiga mål, desto lyckligare var ställningen. En gång berömde han sig af att ej ha mindre än 10 särskilda mål, hvaribland de flesta, om inte alla, voro af föga eller intet värde, men de lemnade tillfälle för uttömmande af qvickheter, hvaraf han i dylika fall aldrig led brist. De voro för det mesta väl saltade, dock stundom sparsam, för att ej genom öfverflöd dermed försvaga dess verkan.

Beträffande den mannens öfriga egenheter, skulle, om någon hade lust, skulle derom hel bok kunna sammanskrifvas och fyllas med många idiosyncrasier.

Om Sönnerberg händelsevis gått hädan före M. af Rosenschölds frånfälle, skulle äfven i sådant fall, enligt förljudande, Lovén blifvit en nitisk sökande till praktiska professionen. Dock torde han i detta hänseende fått en svår fisk att fjälla, ty sannolikt hade jag ej då blifvit så släpphänd, som vid förra tillfället. Lovén var vidslägtad och slägtkärleken deribland särdeles rådande. Lvén beklagades såsom varande illa kallad. Men hvilken af oss, han eller jag hade den sämsta lotten. Han var jemförelsevis en yngling, men då mycket om sig, och hade förstått att förskaffa sig åtskillige löneförmåner, så till exempel var han förste amanuens vid universitetets bibliotek, men undvek dervid för det mesta sina göromål, dessutom underläkare vid lasarettet, bataljonsläkare vid södra skånska infanteriet, hvilken senare beställning af honom innehades ännu en tid sedan blifvit professor. Amanuenssysslan innehades ock sålänge möjligt var. Härtill föreläsningsarfvode 800: bko. Nu frågas åter, hvilken af oss var beklagansvärdare, antingen den som tillskansat sig ofvanberörde lönevillkor, eller den som ingenting hafvit.

EZ Munck af Rosenschöld och Ramlösa

En av Rabbéns minnestecknare berättar följande: En sommar vikarierade han för professor Munck af Rosenschöld såsom brunnsintendent vid Ramlösa. -En mycket rik och högdragen enkegrefvinna plågade honom dagligen med vidlyftiga beskrifningar på sina inbillade krämpor. ”Säg mig åtminstone”, utropade hon en dag vredgad, ”huru jag skall få sömn och matlust”. - ”Det är lätt sagdt”, svarade Rabbén, ”arbeta lika ifrigt och begagna samma diet som fru grefvinnans fattiga underhafvande”.

1815 och 1823 är Eberhard Zackarias Munck af Rosenschöld upptagen med riksangelägenheter i Stockholm varvid R vikarierar för honom som intendent vid Ramlösa några månader på sommaren. Men både 1814 och 1816 var han även fattigläkare på samma ställe. Tjänstgöringen på detta ställe framgår av en meritförteckning.

Ramlösa Brunn hade en första blomstringstid under brunnsintendenten Eberhard Rosén-Rosenblad (morfar till EZ ovan) från dennes tillträdande 1760, fram till dennes död 1796. Hovmarskalken Achates von Platen och Eberhard Munck af Rosenschöld stod nu bakom brunnens nya glansperiod, von Platen genom sina investeringar och utvidgningar av anläggningen och Munck af Rosenschöld genom sina kontakter som byggde upp hälsobrunnens rykte som "socialt inneställe" med återkommande kungligt besök.

Brunnsbesök var emellertid inte bara ett överklassnöje. Då man var övertygad om dess helande effekt så ville fler ta del av det. Själva brunnsdrickandet var schemalagt där fattiga gratisdrickare fick kliva upp tidigt medan betalande fick tillträde på bekvämare tider till en kostnad som berodde på förmögenheten. Till brunnslivet var även kopplade olika typer av bad och även nöjen, allt efter smak och plånbok.

Esaias Tegnér var, som framgår av en del händelser senare, väl bekant med R. Tegnér träffar för första gången Martina von Schwerin (f. Törngren) i Ramlösa 1816, samma år som R fanns där som fattigläkare. Martina nämner mötet i ett brev 14 juli där hon skriver att hon gjort en intressant bekantskap, nämligen Tegnér. Esaias och Martina kommer några år senare att starta en brevväxling, som senare getts ut i bokform, kretsande kring kulturella frågor i tiden, där båda hade gott anseende. Martina sände även 1821 ett brev till Rabbén (enligt E. Wrangel i Ord och Bild 1906) som ej återfunnits i hans efterlämnade handlingar. Vad beträffar R, och hans eventuella kulturella intresse, så finns inget som pekar på att han skulle intresserat sig för litteratur. Däremot visade han, genom sitt stöd till GW Palm, intresse för konst.

Det är oklart varför R befinner sig i Hälsingborg, där ju Ramlösa också ligger, i januari 1821. Det är inte säsong för brunnsliv. När stadsläkare Halenius kallas att undersöka en flicka vid namn Kobb efter en våldtäkt dyker han upp med R som följeslagare. Troligvis var R på tillfälligt besök hos stadsläkaren. Fallet är utförligt dokumenterat i ett universitetsarbete från Lund, ”Makt, sexualitet och våld” som har sin utgångspunkt just i detta fall.

Samme Halenius hade det tvivelaktiga nöjet att deltaga vid obduktionen av kronprins Karl August lik efter att han störtat från häst vid besiktning av en övning 1810. Det som gjorde det extra komplicerat var ryktesspridning runt kronprinsens död, ev. skulle han ha förgiftats, så det var fyra läkare närvarande som garanti för att det skulle gå riktigt till. Samtliga dessa läkare har på något sätt omnämnts i R's dokumenterade gärningar.

EZ och R bodde vid denna tid i samma kvarter No 79 i Krafts rote i Lund. EZ var en av nyckelpersonerna vid införandet av vaccination med kokoppor i början på 1800-talet för att stoppa smittkopporna. EZ var anhängare av franska revolutionens ideal och balanserade därmed på slak lina i sin politiska gärning på hemmaplan.

EZ har, i en minnesskrift i samband med hans död, av Orwar Odd beskrivits som "högst originell både i tal, åthävor och gärningar, något sträv och frånstötande i umgänget, men i grunden godsint och välvillig; försakelser och uppoffringar var honom icke främmande". Detta omdöme skulle lika gärna ha kunnat gälla R skriver Gunvor Landen i sin bok ”Adelsfröken eller piga” ( ang. EZ:s utomäktenskapliga barn) där hon vid drygt ett halvdussin tillfällen nämner R. Hon kan ju därvidlag ha färgats av Orwar Odd ovan, vars egentliga namn var Oscar Patrik Sturzen-Becker.

Efter att ha läst R:s egna ord om EZ i hans biografiska noteringar kan man ställa sig lite frågande till detta omdöme. Sett med R:s ögon var EZ betydligt mer självcentrerad än han framstår i relaterad minnesskrift vilket även framgår av de protokoll som Essen-Möller publicerat. Samma källa visar även hur Agard blottlägger både det orimliga och motsägelsefulla i EZ:s argumentation. Denna konflikt förefaller även ha varit en vändpunkt i förhållandet mellan EZ och Rabbén. Detta skriver även R själv i sina efterlämnade anteckningar.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:a

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet

Sedan jag 1814 blifvit inledd i medicinska fakulteten, blef jag snart förordnad att föreläsa och examinera i teoretisk medicin i stället för professor Eb. Zach. Munck af Rosenschöld, hvilken under hvarjehanda föregifvande kom så lätt i åtnjutande af permission. Denna befattning blef mig stadigt anförtrodd under alla berörde professorns ledigheter ända till 15 läseterminer. - För praktiska professionen lästes 6 terminer och ett år för båda professioner samtidigt. - Munck af Rosenschöld insåg likfullt slutligen obilligheten deruti, att en lönlös, som jag länge var -6 år-, skulle alltjemt vara tillhands för innehafvaren af största löneförmånen vid akademien, hvarföre han vid ett tillfälle begärde af mig ett så lydande intyg: ” att jag ej hade någonting emot föreståendet af hans profession på längre eller kortare tid mot ett årligt arfvode af 400: banko eller eller motsvarande spannmål. Intyget lemnades, men utan annan motförbindelse än på god tro. Det erbjudna arfvodet utföll väl för ett år, men uteblef derefter för alltid. Efter någon tids förlopp blef jag af honom åtspord huruvida jag ville fortfara med bestridandet af hans profession. Svaret vilkoligt jakande, nämligen såtillvida: ”icke på de villkor som i senare åren ägt rum”. Efter detta korta samtal fann den fyndige mannen snart en annan utväg, hvilken var så mycket behöfligare för honom, som af en egen händelse icke ägde en bok, ty hans inskränkta bibliotek hade blifvit taget i mät.

Snillrikhet, som han ej saknade, är likväl icke alltid tillfyllestgörande i katedern, och för att nu undfly lärostolen kallades doktor Lovén till docens samt utvärkade i och med detsamma förordnande för honom att föreläsa och examinera. Lovén som redan innehade åtskilliga smärre tjenstebefattningar, men ännu icke fästat sig för någon af dessa, fann häri en ny uppgående stjerna och läste derföre gerna, men att märka! Mot ett högre och ordentligt utfallande arfvode.

Efter M. af Rosenschölds nog tidiga bortgång med döden blef jag af någon konsistorial ledamot tillfrågad huruvida jag under ledigheten vore hågad att föreläsa samt emot hvad vilkor, hvarå svarades ja, mot 400: banko. Men Lovén, med slägt och gynnare, blef i stället förordnad, och märk! för 800: bko. Häraf insåg lätt min blifvande ställning för stundande tid på den vägen, helst jag såsom föga trätgirig ej ville inlåta i en strid af tvetydig art.

Det samfund, hvaraf vårt consistorium är sammansatt, utgöres ej allenast af quot capita tot sensus, utan synes understundom nästan så, som om en del af dessa capita voro beröfvade all census. De vilja i dag hit och i morgon dit. Sådana egenheter gälla dock icke allmänt för hela samfundet, men så mycket mer framstående hos en eller annan här onämnd. Dylika egenheter inträffade väl öfven i förriga tider, men mindre i vädret än i våra dagar. I gamla tiders äfventyr rådde mer consequens, om ock, som det sades, någon gång mer hätskhet, så att, enligt Qvistofta basunens utsago, ”perukerna flögo kring bordet”. Men redbarhetens på öfvertygelsens väg ansågs dock större. I anledning af konsistoriella tilldragelser för 50 år tillbaka, yttrade den gamla hedersmannen Sjöborg till någon af sina kamrater sedan de nedkommit på Lundagård: ”en kältring är jag och en kältring är du, och kältring äro vi alla vid mötet der uppe” pekande i detsamma åt sessionsrummet.

Sjelfva Tegnér, sig alltid lik yttrade 1817 i anledning af en mig rörande fråga, ”det finnes ingen dumhet så stor, att den icke blifvit sagd i konsistorium”. Uttrycket har sedermera mer än en gång besannats. Såsom ett ganska karakteristiskt prof kan bland annat belysningsvis följande tjena. Det oss bekant att samma sökande person blifvit den ena gången behörigt upphöjd, och några år efteråt nedsatt till näre nog lika med noll. Hvem visste icke att professor Bruzelius, hvarom frågan mer än en gång rörde sig, var en utmärkt kirurg och stor operatör och ej mindre känd såsom accusheur. Professor Bruzelius sökte den förenade tjensten och blef i dessa afseenden erkänd och äfven berömd inom fakulteten, men blef genom en opåräknad transportsökande utstängd, och vid nästa ledighet ustöttes han af samma embetsbröder, likväl med undantag af 7 bättre belysta bröder, hvilka voro följande: Westman, Berlin, Nyblaeus, Ekelund, Chr. Nauman, Jakob Agardh och Mort. Agardh.

Beträffande förevarande fråga, står en märkvärd, och värdefull och sannfärdig uppsats att läsa i bihanget till Snällposten för den 4:de November 1858. Må detta stå till framtida nesa för vederbörande och qvarstå såsom godbit att suga på.

Min andra förman, Jakob Sönnerberg, professor i praktiska medicin, roade sig med att att ej begagna sig af rättigheter till tjenstledighet vid 65 års ålder, utan fortfor i sitt kall ända till nära 80 år då han omsider 1847 afled. Han föregaf sig vara född 1770, men föddes rätteligen 1768. Vid hans död hade jag uppnått den ålder att man ej kan söka en ordinarie profession. ??? söktes icke heller. Otur som har varit min följeslagare, växte genom mannens nit för sin plats, hvarigenom jag blef stående der jag stått.

Sönnerberg, som 2:ne gånger under min tjenstetid var rektor och 2 gånger hindrad, hade alltså under 6 läseterminer laga förfall, och sålunda ingen ersättningsskyldighet. Obarmhertigt var emedlertid hans förhållande emot en nödlidande, som tröskat sålänge för halmen. Härvid må likväl nämnas, att jag derom aldrig gjorde öppet anspråk.

Då praktiska professionen i medicinen 1817 blef ledig efter förste lifmedicus Engelhart, som tagit afsked, voro fyra sökande till berörde tjenst, nämligen dåvarande adjunkten dr. Sönnerberg, prosektorn dr. Pramberg, dr. Ingelman och jag. Vi speciminerade alla utom Sönnerberg, hvilken ansågs hafva gjort sig förtjent till första förslagsrummet utan nytt specimen, och i öfrigt sjelfskrifven till samma profession. Han hade öfversatt Arnemans kirurgi för hvilken han blef kirurgiae magister sedan han ej kunnat genomgå examen för denna grad. Äfven hade han öfversatt Loders antropologi förenad med Flormans myologiska beskrifningar, hvilka han offentligen tillfälligtvis föregaf såsom sina egna.

Något vågsamt, ty Florman lefde ännu och långt derefter. Sönnerberg var på den tiden docent i anatomien, men mindre stark i saken. Hos Ingelman och mig var den gången ej fråga om befordran till professionen. Vi sträfvade blott för den ledigblifvande adjunkturen efter Sönnerberg, hvilken adjunktur af mig erhölls, men till föga fromma. Extra ordinarius var jag förut. Pramberg, som var prosektor med lön, hade intet att skörda, utan en förlust, med mindre än bibehållande af prosektorslönen. Se vidare härom längre fram.

På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom handlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och fördenskull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed sådant fordrade. Den afhandling, – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordad. För tillfället fanns i denna fakultet ej mer än 2 ledamöter, - Munck af Rosenschöld var i Stockholm – hvaraf den ene icke hade säte i consistorium, men blef såsom förstärk tillkallad. På fakultetens ampla vitsord gjordes af flertalet ej afseende, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och i följd af plurima vota blef jag från förslaget utesluten, händelse likväl icke lände mig till någon egentlig skada, ty det åsyftade målet, adjunkturen vanns.

Med afseende på latinet i förberörde fråga, är anmärkningsvärdt, att sjelfva eloquentis professorn Lundblad – hvilken var tjenstledig – skref till kansleren von Engeström och klandrade consistorii förfarande mot mig samt yttrade: att jag vore tillräckligt hemma i latinska språket för en praktisk profession, ty det var ingen språkprofession som söktes. Han intygade derjemte, att han sjelf examinerat mig både i skrifningarna och explication i kandidatexamen. Detta intyg blef för mig en hemlighet till ett följande år, då Hs Excellens sjelf med mycken förnöjelse talade derom. Verkan af detta intyg hade den följd att nytt specimen för adjunkturen ej sattes i fråga. Då Ingelman återkom från Smaland, dit han hade rest, var jag redan ordinarie adjunkt.

Efterlämnade personliga handlingar

R:s efterlämnade papper finns arkiverade som två skilda poster på Lunds Universitets bibliotek, LUB. Den ena posten innehåller de brev han själv sparat, den andra hans samling av intyg, betyg, inrikes pass, etc. och, inte minst, hans biografiska notiser.

Breven, drygt 150, är sorterade på 75 avsändare. Bland avsändarna hittar man en hel del av den tidens ledande personligheter inom diverse områden. Efter att, som hastigast, bläddrat i ett fåtal har jag dragit slutsatsen att det stora flertalet är av formell natur, dvs att de rör hans arbete som läkare/universitetslärare och rådgivare i jordbruksfrågor. Dessutom finns några från hans mor och syster i Finland. När det gäller kontakterna med modern så har de skett genom ett ombud vid namn Renström som även varit skolkamrat till R. Denna omväg troligen pga bristande skrivkunskap hos modern. Modern är brevets jag, vilket kanske inte är så konstigt, däremot är det svårt att frigöra sig från att ombudet filtrerat språket så att det blivit mer högtravande än det annars skulle ha varit. Jag avser att återkomma med en lista över avsändare.

De positiva milstolparna i karriären finns representerade i den del som innehåller bl.a. betyg. Själv uppehåller han sig gärna vid de negativa sidorna i sina ”biographiske notiser”. Denna del av hans handlingar är inte lätt att följa. Om vi börjar med det positiva så är dessa notiser indelade i fem avsnitt vilket skapar ordning i form av en huvudstruktur. Sedan faller det isär.

Över många av sidorna går en vertikal linje som mer än antyder att innehållet är ersatt med något nytt. Så är också vanligen fallet. Förändringarna kan vara små och kosmetiska men även något mer omfattande. Som lök på laxen ligger sedan sidorna inte i ursprunglig kronologisk ordning, vilket gör det besvärligt att återskapa. Huruvida oordningen fanns redan när handlingen kom till arkivet eller om den uppstått där vet jag inte. En anledning till att dessa notiser över huvud taget finns, eller till att de omarbetats, kan vara att R publicerade en artikelserie om sina ungdomsminnen i Lunds Veckoblad 1863, detta enligt N. Palmborg. Detta är också ungefär den tid då hans notiser tillkommer, det kan man sluta sig till mha de referenser till händelser i omvärlden som finns på något ställe.

Den återgivning av hans ”biografi” som löper här parallellt på bloggen är alltså till delar ett pussel lagt av flera bitar som kan vara utbytbara. Jag har försökt välja de bitar som har mest information. Sedan har jag försökt följa ursprunget så långt möjligt. Svårtydda ord som jag ändå skrivit ett förslag som jag tror på har ett ? efter sig. Om jag inte ens har ett förslag så ersätts ordet av ???.

Min tolkning av R:s biografiska anteckningar har inte skett på plats. Av flera skäl så valdes att fotografera berört material för vidare bearbetning senare. Därvid uppstod en sekvens bilder som överensstämmer med ordningen i arkivhandlingen. Därefter fördes informationen över på dator (ordbehandlare) så troget ursprunget som möjligt tillsammans med informationen om vilken bild som var aktuell. Utifrån detta har sedan de sidor som syns i bloggen skapats. Därvid har ett fåtal mindre åtgärder vidtagits för att höja läsbarheten. Uppdelning i mindre avsnitt med hjälp av bokstäver ser jag även den som en mindre åtgärd. Ingen medveten förändring gjordes på textmaterialet.