Konstnären Gustaf Wilhelm Palm

Efter slutad skolgång i Kristianstad kom Palm 1825 till Lund där han fick en vän och gynnare i läkaren Johan Rabbén. Denne bekostade hans studier i teckning för ritmästaren vid LU Anders Arvidsson. Så startar en kortfattad biografi över Palm. Rabbén sponsrade alltså konstnären Palms studier i Lund. I Lund AI:16 framgår att Palm är skriven intill Rabbén tillsammans med ytterligare 2 gossar. Även ritmästare Arvidsson som undervisade Palm är under denna tid skriven på samma ställe som Rabbén (No 213). Denna fastighet som tycks fungera som ett slags elevhem vid denna tid, ägdes tidigare av factor Borg. Den övertogs emellertid av Stäck, finns fortfarande kvar och kallas följdaktligen Stäket.

Palm flyttar vidare till Stockholm 21 okt 1828 efter 3 år för att fortsätta sina konststudier i Stockholm. Den 20:e april 1839 besvarar R ett brev från Palm där det framgår att han fått ett brev från honom daterat 17 dec. året innan. Båda berättar i sina brev att de blivit utsatta för stöld. För R:s del till ett värde av 75 rdr rmt vilket han beskriver som kännbart men inte ruinerande. Sedan försöker R övertala Palm att besöka Skåne och erbjuder rum och hämtning från lämplig hamn. Slutligen ber han Palm att framföra ett tack till professor Kraft med anledning av en middag han bjudits på, oklart när och var. R befinner sig när han skriver brevet på godset Skarhult och adresserar Palm med Barnhus Trädgårdsgatan 19 2 tr Stockholm.

I december 1851 lämnar Palm Rom där han vistats runt 10 år efter att under en tid rest runt i Europa, och beger sig till Paris. Dit anländer senare ett brev från hans konstnärskollega Blommér som Palm högst troligt träffat i Rom tidigare då Blommér vistas där under denna tid. Brevet avhandlar i huvudsak synpunkter på allmänna förhållanden i Sverige som tydligen intresserar dem båda. Blommér avlider i Rom drygt 1 år senare.

På hösten 1851 reser även Rabbén till Frankrike. Hans avsikt med denna resa är inte känd. R säger själv, i sina efterlämnade anteckningar, att resan gick till södra Frankrike och Italien. Det förefaller emellertid vara mer än en slump att detta sker samtidigt med att Palm åker till Paris. Båda dessa herrar förblir också utomlands fram till hösten 1852.

En sak som är intressant ur en mer personlig synvinkel med denne Palm är att han bildar en brygga mellan min och min hustrus släkter då Blommér liksom Rabbén är barn till anor i våra respektive anträd. Då våra släkter varit geografiskt åtskilda finns inte så många beröringspunkter mellan våra respektive släkter.

Hos ritmästare Arvidsson fanns åren strax innan Palm kom dit en annan blivande konstnär vid namn Magnus Körner. Senare, under 1830-talet, kommer Körner att ha Blommér hos sig som elev. Arvidsson hade även jaktintresset gemensamt med R vilket N.P. Osberg berättar om. Möjligen är det från honom som följande anekdot härstammar, återgiven enligt Palmborg.

Ett prof på hans skicklighet redan då han var elev hos Arfvidsson, vill jag till slut omtala. Strax före ett besök, som Rabbén en dag gjorde hos Arfvidsson, hade en af Körner i aquarell målad tafla föreställande en rapphöna i narurlig storlek blifvit ställd på golfvet i ena hörnet af rummet. Rabbéns hund gjorde genast stånd för bilden, som om den var lefvande. Det bästa videtur målningen kunde erhålla.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:c

Här återberättar R vad han hört i barndomshemmet, troligen kompletterat med uppgifter han inhämtat senare.

Finland efter Carls olyckliga nederlag i Ryssland var i friskt minne i min hembygd, i synnerhet till följe af Österbottningarnas (Wasagossarna) yttersta försök till sjelfförsvar under en Armfelt i slaget vid Storkyro, en socken med det största åkerfält i landet, hvaraf ordspråket: ”Storkyro åker och Limingo äng hava ej sin like i bredd eller längd”. Hvad Armfelt vid detta tillfälle hade att bjuda mot Ryssen utgjorde ej fullt 6 000 man emot 18 000. Finska infanteriet visade under af tapperhet och det förmodades att oaktadt Ryssarnes öfverlägsenhet i mantal, hade slaget vunnits om infanteriet blifvit behörigt understödt af kavalleriet, hvars befälhavare var Delabbarre (de la Barre), hvilken flydde under bataljen. Armfelt som ännu uppehöll sig i nordligaste delen med några qvarlefvor af armén erhöll ??? af rådet att ??? lemna landet. Detta fältslag stod d. 18 Februari 1714. Enligt utsago var en del af fotfoket ej beväpnadt med skjutgevär, utan endast med påkar, medelst hvilka de ville föröka hvad fysisk kraft kunde förmå. Vissa påkbeväpnade krigare hade förenat sig i smärre afdelningar till fem i hvarje. De få öfverlefvande buro sedan namn af femmänningar och bland dem lefde ännu någon inpå 1770-talet, hvarom de gamla i bygden berättade, och var känd både till namn och hemvist.

Efter detta olycksbringande nederlag blef hela Österbotten, likasom det sydligare året förut, utplundradt, ej blott penningar och matförråd, utan ock på barn, nämligen sådana, som ej voro alltför späda, hvarmed afsigten var att befolka det nyligen anlagda Petersburg. De späda barnen blefvo deremot till en del ihjälstuckna med pikar eller bajonetter. Folket höllo sig till en del, så vidt de kunde, undan i skogarna.
 

Huru Ryssen i öfrigt huserade i detta land under detta och föregående åren, blef allmänt omtaladt, och för öfrigt både genom äldre och nyare tryckta berättelser ådagalagdt. Såsom exempel må dock här anföras, att en klockare fastspikades lefvande på kyrkodörren och en prest rycktes ned från predikstolen och piskades till döds, en annan prest begrofs lefvade i upprätt ställning, hvarefter tungan afskars och munnen uppristades å båda sidor till öronen samt lemnades att sålunda njuta döden. Bönder hängdes mellan trän med ryggen nedvänd och stektes öfver eld samt släpades derefter, ännu lefvande, på snöskaren för att ytterligare plågas genom afrifvande af brandskorpan. I somliga hus mördades alla jemte de spädare barnen, som ej kunde medföras. De som händelsevis hade penningar och ej strax aflemnade dem, blefvo fastbundna vid väggen och piskades till döds. Åtskilliga indrefvos i eldade bakugnar för att lefvande stekas. Sådant var ryska bödelsvåldets framfart i then tiden, och märkvärdigt nog, var en af ryska högre befälhafvarne furst Gallizin, hvilken lemnat liknande efterträdare, hvarå exempel förekomma äfven i de sista tiderna. Sådana gräsligheter hörde till vanliga samtalsämnen under aftonstunderna.

Bland de få öfverblefne soldater från konung Carls tid, lefde en, som jag i min barndom såg, hvilken blef 110 år gammal, och eget nog, var hans hustru 105 år. Båda dogo inom ett år vid början af Gustaf III:s krig.

Oaktadt de fasansvärda tilldragelser, som träffade detta land, hvartill den tolfte Carl var på sitt sätt vållande, förblef hjelten ändå en fortfarande folkets älskling. Detta så rysshatande folk skulle dock omsider, i följd af en förståndslös konung falla under ryssväldet. Det var ett folk så äkta svenskt, att sjelfva svenskarne på denna sidan bottenhafvet aldrig varit fädernesland mera tillgifne. Dessa Finlands svenskar uppofrade gerna allt för sitt fäderneslands räddning. Äfven under det sistutkampade kriget deltog mången Wasagosse med utmärkelse. Dessa gossar som för tillfället frivilligt voro indelte till ett särskildt regemente under benämning Wasa regemente, i historien bekant under namnet Wasagossar.

Mången frivillig, icke till armén hörande kämpe, blef sedermera på ett äkta barbariskt vis misshandlad af deras blifvande beherskare, ja till och mördade. Sådan var händelsen i Närpes socken med flere ställen. En handlande Blad i Kaskö, som ej deltagit i någon folkrörelse, men misstänkt af ryssarne såsom den, hvilken skulle hafva uppviglat allmogen i berörde socken, blef afklädd och fängslad emellan 2:ne kosackhästar med hvilka han måste naken springa eller släpas under traf eller galopp. I sjelfva Wasa, hvarifrån ryssarne under samma krig blefvo af en från Westerbotten lanndstigen trupp drifven ur staden, Ryssarne men snart förstärkte återvände och störtade in i husen, hvarest ånyo plundrades och dertill mördade icke mindre än 10 borgare eller handlande. Blodbadet utfördes, till följe af att flere invånare under ryssarnas reträtt ur staden hade skjutit och träffat några ryssar. Under mördandet ropade ryska befälhafvaren (Kominski?) ”dobra karaschå” - bra skönt. Ryska folket skall i allmänhet ej vara så grymt, men är läraktigt då ledes af ett rått och omoraliskt befäl. Denna råhet fortfar alltjemt. Väl finnes mången civiliserad och förfinad Ryss, men sällan står en sådan i soldatlederna. Humanitet har ej spridt sig långt ner.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:a

Under denna rubrik kommer okommenterade delar av hans egna noterade minnen. Utdragen är så långt möjligt trogna ursprunget, inklusive uppenbara missar. Numrering med romersk siffra överensstämmer med R:s egna medan bokstaven är min underindelning.

Jag är född i Mustasari socken i hvilken gamla staden Wasa var belägen jemte soknens moderkyrka, men i den der underlydande kapellförsamling, Qveflax kallad (numera särskildt pastorat) och Wassor by å hemmanet Rabb den 14 December 1780. Fadren Anders Johansson Warg, bondson, blef måg i huset och blef sålunda kallad Rabb. Modren Anna Johansdotter Rabb. Sådan är min stamtafla. Allmogen i denna trakt bära alltid namn efter det hemman hvarå den är född eller blifvit bosatt; men i andra delar af Finland hafva äfven bönder egna slägtnamn. - Att min faders farbror, som kallade sig Wargentin, läste sig till prest och blef sedan prost i Lappo, medförde inga anor.



Läsövning! Informationen i denna del finns endast delvis i text nedan.

Vid tolf års ålder börjades min skolgång i Wasa trivialskola. Vid inskrifningen derstädes ansåg rektorn mitt namn Rabb vara väl kort, hvarför han i samråd med mig lade en dertill jemte acutus öfver bokstafven é, hvarigenom Rabbén. Under skolferierna vistades jag alltid på landet, d.v.s. från midsommars afton till den 23 Augusti, samt deltog då i förefallande, landtliga göromål i likhet med öfrige arbetande, dock utan tvång. Det skedde af böjelse. Äfven under fem veckors julferier vistades jag på landet.

Skoltiden har ock sina behag för pilten, dock icke för den tröghörde, hvilken likasom dragaren, är blottställd för karbasen, åtminstone enligt gamla regimen. Dessa bestraffningsinstrumenter förfärdigades af björkqvistar och vanligtvis af de ynglingar för hvilka de till äfventyrs kunde komma att användas. Dock voro de straffskyldige icke särdeles många, men enskilta så mycket oftare. I nedersta klassen kom karbasen aldrig i bruk under min tid; men i andra klassen såg man den mer än en gång begagnas, äfven i afseende på själfva läsningen, isynnerhet för utanläsning. Ett par av lärarne voro utnärkta personligheter, men deremot andra, fastän icke obskyranter, voro mer än klandervärda eller mindre danade till lärare. Apologisten var en gammal gubbe med röd peruk, i hvilken en okynnig pojke hade en dag hakat fast en metkrok försedd med ett snöre, löpande i en ring under taket, och hvarmedelst peruken upphissades, men ingen, som gerna är framme, hade föröfvadt upptåget. Målet förföll.

Skolan utgjordes af fem klasser och alla befunnos i en enda ofantligt stor sal. I denna skola läste såsom vanligt på den tiden öfverallt, blott de döda språken; på något annat tänktes aldrig, ej heller på någon annan vetenskap (om man ej dertill vill räkna historia, geografi och matematik. Naturvetenskap nämndes aldrig.) än teologi och dermed bråkades till ytterlighet, allt på latin. På utanläsning lades högsta vigt, mindre afseende gjordes på öfversättningen, nämligen af den teologiska bok som begagnades – Bengelius –. Noggrannare var dock förhållandet med de gamla klassikerna.

Skolan lemnades från konrektorsklass i Maj 1797, i hvilken klass hebreiska språket ännu inte lästes. Afgången från skolan skedde ej i brist af lust för studier, men för att komma på annan väg än den presterliga, hvartill skolundervisningen hufvudsakligen.

Af en egen händelse kom jag såsom lärling på apoteket i Karlstad, och blef efter fem års öfning derstädes förklarad för pharmaciae studiosus -1802 -. Under dessa år inhemtades, utan den egentliga öfningen i yrket, äfven konsten att förfalska ett eller annat läkemedel, såvidt patienten ej derigenom direkt skadades, men som lände till någon förmån för apotekaren. Häraf inses emedlertid nödvändigheten af en noggrannare kontroll öfver detta stundom hemlighetsfulla förfarande.

Utom dessa någon gång förekomande småkonster, blef mitt älsklingsstudium kemi, hvilken håg ännu fortfor sedan jag blifvit student i Lund 1802.

Minnesvård

 

 

Vid Östra Vemmenhögs kyrka står denna minnesvård

som restes något år efter hans död, vilket innebär att den

inom kort stått där i 150 år. En idag något svårtydd skrift

meddelar nedanstående:

 

Johan Rabbén

Medicine doktor

och professor

R.N.O.

Född i Finland 1780

Död i Dybeck 1865

~~-~-

Så som en gärd af erkänsla för

hans ihärdiga och oegennyttiga

sträfvanden för jordbrukets

utveckling restes denna vård

af

skånske lantmän

 

 

Närbild text

 



Apotekarelev blir läkare

Tittar man lite närmare på vilka som finns runt R i Vasa lika väl som i Karlstad, dit han beger sig efter trivialskolan, så förefaller det vara söner från apotekarsläkterna Kantzau och Radeloff som haft inflytande på honom. Båda dessa släkter finns vid denna tidpunkt representerade på båda ställena.

1797 skrivs Johan Rabbén in i kyrkböckerna som apotekarelev hos Carl Gustaf Stork i Karlstad. Då jag inte sett någon dokumentation rörande R från trivialskolan så är detta därmed första kända noteringen med nytaget efternamn. Här befinner sig redan Johan Christian Kantzau med rötter i Wasa dit han senare återvänder 1801 för att överta faderns rörelse där. Han gifter sig 1804 med en dotter till apotekare Radeloff i Karlstad född i Wismar. Pappa Kantzau var, liksom apotekare Stork, född i Stralsund, vilket i mina ögon stärker antagandet att apotekarsläkterna hade inflytande över yrkesvalet. 1802 lämnar R också Karlstad och skrivs in 29 september vid Lunds universitet som Johan Rabbén, Vermelandus.

Det finns några saker som pekar på att han fortfarande avser att fullfölja sin apotekarkarriär när han kommer till Lund. Dels finns uppgifter om att han studerat kemi dels kommer en kammarherre Strussenfelt så småningom in i bilden och förändrar förutsättningarna genom att gå in som sponsor av hans läkarutbildning, med en "penning-försträckning". Därmed gör han det möjligt för R att fullfölja en läkarutbildning. Det är oklart när målsättningen ändrades men den 19:e juni 1807 undertecknas, i Greifswald, en militär rulla för "Kong. Skånska Husar Commenderingen i Pomern". I rullan under rubrik Staben ingår bataljonsfältskär Joh: Rabén. Detta talar för att han vid det laget åtminstone borde ha kommit en bit på väg i sin läkarutbildning.

De närmast kommande åren präglas av oron runt landets gränser. I Svenska Pommern går det inget vidare sett med svenska ögon då samtliga svenska soldater lämnar Pommern under hösten. Detta innebär att han förmodligen är tillbaka i Skåne vid årsskiftet 1807/08 då fransmännen övertar styret. Åter i Sverige blir han sedan sjukhusläkare vid Södra armén där den stora fienden är lantvärnssjukan. Manfallet har beräknats till 400 döda bara i Skåne under perioden april till december 1809. Sjukdomar som rödsot, tyfus och malaria härjade hårt och var därmed också vad R som läkare hade att kämpa med.

Det är mot den bakgrunden man ska se följande episod. Efter kriget kom det klagomål angående R's ”distribuering av medikamenter” (överförskrivning skulle det väl kallas idag) och man yrkade att han skulle betala en betydande summa. Han visade handlingarna för en vän, professor Ebbe Bring ansedd praktisk jurist, och bad om råd. Bring läste genom handlingarna och skrev ett digert svar. Då R insåg att han skull vara tvungen att renskriva allt, eller vara tvungen att betala någon för att göra det, tog han bunten och återsände den med det korta meddelandet ”Jag återbetalar, på min själ, icke ett runstycke – Johan Rabbén”. Därmed var saken utagerad.

Barndomen i Österbotten

Johan föddes 14 dec 1780 på Rabb-hemmanet i byn Wassor som ligger i Kvevlax församling strax norr om Vasa. Rabb var moderns föräldrahem medan fadern var från Warg-hemman i Västerhankmo också det i samma församling. 1783 födde föräldrarna Anna och Anders en syster vid namn Lisa Maria. När Johan var nio år dog hans far. Några år senare gifter modern om sig och han får därvid en Örn som styvfar. Han kommer alltså från Örn-hemmanet i samma församling.

Någon allmän skolplikt fanns inte däremot förutsattes föräldrar i samarbete med kyrkan tillse att barnen lärde sig läsa. Här fanns ett gemensamt intresse mellan kyrka och föräldrar. Kyrkans önskemål att sprida religiösa idéer, dvs att kunna läsa deras skrifter som normalt var de enda allmänt spridda, innebar att barnen lärde sig läsa. Att hjälpligt behärska de fyra räknesätten gjorde det också enklare att klara vardagliga uppgifter. Klockaren eller ibland någon avdankad soldat brukade hålla i det mesta av lärarrollen. Husförhöret var prästens verktyg för att kontrollera hur väl uppgiften utfördes.

Hur kom det sig att bondpojken från Rabb-hemmanet hamnade i trivialskola? Inte bara kyrkan utan samhället som helhet har hela tiden ett behov av att hitta dugliga kandidater till olika funktioner. Prästen eller någon under hans kontroll kunde under ovanstående process se vem som skulle kunna vara lämpad för vidareutbildning. Därefter diskutera detta med föräldrar och se om det var möjligt frigöra vederbörande från produktivt arbete hemma som var vanligaste alternativet.

Tillsammans med sin nya man får paret ytterligare tre barn men redan samma år som det första av dom föds, så är det aktuellt för Johan att börja sin skolgång i Vasa. Han förs in som styvson i husförhörsboken men utan förhörsanteckningar från 1794 och därefter. Däremot har i efterhand noterats delar ur Johans akademiska karriär och hans död. Även i födelseboken har man gjort på motsvarande sätt.

Kyrkans behov av skolade män, för det var män det handlade om, visade sig några generationer tidigare inom släkten. En bror till Johans farfar följde den banan och levde till efter J kommit till Lund. Han tog sig namnet Wargelin, fanns i en grannförsamling och skulle mycket väl kunnat vara en faktor av betydelse för Johans utveckling, som förebild, men också med en möjlighet att mera direkt kunna påverka honom när han såg att det fanns potential.

När det gällde Johan Andersson Rabb som han alltså borde kallas så är det möjligt att han hade nära släktingar i Vasa där han kunde inkvarteras billigt. Det är inte mer än ca 15 km från hemmet men ändå lite för långt för att gå varje dag. Det var också vanligt att äldre änkor och ogifta kvinnor kunde förtjäna sitt uppehälle med att hyra ut rum och sköta hushållet för skolgossar. Så skedde för Runeberg, författare till ”Fänrik Ståls sägner”, några år senare. Ett epos vi återkommer till med tanke på vad som hände i dess trakter mellan Runebergs och Johans tid i Vasa.

Trivialskolan som länge varit anpassade till prästutbildning hade nu, när Johan börjar 1794, kommit en bit på att anpassas till andra karriärvägar. Han tillgodogör sig sannolikt utbildningen väl för i Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, som utkom 1846, noteras "...läste den lärgirige gossen under mycken berömmelse för flit i Wasa trivialskola" . När han slutar i trivialskolan har han bestämt sig för att bli apotekare. Enligt N. Palmborg skriver R själv att han hamnade som apotekarelev i Karlstad av ”en egen händelse” utan ytterligare motivering. Med egen menar han troligen speciell. På samma ställe noterar Palmborg även att det var trivialskolans rektor som tyckte Rabb var för kort och förde in namnet Rabbén i skolans papper. Då Johan själv inte ändrade det senare får vi anta att han accepterade det som sitt.

Bouppteckning

 

Bouppteckningen efter R innehåller inga stora överraskningar. Där förekommer emellertid ett antal namn på personer som han haft kontakt med samt att han hade såväl piga som betjänt. Huruvida han haft tjänstefolk större delen av sitt yrkesverksamma liv eller om det pekar på att han med ålderns rätt haft problem att klara vissa praktiska göromål under sista åren i sitt liv är obekant. Man kan konstatera av pipor och cigarrställ att han var rökare. Den vagn som också ingick, kommer vi att återkomma till. Hans böcker värderas till 100 rdr men då skall man ha i åtanke att merparten av hans böcker (575 titlar) redan donerats till universitetsbiblioteket i Lund.

Detalj ur bouppteckning. Observera hans titels längd.

Pigan Märta Persdotter och hans betjänt Mårten Nordström hade båda en fodran enligt bouppteckningen. Hon på 150 rdr och han på 97 rdr båda gällande för lön och kost. Dessutom hade tydligen Hallenborg stått för betjäntens kost under någon tid vilket belastade bouppteckningen med 20 rdr. Betjänten var för övrigt från Glimminge, var född 1845 och kom till Lund 1864. Han bodde liksom R i fastighet No 21 som var granne med botaniska trädgården som hade No 20. Några år innan R:s död började man anlägga en ny botanisk trädgård men delar av den gamla fanns kvar åtskilliga år. Det finns uppgifter om en puckelryggig betjänt Sjöberg på annat håll men han var sannolikt inte kvar sista året när Mårten fanns på plats.

Den största skulden var 300 rdr i hyra fram till 1 april 1866. Det är oklart varför inte bostaden frigjordes tidigare. Det kan möjligen funnits några legala hinder där viss tid måste ges för eventuella arvingar att höra av sig oavsett testamentets innehåll. R var aldrig gift och hade heller inte, såvitt bekant, några barn.

Om vi går till de minsta skulderna så finner vi att R enligt kvitto är skyldig Fr. Berling 61 öre. Sannolikt är det boktryckare Fredrik Berling som avses. Dessutom är R skyldig enkefru Berling (som kan vara den förras moder då hon blev änka 1863) 12 rdr för vagnshyra. Kan det måhända vara så att R:s egen vagn enligt ovan var i sådant skick att den inte kunde användas? Han påstås ju av någon komma ”i sin gamla heltäckare”.

Förutom de formella avgifterna i samband med bouppteckningen finns också en skuld till bokhandlare Gleerup om 21 rdr och kostnaden för begravningen som var 130 rdr.

På tillgångssidan finns tre sparbanksböcker, en på Lunds Nya Sparbank och två på Lunds Gamla Sparbank på totalt 235 rdr. Hos änkefru Sjöström finns en fodran ”enligt sedel den 10 maj 1862” på 200 rdr. Hon var änka efter rådman G. Sjöström (död 1860) och bodde vid denna tid också i No 21. Den sista och mest omfattande fodran var på 424 rdr och gällde friherre C. J. von Schwerin.

Friherre von Schwerin var vid denna tid ägare till Skarhult och torde därmed spela i en annan ekonomisk division än R. Det kan tänkas att någon typ av tjänst utförts som R skulle ha betalt för. Dessa två herrar har tidigare högst troligt haft med varandra att göra då von Schwerin var ordförande i styrelsen för lantbruksskolan i Orup och R var föreståndare för densamma i mitten på 1800-talet. Det finns ytterligare kopplingar mellan R och släkten Schwerin liksom mig själv som jag avser att återkomma till.