Johan Rabbén/Rabén d.y.

Jag såg redan tidigt när jag sökte information om professor Rabbén att det fanns ytterligare någon i hans samtid som bar samma namn. Men då det ingenstans ens antytts att han haft barn, och mitt fokus var professorn, så har jag inte tittat närmare på hans namne tidigare.

Sedan dess har jag uppmärksammat att Johan Rabbén d.y. föddes i Lund när professor Johan Rabbén d.ä. funnits där i ca 20 år varför jag kände att jag åtminstone skulle kontrollera hans ursprung. En annan samtida var Hans Rabbén som visade sig vara storebror till Johan d.y. Då ska man också veta att namnet Rabbén var mycket ovanligt och kan jämföras med mitt egna efternamn Sjöndin i användningsfrekvens. Båda dessa namn tillkom dessutom ungefär samtidigt (omkring 1797), Sjöndin i Hassela och Rabbén i Vasa som en förlängning av hans ursprungliga gårdsnamn Rabb.

När Hans och Johans föräldrar får sitt första barn, Johanna Maria f.18111025, bor de som hyresfolk i Publika Skolhuset (No 212) vilket motsvarar det som senare kallas Katedralskolan i Lund. Dopvittnen var Skolrektor Herr Magister Textorius, Handelsmannen Olof Wahlqvist, Philos. Magisteren Herr Magnus Bruzelius och Demoiselle Berg. Efter att ha fått ytterligare 3 barn, däribland Hans så flyttar familjen omkring 1820 till Västra Tullen (No 335), vid det som idag kallas Bantorget. Där föds 21 april 1821 Johan noterad Johannes.

I november 1824 dör fadern och ungefär vid samma tid lämnar Hans hemmet. Det är oklart var han befinner sig under ett par år men när han 1828 dyker upp i Tågarp, Västra Tommarp (i närheten av Trelleborg) uppges att han kommit från Lund med det nya namnet Hans Lund. Under vistelsen här där han även konfirmeras, är ytterligare 2 Bruzelius (jmfr dop ovan) inblandade, en auditeur och en prostinna. Auditeuren är sannolikt Ture Bruzelius till vilken han flyttar i Trelleborg 1829.

I Stångby (strax norr om Lund) uppges att Hans Persson! kommit från Trelleborg 1830. Det är helt klart att det är samma person då kompletta födelsedata angetts. Här förblir han i Vallkärra (samma pastorat), kallas lärdrängen Hans Lund, i ca 5 år hos smeden/hovslagaren Knut Ohlsson. När han lämnar Stångby/Vallkärra och flyttar 1835 till klensmeden Dreyer i Lund (No 75, kvarteret öster om Mårtenstorget) kallas han istället gesällen Hans Rabbén i inflyttningnotisen. Alltså samma ställe som professor Rabbén förmodligen bodde på under den tid han assisterade Munck af Rosenschöld.

Någon gång i intervallet 1830-35 stryks brodern Johan i husförhörslängden (sista närvaro vid 1833 års förhör). Han noteras sedan för nästkommande period 1836-43, som gossen Johannes Persson under en instrumentmakare Wallin, i samma fastighet som professor Rabbén fanns i åren innan (No 213 Stäket). Då professor Rabbén uppges komma till sin nästa kända adress 1838 kan dessa två ha funnits på samma ställe under ett par år.

Nästa tillfälle jag lyckats återfinna Johan är i slutet på 1841 i Lund. Då flyttar han enligt flyttlängd som instrumentmakargesällen Johan Persson Rabbén till Köpenhamn möjligen i sällskap med en tidigare studiekamrat i Stäket vid namn Gustaf Ahlbeck med samma titel. I juli 1842 kommer Johan till Norrköping (från Lund), kallas även här (filare) Johan Persson Rabbén, och vistas här ca ett år för att sedan flytta vidare till Kungsholmen i Stockholm.

Han hamnar 1843 i kvarteret Glasbruket på Kungsholmen som instrumentmakaregesäll Johan Rabbén hos kirurginstrumentmakaren Johan Albert Stille. 1845-47 vistas han i Ryssland förmodligen som gesäll. Utresan verkar ske via Karlskrona då han 25 juni 1844 noteras som utflyttad till brodern mästersmeden Hans där.

Vid återkomsten bosätter han sig en kortare tid i kvarteret Solvisaren för att sedan flytta till kv. Vindruvan båda på Kungsholmen och kallas kirurginstrumentmakargesäll Johan Rabén. Han är nu verksam i Stockholm mellan åren 1847 och 1851 när han flyttar till Uppsala, gifter sig, skaffar barn och etablerar sig där. Från dessa härstammar flertalet av de Rabén som hittas idag, bl.a. ena halvan i bokförlaget Rabén&Sjögren.

Om man tittar på övriga i den familj som Hans och Johan var en del av så har jag funnit 3 belägg för att namnet Ra(b)bén använts. Det första gäller då moder Karna som Hans nämner ”enkan Rabén” i en fullmakt daterad 1845 i samband med hennes död. Senare i en bouppteckning efter systern där hon kallas Kjersti Rabbén såväl i inledande text som i makarnas åtföljande testamente (avskrift) där det står ”född Rabbén” vilket inte var riktigt sant.

Denna utredning gör det i mina ögon sannolikt att professor Johan Rabbén på ett namnmässigt plan kan ses som ”pappa” till deras efternamn. När de började använda hans namn 1835 var han högst troligt känd av dessa. Hans hade sina första 7 levnadsår haft honom som närmaste granne. Hans lillebror Johan kan under en tid bott i samma fastighet som professorn. Johans yrkesval som kirurginstrumentmakare förefaller dessutom inspirerat av en läkare.

Vid denna tid var det fritt att välja efternamn med undantag av de adliga. Båda sönerna noteras Rabbén i 20-årsåldern. Hans blir sedemera öververkmästare i flottans verkstäder i Karlskrona. Han var gift men fick inga barn. Både Hans och Johan noteras vid de tidigaste tillfällena med dubbla b. Så småningom verkar det svaja lite fram och tillbaka för att sedan domineras av enkelt b. Detta kan möjligen ses som en naturlig skrivekonomisk utveckling när minnet av upphovet bleknar och det dessutom troligen inte påverkat uttalet. Sista noteringen med dubbla b förfaller vara i Uppsala vid samma tid som professorn dör i Dybäck.

Rabbéns gärning

Har funnit ytterligare kommentarer kring Rabbéns gärning. Dessa tillkom senast 1868 och finns i en andra och utökad utgåva av "Tegnér och has samtida i Lund" av A. Kahl. Rabbén själv dog 1865 och hans inflytande torde då bäst kunna sammanfattas  av någon som Kahl som varit verksam i samma miljö under samma tid. Kahl var 14 år yngre än R men kom att bli samtida i sin utbildning i Lund och blir så småningom präst parallellt med en akademisk karriär.

Ovanstående utdrag stämmer väl med hur man skulle kunna summera vad som tidigare framkommit. Den är inte på långt när lika målerisk som den "medaljong" som publicerades i Svea Folkkalendern 1866 skriven av Orwar Odd men i sak så överensstämmer de båda. Medaljongen finns här i ett tidigare inlägg.

Krigen och statskuppen 1808-1809

Den 21 februari 1808 passerade Ryssland den dåvarande svenska gränsen österut utan föregående krigsförklaring. Den 14 mars, förklarade Danmark-Norge, uppbackade av Napoleons Frankrike med trupper ledda av Jean Baptiste Bernadotte, krig mot Sverige.

Det är i detta för Sverige mycket utsatta läget som Rabbén blir inkallad. Detta kommenterar han själv så här i sin levnadsbeskrivning:

Vid krigsrörelsens början i Mars, hugnades vi genom om en generalorder, att ej fästa afseende på aflöning. ….. Då jag såsom extra och lönlös hörde innehållet deraf, ville jag ogerna gå i fält, utan fattade beslutet att stanna hemma för att fortsätta min bana vid akademien. Men ytterligare och strängare order af d. 3:je Mars från andra bataljonschefen (J. O. Rosenblad) att genast infinna mig hos honom på Tågerups gård, hvilket äfven skedde.

R var nu inne i sin läkarutbildning efter återkomsten från kriget i Pommern i september 1807, och hoppades tydligen få fullfölja den genom att vägra lyda inkallelsen. En avskrift av ett protokoll med hans betyg i latin från filosofiska fakulteten vid Lunds Universitet av den 21 november 1807 och underskrivet av Esaias Tegnér finns bland hans efterlämnade papper.

Betyg 1807

Läget i riket var emellertid sådant att han nu var tvungen att inställa sig igen. Det uselt utrustade lantvärn som bildades kom sedan att ge honom arbete under närmare två år. Så här skriver R:

Sedan jag under denna sommar (1808) blefvit skickad hit och dit, måste jag mot slutet af året infinna mig i Malmö för att tjenstgöra vid det dervarande såkallade brigadsjukhuset. Min tjenstgöring vid detta sjukhus blef ej långvarig, emedan jag snart sjelf angreps af den grasserande farsoten, hvilken var den sjukdomsform som sedan fick namn af Landtvärnssjukan. Jag låg 8 à 9 dygn sanslös.

Enligt publicerade anteckningar gjorda av Jakob Gustaf de la Gardie anlände Tielke Malmö 27 november 1808. Då Tielke dör innan årets slut innebär det att Rabbén låg sanslös i december då han själv anger att sjukdomen sammanföll med Tielkes död. Det förefaller sålunda som han åter skulle kunna vara i tjänst i februari. Om den tiden skriver R:

Största dödslistan å Knutsalssjukhuset (rådhuset i Malmö) företeddes under loppet af februari 1809.

Det svåraste under allt detta vid fältsjukhusen var den stora brist på de dertill hörande förråden, hvarigenom elendet steg till ytterlighet. Men revolutionen i Mars som medförde stora förändringar, hade äfven det goda med sig, att sedan på våren och sommaren 1809 blef förhållandet helt annorlunda.

Den revolution som Rabbén skriver om är fängslandet av Sveriges konung Gustav IV som skedde 13 mars 1809. Denne Gustav landsförvisas inom några månader och dör långt senare i exil.

Under hösten blef jag konstituerad till sjukhusläkare (enl beslut 31 aug 1809) med kaptens aflöning. Men snart fick jag ganska trälsam befattning, näml. att revidera hela södra arméns apoteksräkenskaper som varade till den sista Decemb 1809. Kriget var slut och dermed också allt elände.

Från tidigare inlägg upprepar jag stycket nedan som har sin grund i Rabbens krigserfarenheter:

Efter kriget kom det klagomål angående R's ”distribuering av medikamenter” (överförskrivning skulle det väl kallas idag) och man yrkade att han skulle betala en betydande summa. Han visade handlingarna för en vän, professor Ebbe Bring ansedd praktisk jurist, och bad om råd. Bring läste genom handlingarna och skrev ett digert svar. Då R insåg att han skull vara tvungen att renskriva allt, eller vara tvungen att betala någon för att göra det, tog han bunten och återsände den med det korta meddelandet ”Jag återbetalar, på min själ, icke ett runstycke – Johan Rabbén”. Därmed förefaller saken vara utagerad.

Jean Baptiste Bernadotte, som alltså stod i begrepp att angripa Sverige från Danmark för Napoleons räkning, blir något år senare tronföljare i Sverige genom att adopteras av Karl XIII som blev formell regent efter avsättandet av Gustav III's son. Karl var även bror till Gustav III. I praktiken fungerade Jean Baptiste redan efter något år som den kung han sedermera blev, Carl XIV Johan.

Rabbéns bostäder i Lund

Det är oklart var Rabbén bodde under de första åren i Lund efter sin ankomst 1802. Det förefaller vara under tiden fram till hans militära läkargärning som Retzius och Strussenfelt stöttar honom, möjligen även i bostadsfrågan. Det är även oklart när och i vilken form Norberg gav honom stöd.

Första gången Rabbén finns kyrkobokförd i Lund förefaller vara i Domkyrkoförs., Krafts rote, Fastighet No 79 enligt husförhörslängd AI:6 s.162, 1815-1820. Aktuell fastighet ägdes av E. Z. Munck af Rosenschöld, dvs säga samma person som engagerade R som ersättare vid Ramlösa vid flera tillfällen, och var enligt en karta från 1866 belägen på Mårtenstorgets östra sida.

Runt 1820 återfinns R i Stäket (Lund AI:12 s.24 (1821-25), AI:20 s. 25 (1830-1835)) som då enligt uppgift ägs av ”factor Borg” men fått sitt namn av en tidigare ägare Stäck. Huset är från 1500-talet och kallas även Fru Görvels hus efter en ännu tidigare ägare. Stäket återfinns med No 213 på ovanstående karta och hör därmed till Drottens rote. I samma fastighet återfinns, samtidigt med R, ritmästare Arvidsson samt några elever. Ritmästaren var ju även R's jaktkamrat.

1838 flyttar R till No 82 (Krafts rote) som vid denna tidpunkt ägs av baron Bennet (Lund AI:22 s.320 (1836-43)). Denna fastighet låg i kvarteret mellan Mårtenstorget och Botulfsplatsen. Där finns idag Lunds saluhall.

Knappt tio år senare återfinns R i fastighet No 21 (Lund AI:32 s.75 (1847-52)). Att döma av den karta som omtalats tidigare skall denna fastighet ha legat alldeles söder om Universitetshuset vid Kyrkogatan dvs i norra delen av parken norr om domkyrkan. Detta var vid den tiden ena hörnet av kvarteret som inrymde gamla Botaniska Trädgården. I detta hus* fanns då ett flertal av akademiens professorer. Här bor han troligen fram till sin död. Vid sin död befinner han sig emellertid på Dybäcks gård där han vistades mycket under sista tiden i livet. Det torde därmed vara här i hans Lundalägenhet som bouppteckning förrättades. Kvarteret löstes in av universitetet i två etapper i mitten på 1800-talet och kom att rivas 1881.

*) Huset är troligen detsamma som det omtalade Härbärget.

Rabbén och nykterheten

I sednare åren har Professor Rabbén, som ofta försakat akademisk befordran, hufvudsakligen verkat som Privatlärare i Landtbruk med södra Sveriges Possessionater såsom colleganter. Han har med särdeles värma arbetat för skillsmessa mellan brännvins-bränning och jordbruk, på vetenskapliga så väl som erfarenhetsenliga grunder, öfvertygad af att begges förening är hufvudorsaken till det Svenska jordbrukets ringa utveckling i jemförelse med andra länders, der dennapolyp ej fästat sig vid jordbruk och boskapsskötsel, och har lyckats utföra en lycklig reform på flera större egendomar der han vistats såsom en med särdeles förtroende omfattad läkare. (Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män: R, Volym 12, av Vilhelm Fredrik Palmblad, Wahlström & C. 1846)

Volym 9 av samma bokserie som kom ut 1843 skriver så här i en presentation av Macklean:

Var R stod i brännvinsfrågan medan Stjernswärd fanns kvar (före 1819), och brännvinsbränning var en tydlig del av jordbruket på Engeltofta, är oklart. Det förefaller av ovanstående som han medverkade vid försök efter Mackleans död men senare, senast på 1830-talet, tagit ställning klart emot. I nedanstående utdrag som handlar om Carl Theodor af Ekenstam står som följer: Till Ekenstam anslöt i drankfrågan en jordbruksexpert som Johan Rabbén i en skrift redan 1836, liksom Alexander Noring, och detta ehuru Noring snarast var kritisk mot nykterhetsrörelsen och dess metoder. Noring insatte därtill frågorna om bränning och jordbruk i större nationalekonomiskt sammanhang samt öppnade sin tidskrift, Qvartalsskrift för landtbruk och husdjursskötsel, för de nya synpunkterna. Drank är en restprodukt vid brännvinsbränning. I Norings Qvartalstidskrift publicerades f.ö. artiklar av R vid minst 6 tillfällen.

Wieselgren, ”nykterhetsifrarnes Goliath”, rentav förlöjligades (11/7 1843). Den store nykterhetsaposteln hade låtit undslippa sig att en godsägare i Skåne till följd av inställd brännvinstillverkning numera en gång i veckan lät ett skepp fullastat med smör avsegla till Hull – ett ”bevis á la Münckhausen”, enligt Wallberg. Historien om ”en otrolig qvantitet smör” gick som en följetong. Att Wieselgren genom Nykterhetswännernas Tidning (1843:11/12) och i Skånska Posten med hjälp av professor Johan Rabbén (1780 –1865) invecklade sig i dunkla förklaringar gjorde smörexporten bara tacksammare. Nykterhetssaken var något gott, menade Wallberg, varför den inte behövde förlita sig på annat än sanningen. ”Men bruka Nykterhetsföreningarnes kämpar i allmänhet detta vapen? Red. vågar rent ut svar Nej!” (19/1 1844.) För vänner gnisslade Wieselgren tänder: han önskade i smöret ”smälta hela Bytingen till Bakelse”. (Patrik Lundell – Nykterhet i provinsen)

Rabbén hade säkert, i sin roll som läkare i såväl slott som koja, en ganska god bild av spritkonsumtionens följder liksom även på vilket sätt det påverkade jordbruket. Hans erfarenheter fick honom tydligen att deltaga i den allmänna debatten när den var som hetast.

Det slutliga förbudet mot husbehovsbränning som kom 1855 var sannolikt resultatet av flera olika faktorer. Bland annat hade den industriella produktionen kommit igång, samtidigt som ölkonsumtionen började växa och ersätta starkspriten. Ölet som problem eller inkörsport till starksprit hade inte riktigt uppmärksammats än. 

Brev till Esaias Tegnér 1832, tillägg

Jag återkommer härmed till Rabbens brev i samband med Hilda Gustafva von Schwerins död på Hjularöd. Där skrev han, förutom att fadern Carl Gustaf von Schwerin uppges sakna all människokännedom, följande:

Den saliga förtvinade under sina senare år ensam uti fadershuset, hvilket ständigt varit och förblir fullt af obehagliga egenheter, till ex. herskande Sultaninnor af nedrig härkomst med svarta själar, samt andra favoriter af likartad natur och otaliga andra besynnerliga förhållanden. Om slumpen någon gång förde en bättre sinnad person i huset, blef denne snart blottställd för förföljelse; de närskyldaste derifrån ej undantagna.

Då R vänder sig till en biskop med dessa formuleringar så har jag inte kunnat låta bli att fundera på vad dessa baserar sig på. Den enda grupp som detta skulle kunna appliceras på torde vara judarna. Detta grundar jag bl.a. på nedanstående.

Sten Hidal skriver i en recension av Judarna i Sverige av Hugo Valentin. (www.signum.se)
Esaias Tegnérs brev ger många exempel på hur en högt bildad person med rötter i upplysningstiden kunde se en stor fara i den judiska invandringen. Valentin nämner inte dessa brev (förmodligen därför att de inte hör till den offentliga historien), men väl hur Tegnérs biskopskollega i Karlstad, C A Agardh, 1856 i en vida spridd bok i judarna såg en nationell fara.

I Esaias Tegnér Samlade skrifter sjunde delen 1831-1835 av E. Wrangel och F. Böök får man detta bekräftat. Vid sökning på judar/judisk erhölls femton träffar i brev och nedskrivna tal, där judar som kollektiv omnämns i mindre smickrande sammanhang. Dessa tillkom också åren runt brevet i fråga.

Biskop Tegnérs åsikter var troligen inte okända för R som också kan ha delat dessa. Han såg kanske denna åsiktsgemenskap som en möjlig väg att övertala honom att fullfölja önskemålet i brevet. Detta är i mina ögon, trots sina osäkerheter, en rimligt antagande och borde kunna gå att beläggas när det gäller situationen på Hjularöd.

Sten Hidal har (2013) en i sammanhanget intressant position. Han är både sekreterare i Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund och ordförande i Tegnérsamfundet.

Lunds Veckoblad

Har under ett besök i Göteborg besökt samhällsinstitutionens arkiv vid universitetet och bläddrat i Lunds Veckoblad som finns där på microfilm. En av anledningarna till besöket var att jag ville jämföra den ”biografi” som blev publicerad med det utkast som fanns sparat bland R's dokument.

Jag har inte ”lusläst” samtliga publicerade kapitel men tror mig kunna säga att överensstämmelsen är god vad gäller kapitlen 3 till 5. Vad avser kapitel 1 och 2 så förefaller det som man valt att inte publicera dessa. Kapitel 4 delades i 3 delar vid publicering så man får intrycket att samtliga kapitel publicerats. Kontrollen gjordes mha de uppgifter jag funnit om publiceringsdatum troligen framtagna av Nils Palmborg. Även veckorna innan kontrollerades med tanke på att de två första kapitlen saknades.

Varför publicerades inte de första kapitlen? Kapitel 1 innehåller en hel del dramatik kring krigen mot Ryssland med åtföljande förlust av Finland och borde rimligen kunnat attrahera läsekretsen. Rabbén hade emellertid inga egna upplevelser utan återger information han fått på annat sätt.

Det andra opublicerade kapitlet handlar om Rabbéns tid vid universitetet i Lund. Hans fokus är där på ”missgynnande” och ”otur” som gjorde det svårt för honom att försörja sig. Lund var vid denna tid en tämligen liten stad där sådant som släktskap och social status skulle kunna göra sig gällande. Möjligen ville tidningen inte stöta sig med sin läsekrets som kan ha funnits representerad i R's text.

När jag ändå var på plats passade jag på att ”bläddra” i tidigare utgåvor. Där hittades en artikel om vattuskräck skriven av R daterad 18 juni 1817. Där beskriver han bl.a. symtom och spridningssätt. Men huvuddelen av artikeln i fråga är en argumentation för att hundarna skall bära munkorg för att förhindra spridning och därmed sammanhängande juridiska spörsmål.

Kanslirådet

Rabbén nämner själv i sina anteckningar att han haft ytterligare en gynnare förutom de 2 tidigare nämnda Retzius och Strussenfelt. Han skriver inte i klartext vem denne gynnare är utan kallar honom kanslirådet och tycks därmed anse att det är avgjort vem det handlar om. Man får också veta att denne ”...såsom varande norrlänning räknade … landsmanskap oss emellan fastän bottenhafvet låg emellan”.

Ett kansliråd förefaller vid denna tid vara en tjänsteman som närmast under ett statsråd bereder olika frågor, men det kunde även vara en ren hederstitel. Den enda person jag funnit som passar in på denna beskrivning och samtidigt har sitt ursprung på samma breddgrader som R, d.v.s. Vasa, förefaller vara Matthias Norberg. Norberg, professor i grekiska och österländska språk, tjänstgjorde i Lund från 1782 till 1820 delvis som orientalist men huvudsakligen som latinsk vältalare.

N. var från Nätra i Ångermanland och han fick även år 1812 kansliråds värdighet. Utnämningen till kansliråd var i hans fall troligen en hederstitel som utdelades som en slags kompensation för en utebliven tjänst. Detta stämmer sålunda med uppgifterna från R. Man kan emellertid fundera lite över det faktum att Rabbén, med hans dokumenterade brist på latinsk vältalighet, sponsras av en professor i samma ämne. Det var säkert som R. påstår att den geografiska samhörigheten var av betydelse.

Macklean III

Efter att ha läst i den av R utgivna Lärobok i Landtbruket för Skurups socken vars innehåll tillskrivs Rutger Macklean återkommer jag till deras bekantskap. I förordet skriver R så här:

Konsekvent genom boken benämner R sig själv som ”utgivaren”, såväl i förordet som i de noter han tillfogat i Mackleans text.

Det råder sålunda inte någon tvekan om att dom två träffats och tidvis även umgåtts flitigt åren innan han dog 1816. Kontakten kan möjligen ha inletts med att R besökt Svaneholm som ”husläkare” för att så småningom ha utvecklats till ett utbyte av idéer runt lantbruket. R visar också i fortsättningen på förordet i sin beskrivning av slottsherren att han väl kände hans personliga egenskaper.

Jag vet inte när eller i vilket sammanhang som porträttet på R hängdes på väggen i mackleanska rummet på Svaneholm men den som gjorde det, torde ha varit väl införstådd med att deras liv var sammanvävda på mer än ett sätt.

Rabbéns jaktintresse

Följande klipp är hämtat från Osbergs beskrivning av ritmästare Arfwidsson i Lund. A. dog 1831 vilket placerar dessa aktiviteter senast under 1820-talet.

Utdrag från Osberg
 

Det råder ingen tvekan om att R ägnade en del av sin tid åt att dressera jakthundar. Inspiration och information fick han från en tysk jägmästare som kom till Trolleholm tidigast 1810 och dog där 1830. Det är också han som fått låna ut sitt namn till den titel, Mierke, eller konsten att dressera hönshunden, som R gav sin bok. Den kom först ut 1831 men kom sedan i flera upplagor och fanns därmed i många jägares bokhyllor. Utan att ha läst boken så gissar jag att det R själv berättar om dressyr, i kapitlet om Ehrengranat, påminner om innehållet i boken.

Ytterligare ett tecken på hans jaktintresse är nedanstående diplom av den 3 Maj 1836 där han kallas ”Medlem av Zoologiska Jägare Sällskapet”.





Diplom



Beträffande jakt vid denna tid har senare följande skrivits: ”Tiden från 1789 och de tre första decennierna in på 1800-talet har kallats ”förfallets tid” i den svenska jaktens historia. När jakten plötsligt var fri att bedrivas av var och en som ägde jord var det som om sekler av hämmad jaktlust och bitterhet över kungahusets och adelns jaktprivilegier utlöste en fullkomligt hämningslös massaker på viltet.”

Förhållandena i Skåne kan av historiska skäl sett något annorlunda ut än för riket i övrigt. Det var hur som helst vid denna tid R's och Arwidssons jakt ägde rum. Det förefaller troligt att de hade överenskommelse med markägare för jakt på småvilt som dessa vanligtvis inte var speciellt intresserade av.

Man kan fråga sig om jägarna hade samma romantiska uppfattning om sina utfärder som Osberg men omväxling och avkoppling erbjöd säkert dessa utfärder.



Om Rabbéns lefnadsanteckningar

Här följer en översikt över Rabbéns egna berättelser som en väg till delar av innehållet. Om någon är intresserad av hans anteckningar i ett sammanhängande dokument så kontakta mig.

Mina yngre år      

I:a Tidiga år, trivialskola, Karlstad

I:b Universitetsutbildning, tidig verksamhet

I:c Krig mot Ryssland 1700-tal till förlust

Beträffande min tur och otur vid detta universitet

II:a Tur/otur v universitet,

II:b Sönnerberg, Munck af Rosenschöld

II:c Latinfrågan, klockarejobb, lantbruksskolor, tidig praktik, resor

Min bekantskap med Ehrengranat

III Ehrengranat

Mina krigsminnen från 1807  

IV:a Embarkering 10 mars, inkvartering Rygen -1 april, – 16 april

IV:b 14 april -

IV:c Stettinerhavet, stillestånd, 13 juli nya krigshandlingar, åskådarplats

IV:d Stralsund, fransk krigslist, belägring, återtåg

IV:e Post scriptum

Mina krigsminnen från 1808 och 1809

V:a Korta episoder från Skåne

V:b Sjukhus Malmö

Det är svårt att veta vad R hade för ambition med det han kallar sina ”lefnadsanteckningar”. Det är möjligt, för att inte säga troligt, att de tillkom just med tanke på att publiceras såsom sedan skedde i Lunds Veckoblad 1863. Detta kan förklara urvalet av de händelser han återger. Den stora plats han ger krigshändelser i sin hembygd innan han föds samt kriget i Pommern och tiden strax efter i Södra armén har i sig en inbyggd dramatik och därmed anpassade för en mera allmän läsekrets.

Förutom dessa händelserna så avhandlar R två saker. Den ena är det som Palmborg kallar befordringvägars besvärligheter. Han beskriver här svårigheterna att försörja sig på de tjänster han beklädde. Till detta bidrog naturligtvis även hans ovilja att ta strid för sin sak som han också själv skriver.

Däremot förbigås stora delar av hans senare verksamhet med tystnad. Hans långa tid som praktiserande läkare efter kriget förbigås med tystnad. Tiden som föreläsare vid universitetet får inte heller några kommentarer. Ej heller hans insatser som rådgivare i jordbruksfrågor, där han förefaller ha känt sig mest hemma, berörs av honom själv i dessa anteckningar.

Den enda person som ägnas ett eget kapitel är Clas Adam Ehrengranat som R själv lärde känna senast 1804 då de studerade hästanatomi för Florman. En möjlig anledning till att endast han fått ett eget kapitel kan vara att han inte kommer med i en beskrivning av R:s egen professionella verksamhet samtidigt som han fäster stor vikt vid det E gjort. Följaktligen är han därmed också den ende som nämns som umgänge under hans fritid.

Rutger Macklean II

Det har för mig varit oklart huruvida Rabbén och M verkligen träffades personligen. Med tanke på att båda var verksamma i närområdet under 14-15 år och delade intresset för lantbruket så är det rimligt att anta att de träffade varandra vid några tillfällen. Nedanstående tidningsnotis pekar tydligt på att så varit fallet.

Aktuell tidningsartikel

Denna notis publicerades i Post- och Inrikes Tidningar (18450313) med hänvisning till Lunds Veckoblad. Det notisen berättar om ”Utg.,” torde avse Rabbén då denne tidigare i notisen angetts som utgivare. Här påstår artikelns författare tom att de umgåtts så ”nära” att R borde känt till att aktuellt utkast till lärobok fanns. Det kanske till och med kan vara så att det var här, på enskiftets debutplats Svaneholm, som intresset för lantbruket tog Rabbén i besittning.

Medaljongen

Nedanstående artikel publicerades i Svea Folkkalendern 1866. Den kallades då bl.a. för medaljong och är skriven av Orwar Odd alias Oscar Patric Sturzen-Becker. Den består av flera sidor som jag ”limmat ihop”.

Gubben Rabbén

I Wassors by på hemman Rabb

vid juletid det hände

då föddes det en välskapt grabb

på jord som Anders vände

När dussinet den gossen blev

och håg där fanns att lära

man honom uti Wasa skrev

i skola som låg nära

En rektor fann hans namn för kort

och föreslog förlängning

som sagt så blev då också gjort

Rabbén var klar för vägning

Att bliva präst var skolans mål

han delade ej deras

naturen, nyttan, var den nål

vars öga skall passeras

Av händelse han egen skrev

beslutet sedan fattas

till Karlstad detta honom drev

en väg har börjat krattas

På apotek elev han var

och lärde pharmacien

att blanda droger åt envar

för kropp och fantasien

Kemi det blev på detta sätt

dit viljan honom styrde

student i Lund då kändes rätt

så där ett rum han hyrde

Student och fattig var han då

som doktorns assistent

av detta blev det pengar små

han mera kompetent

Bland lärare fanns stundom stöd

att livets nödtorft klara

att kunna tjäna eget bröd

och fortsatt vägen fara

Ett krig och därmed studiestopp

det ändrade hans bana

som fältskär följde han en tropp

på marsch för Sveriges fana

 

I Pommern fick man smaka krut

mot kejsarens brigader

och även ur hans konungs trut

det sprutade tirader

Väl hemma på vår egen gård

som läkare helt visst

han tjänade, gav sjuka vård

och hälsan som de mist

Men doktorn själv blev också sjuk

men klarades till livet

att så det blev med tidens bruk

var inte allom givet

Hos Munck där Mårtens torg det blev

var Johan även skriven

den roll han sen vid brunn bedrev

som suppleant var given

Till Borg vid Stäket färden gick

för gubben och studenter

där Palm ett stöd i honom fick

för konstens elementer

Att riktigt sköta djur och jord

till människornas fromma

åt detta gav han kraft och ord

den tid som skulle komma

Nu runt bland Skånes slott man såg

en gubbe flitigt fara

han hjälpte såväl hög som låg

att liv och hälsa klara

Var kärv och avig emot strunt

ej följde alla normer

i misantrop han reste runt

med djur i alla former

På Dybäcks gård nu lien tog

för honom annan vända

då gubben Rabbén själv han dog

hans resa var till ända

Ett original en flärdfri man

orakel i sin gren

i Vemmenhög han vila kan

inunder minnessten

Rabbén och fennomanin

Att R döpte sin tax till Snellman var troligen, som tidigare nämnts, en känga riktad mot en av förgrundsgestalterna i byggandet av en egen finsk identitet. JW Snellman sökte en ledigförklarad tjänst i praktisk filosofi i Lund 1845 men kom senare att dra tillbaka sin ansökan. Det var också runt denna tid som han bl.a. via tidningen Saima fick vidare spridning av sina finska nationella idéer där en betydelsefull del var att det svenska inflytandet var av ondo. Just det faktum att båda skulle kunna hamnat på samma ställe kan ha varit det som fick R att tydligt markera ståndpunkt genom att bruka hans namn på sin hund.

Runt 1863 träffade R en annan person, Oskar Rancken från Finland, som då gjorde en resa genom Skåne. OR var mer positiv till det svenska inflytandet och kom att ägna stor del av sitt liv till att samla kulturyttringar från svenska Österbotten. Att det blev denna inriktning på hans samlande förefaller ha varit en tillfällighet eller möjligen en reaktion på tidsandans koncentration på det finska. Han argumenterar i ett förord till Johan Ludvig Runeberg och Fänrik Ståls sägner för ett balanserat synsätt på hjältarna i nämnda epos. Förordet skrevs i Leipzig 1863 d.v.s. under den resa där han även träffade R.

Troligen återsåg R sina hemtrakter endast vid ett tillfälle. Det påstås ha skett 1856 men kan ha ägt rum i augusti 1857 då han noteras både i Helsingfors och Åbo som resande på ångaren Örnsköld. Det mest anmärkningsvärda med den hemresan är kommentarerna kring detta senare efter hans död. Nedan är notis ur Åbo Underrättelser 18660728.



Artikel i fråga.

Den bild som tecknas av Orwar Odd i Svea lämnar knappast något övrigt att önska när det gäller R:s eftermäle. Så varför denna anmärkning och påpekande angående hans kontakt med systerdotter? Kan det vara ett sätt att påminna om den svensk-finska samhörigheten och därmed göra honom till, om inte slagträ så åtminstone, ett argument i svensk-finsk nationalkänsla? Var R själv stod i frågan torde hans egen formulering nedan inte lämna någon tvekan om. Det var ett folk så äkta svenskt, att sjelfva svenskarne på denna sidan bottenhafvet aldrig varit fädernesland mera tillgifne. Såväl notis som citat från Rabbén tillkommer alltså när Finland levt under rysk överhöghet i 50 år!

Retzius

Som framgår av bl.a. Rabbéns egna ord så var det hans mening att fullfölja sin apotekarutbildning när han anlände till Lund 1802 och skrev in sig vid universitetet. Efter fem år som elev torde han känt sig mogen för ytterligare ett steg i sin utbildning. Under sin tid i Karlstad har han sannolikt kommit i kontakt med publikationer av Retzius som bl.a. gav ut Kort begrep af grunderne til Pharmacien, 1769.

Under sin första tid i Lund synes Rabbén ha haft Retzius som läromästare. På detta pekar inte bara det faktum att han studerade kemi, utan Retzius ingrep också personligen för att Rabbén skulle få en tjänst hos Strussenfelt i hans laboratorium och skickade dessutom privatelever vidare till Rabbén för att lära sig kemi. Det förefaller alltså som om Retzius hade fullt förtroende för Rabbén som kemist. Så här presenteras Jahan Retzius i ett par utdrag från Svenskt Biografiskt Lexikon:

”Retzius mångfasetterade insats i vetenskapen kan betraktas som förgreningar från hans apotekarbildning. Kemi, naturalhistoria, på flera sätt även ekonomi är naturliga inslag i apotekarens värv. Hans vän Carl Wilhelm Scheele demonstrerade på ett lysande sätt hur det farmaceutiska hantverket kunde övergå i avancerad forskningsverksamhet. Det var uppenbarligen också vänskapen med just Scheele som ledde till Retzius viktigaste publikationer inom kemin. De hade träffats redan under Scheeles tjänstgöring vid ett apotek i Malmö, och umgänget torde ha fortsatt under R:s uppehåll i Sthlm 1768-72.”

”I sin syn på forskningens samhälleliga roll var Retzius ett barn av det utilistiska 1700-talet. Därför skrev han mycket angående lanthushållningen och gav som ständig sekreterare i Fysiografiska sällskapet detta en tydligt tillämpande inriktning. Han var också en drivande kraft i Malmöhus läns hushållningssällskap. Till hans mest bestående insatser hörde hans aktiva plädering för trädplantering, där plantagerna vid Lund, först anlagda av Lidbeck, kom att stå under hans överinseende. Här både undervisades i bl a plantskolors anläggande och utbjöds trädplantor till intresserade lantmän.”

Retzius var även en av grundarna av Fysiografiska sällskapet som enligt stadgarna "till ändamål hafva twänne så nöjsamma och gagnande wetenskaper som naturalhistoria och Oeconomie." Sällskapets uppgifter var i början inriktade på praktiska ekonomiska värv, i enlighet med upplysningstidens ideal. Redan under 1800-talets första årtionden kom emellertid sällskapets aktivitet att förskjutas mot mera grundläggande vetenskapliga problem efter att ha legat i träda några år.

Vid Lunds universitet tillträdde Retzius 1795 professuren i naturalhistoria och ekonomi, samt uppdrogs 1798 att föreläsa i kemi. Därmed kom han som nämnts också att föreläsa för Rabbén som i likhet med Retzius även kom att tillhöra Fysiografiska sällskapet. Över huvud taget verkar det som, om man jämför deras verksamhetsområden, att Rabbén tagit mycket intryck från sina möten med Retzius. Rabbén beskriver honom också som ”vidtomfattande” d.v.s. mångsidig.

Donationen

Bokdonationen till Lunds universitetsbibliotek skedde 1852 och omfattar 575 titlar som spänner över en tidrymd av 300 år. Den äldsta boken Commentarii Linguae Graecae et Latinae gavs ut 1551 av Joachim Camerarius d.ä. i Basel och är tydligen en lärobok i grekiska och latin. Den sist utgivna skrevs av Acheates Kahl år 1851 i Lund. Denna hade titeln ”Minnesord öfwer Jöns Petter Borg” och kom ut med anledning av personens död samma år.

Början på förteckningen.

Handstilen kombinerad med främmande språk gör det lite besvärligt att tyda listan med alla titlar. Tror dock att ämnesfördelning är såsom följer. Huvuddelen av böckerna handlar om kroppen och dess funktion liksom de sjukdomar som den kan drabbades av. En annan betydande del handlar om behandling av sjukdomar och kirurgi. Den sjukdom som nämns oftast bland titlarna är kolera vilket inte är så konstigt om man betänker att den sjukdomen tog runt 50 miljoner liv i Europa under hans verksamma tid. Där finns även en del litteratur om hälsobrunnar med olika typer av bad och behandling.

Förutom litteratur enligt ovan som man kan förvänta sig hos en praktiserande läkare finns böcker med annan naturvetenskaplig inriktning liksom historia och religion. Böckerna är huvudsakligen på tre språk, svenska, tyska och latin. Enstaka exemplar finns även på danska, engelska och franska.

Böckerna i donationen är sorterade i 4 grupper beroende på format. Tryckeritekniskt innebär det att man utifrån ett givet arkformat skapar 2 (folio), 4 (quarto), 8 (octavo) eller 12 (XII=duodecimo) blad, vilket ger dubbelt så många sidor. Det innebär som störst 30 x 38 (cm) ner till 13 x 18 för de minsta.

In Folio 5 st

In Quarto 42 st

In Octavo 512 st

In XIIo (= Duodecimo) 16 st

Om man tittar på priser som gällde vid R:s död på runt 2 rdr för en ”normalbok” så innebär det att nyanskaffningsvärdet för böckerna vara runt 1200 rdr dvs ungefär lika mycket som systerdottern fick ärva. Man kan anta att hans kunskapstörst innebar vissa uppoffringar då det framkommer på mer än ett ställe att hans ekonomi till och från inte var den bästa.

Rutger Macklean

En av de största attraktionerna i Svaneholms slott är Mackleanrummet, som byggdes direkt när Rutger Macklean hade flyttat in i slottet 1782. I Mackleanrummet finns en utställning om Rutger Mackleans liv och verk. Så börjar en presentation av hans arbetsplats i slottet som idag är museum. Därefter följer en uppräkning av ett antal saker som finns i rummet. Vad som inte kommer med i denna uppräkning är det porträtt som hänger snett bakom den person som sitter vid skrivbordet och förefaller kika över axeln på det som sker. Porträttet är en litografi av Joachim Ferdinand Richardt och föreställer Johan Rabbén.

Tavlan hängde naturligtvis inte där medan M levde då porträttet troligen tillkom 30-40 år senare. M dog året efter att R blev ”inkallad till docens i ekonomin” av C. A. Agardh. Detta visar, som jag ser det, att intresset för M's verksamhet finns redan vid denna tid. Ett symboliska sätt att tolka porträttets placeringen stämmer väl ihop med den verksamhet som R sedan kom att ägna sig åt.

Åtskilliga år senare, när Svaneholm via Mackleans systerson Bennet hamnat hos C.J. Hallenborg, blir R anlitad av H för att gå igenom Mackleans bibliotek. Här kom han därvid på ett mycket konkret sätt att föra arvet efter M vidare då han fann ett utkast till en lärobok som M påbörjat. Denna kompletterades och utgavs 1845 av R under titeln ”Lärobok i landtbruket i Skurups socken”. En faksimilupplaga utkom 1985 vid 200-årsjubileet av införandet av enskiftet.

 

I följande kommentar som härstammar från året innan boken kom ut, nämns enskiftet som alltså startade här och är anledningen till att M har funnits med i de flesta historieböckerna i modern tid:

”Enskiftet inleddes i södra Skåne på Svaneholms slott 1785 under ledning av Rutger Macklean. I sin lärobok i lantbruket för Skurups socken inskärper han nödvändigheten av att dränera åkermarken väl. Han hävdar också att ett av huvudskälen till enskiftets genomförande var att underlätta för jordbrukaren att anlägga genomtänkta dräneringsdiken för all mark som behövde torrläggas.” (Rabbén, 1844)

Ur doktorsavhandlingen ”Åkerns blomma” är följande citat saxat: ”Den postuma utgivningen av Mackleans lärobok 1845 kom samtidigt som hushållningssällskapen och andra ivrare för lanthushållningen började repa sig efter en längre svacka orsakad bland annat av bräcklig ekonomi i kölvattnet efter en rad år med svåra jordbruksförhållanden. Utgivaren, professor Rabbén, höll samtidigt ett första officiellt minnestal över Macklean i hushållningssällskapet, vilket publicerades i sällskapets årsskrift. Förutom att professor Rabbéns beskrivning av Mackleans insatser utgjorde en av de första seriösa forskningsinsatserna i det svenska jordbrukets historia, bidrog den till att hålla minnet vid liv. ”

Porträttet nedan är det enda kända av Rabbén. De miniatyrbilder av hans huvud som återkommer på andra platser förefaller vara detalj från just detta porträtt.

Porträtt av Johan Rabbén

 

Befordringsvägars besvärligheter

Under ovanstående rubrik beskriver Nils Palmborg hur det kan gå till i akademiska kretsar för ca 200 år sedan. Kärnan i dokumentationen är ett antal brev som Tegnér skrivit där han tar strid för Rabbéns sak. Själv har R noterat följande:

”På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom behandlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och för den skull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed så fordrade. Den afhandling – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordat.”

Konflikten gällde alltså huruvida det var viktigt att en professor i praktisk medicin kan tala bra latin eller inte. När det gällde de praktiska medicinska kunskaperna så förefaller R ha ett tydligt försprång med sina erfarenheter. Formellt ingick det talade latinet i universitetets krav men hade så sakteliga börjat tummas på i vissa fall när språket var av ringa värde. Så småningom försvann det talade latinet helt som krav utom i sitt eget språkliga sammanhang.

Konflikten innehöll bland annat anklagelser gentemot Tegnér att det för honom skulle vara en kamratangelägenhet. Oavsett om detta hade betydelse för saken eller inte så visar det på att de två högst sannolikt umgåtts under en period fram till 1817 när Tegnér skriver detta. Frågan eskalerade och till slut ingrep Kungl. Majt via kansler för att gjuta olja på vågorna och till en del även försvara R's ära.

Palmborgs mer detaljerade beskrivning av ovanstående händelse innehåller även huvuddragen i R's liv för att visa vilken mångfasetterad person han var. Däremot verkade inte akademiska strider om titlar (och löner) vara hans livsluft eller med Essen-Möllers ord ”...hans kynne (låg) icke för strider utan han föredrog ett resignerat stillatigande.” Detta bidrog möjligen till att R's ekonomi åtminstone tidvis var ansträngd.

Troligen var det också av trängda ekonomiska skäl han i september 1830 sökte tjänst som klockare i Lövestads och Fogeltofta församlingar. Hans ansökan innehöll ett förbehåll, då han ville ha en stand-in för att klara sångkraven, vilket överklagades av andra sökande. Senare återtog han sin ansökan men detta illustrerar hans situation där en klockartjänst är ekonomiskt fördelaktig jämfört med universitetsjobbet.

Palmborg avslutar med en bestämmelse ur Lunds akademis konstitutioner som gällde vid ovanstående tillfälle och var lika gammal som den bestämmelse striden gällde: ”Om någon Professor låter märka lust till träta och oenighet och efter en annan påminnelse icke vill rätta sig, så skall densamme androm till exempel ifrån tjänsten removeras.” Palmborgs slutsats blir att akademin skulle åderlåtas kraftigt om regelverket följdes till punkt och pricka.

Det bör kanske påpekas att tvister i befordringsfrågor inte var helt ovanliga. Enligt Elof Tegnér är dessa frågor ”...sedan gammalt den svaga punkten i våra universitets organisation”.

Ett par år efter ovan refererade konflikt kring tjänstetillsättningar annonseras angående efterträdare på en professur i Uppsala där Pehr von Afzelius avser att dra sig tillbaka. Detta är första gången man annonserar i tidningar vilket även fördröjer tillsättningen.

När det gick till omröstning fanns tre namn på förslag: Zetterström, Romansson och Rabbén. Enligt Kardell lobbade föregångaren Afzelius mot Zetterström trots (eller på grund av?) att han i många år varit ersättare för honom. Motståndet hade emellertid ingen effekt på beslutet då detta innebar att han ändå fick tillträda professuren på hösten 1820. Som framgår av R´s egen berättelse var hans ansökan ett sätt för Z. som han kallar ”min vän”, att bli av med en annan konkurrent, Hvasser. Ett brev från Z, daterat 1820, som finns i samlingarna efter R berör detta. Det är oklart om omständigheterna i Lund något år innan haft inflytande på detta val.

För Jämlands och Frösö/Östersunds del har Zetterström betytt att man fick tillgång till ett stort bibliotek några år efter hans död 1829. Han har också fått låna ut sitt namn till den nuvarande samlingen av gamla böcker som följaktligen kallas Zetterströmska samlingen. I samlingen ingår idag bland annat Rabbéns arbete som nämnts tidigare – de scrofulis- fast på svenska och heter då ”Om skroflernas orsaker och dietetiska behandling” som utgavs 1819 dvs mitt emellan de relaterade befordringsmöjligheterna.

Mikael von Strussenfelt (1770-1837)

I SBL står: Genom understöd av en gynnare, kammarherre Strussenfelt, sattes han (Rabbén) i tillfälle att ägna sig åt läkarkallet. På antydda bana var han efter några år så långt kommen, att han 1807-1809, då Sverige var invecklat i krig, fick deltaga i den militära sjukvården.

Gynnare är såväl idag som vid denna tid ett tvetydigt ord. Det kan innebära enbart att på olika sätt stödja någon eller något men kan även innebära en i något avseende tveksam person. Oavsett vilken av betydelserna som avsetts så förefaller både vara användbara om denna kammarherre, sett så här i efterhand.

Den som satte R i kontakt med Strussenfelt var Retzius som undervisade honom i kemi. Retzius tipsade R om att Str., som också studerade kemi, önskade en assistent i sitt laboratorium. Efter fem år som apotekarelev och studier i kemi i Lund var han säkert väl skickad till denna uppgift. Sedan skriver R själv att pga några akademiska lärares uppmaningar så erbjöds han ytterligare bistånd av Str. Detta måste tolkas så att R uppmanats läsa vidare, Str. fick reda på detta, ingrep ytterligare en gång och gjorde det möjligt.

På en tryckt akademisk avhandling från 4 mars 1807 där R medverkar som respondent finns på baksidan en dedikation på latin av Johan Rabbén till Mick. von Strussenfelt vilket innebär att detta exemplar torde ha tillfallit hans ”gynnare”.

Kammarherre Mikael von Strussenfelt var löjtnant vid Norra skånska kavalleriregementet och kompanichef vid Landskrona skvadron. Denna militära befattning var också en bidragande orsak till att R en tid i Pommern var förlagd tillsammans med Str., närmare bestämt på Rügen och där troligen på godset Ventz med koppling till namnet Platen, då R själv skriver att de var inkvarterade hos en f.d. ryttmästare Platen på Ventz i 2 veckor och hade det ”trefligt”. Det kan också vara så att Strussenfelt medverkade till att R blev fältskär, då han sedan länge funnits vid skånska husarerna där R hamnade.

Bland anledningarna att kalla Strussenfelt för gynnare i negativ mening finns nedanstående i några olika källor. Detta tillhör ett senare skede men R nämner inget kring detta som han torde fått reda på ändå på något sätt.

Var för sin bekantskap med general Pechlin misstänkt för medvetenhet om konung Gustaf III:s mord och därför tagen i förhör.

Jacob Gustaf de la Gardie misstänktes för konspiration av kronprins Carl Johan i december 1812 pga ...ett brev från en ryttmästare M. Strussenfelt i Skåne, vari denne begärde hans rekommendationer med anledning av en resa, som han stod i begrepp att göra till f. d. drottningen i Bruchsal. De la G. säger sig ej ha velat oroa kronprinsen med denne »galnings fantasier» utan låtit brevet ligga.

Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister skriver i Anteckningar och minnen ...en viss ryttmästare vid skånska husarerna vid namn Strussenfelt, ett slags fantastisk lärd narr, hvars dåliga affärer genom en crapuleux lefnad i Stockholm blefvo ännu mer försämrade.

Det som slutligen fick Strussenfelt att lämna Sverige för Parma i Italien 1822, var förmodligen ekonomiska bedrägerier, vilket också är innebörden av den term som T-Wachtmeister använder.