Rabbén och nykterheten

I sednare åren har Professor Rabbén, som ofta försakat akademisk befordran, hufvudsakligen verkat som Privatlärare i Landtbruk med södra Sveriges Possessionater såsom colleganter. Han har med särdeles värma arbetat för skillsmessa mellan brännvins-bränning och jordbruk, på vetenskapliga så väl som erfarenhetsenliga grunder, öfvertygad af att begges förening är hufvudorsaken till det Svenska jordbrukets ringa utveckling i jemförelse med andra länders, der dennapolyp ej fästat sig vid jordbruk och boskapsskötsel, och har lyckats utföra en lycklig reform på flera större egendomar der han vistats såsom en med särdeles förtroende omfattad läkare. (Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män: R, Volym 12, av Vilhelm Fredrik Palmblad, Wahlström & C. 1846)

Volym 9 av samma bokserie som kom ut 1843 skriver så här i en presentation av Macklean:

Var R stod i brännvinsfrågan medan Stjernswärd fanns kvar (före 1819), och brännvinsbränning var en tydlig del av jordbruket på Engeltofta, är oklart. Det förefaller av ovanstående som han medverkade vid försök efter Mackleans död men senare, senast på 1830-talet, tagit ställning klart emot. I nedanstående utdrag som handlar om Carl Theodor af Ekenstam står som följer: Till Ekenstam anslöt i drankfrågan en jordbruksexpert som Johan Rabbén i en skrift redan 1836, liksom Alexander Noring, och detta ehuru Noring snarast var kritisk mot nykterhetsrörelsen och dess metoder. Noring insatte därtill frågorna om bränning och jordbruk i större nationalekonomiskt sammanhang samt öppnade sin tidskrift, Qvartalsskrift för landtbruk och husdjursskötsel, för de nya synpunkterna. Drank är en restprodukt vid brännvinsbränning. I Norings Qvartalstidskrift publicerades f.ö. artiklar av R vid minst 6 tillfällen.

Wieselgren, ”nykterhetsifrarnes Goliath”, rentav förlöjligades (11/7 1843). Den store nykterhetsaposteln hade låtit undslippa sig att en godsägare i Skåne till följd av inställd brännvinstillverkning numera en gång i veckan lät ett skepp fullastat med smör avsegla till Hull – ett ”bevis á la Münckhausen”, enligt Wallberg. Historien om ”en otrolig qvantitet smör” gick som en följetong. Att Wieselgren genom Nykterhetswännernas Tidning (1843:11/12) och i Skånska Posten med hjälp av professor Johan Rabbén (1780 –1865) invecklade sig i dunkla förklaringar gjorde smörexporten bara tacksammare. Nykterhetssaken var något gott, menade Wallberg, varför den inte behövde förlita sig på annat än sanningen. ”Men bruka Nykterhetsföreningarnes kämpar i allmänhet detta vapen? Red. vågar rent ut svar Nej!” (19/1 1844.) För vänner gnisslade Wieselgren tänder: han önskade i smöret ”smälta hela Bytingen till Bakelse”. (Patrik Lundell – Nykterhet i provinsen)

Rabbén hade säkert, i sin roll som läkare i såväl slott som koja, en ganska god bild av spritkonsumtionens följder liksom även på vilket sätt det påverkade jordbruket. Hans erfarenheter fick honom tydligen att deltaga i den allmänna debatten när den var som hetast.

Det slutliga förbudet mot husbehovsbränning som kom 1855 var sannolikt resultatet av flera olika faktorer. Bland annat hade den industriella produktionen kommit igång, samtidigt som ölkonsumtionen började växa och ersätta starkspriten. Ölet som problem eller inkörsport till starksprit hade inte riktigt uppmärksammats än.