Macklean III

Efter att ha läst i den av R utgivna Lärobok i Landtbruket för Skurups socken vars innehåll tillskrivs Rutger Macklean återkommer jag till deras bekantskap. I förordet skriver R så här:

Konsekvent genom boken benämner R sig själv som ”utgivaren”, såväl i förordet som i de noter han tillfogat i Mackleans text.

Det råder sålunda inte någon tvekan om att dom två träffats och tidvis även umgåtts flitigt åren innan han dog 1816. Kontakten kan möjligen ha inletts med att R besökt Svaneholm som ”husläkare” för att så småningom ha utvecklats till ett utbyte av idéer runt lantbruket. R visar också i fortsättningen på förordet i sin beskrivning av slottsherren att han väl kände hans personliga egenskaper.

Jag vet inte när eller i vilket sammanhang som porträttet på R hängdes på väggen i mackleanska rummet på Svaneholm men den som gjorde det, torde ha varit väl införstådd med att deras liv var sammanvävda på mer än ett sätt.

Rabbéns jaktintresse

Följande klipp är hämtat från Osbergs beskrivning av ritmästare Arfwidsson i Lund. A. dog 1831 vilket placerar dessa aktiviteter senast under 1820-talet.

Utdrag från Osberg
 

Det råder ingen tvekan om att R ägnade en del av sin tid åt att dressera jakthundar. Inspiration och information fick han från en tysk jägmästare som kom till Trolleholm tidigast 1810 och dog där 1830. Det är också han som fått låna ut sitt namn till den titel, Mierke, eller konsten att dressera hönshunden, som R gav sin bok. Den kom först ut 1831 men kom sedan i flera upplagor och fanns därmed i många jägares bokhyllor. Utan att ha läst boken så gissar jag att det R själv berättar om dressyr, i kapitlet om Ehrengranat, påminner om innehållet i boken.

Ytterligare ett tecken på hans jaktintresse är nedanstående diplom av den 3 Maj 1836 där han kallas ”Medlem av Zoologiska Jägare Sällskapet”.





Diplom



Beträffande jakt vid denna tid har senare följande skrivits: ”Tiden från 1789 och de tre första decennierna in på 1800-talet har kallats ”förfallets tid” i den svenska jaktens historia. När jakten plötsligt var fri att bedrivas av var och en som ägde jord var det som om sekler av hämmad jaktlust och bitterhet över kungahusets och adelns jaktprivilegier utlöste en fullkomligt hämningslös massaker på viltet.”

Förhållandena i Skåne kan av historiska skäl sett något annorlunda ut än för riket i övrigt. Det var hur som helst vid denna tid R's och Arwidssons jakt ägde rum. Det förefaller troligt att de hade överenskommelse med markägare för jakt på småvilt som dessa vanligtvis inte var speciellt intresserade av.

Man kan fråga sig om jägarna hade samma romantiska uppfattning om sina utfärder som Osberg men omväxling och avkoppling erbjöd säkert dessa utfärder.



Om Rabbéns lefnadsanteckningar

Här följer en översikt över Rabbéns egna berättelser som en väg till delar av innehållet. Om någon är intresserad av hans anteckningar i ett sammanhängande dokument så kontakta mig.

Mina yngre år      

I:a Tidiga år, trivialskola, Karlstad

I:b Universitetsutbildning, tidig verksamhet

I:c Krig mot Ryssland 1700-tal till förlust

Beträffande min tur och otur vid detta universitet

II:a Tur/otur v universitet,

II:b Sönnerberg, Munck af Rosenschöld

II:c Latinfrågan, klockarejobb, lantbruksskolor, tidig praktik, resor

Min bekantskap med Ehrengranat

III Ehrengranat

Mina krigsminnen från 1807  

IV:a Embarkering 10 mars, inkvartering Rygen -1 april, – 16 april

IV:b 14 april -

IV:c Stettinerhavet, stillestånd, 13 juli nya krigshandlingar, åskådarplats

IV:d Stralsund, fransk krigslist, belägring, återtåg

IV:e Post scriptum

Mina krigsminnen från 1808 och 1809

V:a Korta episoder från Skåne

V:b Sjukhus Malmö

Det är svårt att veta vad R hade för ambition med det han kallar sina ”lefnadsanteckningar”. Det är möjligt, för att inte säga troligt, att de tillkom just med tanke på att publiceras såsom sedan skedde i Lunds Veckoblad 1863. Detta kan förklara urvalet av de händelser han återger. Den stora plats han ger krigshändelser i sin hembygd innan han föds samt kriget i Pommern och tiden strax efter i Södra armén har i sig en inbyggd dramatik och därmed anpassade för en mera allmän läsekrets.

Förutom dessa händelserna så avhandlar R två saker. Den ena är det som Palmborg kallar befordringvägars besvärligheter. Han beskriver här svårigheterna att försörja sig på de tjänster han beklädde. Till detta bidrog naturligtvis även hans ovilja att ta strid för sin sak som han också själv skriver.

Däremot förbigås stora delar av hans senare verksamhet med tystnad. Hans långa tid som praktiserande läkare efter kriget förbigås med tystnad. Tiden som föreläsare vid universitetet får inte heller några kommentarer. Ej heller hans insatser som rådgivare i jordbruksfrågor, där han förefaller ha känt sig mest hemma, berörs av honom själv i dessa anteckningar.

Den enda person som ägnas ett eget kapitel är Clas Adam Ehrengranat som R själv lärde känna senast 1804 då de studerade hästanatomi för Florman. En möjlig anledning till att endast han fått ett eget kapitel kan vara att han inte kommer med i en beskrivning av R:s egen professionella verksamhet samtidigt som han fäster stor vikt vid det E gjort. Följaktligen är han därmed också den ende som nämns som umgänge under hans fritid.

Rutger Macklean II

Det har för mig varit oklart huruvida Rabbén och M verkligen träffades personligen. Med tanke på att båda var verksamma i närområdet under 14-15 år och delade intresset för lantbruket så är det rimligt att anta att de träffade varandra vid några tillfällen. Nedanstående tidningsnotis pekar tydligt på att så varit fallet.

Aktuell tidningsartikel

Denna notis publicerades i Post- och Inrikes Tidningar (18450313) med hänvisning till Lunds Veckoblad. Det notisen berättar om ”Utg.,” torde avse Rabbén då denne tidigare i notisen angetts som utgivare. Här påstår artikelns författare tom att de umgåtts så ”nära” att R borde känt till att aktuellt utkast till lärobok fanns. Det kanske till och med kan vara så att det var här, på enskiftets debutplats Svaneholm, som intresset för lantbruket tog Rabbén i besittning.

Medaljongen

Nedanstående artikel publicerades i Svea Folkkalendern 1866. Den kallades då bl.a. för medaljong och är skriven av Orwar Odd alias Oscar Patric Sturzen-Becker. Den består av flera sidor som jag ”limmat ihop”.

Gubben Rabbén

I Wassors by på hemman Rabb

vid juletid det hände

då föddes det en välskapt grabb

på jord som Anders vände

När dussinet den gossen blev

och håg där fanns att lära

man honom uti Wasa skrev

i skola som låg nära

En rektor fann hans namn för kort

och föreslog förlängning

som sagt så blev då också gjort

Rabbén var klar för vägning

Att bliva präst var skolans mål

han delade ej deras

naturen, nyttan, var den nål

vars öga skall passeras

Av händelse han egen skrev

beslutet sedan fattas

till Karlstad detta honom drev

en väg har börjat krattas

På apotek elev han var

och lärde pharmacien

att blanda droger åt envar

för kropp och fantasien

Kemi det blev på detta sätt

dit viljan honom styrde

student i Lund då kändes rätt

så där ett rum han hyrde

Student och fattig var han då

som doktorns assistent

av detta blev det pengar små

han mera kompetent

Bland lärare fanns stundom stöd

att livets nödtorft klara

att kunna tjäna eget bröd

och fortsatt vägen fara

Ett krig och därmed studiestopp

det ändrade hans bana

som fältskär följde han en tropp

på marsch för Sveriges fana

 

I Pommern fick man smaka krut

mot kejsarens brigader

och även ur hans konungs trut

det sprutade tirader

Väl hemma på vår egen gård

som läkare helt visst

han tjänade, gav sjuka vård

och hälsan som de mist

Men doktorn själv blev också sjuk

men klarades till livet

att så det blev med tidens bruk

var inte allom givet

Hos Munck där Mårtens torg det blev

var Johan även skriven

den roll han sen vid brunn bedrev

som suppleant var given

Till Borg vid Stäket färden gick

för gubben och studenter

där Palm ett stöd i honom fick

för konstens elementer

Att riktigt sköta djur och jord

till människornas fromma

åt detta gav han kraft och ord

den tid som skulle komma

Nu runt bland Skånes slott man såg

en gubbe flitigt fara

han hjälpte såväl hög som låg

att liv och hälsa klara

Var kärv och avig emot strunt

ej följde alla normer

i misantrop han reste runt

med djur i alla former

På Dybäcks gård nu lien tog

för honom annan vända

då gubben Rabbén själv han dog

hans resa var till ända

Ett original en flärdfri man

orakel i sin gren

i Vemmenhög han vila kan

inunder minnessten

Rabbén och fennomanin

Att R döpte sin tax till Snellman var troligen, som tidigare nämnts, en känga riktad mot en av förgrundsgestalterna i byggandet av en egen finsk identitet. JW Snellman sökte en ledigförklarad tjänst i praktisk filosofi i Lund 1845 men kom senare att dra tillbaka sin ansökan. Det var också runt denna tid som han bl.a. via tidningen Saima fick vidare spridning av sina finska nationella idéer där en betydelsefull del var att det svenska inflytandet var av ondo. Just det faktum att båda skulle kunna hamnat på samma ställe kan ha varit det som fick R att tydligt markera ståndpunkt genom att bruka hans namn på sin hund.

Runt 1863 träffade R en annan person, Oskar Rancken från Finland, som då gjorde en resa genom Skåne. OR var mer positiv till det svenska inflytandet och kom att ägna stor del av sitt liv till att samla kulturyttringar från svenska Österbotten. Att det blev denna inriktning på hans samlande förefaller ha varit en tillfällighet eller möjligen en reaktion på tidsandans koncentration på det finska. Han argumenterar i ett förord till Johan Ludvig Runeberg och Fänrik Ståls sägner för ett balanserat synsätt på hjältarna i nämnda epos. Förordet skrevs i Leipzig 1863 d.v.s. under den resa där han även träffade R.

Troligen återsåg R sina hemtrakter endast vid ett tillfälle. Det påstås ha skett 1856 men kan ha ägt rum i augusti 1857 då han noteras både i Helsingfors och Åbo som resande på ångaren Örnsköld. Det mest anmärkningsvärda med den hemresan är kommentarerna kring detta senare efter hans död. Nedan är notis ur Åbo Underrättelser 18660728.



Artikel i fråga.

Den bild som tecknas av Orwar Odd i Svea lämnar knappast något övrigt att önska när det gäller R:s eftermäle. Så varför denna anmärkning och påpekande angående hans kontakt med systerdotter? Kan det vara ett sätt att påminna om den svensk-finska samhörigheten och därmed göra honom till, om inte slagträ så åtminstone, ett argument i svensk-finsk nationalkänsla? Var R själv stod i frågan torde hans egen formulering nedan inte lämna någon tvekan om. Det var ett folk så äkta svenskt, att sjelfva svenskarne på denna sidan bottenhafvet aldrig varit fädernesland mera tillgifne. Såväl notis som citat från Rabbén tillkommer alltså när Finland levt under rysk överhöghet i 50 år!