Rutger Macklean II

Det har för mig varit oklart huruvida Rabbén och M verkligen träffades personligen. Med tanke på att båda var verksamma i närområdet under 14-15 år och delade intresset för lantbruket så är det rimligt att anta att de träffade varandra vid några tillfällen. Nedanstående tidningsnotis pekar tydligt på att så varit fallet.

Aktuell tidningsartikel

Denna notis publicerades i Post- och Inrikes Tidningar (18450313) med hänvisning till Lunds Veckoblad. Det notisen berättar om ”Utg.,” torde avse Rabbén då denne tidigare i notisen angetts som utgivare. Här påstår artikelns författare tom att de umgåtts så ”nära” att R borde känt till att aktuellt utkast till lärobok fanns. Det kanske till och med kan vara så att det var här, på enskiftets debutplats Svaneholm, som intresset för lantbruket tog Rabbén i besittning.

Medaljongen

Nedanstående artikel publicerades i Svea Folkkalendern 1866. Den kallades då bl.a. för medaljong och är skriven av Orwar Odd alias Oscar Patric Sturzen-Becker. Den består av flera sidor som jag ”limmat ihop”.

Gubben Rabbén

I Wassors by på hemman Rabb

vid juletid det hände

då föddes det en välskapt grabb

på jord som Anders vände

När dussinet den gossen blev

och håg där fanns att lära

man honom uti Wasa skrev

i skola som låg nära

En rektor fann hans namn för kort

och föreslog förlängning

som sagt så blev då också gjort

Rabbén var klar för vägning

Att bliva präst var skolans mål

han delade ej deras

naturen, nyttan, var den nål

vars öga skall passeras

Av händelse han egen skrev

beslutet sedan fattas

till Karlstad detta honom drev

en väg har börjat krattas

På apotek elev han var

och lärde pharmacien

att blanda droger åt envar

för kropp och fantasien

Kemi det blev på detta sätt

dit viljan honom styrde

student i Lund då kändes rätt

så där ett rum han hyrde

Student och fattig var han då

som doktorns assistent

av detta blev det pengar små

han mera kompetent

Bland lärare fanns stundom stöd

att livets nödtorft klara

att kunna tjäna eget bröd

och fortsatt vägen fara

Ett krig och därmed studiestopp

det ändrade hans bana

som fältskär följde han en tropp

på marsch för Sveriges fana

 

I Pommern fick man smaka krut

mot kejsarens brigader

och även ur hans konungs trut

det sprutade tirader

Väl hemma på vår egen gård

som läkare helt visst

han tjänade, gav sjuka vård

och hälsan som de mist

Men doktorn själv blev också sjuk

men klarades till livet

att så det blev med tidens bruk

var inte allom givet

Hos Munck där Mårtens torg det blev

var Johan även skriven

den roll han sen vid brunn bedrev

som suppleant var given

Till Borg vid Stäket färden gick

för gubben och studenter

där Palm ett stöd i honom fick

för konstens elementer

Att riktigt sköta djur och jord

till människornas fromma

åt detta gav han kraft och ord

den tid som skulle komma

Nu runt bland Skånes slott man såg

en gubbe flitigt fara

han hjälpte såväl hög som låg

att liv och hälsa klara

Var kärv och avig emot strunt

ej följde alla normer

i misantrop han reste runt

med djur i alla former

På Dybäcks gård nu lien tog

för honom annan vända

då gubben Rabbén själv han dog

hans resa var till ända

Ett original en flärdfri man

orakel i sin gren

i Vemmenhög han vila kan

inunder minnessten

Rabbén och fennomanin

Att R döpte sin tax till Snellman var troligen, som tidigare nämnts, en känga riktad mot en av förgrundsgestalterna i byggandet av en egen finsk identitet. JW Snellman sökte en ledigförklarad tjänst i praktisk filosofi i Lund 1845 men kom senare att dra tillbaka sin ansökan. Det var också runt denna tid som han bl.a. via tidningen Saima fick vidare spridning av sina finska nationella idéer där en betydelsefull del var att det svenska inflytandet var av ondo. Just det faktum att båda skulle kunna hamnat på samma ställe kan ha varit det som fick R att tydligt markera ståndpunkt genom att bruka hans namn på sin hund.

Runt 1863 träffade R en annan person, Oskar Rancken från Finland, som då gjorde en resa genom Skåne. OR var mer positiv till det svenska inflytandet och kom att ägna stor del av sitt liv till att samla kulturyttringar från svenska Österbotten. Att det blev denna inriktning på hans samlande förefaller ha varit en tillfällighet eller möjligen en reaktion på tidsandans koncentration på det finska. Han argumenterar i ett förord till Johan Ludvig Runeberg och Fänrik Ståls sägner för ett balanserat synsätt på hjältarna i nämnda epos. Förordet skrevs i Leipzig 1863 d.v.s. under den resa där han även träffade R.

Troligen återsåg R sina hemtrakter endast vid ett tillfälle. Det påstås ha skett 1856 men kan ha ägt rum i augusti 1857 då han noteras både i Helsingfors och Åbo som resande på ångaren Örnsköld. Det mest anmärkningsvärda med den hemresan är kommentarerna kring detta senare efter hans död. Nedan är notis ur Åbo Underrättelser 18660728.



Artikel i fråga.

Den bild som tecknas av Orwar Odd i Svea lämnar knappast något övrigt att önska när det gäller R:s eftermäle. Så varför denna anmärkning och påpekande angående hans kontakt med systerdotter? Kan det vara ett sätt att påminna om den svensk-finska samhörigheten och därmed göra honom till, om inte slagträ så åtminstone, ett argument i svensk-finsk nationalkänsla? Var R själv stod i frågan torde hans egen formulering nedan inte lämna någon tvekan om. Det var ett folk så äkta svenskt, att sjelfva svenskarne på denna sidan bottenhafvet aldrig varit fädernesland mera tillgifne. Såväl notis som citat från Rabbén tillkommer alltså när Finland levt under rysk överhöghet i 50 år!

Retzius

Som framgår av bl.a. Rabbéns egna ord så var det hans mening att fullfölja sin apotekarutbildning när han anlände till Lund 1802 och skrev in sig vid universitetet. Efter fem år som elev torde han känt sig mogen för ytterligare ett steg i sin utbildning. Under sin tid i Karlstad har han sannolikt kommit i kontakt med publikationer av Retzius som bl.a. gav ut Kort begrep af grunderne til Pharmacien, 1769.

Under sin första tid i Lund synes Rabbén ha haft Retzius som läromästare. På detta pekar inte bara det faktum att han studerade kemi, utan Retzius ingrep också personligen för att Rabbén skulle få en tjänst hos Strussenfelt i hans laboratorium och skickade dessutom privatelever vidare till Rabbén för att lära sig kemi. Det förefaller alltså som om Retzius hade fullt förtroende för Rabbén som kemist. Så här presenteras Jahan Retzius i ett par utdrag från Svenskt Biografiskt Lexikon:

”Retzius mångfasetterade insats i vetenskapen kan betraktas som förgreningar från hans apotekarbildning. Kemi, naturalhistoria, på flera sätt även ekonomi är naturliga inslag i apotekarens värv. Hans vän Carl Wilhelm Scheele demonstrerade på ett lysande sätt hur det farmaceutiska hantverket kunde övergå i avancerad forskningsverksamhet. Det var uppenbarligen också vänskapen med just Scheele som ledde till Retzius viktigaste publikationer inom kemin. De hade träffats redan under Scheeles tjänstgöring vid ett apotek i Malmö, och umgänget torde ha fortsatt under R:s uppehåll i Sthlm 1768-72.”

”I sin syn på forskningens samhälleliga roll var Retzius ett barn av det utilistiska 1700-talet. Därför skrev han mycket angående lanthushållningen och gav som ständig sekreterare i Fysiografiska sällskapet detta en tydligt tillämpande inriktning. Han var också en drivande kraft i Malmöhus läns hushållningssällskap. Till hans mest bestående insatser hörde hans aktiva plädering för trädplantering, där plantagerna vid Lund, först anlagda av Lidbeck, kom att stå under hans överinseende. Här både undervisades i bl a plantskolors anläggande och utbjöds trädplantor till intresserade lantmän.”

Retzius var även en av grundarna av Fysiografiska sällskapet som enligt stadgarna "till ändamål hafva twänne så nöjsamma och gagnande wetenskaper som naturalhistoria och Oeconomie." Sällskapets uppgifter var i början inriktade på praktiska ekonomiska värv, i enlighet med upplysningstidens ideal. Redan under 1800-talets första årtionden kom emellertid sällskapets aktivitet att förskjutas mot mera grundläggande vetenskapliga problem efter att ha legat i träda några år.

Vid Lunds universitet tillträdde Retzius 1795 professuren i naturalhistoria och ekonomi, samt uppdrogs 1798 att föreläsa i kemi. Därmed kom han som nämnts också att föreläsa för Rabbén som i likhet med Retzius även kom att tillhöra Fysiografiska sällskapet. Över huvud taget verkar det som, om man jämför deras verksamhetsområden, att Rabbén tagit mycket intryck från sina möten med Retzius. Rabbén beskriver honom också som ”vidtomfattande” d.v.s. mångsidig.

Donationen

Bokdonationen till Lunds universitetsbibliotek skedde 1852 och omfattar 575 titlar som spänner över en tidrymd av 300 år. Den äldsta boken Commentarii Linguae Graecae et Latinae gavs ut 1551 av Joachim Camerarius d.ä. i Basel och är tydligen en lärobok i grekiska och latin. Den sist utgivna skrevs av Acheates Kahl år 1851 i Lund. Denna hade titeln ”Minnesord öfwer Jöns Petter Borg” och kom ut med anledning av personens död samma år.

Början på förteckningen.

Handstilen kombinerad med främmande språk gör det lite besvärligt att tyda listan med alla titlar. Tror dock att ämnesfördelning är såsom följer. Huvuddelen av böckerna handlar om kroppen och dess funktion liksom de sjukdomar som den kan drabbades av. En annan betydande del handlar om behandling av sjukdomar och kirurgi. Den sjukdom som nämns oftast bland titlarna är kolera vilket inte är så konstigt om man betänker att den sjukdomen tog runt 50 miljoner liv i Europa under hans verksamma tid. Där finns även en del litteratur om hälsobrunnar med olika typer av bad och behandling.

Förutom litteratur enligt ovan som man kan förvänta sig hos en praktiserande läkare finns böcker med annan naturvetenskaplig inriktning liksom historia och religion. Böckerna är huvudsakligen på tre språk, svenska, tyska och latin. Enstaka exemplar finns även på danska, engelska och franska.

Böckerna i donationen är sorterade i 4 grupper beroende på format. Tryckeritekniskt innebär det att man utifrån ett givet arkformat skapar 2 (folio), 4 (quarto), 8 (octavo) eller 12 (XII=duodecimo) blad, vilket ger dubbelt så många sidor. Det innebär som störst 30 x 38 (cm) ner till 13 x 18 för de minsta.

In Folio 5 st

In Quarto 42 st

In Octavo 512 st

In XIIo (= Duodecimo) 16 st

Om man tittar på priser som gällde vid R:s död på runt 2 rdr för en ”normalbok” så innebär det att nyanskaffningsvärdet för böckerna vara runt 1200 rdr dvs ungefär lika mycket som systerdottern fick ärva. Man kan anta att hans kunskapstörst innebar vissa uppoffringar då det framkommer på mer än ett ställe att hans ekonomi till och från inte var den bästa.

Rutger Macklean

En av de största attraktionerna i Svaneholms slott är Mackleanrummet, som byggdes direkt när Rutger Macklean hade flyttat in i slottet 1782. I Mackleanrummet finns en utställning om Rutger Mackleans liv och verk. Så börjar en presentation av hans arbetsplats i slottet som idag är museum. Därefter följer en uppräkning av ett antal saker som finns i rummet. Vad som inte kommer med i denna uppräkning är det porträtt som hänger snett bakom den person som sitter vid skrivbordet och förefaller kika över axeln på det som sker. Porträttet är en litografi av Joachim Ferdinand Richardt och föreställer Johan Rabbén.

Tavlan hängde naturligtvis inte där medan M levde då porträttet troligen tillkom 30-40 år senare. M dog året efter att R blev ”inkallad till docens i ekonomin” av C. A. Agardh. Detta visar, som jag ser det, att intresset för M's verksamhet finns redan vid denna tid. Ett symboliska sätt att tolka porträttets placeringen stämmer väl ihop med den verksamhet som R sedan kom att ägna sig åt.

Åtskilliga år senare, när Svaneholm via Mackleans systerson Bennet hamnat hos C.J. Hallenborg, blir R anlitad av H för att gå igenom Mackleans bibliotek. Här kom han därvid på ett mycket konkret sätt att föra arvet efter M vidare då han fann ett utkast till en lärobok som M påbörjat. Denna kompletterades och utgavs 1845 av R under titeln ”Lärobok i landtbruket i Skurups socken”. En faksimilupplaga utkom 1985 vid 200-årsjubileet av införandet av enskiftet.

 

I följande kommentar som härstammar från året innan boken kom ut, nämns enskiftet som alltså startade här och är anledningen till att M har funnits med i de flesta historieböckerna i modern tid:

”Enskiftet inleddes i södra Skåne på Svaneholms slott 1785 under ledning av Rutger Macklean. I sin lärobok i lantbruket för Skurups socken inskärper han nödvändigheten av att dränera åkermarken väl. Han hävdar också att ett av huvudskälen till enskiftets genomförande var att underlätta för jordbrukaren att anlägga genomtänkta dräneringsdiken för all mark som behövde torrläggas.” (Rabbén, 1844)

Ur doktorsavhandlingen ”Åkerns blomma” är följande citat saxat: ”Den postuma utgivningen av Mackleans lärobok 1845 kom samtidigt som hushållningssällskapen och andra ivrare för lanthushållningen började repa sig efter en längre svacka orsakad bland annat av bräcklig ekonomi i kölvattnet efter en rad år med svåra jordbruksförhållanden. Utgivaren, professor Rabbén, höll samtidigt ett första officiellt minnestal över Macklean i hushållningssällskapet, vilket publicerades i sällskapets årsskrift. Förutom att professor Rabbéns beskrivning av Mackleans insatser utgjorde en av de första seriösa forskningsinsatserna i det svenska jordbrukets historia, bidrog den till att hålla minnet vid liv. ”

Porträttet nedan är det enda kända av Rabbén. De miniatyrbilder av hans huvud som återkommer på andra platser förefaller vara detalj från just detta porträtt.

Porträtt av Johan Rabbén

 

Befordringsvägars besvärligheter

Under ovanstående rubrik beskriver Nils Palmborg hur det kan gå till i akademiska kretsar för ca 200 år sedan. Kärnan i dokumentationen är ett antal brev som Tegnér skrivit där han tar strid för Rabbéns sak. Själv har R noterat följande:

”På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom behandlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och för den skull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed så fordrade. Den afhandling – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordat.”

Konflikten gällde alltså huruvida det var viktigt att en professor i praktisk medicin kan tala bra latin eller inte. När det gällde de praktiska medicinska kunskaperna så förefaller R ha ett tydligt försprång med sina erfarenheter. Formellt ingick det talade latinet i universitetets krav men hade så sakteliga börjat tummas på i vissa fall när språket var av ringa värde. Så småningom försvann det talade latinet helt som krav utom i sitt eget språkliga sammanhang.

Konflikten innehöll bland annat anklagelser gentemot Tegnér att det för honom skulle vara en kamratangelägenhet. Oavsett om detta hade betydelse för saken eller inte så visar det på att de två högst sannolikt umgåtts under en period fram till 1817 när Tegnér skriver detta. Frågan eskalerade och till slut ingrep Kungl. Majt via kansler för att gjuta olja på vågorna och till en del även försvara R's ära.

Palmborgs mer detaljerade beskrivning av ovanstående händelse innehåller även huvuddragen i R's liv för att visa vilken mångfasetterad person han var. Däremot verkade inte akademiska strider om titlar (och löner) vara hans livsluft eller med Essen-Möllers ord ”...hans kynne (låg) icke för strider utan han föredrog ett resignerat stillatigande.” Detta bidrog möjligen till att R's ekonomi åtminstone tidvis var ansträngd.

Troligen var det också av trängda ekonomiska skäl han i september 1830 sökte tjänst som klockare i Lövestads och Fogeltofta församlingar. Hans ansökan innehöll ett förbehåll, då han ville ha en stand-in för att klara sångkraven, vilket överklagades av andra sökande. Senare återtog han sin ansökan men detta illustrerar hans situation där en klockartjänst är ekonomiskt fördelaktig jämfört med universitetsjobbet.

Palmborg avslutar med en bestämmelse ur Lunds akademis konstitutioner som gällde vid ovanstående tillfälle och var lika gammal som den bestämmelse striden gällde: ”Om någon Professor låter märka lust till träta och oenighet och efter en annan påminnelse icke vill rätta sig, så skall densamme androm till exempel ifrån tjänsten removeras.” Palmborgs slutsats blir att akademin skulle åderlåtas kraftigt om regelverket följdes till punkt och pricka.

Det bör kanske påpekas att tvister i befordringsfrågor inte var helt ovanliga. Enligt Elof Tegnér är dessa frågor ”...sedan gammalt den svaga punkten i våra universitets organisation”.

Ett par år efter ovan refererade konflikt kring tjänstetillsättningar annonseras angående efterträdare på en professur i Uppsala där Pehr von Afzelius avser att dra sig tillbaka. Detta är första gången man annonserar i tidningar vilket även fördröjer tillsättningen.

När det gick till omröstning fanns tre namn på förslag: Zetterström, Romansson och Rabbén. Enligt Kardell lobbade föregångaren Afzelius mot Zetterström trots (eller på grund av?) att han i många år varit ersättare för honom. Motståndet hade emellertid ingen effekt på beslutet då detta innebar att han ändå fick tillträda professuren på hösten 1820. Som framgår av R´s egen berättelse var hans ansökan ett sätt för Z. som han kallar ”min vän”, att bli av med en annan konkurrent, Hvasser. Ett brev från Z, daterat 1820, som finns i samlingarna efter R berör detta. Det är oklart om omständigheterna i Lund något år innan haft inflytande på detta val.

För Jämlands och Frösö/Östersunds del har Zetterström betytt att man fick tillgång till ett stort bibliotek några år efter hans död 1829. Han har också fått låna ut sitt namn till den nuvarande samlingen av gamla böcker som följaktligen kallas Zetterströmska samlingen. I samlingen ingår idag bland annat Rabbéns arbete som nämnts tidigare – de scrofulis- fast på svenska och heter då ”Om skroflernas orsaker och dietetiska behandling” som utgavs 1819 dvs mitt emellan de relaterade befordringsmöjligheterna.

Mikael von Strussenfelt (1770-1837)

I SBL står: Genom understöd av en gynnare, kammarherre Strussenfelt, sattes han (Rabbén) i tillfälle att ägna sig åt läkarkallet. På antydda bana var han efter några år så långt kommen, att han 1807-1809, då Sverige var invecklat i krig, fick deltaga i den militära sjukvården.

Gynnare är såväl idag som vid denna tid ett tvetydigt ord. Det kan innebära enbart att på olika sätt stödja någon eller något men kan även innebära en i något avseende tveksam person. Oavsett vilken av betydelserna som avsetts så förefaller både vara användbara om denna kammarherre, sett så här i efterhand.

Den som satte R i kontakt med Strussenfelt var Retzius som undervisade honom i kemi. Retzius tipsade R om att Str., som också studerade kemi, önskade en assistent i sitt laboratorium. Efter fem år som apotekarelev och studier i kemi i Lund var han säkert väl skickad till denna uppgift. Sedan skriver R själv att pga några akademiska lärares uppmaningar så erbjöds han ytterligare bistånd av Str. Detta måste tolkas så att R uppmanats läsa vidare, Str. fick reda på detta, ingrep ytterligare en gång och gjorde det möjligt.

På en tryckt akademisk avhandling från 4 mars 1807 där R medverkar som respondent finns på baksidan en dedikation på latin av Johan Rabbén till Mick. von Strussenfelt vilket innebär att detta exemplar torde ha tillfallit hans ”gynnare”.

Kammarherre Mikael von Strussenfelt var löjtnant vid Norra skånska kavalleriregementet och kompanichef vid Landskrona skvadron. Denna militära befattning var också en bidragande orsak till att R en tid i Pommern var förlagd tillsammans med Str., närmare bestämt på Rügen och där troligen på godset Ventz med koppling till namnet Platen, då R själv skriver att de var inkvarterade hos en f.d. ryttmästare Platen på Ventz i 2 veckor och hade det ”trefligt”. Det kan också vara så att Strussenfelt medverkade till att R blev fältskär, då han sedan länge funnits vid skånska husarerna där R hamnade.

Bland anledningarna att kalla Strussenfelt för gynnare i negativ mening finns nedanstående i några olika källor. Detta tillhör ett senare skede men R nämner inget kring detta som han torde fått reda på ändå på något sätt.

Var för sin bekantskap med general Pechlin misstänkt för medvetenhet om konung Gustaf III:s mord och därför tagen i förhör.

Jacob Gustaf de la Gardie misstänktes för konspiration av kronprins Carl Johan i december 1812 pga ...ett brev från en ryttmästare M. Strussenfelt i Skåne, vari denne begärde hans rekommendationer med anledning av en resa, som han stod i begrepp att göra till f. d. drottningen i Bruchsal. De la G. säger sig ej ha velat oroa kronprinsen med denne »galnings fantasier» utan låtit brevet ligga.

Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister skriver i Anteckningar och minnen ...en viss ryttmästare vid skånska husarerna vid namn Strussenfelt, ett slags fantastisk lärd narr, hvars dåliga affärer genom en crapuleux lefnad i Stockholm blefvo ännu mer försämrade.

Det som slutligen fick Strussenfelt att lämna Sverige för Parma i Italien 1822, var förmodligen ekonomiska bedrägerier, vilket också är innebörden av den term som T-Wachtmeister använder.

Kälsåker och Orup

Här följer ett utdrag ur en doktorsavhandling som handlar om Alnarp och som därvidlag även kommer in på händelser dessförinnan där R har en roll. Avhandlingen är skriven av Åsa Klintborg Ahlklo och har fått titeln ”Åkerns blomma”.

”1837 anlitade hushållningssällskapet läkaren Johan Rabbén (som med bland annat en docentur i ekonomi kvalificerat sig som sakkunnig i jordbruksfrågor) för att upprätta ett förslag till jordbruksinstitut för länet, vars viktigaste punkter sammanfattas enligt nedan:

• Institutets egendom bör ha stor areal för att kunna visa olika metoder för bedrivandet av ett större jordbruk. Den bör även äga tillgång på skog.
• Det bör finnas 4 à 5 vetenskapligt bildade lärare för undervisning i agronomisk kemi, fysik, mineralogi, lantbruks-teknologi, ekonomisk botanik, växtfysiologi och forstkunskap, praktisk geometri, matematiska grunderna för lantbruksmekaniken, hydrauliken och nivelleringskonsten m. m., ävensom ock i de första grunderna av husdjurens komparativa fysiologi, avel och skötsel i allmänhet samt deras allmännast förekommande sjukdomar och deras behandlingssätt m. m.

Det bör även finnas:

• Mekanisk verkstad med behörigt antal skickliga professionister, såsom smeder, vagnmakare och timmermän.
• Fruktträdgård och yrkesman.
• Modeller av redskap; lantbruksjournaler och lantekonomiska skrifter; nödiga matematiska, fysiska och kemiska instrument.
• Direktör eller fullmyndig föreståndare (vetenskapligt bildad agronom).
• Direktion och
• Behövliga byggnader.

Förslaget rymmer ytterligare skrivningar som betonar vikten av de högre ståndens roll som föredömen och förmedlare av den agronomiska bildningen till folket. Därför ansågs det självklart att godsägarsönerna, som den högre utbildningen framförallt riktade sig till, själva skulle delta i jordbrukets praktiska göromål under sin utbildning. För det goda exemplets skull ansåg man också att institutet borde förläggas till en egendom som krävde mycket arbete för att göras till ett väl fungerande lantbruk. Därför ville man inte förlägga det till de platser som tidigare föreslagits i närheten av Lunds universitet vilket omgavs av redan rika och lättodlade jordar. I förslaget omnämns också möjligheten att till ett sådant institut foga en skola för ”folkets söner i åldern 12-18 år” efter mönster av de berömda pedagogerna Pestalozzi och von Fellenbergs skolor i Schweiz och Mackleans lantbruksskola för barn vid Svaneholms gods i Skåne.”

Det är extra intressant att läsa detta när det finns lite av ett facit när det gäller vad R företar sig senare i livet. Att han blev anlitad som sakkunnig bekräftar att uppdragsgivaren redan då såg honom som en kompetent person i dessa frågor. Hans docentur i ekonomi (dit lantbruket räknades vid denna tid) härstammade från 1816 och R verkade, förutom som läkare och lärare, parallellt med jordbruksfrågor. Han hade under tiden fram till ovanstående förslag publicerat både artiklar och en bok i relaterade ämnen. Av olika anledningar fullföljdes inte R:s idéer utan utvecklingen blev, enligt doktorsavhandlingen, såsom följer :

”Genom aktieteckning samlades tillräckligt med kapital för inköp av egendomen Orup där den första kullen om nio elever började sin skolgång i april 1840. Ganska snart stod det emellertid klart att Orups lantbruksinstitut inte blivit det framstående läroverk för hela provinsen som man från början tänkt sig, utan något av mycket blygsammare format, snart istället kallat för Orups lantbruksskola. Trots att de stora förhoppningarna på Orup inte infriats åtnjöt skolan under sin verksamhetstid ett gott anseende som lockade både elever och namnkunniga föreståndare och inspektorer, till exempel bland Skånes större jordägare.

Holmström beskriver den förste föreståndaren Tenger, först dådkraftig, sedan alltmer benägen att tillbringa sina dagar på Skarhult istället för på Orup, samt hur man värvar den ovannämnde Rabbén från en liknande skola i Kalmar till Orup 1847.....”

Johan Nordenfalk försökte på flera sätt att få till stånd en lantbruksskola i Kälsåker utanför Västervik. Allt talar för att en sådan också startade 1845 då 11 rättarelärlingar finns bokförda där enligt husförhörslängden Törnsfall AI:9. Som föreståndare lyckades han engagera Rabbén som också därvid gav ut studielitteratur under titeln Lexor för rättare-eleverne vid Kälsåker. Skolan upphörde redan året efter då projektets primus motor, N, avled och ägorna splittrades. Bland R:s efterlämnade brev finns ett flertal från den efterlevandes hustru (7 st under 1846-53) vars innehåll torde röra denna saken.

Skolan låg alltså utanför Västervik och inte i Kalmar. Med tanke på att den upphörde 1846 så var det antagligen inte så svårt att värva R till Orup även om han själv skriver att han inte var ”särdeles hågad” att anta tjänsten som han ”anmodades” söka. Han nämner själv också ekonomiska skäl till att acceptera erbjudandet.

Bland R:s efterlämnade papper finns en almanacka för år 1850 från Orup. Där kan man följa de huvudsakliga aktiviteterna dag för dag. Det är de aktiviteter man kan förvänta sig vid jordbruk med ett markant undantag. Den 25 under Höstmånaden (September) 1850 står ”2:dra uppsägn. Slagsmål” och dagen efter står det ”Eleverna borta eller inne”. Detta är alltså samma år som R fyller 70, det var förmodligen inte alltid lätt för honom att hålla pli på sina elever.

Detta år ger han också ut en skrift avsedd att användas i undervisningen under titeln: Om plogen, plöjningen och öfrige åkerbruksredskapens användande m.m. : Ett utkast för rättare-eleverne vid Orup. 1851 blir han avlöst som föreståndare för lantbruksskolan.

Med tanke på hans inblandning i de tidigare ambitiösa planerna kan man förstå om han blivit besviken på resultatet, vilket framskymtar i såväl hans egna som andras kommentarer kring tiden vid Orup. Ett institut som mera anslöt till dessa intentioner kom så småningom till stånd då man beslöt att starta upp Alnarp 1857. R iklädde sig dock rollen som kringresande konsult och fick därigenom en funktion som liknade den som Alnarp skulle kunnat ge honom. Mer om detta i ett annat sammanhang.

Efter att ha tittat på förste föreståndarens ursprung, Tenger kom från Västervik, kan man inte låta bli att fundera på detta sammanträffande, dvs varför R kom att hamna där Tenger vuxit upp. En möjlig förklaring är att Tenger agerat som mellanhand/förbindelselänk, mellan R och Nordenfalk, sedan han börjat på Orup.

Utdrag ur J. Rabbéns lefnadsanteckningar V:b

Femte stycket

Mina krigsminnen från 1808 och 1809 (forts)

Under året hade danskarne byggt ett större antal kanonslupar, hvarmed de tillskyndade handelsfartyg mycken skade, helst om dessa fartyg försökte sin lycka att komma genom sundet utan konvoj, och äfven med konvoj, om denne icke var nog stark. Så hände en gång under denna sommar, då en större handelsflotta, ledsagad af en armerad engelsk kutterbrigg, skulle passera Flintrännan, öfverfölls ej blott handelsflottiljen, utan äfven briggen, som besköts och ändtrades.

Under pågåendet heraf låg våra kanslupar oroliga? i Malmö hamn. Dessa slupar, som sades vara större och starkare än de danske, skulle således kunnat mäta sig med de danska, hvarigenom både konvojen med åtföljande handelsflotta kunnat komma helskinnades undan. Befälhafvaren för skärgårdsflottan i Malmö, var en major eller öfverstelöjtnant Hjärne. Jag var då ännu icke i Malmö.

Sedan jag under denna sommar blefvit skickad hit och dit, måste jag mot slutet af året infinna mig i Malmö för att tjenstgöra vid det dervarande såkallade brigadsjukhuset, inrättadt i gamla barnhuset, en mindre god lägenhet. Här florerade redan typhus med sin följeslagare delirium. Såsom följd af denna sjukdom förekom äfven ett par fall med brand i benen, men hvilken afsöndrade sig skarpt innan den nådde knäet; amputation företogs endast med afsågande af blotta benet nära det ännu friska köttet. En af dessa tillfrisknade. Eländet var emedlertid stort. Sjukantalet växte, och sjukhusförråden voro knappa och af sämre beskaffenhet.

Min tjenstgöring vid detta sjukhus blef ej långvarig, emedan jag snart sjelf angreps af den grasserande farsoten, hvilken var den sjukdomsform som sedan fick namn af Landtvärnssjukan. Jag låg 8 à 9 dygn sanslös, hvarunder man gifvit mig chlorvätesyra med vatten, och derefter med sömnlösa nätter, hvaremot opium icke verkade, gammal Madera gjorde snart önskad verkan. Genom begagnadet ett par varma bad blef jag fullkomligt återställd.

Under min sjukdom dog förste fältläkaren Tielke. Han hade kort förut föranstaltat om inrättandet af äfven ett annat sjukhus, sjelfva rådhuset, och slutligen Knutssalen anslogs jemte alla öfriga rum i huset, hvarigenom inrymdes 174 sängar. I denna lokal emottogs blott typhussjuka, aldrig någon med rödsot eller andra på förhand behäftade med svåra diarrhéer hvilka förlades så långt utrymmet medgaf på gamla stället, barnhusgården.

Två sjukhusläkare hade före min ankomst till Malmö aflidit, ock en tredje afled snart efter min ditkomst. Derefter ankom Dr C. G. Cederschiöld (sedermera Professor i Stockh.), men hvilken insjuknade, hvarig. jag såsom blott underläkare fick ensam stå för hela detta sjukhus. Jag befann mig der med undantag af en timme utan uppehåll från morgon till afton. Under denna tid dog andre förste fältläkaren, Sörling, som blifvit Tielkas efterträdare. Derefter blef Hillers förste fältläkare.

Cederschiöld blef efter någon tid återställd, men tjenstgjorde blott några veckor, emedan han icke kunde förlika sig med Hillers. Derefter anlände Dr Glanström?, men med honom blef samma förhållande, och jag blef, liksom förut, ensam. Under hela denna tid fortfor landtvärnssjukan alltjemt med få undantag.

Vid ett tillfälle hade ett engelskt fartyg strandat bortom Limhamn och en del af matroserne hade förfrusit några tår, som blifvit gangraenerade, hvilka med lycklig följd å ??? sjukhus aftogs. Mot våren började frossfebrer på nytt, och deribland förekom 2:ne fall af slagfluss ( febrig intermitt. Apoplutin?), hvid begge afledo under sjelfva frossanfallet.

Utom rödsot var Landtvärnssjukan ingenting annat än nerffeber. Å Knutsals sjukhus förekom aldrig egentlig rötfeber, ehuru man, fastän oriktigt, kunnat gifva detta namn åt en mängd fall med svarta läppar och tänder m.m. - Meningitis som sedermera föreföll? i Stock. upptäcktes aldrig vid obduktion å Knutsalssjukhuset. Dödligheten i denna nerffeber var ej så stor, som det uppgifvits, åtminstone icke i Skåne eller rättare: i Malmö och Landskrona.

Största dödslistan å Knutsalssjukhuset företeddes under loppet af februari 1809, då hvar 10:de dog. Att dödsantalet vid bataljonerne blef i alla fall vida större till följe deraf att samma soldat inskickades sjuk en eller annan? vecka? efteråt om igen, och till och med 3:dje gången samt till äfventyrs dog andra eller 3:dje gången, men sådant kom ej i brefven?.på sjukhuset, hvarest patienten fick ett annat sängnummer, och ansåg sås. en ny patient.

Af kronan erhöll landtvärnisterna ingen beklädnad hela första året, och det andra icke heller förrän någon tid efter revolutionen. Emedan en stor del bland landtvärnisterna voro fattiga torparbarn, hade de icke tillfälle att bekläda sig sjelfva och i följd deraf måste de nära halfnakne frysa och förgås af elände. Mer än en gång hände att landtvärnister inkommo å sjukhuset, som icke ägde en skjorta qvar.

För öfrigt var tillståndet vid kommisariatet sådant, att fältaflöning ej kunde reguliert utfalla, utan troppen måste hvarje gång vänta flere dagar innan den fick sin aflöning, i stället för sås. eljest är brukligt, att få sin aflöning förskottsvis. Befälet fick vänta 2 à 3 månader, men en särskilt generalorder ålade kommisariatet att till läkarna vid sjukhusen utbetala deras aflöning vid hvarje månads utgång.

Det svåraste under allt detta vid fältsjukhusen var den stora brist på de dertill hörande förråden, hvarigenom elendet steg till ytterlighet. Men revolutionen i Mars som medförde stora förändringar, hade äfven det goda med sig, att sedan på våren och sommaren 1809 blef förhållandet helt annorlunda. Bristen afhjelptes, aflöningen började ordentligt utfalla; folket fick skor och andra klädespersedlar. Ingen typhus mera, med undantag af några lindrigare fall. Men deremot skörbjugg, från ankomande kanonslupar. Af dessa skörbj.sjuka dogo en del så? snart de kommo i land, välmågan? bekom? illa, men de som väl hunno till sjukhusen och der behandlades enligt konstens regler, tillfrisknade.

Sjuknummren hade nu minskats från 174 till 100, och sedan numera inga förnödenheter saknades blef tjenstgöringen i stället för den olyckliga ställnings? en angenäm sysselsättning.

Under hösten blef jag konstituerad till sjukhusläkare med kaptens aflöning. Men snart fick jag ganska trälsam befattning, näml. att revidera hela södra arméns apoteksräkenskaper som varade till den sista Decemb 1809. Kriget var slut och dermed också allt elände.

Som jag under hela det olyckliga krig ej var utom Skåne, har jag ingen närmare kunskap om de öfriga förhållanden, hvilka omtalas sås. ännu förskräckligare.

Den förste generalbefälhafvaren för södra armén var generalguvernör öfver Skåne H:s excellens Toll. Efter revolutionen kom en Mörner, och slutligen general Tavast (sedan exc?).

Utdrag ur J. Rabbéns lefnadsanteckningar V:a

Femte stycket

Mina krigsminnen från 1808 och 1809

Dessa minnen höra till de sorgligaste under min långa lefnad. De gå till historien snart sagdt utan motsvarighet. Ryssen anföll oss utan föregående krigsförklaring, det är sannt; men förhållandet hade äfven genom en krigsförklaring blifvit enahanda. Finland, som till en del låg för nära Petersburg, skulle enligt ryska systemet, med afseende på denna del en gång eröfras. Men utan vår dåvarande konungs oefterrättlighet, hade ryska anfallet den gången, liksom mången gång tillförne, uteblifvit. Gustaf IV Adolfs oförsonlighet med franska systemet föranledde Napoleon i Tilsiterfreden att lemna Alexander I tillstånd att eröfra Finland. Meningen dermed var likväl icke hela landet; Österbotten skulle förblifvit Sverige tillhörigt.

Sveriges andra granne var enligt tidförhållandet, en afgjord fiende till oss. I sådana förhållanden blef kriget ett försvarskrig nödtvunget. Mot en af dessa makter hade det varit en möjlighet att försvara sig. Men vår stående armé var alltför svag för att kunna mäta sig med så öfverlägsna massor, och derföre tillskapades ett nytt beväringssystem i hast, men ett system så illa ordnadt, att det ej kunde annat, än medföra? förödelse. Denna nya beväring är känd under namnet Landtvärn. Med ett sådant värn, mindre ensidigt utskrifvet och ändamålsenligare organiseradt, kan Sverige aldrig underkastas.

Detta landtvärn utskrefs vid en viss ålder af allmogen, men de öfriga ståndens ynglingar kommo icke i fråga. Många bondsöner voro äfven frikallade. För öfrigt extrarotering jemte den såkallade vargerings., således en hel armé i Skåne. Skånska landtvärnet utgjorde till en början en särskild brigad. Såsom chef för densamma förordnades kapten löjtnanten (sedan generallöjtnant öfverste marskalk och excellens) gref Jacob Pontusson De la Gardie.

Manskapet samlades om somaren 1808 i Södra Åsbo härad och skulle såsom annat krigsfolk svärja tro och huldhetsed, men dertill nekades enstämmigt. Genom vidare bemedling aflades dock eden. Efter någon tids förlopp nedlade grefven sitt chefskap, och landtvärnet fördeltes bataljonsvis samt spriddes än hit, än dit. Stundom marscherade en del mot Norge och en annan gång tillbaka. En del förlades på kanonslupar.

Så snart det isbelagda sundet blifvit fullkomligt öppet befarade man ej längre danskarnas ankomst med prinsen af Pontecorvo i spetsen. I följd deraf förlades hela Skånska husarregementet på roten med undantag af en ??? sqvadron på Tomarp. Ett par sqvadroner, hvars rusthåll lågo mer koncentrerade, voro aldrig utryckta; den ena af dessa var Manstorps sqvadron vid skånska husarerna, den andra var Haglösa af dragonerna.

Vid krigsrörelsens början i Mars, hugnades vi genom om en generalorder, att ej fästa afseende på aflöning. Meningen dermed, ehuru ej uttryckt, var utan tvifvel? blott till en början. Då jag såsom extra och lönlös hörde innehållet deraf, ville jag ogerna gå i fält, utan fattade beslutet att stanna hemma för att fortsätta min bana vid akademien. Men ytterligare och strängare order af d. 3:je Mars från andra bataljonschefen (J. O. Rosenblad) att genast infinna mig hos honom på Tågerups gård, hvilket äfven skedde. Kvartalsaflöning utföll sedermera.

Sverige var numera icke, såsom under förra året i Pommern, rikt försedt med engelska subsidier, ty dessa hade af politiska förhållanden upphört. Änskönt Regementet blifvit förlagdt på roten, blef jag likfullt icke hemförlofvad, utan qvarhölls af öfverfältläkaren, eller såsom han då för tiden kallades: Förste fältläkaren, Tielke. Den allmänna brist på läkare, som då rådde, gjorde behofvet af allt, antingen dugligt eller odugligt oumbärligt. Att kunna skrifva var understundom redan nog. Vid fältsjuhusen var dock denna konst icke alltid utan nytta.

Härefter kommenderades jag först att tjenstgöra vid Helsingborgs sqvadron af Mörnerska husarerne jemte en mindre del af derstädes förlagda Calmar regemente. Derefter att tjenstgöra vid exercissqvadron på Tomarp, och sedan vid Smålands dragoner: i trakten af Helsingborg. Min station blef nära Pilshult i Kungshults by, hvarest ett inskränkt interimssjukhus anlades. Hittills hade intermittenta febrar varit den rådande sjukdomsformen, men nu på hösten visade sig spridda fall af typhus, liksom förelöpare till hvad som sedan mot vintern på allvar utbröt. Här förekom ett fall af äkta rötfeber, febris putrida ??? hvaraf ganska få ibland den mängd nerffebrar, som sedan herskade, förekommo.

Under vistandet i Kungshult erhöll jag en dag befallning från posteringschefen vid Höganäs att genast inställa mig på Krapparup, emedan ett par soldater af Kungens regemente blifvit blesserade af besättningen från en dansk kanonslup, som om natten landstigit. Dessa soldater stodo ensamma på post å Kullaberg, hvarom danskarne förskaffat sig underrättelse.

Den ene af dessa soldater hade fått en kula i underlifvet och blef död före min ankomst; den andre hade träffats af en kula framifrån på hufvudet af öfverarmsbenet, men hvilken kula icke inträngt eller fastnat såsom Garibaldis kula, utan glidit i kring axeln under huden ända till ryggraden, der den känbart ännu fanns. Karlen skulle i alla hänseenden transporteras till stora fältsjukhuset i Landskrona, och fördenskull fann jag rådligast att ej skära ut kulan, emedan det var mindre ömtåligt för patienten att föras med ett öppet sår, än med 2:ne. Kulan blef der utskuren och karlen återställd. Dessa soldater voro de enda vid hela södra armén, som träffades af fientliga kulor, åtminstone på fasta landet. ( Referens till Garibaldi placerar tidpunkten för Rabbéns återberättande till dec. 1862 eller senare. )

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:b

Första stycket

Mina yngre år (forts)

Att vid den tiden tänka på medicinska graden låg utom gränsen för den, som dertill inga medel ägde, och i ett främmande land! Men detta främmande land blef likväl snart nog mitt hemland. Jag fick vänner och gynnare, och oväntade händelser förändrade småningom utsigterna under det att jag emellanåt kom att vistas på landet blef jag understundom redan 1803 anlitad såsom biträdande vid sjukbesök, dock merändels under ledning af någon verklig läkare, ty min kunskap sträckte sig då ej utom pharmacien. Denna praktik gaf väl föga eller ingen inkomst, men lemnade något förtroende ifall yrket blefve min lott. Då emedlertid blott en del af läkarkonstens hjälpvetenskaper innehades, och filosofiska kursen i mellanhand, så förblef allt lika mörkt, hvarför tanken på någon grad förblef bortvänd, och endast återgången till pharmacien qvarstod i mitt inre.

Men åtskilliga minst anade händelser ledde likväl till det mål, hvaråt förut aldrig syftades, nämligen medicinska graden, hvarmed försök till en början gjordes, bestående i en teologisk fakultetsexamen, som då för tiden var brukligt. Licentiatsgraden, hvilken ej blef förhastad, den vanns icke festinate, men lente, ty 12 års studenttid – till 1814 – var länge nog, jemförelsevis med andras på den tiden.

Under dessa år fanns i filosofiska fakulteten flere utmärkte lärare bland professorerne. De mest framstående voro: orientalisten Matt. Norberg, latinaren Joh. Lundblad, den vidtomfattande And. Johan Retzius och Matt. Fremling i hänseende till sitt lefvande föredrag samt den lika behaglige N. H. Sjöborg.

Några år senare uppträdde 2:ne blixtrande ljus i samma fakultet – Agardh och Tegnér. De öfrige i denna fakultet voro icke heller utan anseende. Teologerne, 4 till antalet, de fleste utlefvade. Den yngste, Anders Nylander var då extra ordinarius. Han var hemma i orientalspråken, men dock mindre teolog i nyare bemärkelse, Svebilius eller hans förklaring af Luthers lilla katekes utgjorde hufvudinnehållet för hans teologiska vetande. Tyska språket var honom främmande, och sålunda allt hvad deraf kunde inhemtas. Alla som åsyftade någon grad skulle först examineras af denna fakultet. Juristerna examinerades blott af dekanus i samma fakultet.

Domprosten Nils Hesslin, sedermera Biskop, älskvärd och satirisk gubbe. Hylander var bitande qvick, och hade i yngre åren umgåtts med vår bekanta Thorild, äfven känd för sitt salt. I juridiken fanns endast en professor, Tengvall. I medicinska fakulteten voro 3, hvaraf den ene, A. E. Barfoth i teoretiska medicinen, tillförne i anatomien, hade studerat Boerhav och följde i sina föreläsningar Gabius, för öfrigt utlefvad och svag; den andre J. H. Engelhart, en lysande man, och den 3:dje A. H. Florman, hvilken med utmärkelse försvarade sin plats såsom anatom. På den tiden fanns ingen bestämd emeritiålder, utan en hvar tjenstgjorde så länge han förmådde.

En synnerlig gynnare fann jag snart i den gamle A. J. Retzius, hvilken äfven lemnade mig i uppdrag att privatissime? gå en eller annan tillhanda bland de studerande som ville lära sig elementerna i kemin. Dessutom blef jag af honom rekommenderad till laborant hos en ryttmästare von Strussenfelt, hvilken mångkunnige man äfven studerade kemi, men äskade biträde i sitt laboratorium. Denna herre underhöll mig i Lund under terminerna. Jag arbetade blott under ferierna hos honom.

Någon akademisk grad låg ännu utom all åtanke. Men i följd af några yngre akademiska lärares uppmaningar, hvilka kommo för Strussenfelts öron, och tillfölje deraf erbjöd han mig ytterligare bistånd än det redan visade. Sålunda yppades en utsigt till fortsättande af studier för doktorsgraden. Genom bemedling erhölls derjemte under tiden en tjenst, men lönlös, det var en extra ordinarie bataljonsfältskärs syssla, hvilken innehades från 1806 om våren till 1812. Vid tjänstgöring erhölls likväl aflöning.

Kanslirådet var också en af mina gynnare såsom varande norrlänning räknade räknade han landsmanskap oss emellan fastän bottenhafvet låg emellan. Bland studerande förvärfvade jag många vänner och deribland frast? (troligen avses främst) den oförgätlige C. A. Agardh, sedermera känd såsom Sveriges allsidige snille. Hans blifvande öfverlägsenhet framlyste redan den tiden. Vid hans kandidatexamen, då äfven jag var såsom åhörare närvarande, förvånade han alla som åhörde honom, och särdeles utmärkt var han för Tegman i matematik.

Med Frithiofs skald, men senare, knöts äfven en närmare bekantskap. Den förre var väl egentligen icke skald, men hans prosa var poesi. Omsider vanns målet för det sträfvande, som i begynnelsen låg utom allt hopp, jag var medicinae licentiat i April 1814.

Efter undergåendet af dertill hörande examen erhölls högsta betyget, och 3 år senare blef ytterligare ett särskildt smickrande loford afgifvit, hvilket i utdrag lyder: ”Som fakulteten icke kan påminna sig någon medicinae studiosus, hvilken på en gång så länge och säkert beredt sig till de medicinska examina, eller med mera heder genomgått dem, som licentiaten med beröm tjenstgjort så väl vid arméns sjukhus, som ock vid Kongl. Serafimer lazarettet i Stockholm, flere år förestått fattigpraktiken vid Ramlösa helsobrunn, vikarierat som brunnsintendent derstädes och som provincial medicus i Wexiö, samt vistats en längre tid i Köpenhamn till sina kunskapers förkofran”. Ofvanstående yttrande afgavs då doktorsdiplom söktes utan formlig promotion, hvartill konungen gifver tillstånd.

Från Köpenhamn har jag många betyg af de då dervarande mest berömde läkare, kirurger och accoucheurer?. En del af dessa intyg äro skrifna på latin, men de öfrige på danska språket, hvaribland ett af den vidtberömde kirurgen Fenger, lydande sålunda:

” att Herr Doctor Johan Rabbén i vinteren 1815 og 1816 ??? mina Forelaesningar over de chirurgiske operationer med sin naervaerelse? og at jeg har havt den förnöjelse at se ham som en kyndig og agtbar Mand oftere tilstaede ??? vid betydlige operationer som forefaldte i min private praxis, dette gienkaller jag ofta i min erindring med lige glaede og tilfredshed. Jeg kan ei andet; end önske denne i alle haenseenden förtäffelige mand ald muelig held paa sin videnskabelige bana og lykönske det folk der er saa heldigt at faa ham til laege ibland sig.

Kiöbenhavn d. 4 April 1817

C. Fenger

Kongelig livchirurg og professor*

*Han var tjenstgörande livmedicus hos Fredrik VI.

Min afsigt var icke att ingå vid detta universitet, icke heller var meningen att qvarstanna fastän jag blifvit inkallad till docens i ekonomin, hvilket välvilligt skedde genom professor C A. Agardh under mitt vistande i Köpenhamn 1815. Genom denna kallelse blef jag oförmodadt en medlem af filosofiska fakulteten. Adjunkturen i ekonomin var en privat stiftelse af en professor Claes Bleckert Trozelius, hvilken lön ej var för tillfället ledig, och således icke åtkomlig.

Emedlertid förblef min afsigt att snart återgå till militära läkarbanan, hvilken jag några år tillförne lemnat. Men denna föresats blef i följd bristande besinning om intet. Professor Munck af Rosenschöld hade uttänkt en plan för att komma i ett längre åtnjutande af sin overksamhet. Planen var ej illa beräknad. Han besökte mig, förespeglande ljus i mörkret under önskan att få mig in i medicinska fakulteten, hvartill jag besynnerligtvis samtyckte. Väl anfördes att utsigterna för mig voro förmånligare åt andra håll. Men lättrogen, som jag var, blef jag dock snart öfverröstad.

Nu dröjde det inte länge inan jag hedrades med benämningen: E.O. Adjunkt ii medicin, - d. 8 maj 1817 – och året efter, den 24 febr. - 1818 – ordinarie medicinae theoreti, et practicae adjunkt. Turen tycktes visserligen för tillfället vara gynnande, men oturen lade sig emellan, helst den lilla adjunktslönen ej var ledig och blef icke heller snart.

1820 blef jag uppförd på förslag till med. theoreticae & practicae professionen i Upsala efter första arkiater von Afzelius som tagit afsked. Denna profession söktes ej af mig i afsigt att erhålla densamma, utan derföre att min vän Zetterström äskade mig såsom medsökande, i mening att möjligtvis kunna utestänga Hvasser, den farligaste medsökande emedan han redan var professor i Helsingfors. Försöket lyckades på den tvetydiga grund att Hvasser vid ansökningen ej bifogat kejsarens tillåtelse att söka tjenst utomlands! och kansleren, prins Oscar, förklara att konsistorium icke behöfde göra afseende på Hwassers ansökan emedan det fanns 3 ändå till förslagsrummen. Professionen erhölls i sin ordning af Zetterström som i samma afseende var den äldste.

En tid efteråt befordrades jag till den lönlöse professorsvärdigheten, hvilken förmodligen kom såsom ytterligare erkänsla från universitetets kansler för den läkarvård han åtnjutit under en betänklig sjukdom 1819 i Lund. 1820 blef jag direktor vid kliniska institutet härstädes, hvilken befattning likväl af förekommen anledning aldrig tillträddes. Dock qvarstod jag länge i denna egenskap.

Af Fysiografiska sällskapet i Lund blef jag ledamot 1817. Af Sv. Läkaresällskapet i Stockholm 1818. Korresponderande ledamot af Kongl. Landtbruksakademien 1839. Under tiden hade jag författat afhandlingar och uppsatser i olika ämnen, såväl medicinska som och i landtbruksväg m.m., men för det mesta anonymt. Den tiden var jag hästvän och vän af djurskötsel i allmänhet och arbetade ofta i förening med vår förtjenstfulla Alexis Noring.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:e

Fjerde stycket

Post scriptum

Våra ständer ville en gång på rent allvar upplösa större delen af vårt återstående kavalleri, en plan som var egen i sitt slag och fördelen deraf svår att inse. Visserligen är ett kavalleriregemente ganska kostbart, men sålänge potentaterna ej blifvit, och, enligt verldens gång, aldrig kunna bli så enige, att allt krigande skulle upphöra, så måste utan tvifvel all bruklig beväring användas.

 

Det gifves väl ett fall i hvilket kavalleri är oanvändbart, nämligen i bergtrakt; men vårt land är ej öfverallt bergland, ty vi ha många öppna fält, passande för kavallerimanöver. Hvem vet icke hvad svenskarne fordom uträttat medelst kavalleri, t.e. G. A. vid Lützen, Carl XI i Skåne. Hvem har sig icke bekant hvad konung Jochim Maret under de stora franska krigen med sitt kavalleri utförde. Kavalleriet har mer än gång i vår tid genom sin hastiga ankomst till den grad försvårat fästningsbefälhafvare, att öppnat sina portar.

Infanteriet befinner sig ofta i största osäkerhet om det under en träffning ej understödes af kavalleri. Till och med vårt verksammaste vapen besegras stundom, af kavalleri. Under fältslaget d. 16 April på vägen emellan Pasewalk och Anklam gjorde 2:ne franska sqvadroner choc på 2:ne af våra kanoner och eröfrade begge pjeserna. Härvid bör märkas att de franska sqvadronerna voro den tiden dubbelt starkare än våre sqvadroner äro. En fransk sqvadron utgjordes af 200 hästar med dubbelt befäl. Vanligtvis anses en kavallerichoc på kanoner såsom ett utomordentligt vågspel, hvilket det också är, såvida kanonbetäckningen är stark, och ännu mer om kanonen är laddad med skrot (drufhagel). Kulskott göra färre fall.

Föreställom oss nu kavalleriets afsittning såsom en besparing för staten, det är visserligen sannt; men föreställom oss äfven möjligheten af krig, försvarskrig naturligtvis, hvarvid behofvet af kavalleri blir oumbärligt, hvar fås remonter i en hast. Efter kavalleriets afsittning, upphör uppfödande af remonthästar, och huru lång tid åtgår icke för att få dem, som kunna erhållas, brukbara. Carl XI hade nog funnit hvartill kavalleriet gagnade innan han genomförde sitt indelningsverk. Jag är derföre ingalunda någon ifrig försvarare af indelt kavalleri. En annan fråga är, huruvida ett värfvat regemente kostar mindre än ett indelt.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:d

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Långt förut på dagen och innan krigstumultet hunnit så nära Stralsund, förnam G.A. att han begått ett misstag och att den förväntade ljusets engel uteblef, hvilken enligt hans tanke skulle personligen nedstiga för att slå N. och hans arméer, emedlertid affärdades ett ilbud till marskalk Brune med anhållan om vapenstillestånd. Brune, som hyste förakt för G.A., svarade: eder konung har ej uppfört sig så emot mig att han förtjenar uppfyllandet af en sådan önskan. Den blir icke uppfyld.

Till en början emottog marskalken vårt sändebud med köld, men snart tyckte han sig finna, att han någonstädes måtte ha sett den utskickade, och frågade om han ej varit i Frankrike, hvarå svarades ja, att han både sett och talat med H:s Excellens i Strasburg; - härpå följde ett mera familiärt bemötande jemte varning att icke återvända förrän i morgon, emedan han eljest blottställde sig för egna kulor. Marskalken, som ej sjelf deltog i träffningen, försäkrade dock att svenskarne skulle samma dags afton kl. 9 vara i Stralsund.

Beräkningen slog så nära in, att arriergardet inryckte kl. ½ till 10. Jag befann mig vid den eftertropp som inryckte genom Frankenthor. Elden hade emedlertid upphört, så att man kunde ostörd intåga. Mina hästvagnar återlemnades efter inryckningen till de drängar, som varit följaktiga, men de fingo icke passera franska linien med mindre än en bemedling från vår generalguvernör.

Det sändebud, som blifvit affärdadt från G.A. till Brune var, om jag rätt erinrar mig, majoren baron N von Höpken som tjenat vid Royal Suédois i Frankrike. Vid hans ankomst till franska armén, hvilken anfördes af en divisionsgeneral (Grandjean), visste ingen annan var marskalken uppehöll sig, än hans generaladjutant, hvilken genom anvisning träffades, och erhöll då underrättelsen om, att marskalken befann sig qvar i Grimm (Grimmen), dit sändebudet begaf sig och begärde audiens samt fann H:s excellens sittande på en soffa, med fötterna på ett tébord. Han ansåg oss således icke såsom rätt farliga fiender.

Vår styrka, som vi sjelfva knappast riktigt kände, var, kanhända, af honom närmare känd. Visserligen sades att vår styrka i Pommern skulle utgöra 10 000 man, men troligen var pommerska landtvärnet deri inberäknadt (för den tiden ett svagt folk och ännu lifegne. 1806 föranstaltades om riksdag i Pommern hvarunder lifegenskapens upphäfvande beslöts, men under vilkor att detta band skulle få gälla anno 2:ne år. Gref Jakob Pontus de la Gardie förde landtmarskalksstafven. Sedan fransmännen 1807 tagit Pommern, bröts riksdagsbeslutet och lifegenskapsbandet i och med detsamma upplöst.). Utom detta värn hade vi 2:ne värfvade tyska regementen, hvaraf det ena kallades drottningens lifregemente, och Engelbrechs regemente hette det andra. Äfven på dessa byggdes icke heller särdeles stort. Verkliga svenska troppar jemte Mörnerska husarerne utgjorde sannolikt föga öfver 6000.

Efter freden i Tilsit, hade Brune, om behofvet gjort det nödigt, kunnat använda huru stor styrka som helst. Det sades emedlertid, att fransmännen icke agerade mot oss med mer än en division; vanligen bestående af 10 000 man.

Då vår parlamentör i misslyckadt ärende återkom till Stralsund, skulle skriftlig redogörelse öfver förhandlingen med Br. uppsändas till konungen. Under detta sammanträde hade benämningen kejsare förekommit, och excellens med afseende på Br. Efter genomläsandet af dokumentet, utbröt G.A.: - huru kan den tusan djef. våga kalla Bonapart för kejsare och hans general för excellens. Bonapart kan ej göra några excellenser. Sändebudet dömdes emedlertid för sitt oskickliga förkallande? till ??? eller flere dagars arrest.

Efter den dagen såg man G.A. dagligen vid vaktparaden på Neue Markt, alltid spänd och med åtspänd klädedrägt, jemte stora elgskinnskraghandskar. Till utseendet visade han ett lugn så, som om ingen fara vore å färde. Farligt för hans person var det väl icke (någon gång hördes dock, att en eller annan jägarkula flög in i staden och en gång skall en ??? kula träffat en piga, stående vid ett fönster nära vallen i Fraustrasse?), men för vårt land, och i följd af bristande besinning förlorades slutligen hela Finland, till hvars eröfring Napoleon sjelf gaf åt Alexander sitt bifall, emedan svågern ej visste hut.

Under fortfarande belägring inträffade en natt ett svårt åskväder med åtföljande regn och mörker. I nattens mörker anlände en båt från fasta landet till den närbelägna Dähnholmen med några franska soldater, hvilka blefvo anropade af strandposteringen, hvarå soldaterne svarade: ”desertörs” och såsom sådana blefvo de väl mottagna. Soldaternas uppgift var dock falsk. De hade medfördt ena ändan af ett tåg, som de fästade vid stranden af holmen. Tåget, som räckte till fasta landet, begagnades såsom ledtråd af de dervarande fransmän, hvilka under mörkret samlat flera båtar, och medelst begagnande af tåget ankommo de till Dähnholmen och öfverrumplade dervarande svaga besättning (uppgaf likväl till 500 man) jemte sjelfva kommendanten, öfverstelöjtnant von Palmstjerna, som togs på sängen i sitt tält. Sålunda blefvo fransmännen efter ett svagt motstånd, herrar öfver Dähnholmen. Fransmännens företag var ett oförmodadt krigsputs, - icke illa uttänkt. -

Stralsund höll sig ännu en tid. Bombarderingen var ej börjad, och nästan sannolikt aldrig ämnad att företagas. Det tycktes stundom så, som om fienden ville intaga fästningen blott medelst fotfolk, emedan anfallen alltid skedde med sådant folk, och fiendtliga jägarne trängde flere gånger så nära fästningen, att artillerister på vallarna träffades.

En dag då ett sådant anfall företogs emot Kniperthor, blefvo båda förposter och den utsända förstärkningen indrifne. De finska bataljoner, somm dagen förut anländt, beordrades nu att rycka ut i stället för de slagne. Fienden drefs nu ett stycke baklänges. Efteråt parlamenterades. Franska parlamentörer ville veta hvilka troppar, som andra gången mötte dem, emedan de agerade med helt annat eftertryck än de föregående. De föregående utgjordes af de värfvade tyska regementen.

Då våra utfall, som flere gånger förnyades, till ingenting gagnade, fann G.A. sent omsider att Stralsund aldrig kunde bibehållas, och lät derföre beqväma sig till, att ej blott sjelf fara öfver till Rygen, utan äfven qvarlefvorna af armén skulle få öfverföras. Men denna ö kunde icke heller i längden försvara sig. Alla önskade nu att den förståndslöse konungen måtte snart begifva sig hem, emedan hans närvaro mera skadade än gagnade, men han sträfvade likaväl ifrigt emot och en motsägelse ansågs såsom majestätsbrott. Endast excellensen Toll vågade ändtligen, att i kraftiga ordalag, förmå majestätet till hemfärd.

Ännu en akt att spela, icke den lättaste, för vår excellens Toll, men med hans diplomatiska öfverlägsenhet, speltes den ganska väl. Toll hade den svåraste rolen, Brune den lättare. Den förre vann priset. Till en början afsände Toll sin brorson (den ännu lefvande baron G. Toll) såsom parlamentör till Brune med anhållan om tillstånd för farbror att sjelf få komma till Stralsund, hvilket beviljades. Hs excellens blef vid ankomsten af den franska excellensen högtidligt emottagen. Frukost serverades, och efter intagandet deraf, företogs den viktige underhandlingen rörande tillåtelse att obehindrat få till Sverige öfverföra vår återstående armé. Ändamålet vanns och dermed slutades detta krig med hela sin galenskap. Brune föll emedlertid i onåd för sin medgörlighet och blef sedan aldrig begagnad.

Vår förlust af manskap under detta pommerska fälttåg, hörde jag aldrig på siffran uppgifvas, men uppskattades gemenligen till 200 man döda i hvarje större drabbninng förutom blesserade; men som de större drabbningarna ej voro särdeles många, så blef vår mansspillan följaktligen icke utomordentligt stor men dock stor nog i förhållande till vår obetydliga styrka.

Under belägringen blef jag en dag tillika med en annan läkare kommenderad på fältvakt utanför Frankenthor, och under detta uppdrag, anlände 2:ne blesserade jägare, hvarsf den ene fått vaden genomskjuten och den andre träffats af en kula, som afskurit byxan vid knäet utan att skada huden, men förorsakade likväl en ömhet jemte svårighet att gå.

Förr? än jag anlände till krigsteatern företogs åtskilliga rekognoseringar mot fransmännens ställning. Vid en sådan undersökning stupade en berömd och allmänt saknad artilleriöfverste, Johan Norby, som gått ut med 2:ne kanoner och trodde sig med dylika krigsvapen vara fredad för jägarkulor, men träffades icke dess mindre af en sådan kula i hufvudet och föll ögonblickligen död, hvilket inträffade d. 21 Februari.

Vid ett annat tillfälle hade vår numera gamle general, dåvarande öfverstelöjtnant G.A. Bror Cederström en het affär i spetsen för en del af mörnerska husarerne. Efter general Mörners afgång fick regementet namn af Cederströms husarer. Nu Carl XV:s.

Brev till Rabbén

Fänrik Ståls sägner

Och öfverstelöjtnant Drufva han stod

Bekymrad nu:

"Här dugde ej att ha sprucket mod,

Det brast itu.

Nu ser jag fienden rycka an,

Mångdubbelt starkare kommer han,

Och order har jag att stanna

Och slåss till min sista man.

Och hade jag helst vid kanonerna där

En veteran,

En man, som vant sig att bruka gevär,

En krutsprängd fan;

Men nej, en yngling, spenslig och fin,

En femtonåring, en gref Schwerin

Skall svara för batteriet,

Hvad håller en sådan för min?"

Runebergs diktsamling, med namn som rubrik anger, handlar om det krig som slutgiltigt avskiljde Finland från Sverige. Vid midsommar 1808 hade ryssarna avancerat till området runt Wasa och Kvevlax. Svenskarna gjorde där ett misslyckat försök att driva ut ryssarna från Wasa. I mitten på september stod ett slag i Oravais ca 3 mil NO om Kvevlax som satt sina spår i en av dikterna. Dikten som startar som ovan heter Wilhelm von Schwerin och handlar om ett hjältemodigt 15-årigt befäl vars liv slutar här. Denna Wilhelm startade sitt korta liv på Erstaviks Gård som son till Lovisa Charlotta af Petersens.

Omkring 1970 kom också Erstaviks Gård att bli mitt hem i samband med att min far fick jobb där. Flyttlasset kom därvid att gå från Dalby till ett k-märkt hus beläget ca 100 m från Erstaviks herrgård där Magnus af Petersens då fortfarande residerade. Det innebär att jag, vid den tiden ovetandes, vistats mycket i R:s hemstad Lund för att sedan flytta till en ort med en annan typ av knytning till R:s födelsetrakt. Detta via Wilhelm von Schwerin som alltså har sin motsvarighet i verkligheten och inte endast är en uppdiktad person. R hade också, i sitt värv i Skåne, kontakter med släkten Schwerin vilket framgår av ett par tidigare inlägg. (Använd namnlistan till höger för sökning.)

Som för att ytterligare länka ihop detta så gifter sig Vilhelm von Schwerins syster med Carl Johan Hallenborg. Samma Hallenborg inleder ett par brev från Svaneholm till R kort före sin död 1859 med ”Min käre bror”. Han gratulerar i ett av breven R till utmärkelsen ”Riddare av Nordstjärneorden”. Magnus Hallenborg, son till den föregående, adresserar R med ”Min käre farbror” och anslår en mycket familjär ton i ett brev sänt från Rydsgård 1865 dvs några månader innan R själv dör. Då CJ Hallenborg och R företar en gemensam resa, troligen någon typ av studieresa, till det av Sverige nyss förlorade Pommern 1818 så blir slutsatsen att R var en väl sedd och vanlig gäst hos familjen under en lång tid. Det var ju f.ö. även där som R valde att deponera sitt testamente.

I Fänrik Stål finns ytterligare en dikt med knytning, men nu till min hustrus (Monica) anor. Dikten Fänrikens hälsning dedicerades till Gregori Fredrik Tigerstedt på femtioårsdagen av slaget vid Revolax, där han sårades under finska kriget 1808-09. Släkten Tigerstedt ingår också i hennes anor, vilket innebär att våra släkter här snuddar vid varandra om än delvis på det litterära planet tack vare Runeberg.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:c

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Nu börjas sjöfärden på det så kallade Haffet eller Stettiner-Haffet, beläget emellan Stettinerlandet, öarne Usedom och Wollin. Regn, hagel, snöslask och frost vexlade om hvartannat i flere dagar jemte en fortfarande hård vind, hvarunder gafs tillfälle för 3 dagars öfning i kryssning och lika många dagars svältkur. Vatten fanns ej heller annat än hvad Haffet erbjöd, hvilket icke var fritt från sälta. Många af sällskapet blefvo snart sjösjuke, hvarifrån jag den gången såsom alltid varit befriad; men hungra i 3 dygn såsom frisk, är just ingen lätt sak. De sjuke kände naturligtvis ingen hunger.

Man vågade icke under stormen begifva sig ut i en liten båt för att söka land, och efter lugnets inträdande rådde fruktan för fienden, som förmodades vara spridd öfverallt, men omsider gjordes försök till en af öarne och fann ingen fiende. Någon födvara i stället, och derpå blefvo flere båtar afsända, hvarigenom nödtorftigt lifsuppehälle erhölls, men det ville något till för, måhända 1000 man.

Sedan väderleken förbättrats kom en fransk parlamentör från kommendanten i Anklam, som medförde underrättelse om stilleståndets afslutande, samt att vi, på sjön voro inbegripne i detsamma, och derjemte med tillstånd att gå i land hvarhelst vi inom vårt Pommern behagade. Kosan styrdes nu till en liten stad benämd Lassan. Under färden möttes vi af flere båtar som öfverförde franska soldater till öarna. Den ende ännu lefvande officeren bland dem som under denna färd befann sig på samma fartyg som jag, är majoren J. af Sandeberg.

Efter sex dagars seglats befunno vi oss i den staden, och der blef muntert; punsch skulle bryggas, men Citronsaft, som den tiden utgjorde en viktig beståndsdel, fanns icke, hvarföre jag, såsom gammal farmaceut, skulle föreslå något surrogat, och det blef Cremortactari. Drycken smakade i glädjens stund. Från Lassan måste tågas till fots. Greifswald blef anvisadt.

Sedermera njöts af stilleståndet, hviket icke uppsades af fransmännen, utan af vår fanatiske konung, som i maj eller början af juni anlände från Sverige. Icke långt efter ankomsten begärde konungen ett samtal med marskalken Brune, hvilken infann sig på utsatt dag och ställe. Egendomen Schlatkow, något öfver en mil från Anklam, vardt föreslagen till mötesplats.

Der förekom de mest förunderliga och beundransvärda yttranden å konungens sida, vittnande om en högre grad af fånighet, än man kunde vänta af en person, som ännu icke var bindgalen. Då föreslår han, bland annat, att ej blott Brune, utan och de öfrige marskalkarne skulle med sina korpser anfalla Napoleon, som sålunda blefve allenastående mot ett par hundra tusen man! Han försökte äfven att skräma Brune med döden, såsom en följd af de ständiga krigen, i hvilka Bonapart förde sina generaler. Brune häröfver förbittrad, utbröt, ”jag vara rädd för döden, så van vid krigets faror och sett döden så ofta för mig”.

Kungens språk var i öfrigt af samma halt, och allt gick ut på att reta, och förtretad afreste marskalken från Schlatkow. Napoleon fick under samtalet icke heta kejsare, utan blott general, och marskalken äfvenledes. Alltså fanns ingen, hvarken den styrande sjelf eller någon högre militär i Frankrike funnes än den andre. Efter Brunes återkomst till Preussen dröjde han ej länge innan han införde hela samtalet i Berlinska tidningarna, hvilket vi snart fingo nöjet att läsa. G. A. gjorde väl sedan försök att vederlägga marskalken, men försöket, som rörde småsaker, misslyckades såväl i smått som i hufvudsaken, och blef ett nytt ämne att skratta åt.

Under samtalsmötet i Schlatkow låg jag inqvarterad hos kammarherren von Horn på Ranzin, beläget ½ mil från berörde egendom, men vågade icke visa mig der, emedan jag dagen förut lemnat en del uniformspersedlar i Greifswald, och civilkläder saknades. Jag önskade eljest gerna se en af Napoleons marskalkar, men ville icke blottställa mig för en svår förbrytelse. Det gälde ej mindre än arrest.

Medan stilleståndet varade och förrän G.A. anlände, underhandlade fransmännen i viktiga frågor med Hs excellens generalguvernör grefve von Essen. Vår konungs fullkomliga oefterrättlighet var då ännu icke alldeles allmänt känd, och därföre förmodades att den, som styrde i konungens ställe skulle ha något inflytande. Napoleon ville ingenting hellre än fred med Sverige, hvilket alla hans marskalker hade sig bekant.

Till följe af denna Napoleons önskan, kom en dag en skrifvelse från marskalk Oudino (Oudinot) (sedan hertig af Reggio), som då belägrade Colberg, till vår generalguvernör angående fredsunderhandlingar. Denna skrifvelse anlände på breftur, och under vägen öppnades brefvet ganska fint af posteringschef, lästes och förseglades lika fint, hvarefter det afgick till sin bestämmelse. Denne posteringschef berättade mig sedan om brefvets innehåll.

Efter Schlatkowermötet fortfor stilleståndet ännu en tid. Förhållandet emellan oss och vår fiende hade ett verkligt vänskapligt utseende, och gästvänskapen emellan de franska och svenska officerarne, hvilka möttes vid barriererna, var otvetydig. Den ömsesidiga önskan - fred – blef ej uppfylld.

Stilleståndet uppsades den 3:dje Juli, och således sedan underrättelsen om ryssarnas nederlag vid Fridland, den 14 Juni, var allmänt kändt (hvarpå det bekanta fredsslutet följde den 8 Juli i Tilsit). Men nu ansåg G.A. tiden vara inne för uppsägelsen af detta långvariga stillestånd, som var stäldt på 10 dygns respit, hvilken termin inträffade kl. 2 på natten emellan 12:te och 13 juli, och tillkännagafs från franska sidan å andre sidan Peonen? medelst, som man säger löst krut. Fienden lemnade oss emedlertid god tid att hinna väl undan, äfven med våre förposter, emedan den icke gick öfver strömmen förrän några timmar efteråt och stannade hela dagen i stillhet inom vår gräns. Inget försök å vår sida gjordes för att hindra fransmännens inryckning, och lika litet för att drifva dem tillbaka.

Följande natt uppkom ett åskväder med störtregn, och sedan åskan i dagningen upphörde, börjades anfallet från franska sidan medelst kanondunder, som då omedelbart aflöste åskdundret. Vid detta tillfälle lydde jag under en annan brigad, förd af öfversten och generaladjutanten baron Stael von Holstein. Denna brigad, som låg inqvarterad i trakten af Anklam och utefter Peeneströmmen hade således längsta vägen till Stralsund, hvartåt vårt tåg skulle, enligt föreskrift, styras; men blef ej anfallen, förmodligen i akt och mening att fånga oss, liksom det skedde i April med Cardells brigad. Men till följe af att fienden hela första dagen icke rörde sig och emedan våre order gälde reträtt, så vanns tid att komma undan samt slutligen hinna i linien med vår öfriga armé, hvilken redan blifvit tillbakaträngd på ½ mil från Stralsund.

Bataljen fortfor, men ingen kula skickades rakt mot vår brigad, hvilken stod på vänstra flygeln. En man af Landskrona sqvadron, afsänd i krigsärende, och hunnen ett stycke utom brigaden, träffades af en kanonkula, hvarigenom han föll ögonblickligen död. Vår ställning var nu sådan, att man hade öppna fältet framför sig och kunde öfverse bataljfältet, med undantag af högra flygelns ställning, hvilken icke kunde ses. Vi voro så nära de stridande att man nära nog kunde urskilja begge härarna. Svenskarne som fäktade under ständigt men långsamt återtåg, förlorade mest folk, en naturlig följd af att de ofta måste vända ryggen åt fienden, hos hvilken det hette blott: en avant! Efter lyckligare gevärssalfvor från franska sidan hördes emellanåt hurra- eller bravorop, och hvarunder handgevärselden stundtals nästan upphörde, så att man tyckte sig deraf finna att afsigten var, att ej onödigtvis fälla folk; kanske derför att vi kallades nordens fransoser.

Änskönt inga skott riktades mot vår brigad, hördes likfullt kanonkulornes hvinande, som föreställen? alldeles egen musik, just icke vacker, men hvilken nu ej gjorde samma intryck på mig såsom vid Üeckermünde, dock icke utan begrundande på möjligheten att falla; men, tänkte jag, är det ödets skickelse så må alltså ske. Vanan vid att hela dagen höra kanondundret, minskade åtanken på faran.

Jag hade ett par såkallade hästvagnar under mitt befäl för att derå, i händelse af behof, transportera blesserade. Som jag hade lust att åse drabbningen så tydligt som möjligt, steg jag upp på en af vagnshästarne, men under ståendet der, kom en trumpetare vid namn Rosenblad, hörande till Landskrona sqvadron, hvilken varnande utropar: ”Stå icke der, ty herren kan ock bli skjuten”, hvarå svarades: ”Rid inte der, ty herren kan ock bli skjuten”. Han hade brådtom och samtalet afbröts.