Rabbén och nykterheten

I sednare åren har Professor Rabbén, som ofta försakat akademisk befordran, hufvudsakligen verkat som Privatlärare i Landtbruk med södra Sveriges Possessionater såsom colleganter. Han har med särdeles värma arbetat för skillsmessa mellan brännvins-bränning och jordbruk, på vetenskapliga så väl som erfarenhetsenliga grunder, öfvertygad af att begges förening är hufvudorsaken till det Svenska jordbrukets ringa utveckling i jemförelse med andra länders, der dennapolyp ej fästat sig vid jordbruk och boskapsskötsel, och har lyckats utföra en lycklig reform på flera större egendomar der han vistats såsom en med särdeles förtroende omfattad läkare. (Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män: R, Volym 12, av Vilhelm Fredrik Palmblad, Wahlström & C. 1846)

Volym 9 av samma bokserie som kom ut 1843 skriver så här i en presentation av Macklean:

Var R stod i brännvinsfrågan medan Stjernswärd fanns kvar (före 1819), och brännvinsbränning var en tydlig del av jordbruket på Engeltofta, är oklart. Det förefaller av ovanstående som han medverkade vid försök efter Mackleans död men senare, senast på 1830-talet, tagit ställning klart emot. I nedanstående utdrag som handlar om Carl Theodor af Ekenstam står som följer: Till Ekenstam anslöt i drankfrågan en jordbruksexpert som Johan Rabbén i en skrift redan 1836, liksom Alexander Noring, och detta ehuru Noring snarast var kritisk mot nykterhetsrörelsen och dess metoder. Noring insatte därtill frågorna om bränning och jordbruk i större nationalekonomiskt sammanhang samt öppnade sin tidskrift, Qvartalsskrift för landtbruk och husdjursskötsel, för de nya synpunkterna. Drank är en restprodukt vid brännvinsbränning. I Norings Qvartalstidskrift publicerades f.ö. artiklar av R vid minst 6 tillfällen.

Wieselgren, ”nykterhetsifrarnes Goliath”, rentav förlöjligades (11/7 1843). Den store nykterhetsaposteln hade låtit undslippa sig att en godsägare i Skåne till följd av inställd brännvinstillverkning numera en gång i veckan lät ett skepp fullastat med smör avsegla till Hull – ett ”bevis á la Münckhausen”, enligt Wallberg. Historien om ”en otrolig qvantitet smör” gick som en följetong. Att Wieselgren genom Nykterhetswännernas Tidning (1843:11/12) och i Skånska Posten med hjälp av professor Johan Rabbén (1780 –1865) invecklade sig i dunkla förklaringar gjorde smörexporten bara tacksammare. Nykterhetssaken var något gott, menade Wallberg, varför den inte behövde förlita sig på annat än sanningen. ”Men bruka Nykterhetsföreningarnes kämpar i allmänhet detta vapen? Red. vågar rent ut svar Nej!” (19/1 1844.) För vänner gnisslade Wieselgren tänder: han önskade i smöret ”smälta hela Bytingen till Bakelse”. (Patrik Lundell – Nykterhet i provinsen)

Rabbén hade säkert, i sin roll som läkare i såväl slott som koja, en ganska god bild av spritkonsumtionens följder liksom även på vilket sätt det påverkade jordbruket. Hans erfarenheter fick honom tydligen att deltaga i den allmänna debatten när den var som hetast.

Det slutliga förbudet mot husbehovsbränning som kom 1855 var sannolikt resultatet av flera olika faktorer. Bland annat hade den industriella produktionen kommit igång, samtidigt som ölkonsumtionen började växa och ersätta starkspriten. Ölet som problem eller inkörsport till starksprit hade inte riktigt uppmärksammats än. 

Brev till Esaias Tegnér 1832, tillägg

Jag återkommer härmed till Rabbens brev i samband med Hilda Gustafva von Schwerins död på Hjularöd. Där skrev han, förutom att fadern Carl Gustaf von Schwerin uppges sakna all människokännedom, följande:

Den saliga förtvinade under sina senare år ensam uti fadershuset, hvilket ständigt varit och förblir fullt af obehagliga egenheter, till ex. herskande Sultaninnor af nedrig härkomst med svarta själar, samt andra favoriter af likartad natur och otaliga andra besynnerliga förhållanden. Om slumpen någon gång förde en bättre sinnad person i huset, blef denne snart blottställd för förföljelse; de närskyldaste derifrån ej undantagna.

Då R vänder sig till en biskop med dessa formuleringar så har jag inte kunnat låta bli att fundera på vad dessa baserar sig på. Den enda grupp som detta skulle kunna appliceras på torde vara judarna. Detta grundar jag bl.a. på nedanstående.

Sten Hidal skriver i en recension av Judarna i Sverige av Hugo Valentin. (www.signum.se)
Esaias Tegnérs brev ger många exempel på hur en högt bildad person med rötter i upplysningstiden kunde se en stor fara i den judiska invandringen. Valentin nämner inte dessa brev (förmodligen därför att de inte hör till den offentliga historien), men väl hur Tegnérs biskopskollega i Karlstad, C A Agardh, 1856 i en vida spridd bok i judarna såg en nationell fara.

I Esaias Tegnér Samlade skrifter sjunde delen 1831-1835 av E. Wrangel och F. Böök får man detta bekräftat. Vid sökning på judar/judisk erhölls femton träffar i brev och nedskrivna tal, där judar som kollektiv omnämns i mindre smickrande sammanhang. Dessa tillkom också åren runt brevet i fråga.

Biskop Tegnérs åsikter var troligen inte okända för R som också kan ha delat dessa. Han såg kanske denna åsiktsgemenskap som en möjlig väg att övertala honom att fullfölja önskemålet i brevet. Detta är i mina ögon, trots sina osäkerheter, en rimligt antagande och borde kunna gå att beläggas när det gäller situationen på Hjularöd.

Sten Hidal har (2013) en i sammanhanget intressant position. Han är både sekreterare i Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund och ordförande i Tegnérsamfundet.

Lunds Veckoblad

Har under ett besök i Göteborg besökt samhällsinstitutionens arkiv vid universitetet och bläddrat i Lunds Veckoblad som finns där på microfilm. En av anledningarna till besöket var att jag ville jämföra den ”biografi” som blev publicerad med det utkast som fanns sparat bland R's dokument.

Jag har inte ”lusläst” samtliga publicerade kapitel men tror mig kunna säga att överensstämmelsen är god vad gäller kapitlen 3 till 5. Vad avser kapitel 1 och 2 så förefaller det som man valt att inte publicera dessa. Kapitel 4 delades i 3 delar vid publicering så man får intrycket att samtliga kapitel publicerats. Kontrollen gjordes mha de uppgifter jag funnit om publiceringsdatum troligen framtagna av Nils Palmborg. Även veckorna innan kontrollerades med tanke på att de två första kapitlen saknades.

Varför publicerades inte de första kapitlen? Kapitel 1 innehåller en hel del dramatik kring krigen mot Ryssland med åtföljande förlust av Finland och borde rimligen kunnat attrahera läsekretsen. Rabbén hade emellertid inga egna upplevelser utan återger information han fått på annat sätt.

Det andra opublicerade kapitlet handlar om Rabbéns tid vid universitetet i Lund. Hans fokus är där på ”missgynnande” och ”otur” som gjorde det svårt för honom att försörja sig. Lund var vid denna tid en tämligen liten stad där sådant som släktskap och social status skulle kunna göra sig gällande. Möjligen ville tidningen inte stöta sig med sin läsekrets som kan ha funnits representerad i R's text.

När jag ändå var på plats passade jag på att ”bläddra” i tidigare utgåvor. Där hittades en artikel om vattuskräck skriven av R daterad 18 juni 1817. Där beskriver han bl.a. symtom och spridningssätt. Men huvuddelen av artikeln i fråga är en argumentation för att hundarna skall bära munkorg för att förhindra spridning och därmed sammanhängande juridiska spörsmål.

Kanslirådet

Rabbén nämner själv i sina anteckningar att han haft ytterligare en gynnare förutom de 2 tidigare nämnda Retzius och Strussenfelt. Han skriver inte i klartext vem denne gynnare är utan kallar honom kanslirådet och tycks därmed anse att det är avgjort vem det handlar om. Man får också veta att denne ”...såsom varande norrlänning räknade … landsmanskap oss emellan fastän bottenhafvet låg emellan”.

Ett kansliråd förefaller vid denna tid vara en tjänsteman som närmast under ett statsråd bereder olika frågor, men det kunde även vara en ren hederstitel. Den enda person jag funnit som passar in på denna beskrivning och samtidigt har sitt ursprung på samma breddgrader som R, d.v.s. Vasa, förefaller vara Matthias Norberg. Norberg, professor i grekiska och österländska språk, tjänstgjorde i Lund från 1782 till 1820 delvis som orientalist men huvudsakligen som latinsk vältalare.

N. var från Nätra i Ångermanland och han fick även år 1812 kansliråds värdighet. Utnämningen till kansliråd var i hans fall troligen en hederstitel som utdelades som en slags kompensation för en utebliven tjänst. Detta stämmer sålunda med uppgifterna från R. Man kan emellertid fundera lite över det faktum att Rabbén, med hans dokumenterade brist på latinsk vältalighet, sponsras av en professor i samma ämne. Det var säkert som R. påstår att den geografiska samhörigheten var av betydelse.