Fjerde stycket
Mina krigsminnen från 1807 (forts)
Långt förut på
dagen och innan krigstumultet hunnit så nära Stralsund, förnam
G.A. att han begått ett misstag och att den förväntade ljusets
engel uteblef, hvilken enligt hans tanke skulle personligen nedstiga
för att slå N. och hans arméer, emedlertid affärdades ett ilbud
till marskalk Brune med anhållan om vapenstillestånd. Brune, som
hyste förakt för G.A., svarade: eder konung har ej uppfört sig så
emot mig att han förtjenar uppfyllandet af en sådan önskan. Den
blir icke uppfyld.
Till en början emottog marskalken vårt sändebud med köld, men
snart tyckte han sig finna, att han någonstädes måtte ha sett den
utskickade, och frågade om han ej varit i Frankrike, hvarå svarades
ja, att han både sett och talat med H:s Excellens i Strasburg; -
härpå följde ett mera familiärt bemötande jemte varning att icke
återvända förrän i morgon, emedan han eljest blottställde sig
för egna kulor. Marskalken, som ej sjelf deltog i träffningen,
försäkrade dock att svenskarne skulle samma dags afton kl. 9 vara i
Stralsund.
Beräkningen slog så nära in, att arriergardet inryckte kl. ½ till
10. Jag befann mig vid den eftertropp som inryckte genom Frankenthor.
Elden hade emedlertid upphört, så att man kunde ostörd intåga.
Mina hästvagnar återlemnades efter inryckningen till de drängar,
som varit följaktiga, men de fingo icke passera franska linien med
mindre än en bemedling från vår generalguvernör.
Det
sändebud, som blifvit affärdadt från G.A. till Brune var, om jag
rätt erinrar mig, majoren baron N von Höpken som tjenat vid Royal
Suédois i Frankrike. Vid hans ankomst till franska armén,
hvilken anfördes af en divisionsgeneral (Grandjean), visste ingen
annan var marskalken uppehöll sig, än hans generaladjutant,
hvilken genom anvisning träffades, och erhöll då underrättelsen
om, att marskalken befann sig qvar i Grimm (Grimmen), dit sändebudet
begaf sig och begärde audiens samt fann H:s excellens sittande på
en soffa, med fötterna på ett tébord. Han ansåg oss således icke
såsom rätt farliga fiender.
Vår styrka, som vi
sjelfva knappast riktigt kände, var, kanhända, af honom närmare
känd. Visserligen sades att vår styrka i Pommern skulle utgöra 10
000 man, men troligen var pommerska landtvärnet deri inberäknadt
(för den tiden ett svagt folk och ännu lifegne. 1806 föranstaltades
om riksdag i Pommern hvarunder lifegenskapens upphäfvande beslöts,
men under vilkor att detta band skulle få gälla anno 2:ne år. Gref
Jakob Pontus de la Gardie förde landtmarskalksstafven. Sedan
fransmännen 1807 tagit Pommern, bröts riksdagsbeslutet och
lifegenskapsbandet i och med detsamma upplöst.). Utom detta värn
hade vi 2:ne värfvade tyska regementen, hvaraf det ena kallades
drottningens lifregemente, och Engelbrechs regemente hette det andra.
Äfven på dessa byggdes icke heller särdeles stort. Verkliga
svenska troppar jemte Mörnerska husarerne utgjorde sannolikt föga
öfver 6000.
Efter freden i
Tilsit, hade Brune, om behofvet gjort det nödigt, kunnat använda
huru stor styrka som helst. Det sades emedlertid, att fransmännen
icke agerade mot oss med mer än en division; vanligen bestående af
10 000 man.
Då vår parlamentör
i misslyckadt ärende återkom till Stralsund, skulle skriftlig
redogörelse öfver förhandlingen med Br. uppsändas till konungen.
Under detta sammanträde hade benämningen kejsare förekommit, och
excellens med afseende på Br. Efter genomläsandet af dokumentet,
utbröt G.A.: - huru kan den tusan djef. våga kalla Bonapart för
kejsare och hans general för excellens. Bonapart kan ej göra några
excellenser. Sändebudet dömdes emedlertid för sitt oskickliga
förkallande? till ??? eller flere dagars arrest.
Efter den dagen såg
man G.A. dagligen vid vaktparaden på Neue Markt, alltid spänd och
med åtspänd klädedrägt, jemte stora elgskinnskraghandskar. Till
utseendet visade han ett lugn så, som om ingen fara vore å färde.
Farligt för hans person var det väl icke (någon gång hördes
dock, att en eller annan jägarkula flög in i staden och en gång
skall en ??? kula träffat en piga, stående vid ett fönster nära
vallen i Fraustrasse?), men för vårt land, och i följd af
bristande besinning förlorades slutligen hela Finland, till hvars
eröfring Napoleon sjelf gaf åt Alexander sitt bifall, emedan
svågern ej visste hut.
Under fortfarande
belägring inträffade en natt ett svårt åskväder med åtföljande
regn och mörker. I nattens mörker anlände en båt från fasta
landet till den närbelägna Dähnholmen med några franska soldater,
hvilka blefvo anropade af strandposteringen, hvarå soldaterne
svarade: ”desertörs” och såsom sådana blefvo de väl mottagna.
Soldaternas uppgift var dock falsk. De hade medfördt ena ändan af
ett tåg, som de fästade vid stranden af holmen. Tåget, som räckte
till fasta landet, begagnades såsom ledtråd af de dervarande
fransmän, hvilka under mörkret samlat flera båtar, och medelst
begagnande af tåget ankommo de till Dähnholmen och öfverrumplade
dervarande svaga besättning (uppgaf likväl till 500 man) jemte
sjelfva kommendanten, öfverstelöjtnant von Palmstjerna, som togs på
sängen i sitt tält. Sålunda blefvo fransmännen efter ett svagt
motstånd, herrar öfver Dähnholmen. Fransmännens företag var ett
oförmodadt krigsputs, - icke illa uttänkt. -
Stralsund höll sig
ännu en tid. Bombarderingen var ej börjad, och nästan sannolikt
aldrig ämnad att företagas. Det tycktes stundom så, som om fienden
ville intaga fästningen blott medelst fotfolk, emedan anfallen
alltid skedde med sådant folk, och fiendtliga jägarne trängde
flere gånger så nära fästningen, att artillerister på vallarna
träffades.
En dag då ett
sådant anfall företogs emot Kniperthor, blefvo båda förposter och
den utsända förstärkningen indrifne. De finska bataljoner, somm
dagen förut anländt, beordrades nu att rycka ut i stället för de
slagne. Fienden drefs nu ett stycke baklänges. Efteråt
parlamenterades. Franska parlamentörer ville veta hvilka troppar,
som andra gången mötte dem, emedan de agerade med helt annat
eftertryck än de föregående. De föregående utgjordes af de
värfvade tyska regementen.
Då våra utfall,
som flere gånger förnyades, till ingenting gagnade, fann G.A. sent
omsider att Stralsund aldrig kunde bibehållas, och lät derföre
beqväma sig till, att ej blott sjelf fara öfver till Rygen, utan
äfven qvarlefvorna af armén skulle få öfverföras. Men denna ö
kunde icke heller i längden försvara sig. Alla önskade nu att den
förståndslöse konungen måtte snart begifva sig hem, emedan hans
närvaro mera skadade än gagnade, men han sträfvade likaväl ifrigt
emot och en motsägelse ansågs såsom majestätsbrott. Endast
excellensen Toll vågade ändtligen, att i kraftiga ordalag, förmå
majestätet till hemfärd.
Ännu en akt att
spela, icke den lättaste, för vår excellens Toll, men med hans
diplomatiska öfverlägsenhet, speltes den ganska väl. Toll hade den
svåraste rolen, Brune den lättare. Den förre vann priset. Till en
början afsände Toll sin brorson (den ännu lefvande baron G. Toll)
såsom parlamentör till Brune med anhållan om tillstånd för
farbror att sjelf få komma till Stralsund, hvilket beviljades. Hs
excellens blef vid ankomsten af den franska excellensen högtidligt
emottagen. Frukost serverades, och efter intagandet deraf, företogs
den viktige underhandlingen rörande tillåtelse att obehindrat få
till Sverige öfverföra vår återstående armé. Ändamålet vanns
och dermed slutades detta krig med hela sin galenskap. Brune föll
emedlertid i onåd för sin medgörlighet och blef sedan aldrig
begagnad.
Vår förlust af
manskap under detta pommerska fälttåg, hörde jag aldrig på
siffran uppgifvas, men uppskattades gemenligen till 200 man döda i
hvarje större drabbninng förutom blesserade; men som de större
drabbningarna ej voro särdeles många, så blef vår mansspillan
följaktligen icke utomordentligt stor men dock stor nog i
förhållande till vår obetydliga styrka.
Under belägringen
blef jag en dag tillika med en annan läkare kommenderad på fältvakt
utanför Frankenthor, och under detta uppdrag, anlände 2:ne
blesserade jägare, hvarsf den ene fått vaden genomskjuten och den
andre träffats af en kula, som afskurit byxan vid knäet utan att
skada huden, men förorsakade likväl en ömhet jemte svårighet att
gå.
Förr? än jag
anlände till krigsteatern företogs åtskilliga rekognoseringar mot
fransmännens ställning. Vid en sådan undersökning stupade en
berömd och allmänt saknad artilleriöfverste, Johan Norby, som gått
ut med 2:ne kanoner och trodde sig med dylika krigsvapen vara fredad
för jägarkulor, men träffades icke dess mindre af en sådan kula i
hufvudet och föll ögonblickligen död, hvilket inträffade d. 21
Februari.
Vid ett annat
tillfälle hade vår numera gamle general, dåvarande
öfverstelöjtnant G.A. Bror Cederström en het affär i spetsen för
en del af mörnerska husarerne. Efter general Mörners afgång fick
regementet namn af Cederströms husarer. Nu Carl XV:s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar