Mina krigsminnen från 1808 och 1809
Dessa minnen höra
till de sorgligaste under min långa lefnad. De gå till historien
snart sagdt utan motsvarighet. Ryssen anföll oss utan föregående
krigsförklaring, det är sannt; men förhållandet hade äfven genom
en krigsförklaring blifvit enahanda. Finland, som till en del låg
för nära Petersburg, skulle enligt ryska systemet, med afseende på
denna del en gång eröfras. Men utan vår dåvarande konungs
oefterrättlighet, hade ryska anfallet den gången, liksom mången
gång tillförne, uteblifvit. Gustaf IV Adolfs oförsonlighet med
franska systemet föranledde Napoleon i Tilsiterfreden att lemna
Alexander I tillstånd att eröfra Finland. Meningen dermed var
likväl icke hela landet; Österbotten skulle förblifvit Sverige
tillhörigt.
Sveriges andra granne var enligt tidförhållandet, en afgjord fiende
till oss. I sådana förhållanden blef kriget ett försvarskrig
nödtvunget. Mot en af dessa makter hade det varit en möjlighet att
försvara sig. Men vår stående armé var alltför svag för att
kunna mäta sig med så öfverlägsna massor, och derföre
tillskapades ett nytt beväringssystem i hast, men ett system så
illa ordnadt, att det ej kunde annat, än medföra? förödelse.
Denna nya beväring är känd under namnet Landtvärn. Med ett sådant
värn, mindre ensidigt utskrifvet och ändamålsenligare
organiseradt, kan Sverige aldrig underkastas.
Detta landtvärn utskrefs vid en viss ålder af allmogen, men de
öfriga ståndens ynglingar kommo icke i fråga. Många bondsöner
voro äfven frikallade. För öfrigt extrarotering jemte den
såkallade vargerings., således en hel armé i Skåne. Skånska
landtvärnet utgjorde till en början en särskild brigad. Såsom
chef för densamma förordnades kapten löjtnanten (sedan
generallöjtnant öfverste marskalk och excellens) gref Jacob
Pontusson De la Gardie.
Manskapet samlades om somaren 1808 i Södra Åsbo härad och skulle
såsom annat krigsfolk svärja tro och huldhetsed, men dertill
nekades enstämmigt. Genom vidare bemedling aflades dock eden. Efter
någon tids förlopp nedlade grefven sitt chefskap, och landtvärnet
fördeltes bataljonsvis samt spriddes än hit, än dit. Stundom
marscherade en del mot Norge och en annan gång tillbaka. En del
förlades på kanonslupar.
Så snart det isbelagda sundet blifvit fullkomligt öppet befarade
man ej längre danskarnas ankomst med prinsen af Pontecorvo i
spetsen. I följd deraf förlades hela Skånska husarregementet på
roten med undantag af en ??? sqvadron på Tomarp. Ett par sqvadroner,
hvars rusthåll lågo mer koncentrerade, voro aldrig utryckta; den
ena af dessa var Manstorps sqvadron vid skånska husarerna, den andra
var Haglösa af dragonerna.
Vid krigsrörelsens början i Mars, hugnades vi genom om en
generalorder, att ej fästa afseende på aflöning. Meningen dermed,
ehuru ej uttryckt, var utan tvifvel? blott till en början. Då jag
såsom extra och lönlös hörde innehållet deraf, ville jag ogerna
gå i fält, utan fattade beslutet att stanna hemma för att
fortsätta min bana vid akademien. Men ytterligare och strängare
order af d. 3:je Mars från andra bataljonschefen (J. O. Rosenblad)
att genast infinna mig hos honom på Tågerups gård, hvilket äfven
skedde. Kvartalsaflöning utföll sedermera.
Sverige var numera icke, såsom under förra året i Pommern, rikt
försedt med engelska subsidier, ty dessa hade af politiska
förhållanden upphört. Änskönt Regementet blifvit förlagdt på
roten, blef jag likfullt icke hemförlofvad, utan qvarhölls af
öfverfältläkaren, eller såsom han då för tiden kallades: Förste
fältläkaren, Tielke. Den allmänna brist på läkare, som då
rådde, gjorde behofvet af allt, antingen dugligt eller odugligt
oumbärligt. Att kunna skrifva var understundom redan nog. Vid
fältsjuhusen var dock denna konst icke alltid utan nytta.
Härefter kommenderades jag först att tjenstgöra vid Helsingborgs
sqvadron af Mörnerska husarerne jemte en mindre del af derstädes
förlagda Calmar regemente. Derefter att tjenstgöra vid
exercissqvadron på Tomarp, och sedan vid Smålands dragoner: i
trakten af Helsingborg. Min station blef nära Pilshult i Kungshults
by, hvarest ett inskränkt interimssjukhus anlades. Hittills hade
intermittenta febrar varit den rådande sjukdomsformen, men nu på
hösten visade sig spridda fall af typhus, liksom förelöpare till
hvad som sedan mot vintern på allvar utbröt. Här förekom ett fall
af äkta rötfeber, febris putrida ??? hvaraf ganska få ibland den
mängd nerffebrar, som sedan herskade, förekommo.
Under vistandet i Kungshult erhöll jag en dag befallning från
posteringschefen vid Höganäs att genast inställa mig på
Krapparup, emedan ett par soldater af Kungens regemente blifvit
blesserade af besättningen från en dansk kanonslup, som om natten
landstigit. Dessa soldater stodo ensamma på post å Kullaberg,
hvarom danskarne förskaffat sig underrättelse.
Den ene af dessa soldater hade fått en kula i underlifvet och blef
död före min ankomst; den andre hade träffats af en kula framifrån
på hufvudet af öfverarmsbenet, men hvilken kula icke inträngt
eller fastnat såsom Garibaldis kula, utan glidit i kring axeln
under huden ända till ryggraden, der den känbart ännu fanns.
Karlen skulle i alla hänseenden transporteras till stora
fältsjukhuset i Landskrona, och fördenskull fann jag rådligast att
ej skära ut kulan, emedan det var mindre ömtåligt för patienten
att föras med ett öppet sår, än med 2:ne. Kulan blef der utskuren
och karlen återställd. Dessa soldater voro de enda vid hela södra
armén, som träffades af fientliga kulor, åtminstone på fasta
landet. ( Referens till Garibaldi placerar tidpunkten för Rabbéns
återberättande till dec. 1862 eller senare. )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar