Johan Rabbén/Rabén d.y.

Jag såg redan tidigt när jag sökte information om professor Rabbén att det fanns ytterligare någon i hans samtid som bar samma namn. Men då det ingenstans ens antytts att han haft barn, och mitt fokus var professorn, så har jag inte tittat närmare på hans namne tidigare.

Sedan dess har jag uppmärksammat att Johan Rabbén d.y. föddes i Lund när professor Johan Rabbén d.ä. funnits där i ca 20 år varför jag kände att jag åtminstone skulle kontrollera hans ursprung. En annan samtida var Hans Rabbén som visade sig vara storebror till Johan d.y. Då ska man också veta att namnet Rabbén var mycket ovanligt och kan jämföras med mitt egna efternamn Sjöndin i användningsfrekvens. Båda dessa namn tillkom dessutom ungefär samtidigt (omkring 1797), Sjöndin i Hassela och Rabbén i Vasa som en förlängning av hans ursprungliga gårdsnamn Rabb.

När Hans och Johans föräldrar får sitt första barn, Johanna Maria f.18111025, bor de som hyresfolk i Publika Skolhuset (No 212) vilket motsvarar det som senare kallas Katedralskolan i Lund. Dopvittnen var Skolrektor Herr Magister Textorius, Handelsmannen Olof Wahlqvist, Philos. Magisteren Herr Magnus Bruzelius och Demoiselle Berg. Efter att ha fått ytterligare 3 barn, däribland Hans så flyttar familjen omkring 1820 till Västra Tullen (No 335), vid det som idag kallas Bantorget. Där föds 21 april 1821 Johan noterad Johannes.

I november 1824 dör fadern och ungefär vid samma tid lämnar Hans hemmet. Det är oklart var han befinner sig under ett par år men när han 1828 dyker upp i Tågarp, Västra Tommarp (i närheten av Trelleborg) uppges att han kommit från Lund med det nya namnet Hans Lund. Under vistelsen här där han även konfirmeras, är ytterligare 2 Bruzelius (jmfr dop ovan) inblandade, en auditeur och en prostinna. Auditeuren är sannolikt Ture Bruzelius till vilken han flyttar i Trelleborg 1829.

I Stångby (strax norr om Lund) uppges att Hans Persson! kommit från Trelleborg 1830. Det är helt klart att det är samma person då kompletta födelsedata angetts. Här förblir han i Vallkärra (samma pastorat), kallas lärdrängen Hans Lund, i ca 5 år hos smeden/hovslagaren Knut Ohlsson. När han lämnar Stångby/Vallkärra och flyttar 1835 till klensmeden Dreyer i Lund (No 75, kvarteret öster om Mårtenstorget) kallas han istället gesällen Hans Rabbén i inflyttningnotisen. Alltså samma ställe som professor Rabbén förmodligen bodde på under den tid han assisterade Munck af Rosenschöld.

Någon gång i intervallet 1830-35 stryks brodern Johan i husförhörslängden (sista närvaro vid 1833 års förhör). Han noteras sedan för nästkommande period 1836-43, som gossen Johannes Persson under en instrumentmakare Wallin, i samma fastighet som professor Rabbén fanns i åren innan (No 213 Stäket). Då professor Rabbén uppges komma till sin nästa kända adress 1838 kan dessa två ha funnits på samma ställe under ett par år.

Nästa tillfälle jag lyckats återfinna Johan är i slutet på 1841 i Lund. Då flyttar han enligt flyttlängd som instrumentmakargesällen Johan Persson Rabbén till Köpenhamn möjligen i sällskap med en tidigare studiekamrat i Stäket vid namn Gustaf Ahlbeck med samma titel. I juli 1842 kommer Johan till Norrköping (från Lund), kallas även här (filare) Johan Persson Rabbén, och vistas här ca ett år för att sedan flytta vidare till Kungsholmen i Stockholm.

Han hamnar 1843 i kvarteret Glasbruket på Kungsholmen som instrumentmakaregesäll Johan Rabbén hos kirurginstrumentmakaren Johan Albert Stille. 1845-47 vistas han i Ryssland förmodligen som gesäll. Utresan verkar ske via Karlskrona då han 25 juni 1844 noteras som utflyttad till brodern mästersmeden Hans där.

Vid återkomsten bosätter han sig en kortare tid i kvarteret Solvisaren för att sedan flytta till kv. Vindruvan båda på Kungsholmen och kallas kirurginstrumentmakargesäll Johan Rabén. Han är nu verksam i Stockholm mellan åren 1847 och 1851 när han flyttar till Uppsala, gifter sig, skaffar barn och etablerar sig där. Från dessa härstammar flertalet av de Rabén som hittas idag, bl.a. ena halvan i bokförlaget Rabén&Sjögren.

Om man tittar på övriga i den familj som Hans och Johan var en del av så har jag funnit 3 belägg för att namnet Ra(b)bén använts. Det första gäller då moder Karna som Hans nämner ”enkan Rabén” i en fullmakt daterad 1845 i samband med hennes död. Senare i en bouppteckning efter systern där hon kallas Kjersti Rabbén såväl i inledande text som i makarnas åtföljande testamente (avskrift) där det står ”född Rabbén” vilket inte var riktigt sant.

Denna utredning gör det i mina ögon sannolikt att professor Johan Rabbén på ett namnmässigt plan kan ses som ”pappa” till deras efternamn. När de började använda hans namn 1835 var han högst troligt känd av dessa. Hans hade sina första 7 levnadsår haft honom som närmaste granne. Hans lillebror Johan kan under en tid bott i samma fastighet som professorn. Johans yrkesval som kirurginstrumentmakare förefaller dessutom inspirerat av en läkare.

Vid denna tid var det fritt att välja efternamn med undantag av de adliga. Båda sönerna noteras Rabbén i 20-årsåldern. Hans blir sedemera öververkmästare i flottans verkstäder i Karlskrona. Han var gift men fick inga barn. Både Hans och Johan noteras vid de tidigaste tillfällena med dubbla b. Så småningom verkar det svaja lite fram och tillbaka för att sedan domineras av enkelt b. Detta kan möjligen ses som en naturlig skrivekonomisk utveckling när minnet av upphovet bleknar och det dessutom troligen inte påverkat uttalet. Sista noteringen med dubbla b förfaller vara i Uppsala vid samma tid som professorn dör i Dybäck.

Rabbéns gärning

Har funnit ytterligare kommentarer kring Rabbéns gärning. Dessa tillkom senast 1868 och finns i en andra och utökad utgåva av "Tegnér och has samtida i Lund" av A. Kahl. Rabbén själv dog 1865 och hans inflytande torde då bäst kunna sammanfattas  av någon som Kahl som varit verksam i samma miljö under samma tid. Kahl var 14 år yngre än R men kom att bli samtida i sin utbildning i Lund och blir så småningom präst parallellt med en akademisk karriär.

Ovanstående utdrag stämmer väl med hur man skulle kunna summera vad som tidigare framkommit. Den är inte på långt när lika målerisk som den "medaljong" som publicerades i Svea Folkkalendern 1866 skriven av Orwar Odd men i sak så överensstämmer de båda. Medaljongen finns här i ett tidigare inlägg.

Krigen och statskuppen 1808-1809

Den 21 februari 1808 passerade Ryssland den dåvarande svenska gränsen österut utan föregående krigsförklaring. Den 14 mars, förklarade Danmark-Norge, uppbackade av Napoleons Frankrike med trupper ledda av Jean Baptiste Bernadotte, krig mot Sverige.

Det är i detta för Sverige mycket utsatta läget som Rabbén blir inkallad. Detta kommenterar han själv så här i sin levnadsbeskrivning:

Vid krigsrörelsens början i Mars, hugnades vi genom om en generalorder, att ej fästa afseende på aflöning. ….. Då jag såsom extra och lönlös hörde innehållet deraf, ville jag ogerna gå i fält, utan fattade beslutet att stanna hemma för att fortsätta min bana vid akademien. Men ytterligare och strängare order af d. 3:je Mars från andra bataljonschefen (J. O. Rosenblad) att genast infinna mig hos honom på Tågerups gård, hvilket äfven skedde.

R var nu inne i sin läkarutbildning efter återkomsten från kriget i Pommern i september 1807, och hoppades tydligen få fullfölja den genom att vägra lyda inkallelsen. En avskrift av ett protokoll med hans betyg i latin från filosofiska fakulteten vid Lunds Universitet av den 21 november 1807 och underskrivet av Esaias Tegnér finns bland hans efterlämnade papper.

Betyg 1807

Läget i riket var emellertid sådant att han nu var tvungen att inställa sig igen. Det uselt utrustade lantvärn som bildades kom sedan att ge honom arbete under närmare två år. Så här skriver R:

Sedan jag under denna sommar (1808) blefvit skickad hit och dit, måste jag mot slutet af året infinna mig i Malmö för att tjenstgöra vid det dervarande såkallade brigadsjukhuset. Min tjenstgöring vid detta sjukhus blef ej långvarig, emedan jag snart sjelf angreps af den grasserande farsoten, hvilken var den sjukdomsform som sedan fick namn af Landtvärnssjukan. Jag låg 8 à 9 dygn sanslös.

Enligt publicerade anteckningar gjorda av Jakob Gustaf de la Gardie anlände Tielke Malmö 27 november 1808. Då Tielke dör innan årets slut innebär det att Rabbén låg sanslös i december då han själv anger att sjukdomen sammanföll med Tielkes död. Det förefaller sålunda som han åter skulle kunna vara i tjänst i februari. Om den tiden skriver R:

Största dödslistan å Knutsalssjukhuset (rådhuset i Malmö) företeddes under loppet af februari 1809.

Det svåraste under allt detta vid fältsjukhusen var den stora brist på de dertill hörande förråden, hvarigenom elendet steg till ytterlighet. Men revolutionen i Mars som medförde stora förändringar, hade äfven det goda med sig, att sedan på våren och sommaren 1809 blef förhållandet helt annorlunda.

Den revolution som Rabbén skriver om är fängslandet av Sveriges konung Gustav IV som skedde 13 mars 1809. Denne Gustav landsförvisas inom några månader och dör långt senare i exil.

Under hösten blef jag konstituerad till sjukhusläkare (enl beslut 31 aug 1809) med kaptens aflöning. Men snart fick jag ganska trälsam befattning, näml. att revidera hela södra arméns apoteksräkenskaper som varade till den sista Decemb 1809. Kriget var slut och dermed också allt elände.

Från tidigare inlägg upprepar jag stycket nedan som har sin grund i Rabbens krigserfarenheter:

Efter kriget kom det klagomål angående R's ”distribuering av medikamenter” (överförskrivning skulle det väl kallas idag) och man yrkade att han skulle betala en betydande summa. Han visade handlingarna för en vän, professor Ebbe Bring ansedd praktisk jurist, och bad om råd. Bring läste genom handlingarna och skrev ett digert svar. Då R insåg att han skull vara tvungen att renskriva allt, eller vara tvungen att betala någon för att göra det, tog han bunten och återsände den med det korta meddelandet ”Jag återbetalar, på min själ, icke ett runstycke – Johan Rabbén”. Därmed förefaller saken vara utagerad.

Jean Baptiste Bernadotte, som alltså stod i begrepp att angripa Sverige från Danmark för Napoleons räkning, blir något år senare tronföljare i Sverige genom att adopteras av Karl XIII som blev formell regent efter avsättandet av Gustav III's son. Karl var även bror till Gustav III. I praktiken fungerade Jean Baptiste redan efter något år som den kung han sedermera blev, Carl XIV Johan.

Rabbéns bostäder i Lund

Det är oklart var Rabbén bodde under de första åren i Lund efter sin ankomst 1802. Det förefaller vara under tiden fram till hans militära läkargärning som Retzius och Strussenfelt stöttar honom, möjligen även i bostadsfrågan. Det är även oklart när och i vilken form Norberg gav honom stöd.

Första gången Rabbén finns kyrkobokförd i Lund förefaller vara i Domkyrkoförs., Krafts rote, Fastighet No 79 enligt husförhörslängd AI:6 s.162, 1815-1820. Aktuell fastighet ägdes av E. Z. Munck af Rosenschöld, dvs säga samma person som engagerade R som ersättare vid Ramlösa vid flera tillfällen, och var enligt en karta från 1866 belägen på Mårtenstorgets östra sida.

Runt 1820 återfinns R i Stäket (Lund AI:12 s.24 (1821-25), AI:20 s. 25 (1830-1835)) som då enligt uppgift ägs av ”factor Borg” men fått sitt namn av en tidigare ägare Stäck. Huset är från 1500-talet och kallas även Fru Görvels hus efter en ännu tidigare ägare. Stäket återfinns med No 213 på ovanstående karta och hör därmed till Drottens rote. I samma fastighet återfinns, samtidigt med R, ritmästare Arvidsson samt några elever. Ritmästaren var ju även R's jaktkamrat.

1838 flyttar R till No 82 (Krafts rote) som vid denna tidpunkt ägs av baron Bennet (Lund AI:22 s.320 (1836-43)). Denna fastighet låg i kvarteret mellan Mårtenstorget och Botulfsplatsen. Där finns idag Lunds saluhall.

Knappt tio år senare återfinns R i fastighet No 21 (Lund AI:32 s.75 (1847-52)). Att döma av den karta som omtalats tidigare skall denna fastighet ha legat alldeles söder om Universitetshuset vid Kyrkogatan dvs i norra delen av parken norr om domkyrkan. Detta var vid den tiden ena hörnet av kvarteret som inrymde gamla Botaniska Trädgården. I detta hus* fanns då ett flertal av akademiens professorer. Här bor han troligen fram till sin död. Vid sin död befinner han sig emellertid på Dybäcks gård där han vistades mycket under sista tiden i livet. Det torde därmed vara här i hans Lundalägenhet som bouppteckning förrättades. Kvarteret löstes in av universitetet i två etapper i mitten på 1800-talet och kom att rivas 1881.

*) Huset är troligen detsamma som det omtalade Härbärget.

Rabbén och nykterheten

I sednare åren har Professor Rabbén, som ofta försakat akademisk befordran, hufvudsakligen verkat som Privatlärare i Landtbruk med södra Sveriges Possessionater såsom colleganter. Han har med särdeles värma arbetat för skillsmessa mellan brännvins-bränning och jordbruk, på vetenskapliga så väl som erfarenhetsenliga grunder, öfvertygad af att begges förening är hufvudorsaken till det Svenska jordbrukets ringa utveckling i jemförelse med andra länders, der dennapolyp ej fästat sig vid jordbruk och boskapsskötsel, och har lyckats utföra en lycklig reform på flera större egendomar der han vistats såsom en med särdeles förtroende omfattad läkare. (Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män: R, Volym 12, av Vilhelm Fredrik Palmblad, Wahlström & C. 1846)

Volym 9 av samma bokserie som kom ut 1843 skriver så här i en presentation av Macklean:

Var R stod i brännvinsfrågan medan Stjernswärd fanns kvar (före 1819), och brännvinsbränning var en tydlig del av jordbruket på Engeltofta, är oklart. Det förefaller av ovanstående som han medverkade vid försök efter Mackleans död men senare, senast på 1830-talet, tagit ställning klart emot. I nedanstående utdrag som handlar om Carl Theodor af Ekenstam står som följer: Till Ekenstam anslöt i drankfrågan en jordbruksexpert som Johan Rabbén i en skrift redan 1836, liksom Alexander Noring, och detta ehuru Noring snarast var kritisk mot nykterhetsrörelsen och dess metoder. Noring insatte därtill frågorna om bränning och jordbruk i större nationalekonomiskt sammanhang samt öppnade sin tidskrift, Qvartalsskrift för landtbruk och husdjursskötsel, för de nya synpunkterna. Drank är en restprodukt vid brännvinsbränning. I Norings Qvartalstidskrift publicerades f.ö. artiklar av R vid minst 6 tillfällen.

Wieselgren, ”nykterhetsifrarnes Goliath”, rentav förlöjligades (11/7 1843). Den store nykterhetsaposteln hade låtit undslippa sig att en godsägare i Skåne till följd av inställd brännvinstillverkning numera en gång i veckan lät ett skepp fullastat med smör avsegla till Hull – ett ”bevis á la Münckhausen”, enligt Wallberg. Historien om ”en otrolig qvantitet smör” gick som en följetong. Att Wieselgren genom Nykterhetswännernas Tidning (1843:11/12) och i Skånska Posten med hjälp av professor Johan Rabbén (1780 –1865) invecklade sig i dunkla förklaringar gjorde smörexporten bara tacksammare. Nykterhetssaken var något gott, menade Wallberg, varför den inte behövde förlita sig på annat än sanningen. ”Men bruka Nykterhetsföreningarnes kämpar i allmänhet detta vapen? Red. vågar rent ut svar Nej!” (19/1 1844.) För vänner gnisslade Wieselgren tänder: han önskade i smöret ”smälta hela Bytingen till Bakelse”. (Patrik Lundell – Nykterhet i provinsen)

Rabbén hade säkert, i sin roll som läkare i såväl slott som koja, en ganska god bild av spritkonsumtionens följder liksom även på vilket sätt det påverkade jordbruket. Hans erfarenheter fick honom tydligen att deltaga i den allmänna debatten när den var som hetast.

Det slutliga förbudet mot husbehovsbränning som kom 1855 var sannolikt resultatet av flera olika faktorer. Bland annat hade den industriella produktionen kommit igång, samtidigt som ölkonsumtionen började växa och ersätta starkspriten. Ölet som problem eller inkörsport till starksprit hade inte riktigt uppmärksammats än. 

Brev till Esaias Tegnér 1832, tillägg

Jag återkommer härmed till Rabbens brev i samband med Hilda Gustafva von Schwerins död på Hjularöd. Där skrev han, förutom att fadern Carl Gustaf von Schwerin uppges sakna all människokännedom, följande:

Den saliga förtvinade under sina senare år ensam uti fadershuset, hvilket ständigt varit och förblir fullt af obehagliga egenheter, till ex. herskande Sultaninnor af nedrig härkomst med svarta själar, samt andra favoriter af likartad natur och otaliga andra besynnerliga förhållanden. Om slumpen någon gång förde en bättre sinnad person i huset, blef denne snart blottställd för förföljelse; de närskyldaste derifrån ej undantagna.

Då R vänder sig till en biskop med dessa formuleringar så har jag inte kunnat låta bli att fundera på vad dessa baserar sig på. Den enda grupp som detta skulle kunna appliceras på torde vara judarna. Detta grundar jag bl.a. på nedanstående.

Sten Hidal skriver i en recension av Judarna i Sverige av Hugo Valentin. (www.signum.se)
Esaias Tegnérs brev ger många exempel på hur en högt bildad person med rötter i upplysningstiden kunde se en stor fara i den judiska invandringen. Valentin nämner inte dessa brev (förmodligen därför att de inte hör till den offentliga historien), men väl hur Tegnérs biskopskollega i Karlstad, C A Agardh, 1856 i en vida spridd bok i judarna såg en nationell fara.

I Esaias Tegnér Samlade skrifter sjunde delen 1831-1835 av E. Wrangel och F. Böök får man detta bekräftat. Vid sökning på judar/judisk erhölls femton träffar i brev och nedskrivna tal, där judar som kollektiv omnämns i mindre smickrande sammanhang. Dessa tillkom också åren runt brevet i fråga.

Biskop Tegnérs åsikter var troligen inte okända för R som också kan ha delat dessa. Han såg kanske denna åsiktsgemenskap som en möjlig väg att övertala honom att fullfölja önskemålet i brevet. Detta är i mina ögon, trots sina osäkerheter, en rimligt antagande och borde kunna gå att beläggas när det gäller situationen på Hjularöd.

Sten Hidal har (2013) en i sammanhanget intressant position. Han är både sekreterare i Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund och ordförande i Tegnérsamfundet.

Lunds Veckoblad

Har under ett besök i Göteborg besökt samhällsinstitutionens arkiv vid universitetet och bläddrat i Lunds Veckoblad som finns där på microfilm. En av anledningarna till besöket var att jag ville jämföra den ”biografi” som blev publicerad med det utkast som fanns sparat bland R's dokument.

Jag har inte ”lusläst” samtliga publicerade kapitel men tror mig kunna säga att överensstämmelsen är god vad gäller kapitlen 3 till 5. Vad avser kapitel 1 och 2 så förefaller det som man valt att inte publicera dessa. Kapitel 4 delades i 3 delar vid publicering så man får intrycket att samtliga kapitel publicerats. Kontrollen gjordes mha de uppgifter jag funnit om publiceringsdatum troligen framtagna av Nils Palmborg. Även veckorna innan kontrollerades med tanke på att de två första kapitlen saknades.

Varför publicerades inte de första kapitlen? Kapitel 1 innehåller en hel del dramatik kring krigen mot Ryssland med åtföljande förlust av Finland och borde rimligen kunnat attrahera läsekretsen. Rabbén hade emellertid inga egna upplevelser utan återger information han fått på annat sätt.

Det andra opublicerade kapitlet handlar om Rabbéns tid vid universitetet i Lund. Hans fokus är där på ”missgynnande” och ”otur” som gjorde det svårt för honom att försörja sig. Lund var vid denna tid en tämligen liten stad där sådant som släktskap och social status skulle kunna göra sig gällande. Möjligen ville tidningen inte stöta sig med sin läsekrets som kan ha funnits representerad i R's text.

När jag ändå var på plats passade jag på att ”bläddra” i tidigare utgåvor. Där hittades en artikel om vattuskräck skriven av R daterad 18 juni 1817. Där beskriver han bl.a. symtom och spridningssätt. Men huvuddelen av artikeln i fråga är en argumentation för att hundarna skall bära munkorg för att förhindra spridning och därmed sammanhängande juridiska spörsmål.