Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:d

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Långt förut på dagen och innan krigstumultet hunnit så nära Stralsund, förnam G.A. att han begått ett misstag och att den förväntade ljusets engel uteblef, hvilken enligt hans tanke skulle personligen nedstiga för att slå N. och hans arméer, emedlertid affärdades ett ilbud till marskalk Brune med anhållan om vapenstillestånd. Brune, som hyste förakt för G.A., svarade: eder konung har ej uppfört sig så emot mig att han förtjenar uppfyllandet af en sådan önskan. Den blir icke uppfyld.

Till en början emottog marskalken vårt sändebud med köld, men snart tyckte han sig finna, att han någonstädes måtte ha sett den utskickade, och frågade om han ej varit i Frankrike, hvarå svarades ja, att han både sett och talat med H:s Excellens i Strasburg; - härpå följde ett mera familiärt bemötande jemte varning att icke återvända förrän i morgon, emedan han eljest blottställde sig för egna kulor. Marskalken, som ej sjelf deltog i träffningen, försäkrade dock att svenskarne skulle samma dags afton kl. 9 vara i Stralsund.

Beräkningen slog så nära in, att arriergardet inryckte kl. ½ till 10. Jag befann mig vid den eftertropp som inryckte genom Frankenthor. Elden hade emedlertid upphört, så att man kunde ostörd intåga. Mina hästvagnar återlemnades efter inryckningen till de drängar, som varit följaktiga, men de fingo icke passera franska linien med mindre än en bemedling från vår generalguvernör.

Det sändebud, som blifvit affärdadt från G.A. till Brune var, om jag rätt erinrar mig, majoren baron N von Höpken som tjenat vid Royal Suédois i Frankrike. Vid hans ankomst till franska armén, hvilken anfördes af en divisionsgeneral (Grandjean), visste ingen annan var marskalken uppehöll sig, än hans generaladjutant, hvilken genom anvisning träffades, och erhöll då underrättelsen om, att marskalken befann sig qvar i Grimm (Grimmen), dit sändebudet begaf sig och begärde audiens samt fann H:s excellens sittande på en soffa, med fötterna på ett tébord. Han ansåg oss således icke såsom rätt farliga fiender.

Vår styrka, som vi sjelfva knappast riktigt kände, var, kanhända, af honom närmare känd. Visserligen sades att vår styrka i Pommern skulle utgöra 10 000 man, men troligen var pommerska landtvärnet deri inberäknadt (för den tiden ett svagt folk och ännu lifegne. 1806 föranstaltades om riksdag i Pommern hvarunder lifegenskapens upphäfvande beslöts, men under vilkor att detta band skulle få gälla anno 2:ne år. Gref Jakob Pontus de la Gardie förde landtmarskalksstafven. Sedan fransmännen 1807 tagit Pommern, bröts riksdagsbeslutet och lifegenskapsbandet i och med detsamma upplöst.). Utom detta värn hade vi 2:ne värfvade tyska regementen, hvaraf det ena kallades drottningens lifregemente, och Engelbrechs regemente hette det andra. Äfven på dessa byggdes icke heller särdeles stort. Verkliga svenska troppar jemte Mörnerska husarerne utgjorde sannolikt föga öfver 6000.

Efter freden i Tilsit, hade Brune, om behofvet gjort det nödigt, kunnat använda huru stor styrka som helst. Det sades emedlertid, att fransmännen icke agerade mot oss med mer än en division; vanligen bestående af 10 000 man.

Då vår parlamentör i misslyckadt ärende återkom till Stralsund, skulle skriftlig redogörelse öfver förhandlingen med Br. uppsändas till konungen. Under detta sammanträde hade benämningen kejsare förekommit, och excellens med afseende på Br. Efter genomläsandet af dokumentet, utbröt G.A.: - huru kan den tusan djef. våga kalla Bonapart för kejsare och hans general för excellens. Bonapart kan ej göra några excellenser. Sändebudet dömdes emedlertid för sitt oskickliga förkallande? till ??? eller flere dagars arrest.

Efter den dagen såg man G.A. dagligen vid vaktparaden på Neue Markt, alltid spänd och med åtspänd klädedrägt, jemte stora elgskinnskraghandskar. Till utseendet visade han ett lugn så, som om ingen fara vore å färde. Farligt för hans person var det väl icke (någon gång hördes dock, att en eller annan jägarkula flög in i staden och en gång skall en ??? kula träffat en piga, stående vid ett fönster nära vallen i Fraustrasse?), men för vårt land, och i följd af bristande besinning förlorades slutligen hela Finland, till hvars eröfring Napoleon sjelf gaf åt Alexander sitt bifall, emedan svågern ej visste hut.

Under fortfarande belägring inträffade en natt ett svårt åskväder med åtföljande regn och mörker. I nattens mörker anlände en båt från fasta landet till den närbelägna Dähnholmen med några franska soldater, hvilka blefvo anropade af strandposteringen, hvarå soldaterne svarade: ”desertörs” och såsom sådana blefvo de väl mottagna. Soldaternas uppgift var dock falsk. De hade medfördt ena ändan af ett tåg, som de fästade vid stranden af holmen. Tåget, som räckte till fasta landet, begagnades såsom ledtråd af de dervarande fransmän, hvilka under mörkret samlat flera båtar, och medelst begagnande af tåget ankommo de till Dähnholmen och öfverrumplade dervarande svaga besättning (uppgaf likväl till 500 man) jemte sjelfva kommendanten, öfverstelöjtnant von Palmstjerna, som togs på sängen i sitt tält. Sålunda blefvo fransmännen efter ett svagt motstånd, herrar öfver Dähnholmen. Fransmännens företag var ett oförmodadt krigsputs, - icke illa uttänkt. -

Stralsund höll sig ännu en tid. Bombarderingen var ej börjad, och nästan sannolikt aldrig ämnad att företagas. Det tycktes stundom så, som om fienden ville intaga fästningen blott medelst fotfolk, emedan anfallen alltid skedde med sådant folk, och fiendtliga jägarne trängde flere gånger så nära fästningen, att artillerister på vallarna träffades.

En dag då ett sådant anfall företogs emot Kniperthor, blefvo båda förposter och den utsända förstärkningen indrifne. De finska bataljoner, somm dagen förut anländt, beordrades nu att rycka ut i stället för de slagne. Fienden drefs nu ett stycke baklänges. Efteråt parlamenterades. Franska parlamentörer ville veta hvilka troppar, som andra gången mötte dem, emedan de agerade med helt annat eftertryck än de föregående. De föregående utgjordes af de värfvade tyska regementen.

Då våra utfall, som flere gånger förnyades, till ingenting gagnade, fann G.A. sent omsider att Stralsund aldrig kunde bibehållas, och lät derföre beqväma sig till, att ej blott sjelf fara öfver till Rygen, utan äfven qvarlefvorna af armén skulle få öfverföras. Men denna ö kunde icke heller i längden försvara sig. Alla önskade nu att den förståndslöse konungen måtte snart begifva sig hem, emedan hans närvaro mera skadade än gagnade, men han sträfvade likaväl ifrigt emot och en motsägelse ansågs såsom majestätsbrott. Endast excellensen Toll vågade ändtligen, att i kraftiga ordalag, förmå majestätet till hemfärd.

Ännu en akt att spela, icke den lättaste, för vår excellens Toll, men med hans diplomatiska öfverlägsenhet, speltes den ganska väl. Toll hade den svåraste rolen, Brune den lättare. Den förre vann priset. Till en början afsände Toll sin brorson (den ännu lefvande baron G. Toll) såsom parlamentör till Brune med anhållan om tillstånd för farbror att sjelf få komma till Stralsund, hvilket beviljades. Hs excellens blef vid ankomsten af den franska excellensen högtidligt emottagen. Frukost serverades, och efter intagandet deraf, företogs den viktige underhandlingen rörande tillåtelse att obehindrat få till Sverige öfverföra vår återstående armé. Ändamålet vanns och dermed slutades detta krig med hela sin galenskap. Brune föll emedlertid i onåd för sin medgörlighet och blef sedan aldrig begagnad.

Vår förlust af manskap under detta pommerska fälttåg, hörde jag aldrig på siffran uppgifvas, men uppskattades gemenligen till 200 man döda i hvarje större drabbninng förutom blesserade; men som de större drabbningarna ej voro särdeles många, så blef vår mansspillan följaktligen icke utomordentligt stor men dock stor nog i förhållande till vår obetydliga styrka.

Under belägringen blef jag en dag tillika med en annan läkare kommenderad på fältvakt utanför Frankenthor, och under detta uppdrag, anlände 2:ne blesserade jägare, hvarsf den ene fått vaden genomskjuten och den andre träffats af en kula, som afskurit byxan vid knäet utan att skada huden, men förorsakade likväl en ömhet jemte svårighet att gå.

Förr? än jag anlände till krigsteatern företogs åtskilliga rekognoseringar mot fransmännens ställning. Vid en sådan undersökning stupade en berömd och allmänt saknad artilleriöfverste, Johan Norby, som gått ut med 2:ne kanoner och trodde sig med dylika krigsvapen vara fredad för jägarkulor, men träffades icke dess mindre af en sådan kula i hufvudet och föll ögonblickligen död, hvilket inträffade d. 21 Februari.

Vid ett annat tillfälle hade vår numera gamle general, dåvarande öfverstelöjtnant G.A. Bror Cederström en het affär i spetsen för en del af mörnerska husarerne. Efter general Mörners afgång fick regementet namn af Cederströms husarer. Nu Carl XV:s.

Brev till Rabbén

Fänrik Ståls sägner

Och öfverstelöjtnant Drufva han stod

Bekymrad nu:

"Här dugde ej att ha sprucket mod,

Det brast itu.

Nu ser jag fienden rycka an,

Mångdubbelt starkare kommer han,

Och order har jag att stanna

Och slåss till min sista man.

Och hade jag helst vid kanonerna där

En veteran,

En man, som vant sig att bruka gevär,

En krutsprängd fan;

Men nej, en yngling, spenslig och fin,

En femtonåring, en gref Schwerin

Skall svara för batteriet,

Hvad håller en sådan för min?"

Runebergs diktsamling, med namn som rubrik anger, handlar om det krig som slutgiltigt avskiljde Finland från Sverige. Vid midsommar 1808 hade ryssarna avancerat till området runt Wasa och Kvevlax. Svenskarna gjorde där ett misslyckat försök att driva ut ryssarna från Wasa. I mitten på september stod ett slag i Oravais ca 3 mil NO om Kvevlax som satt sina spår i en av dikterna. Dikten som startar som ovan heter Wilhelm von Schwerin och handlar om ett hjältemodigt 15-årigt befäl vars liv slutar här. Denna Wilhelm startade sitt korta liv på Erstaviks Gård som son till Lovisa Charlotta af Petersens.

Omkring 1970 kom också Erstaviks Gård att bli mitt hem i samband med att min far fick jobb där. Flyttlasset kom därvid att gå från Dalby till ett k-märkt hus beläget ca 100 m från Erstaviks herrgård där Magnus af Petersens då fortfarande residerade. Det innebär att jag, vid den tiden ovetandes, vistats mycket i R:s hemstad Lund för att sedan flytta till en ort med en annan typ av knytning till R:s födelsetrakt. Detta via Wilhelm von Schwerin som alltså har sin motsvarighet i verkligheten och inte endast är en uppdiktad person. R hade också, i sitt värv i Skåne, kontakter med släkten Schwerin vilket framgår av ett par tidigare inlägg. (Använd namnlistan till höger för sökning.)

Som för att ytterligare länka ihop detta så gifter sig Vilhelm von Schwerins syster med Carl Johan Hallenborg. Samma Hallenborg inleder ett par brev från Svaneholm till R kort före sin död 1859 med ”Min käre bror”. Han gratulerar i ett av breven R till utmärkelsen ”Riddare av Nordstjärneorden”. Magnus Hallenborg, son till den föregående, adresserar R med ”Min käre farbror” och anslår en mycket familjär ton i ett brev sänt från Rydsgård 1865 dvs några månader innan R själv dör. Då CJ Hallenborg och R företar en gemensam resa, troligen någon typ av studieresa, till det av Sverige nyss förlorade Pommern 1818 så blir slutsatsen att R var en väl sedd och vanlig gäst hos familjen under en lång tid. Det var ju f.ö. även där som R valde att deponera sitt testamente.

I Fänrik Stål finns ytterligare en dikt med knytning, men nu till min hustrus (Monica) anor. Dikten Fänrikens hälsning dedicerades till Gregori Fredrik Tigerstedt på femtioårsdagen av slaget vid Revolax, där han sårades under finska kriget 1808-09. Släkten Tigerstedt ingår också i hennes anor, vilket innebär att våra släkter här snuddar vid varandra om än delvis på det litterära planet tack vare Runeberg.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:c

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Nu börjas sjöfärden på det så kallade Haffet eller Stettiner-Haffet, beläget emellan Stettinerlandet, öarne Usedom och Wollin. Regn, hagel, snöslask och frost vexlade om hvartannat i flere dagar jemte en fortfarande hård vind, hvarunder gafs tillfälle för 3 dagars öfning i kryssning och lika många dagars svältkur. Vatten fanns ej heller annat än hvad Haffet erbjöd, hvilket icke var fritt från sälta. Många af sällskapet blefvo snart sjösjuke, hvarifrån jag den gången såsom alltid varit befriad; men hungra i 3 dygn såsom frisk, är just ingen lätt sak. De sjuke kände naturligtvis ingen hunger.

Man vågade icke under stormen begifva sig ut i en liten båt för att söka land, och efter lugnets inträdande rådde fruktan för fienden, som förmodades vara spridd öfverallt, men omsider gjordes försök till en af öarne och fann ingen fiende. Någon födvara i stället, och derpå blefvo flere båtar afsända, hvarigenom nödtorftigt lifsuppehälle erhölls, men det ville något till för, måhända 1000 man.

Sedan väderleken förbättrats kom en fransk parlamentör från kommendanten i Anklam, som medförde underrättelse om stilleståndets afslutande, samt att vi, på sjön voro inbegripne i detsamma, och derjemte med tillstånd att gå i land hvarhelst vi inom vårt Pommern behagade. Kosan styrdes nu till en liten stad benämd Lassan. Under färden möttes vi af flere båtar som öfverförde franska soldater till öarna. Den ende ännu lefvande officeren bland dem som under denna färd befann sig på samma fartyg som jag, är majoren J. af Sandeberg.

Efter sex dagars seglats befunno vi oss i den staden, och der blef muntert; punsch skulle bryggas, men Citronsaft, som den tiden utgjorde en viktig beståndsdel, fanns icke, hvarföre jag, såsom gammal farmaceut, skulle föreslå något surrogat, och det blef Cremortactari. Drycken smakade i glädjens stund. Från Lassan måste tågas till fots. Greifswald blef anvisadt.

Sedermera njöts af stilleståndet, hviket icke uppsades af fransmännen, utan af vår fanatiske konung, som i maj eller början af juni anlände från Sverige. Icke långt efter ankomsten begärde konungen ett samtal med marskalken Brune, hvilken infann sig på utsatt dag och ställe. Egendomen Schlatkow, något öfver en mil från Anklam, vardt föreslagen till mötesplats.

Der förekom de mest förunderliga och beundransvärda yttranden å konungens sida, vittnande om en högre grad af fånighet, än man kunde vänta af en person, som ännu icke var bindgalen. Då föreslår han, bland annat, att ej blott Brune, utan och de öfrige marskalkarne skulle med sina korpser anfalla Napoleon, som sålunda blefve allenastående mot ett par hundra tusen man! Han försökte äfven att skräma Brune med döden, såsom en följd af de ständiga krigen, i hvilka Bonapart förde sina generaler. Brune häröfver förbittrad, utbröt, ”jag vara rädd för döden, så van vid krigets faror och sett döden så ofta för mig”.

Kungens språk var i öfrigt af samma halt, och allt gick ut på att reta, och förtretad afreste marskalken från Schlatkow. Napoleon fick under samtalet icke heta kejsare, utan blott general, och marskalken äfvenledes. Alltså fanns ingen, hvarken den styrande sjelf eller någon högre militär i Frankrike funnes än den andre. Efter Brunes återkomst till Preussen dröjde han ej länge innan han införde hela samtalet i Berlinska tidningarna, hvilket vi snart fingo nöjet att läsa. G. A. gjorde väl sedan försök att vederlägga marskalken, men försöket, som rörde småsaker, misslyckades såväl i smått som i hufvudsaken, och blef ett nytt ämne att skratta åt.

Under samtalsmötet i Schlatkow låg jag inqvarterad hos kammarherren von Horn på Ranzin, beläget ½ mil från berörde egendom, men vågade icke visa mig der, emedan jag dagen förut lemnat en del uniformspersedlar i Greifswald, och civilkläder saknades. Jag önskade eljest gerna se en af Napoleons marskalkar, men ville icke blottställa mig för en svår förbrytelse. Det gälde ej mindre än arrest.

Medan stilleståndet varade och förrän G.A. anlände, underhandlade fransmännen i viktiga frågor med Hs excellens generalguvernör grefve von Essen. Vår konungs fullkomliga oefterrättlighet var då ännu icke alldeles allmänt känd, och därföre förmodades att den, som styrde i konungens ställe skulle ha något inflytande. Napoleon ville ingenting hellre än fred med Sverige, hvilket alla hans marskalker hade sig bekant.

Till följe af denna Napoleons önskan, kom en dag en skrifvelse från marskalk Oudino (Oudinot) (sedan hertig af Reggio), som då belägrade Colberg, till vår generalguvernör angående fredsunderhandlingar. Denna skrifvelse anlände på breftur, och under vägen öppnades brefvet ganska fint af posteringschef, lästes och förseglades lika fint, hvarefter det afgick till sin bestämmelse. Denne posteringschef berättade mig sedan om brefvets innehåll.

Efter Schlatkowermötet fortfor stilleståndet ännu en tid. Förhållandet emellan oss och vår fiende hade ett verkligt vänskapligt utseende, och gästvänskapen emellan de franska och svenska officerarne, hvilka möttes vid barriererna, var otvetydig. Den ömsesidiga önskan - fred – blef ej uppfylld.

Stilleståndet uppsades den 3:dje Juli, och således sedan underrättelsen om ryssarnas nederlag vid Fridland, den 14 Juni, var allmänt kändt (hvarpå det bekanta fredsslutet följde den 8 Juli i Tilsit). Men nu ansåg G.A. tiden vara inne för uppsägelsen af detta långvariga stillestånd, som var stäldt på 10 dygns respit, hvilken termin inträffade kl. 2 på natten emellan 12:te och 13 juli, och tillkännagafs från franska sidan å andre sidan Peonen? medelst, som man säger löst krut. Fienden lemnade oss emedlertid god tid att hinna väl undan, äfven med våre förposter, emedan den icke gick öfver strömmen förrän några timmar efteråt och stannade hela dagen i stillhet inom vår gräns. Inget försök å vår sida gjordes för att hindra fransmännens inryckning, och lika litet för att drifva dem tillbaka.

Följande natt uppkom ett åskväder med störtregn, och sedan åskan i dagningen upphörde, börjades anfallet från franska sidan medelst kanondunder, som då omedelbart aflöste åskdundret. Vid detta tillfälle lydde jag under en annan brigad, förd af öfversten och generaladjutanten baron Stael von Holstein. Denna brigad, som låg inqvarterad i trakten af Anklam och utefter Peeneströmmen hade således längsta vägen till Stralsund, hvartåt vårt tåg skulle, enligt föreskrift, styras; men blef ej anfallen, förmodligen i akt och mening att fånga oss, liksom det skedde i April med Cardells brigad. Men till följe af att fienden hela första dagen icke rörde sig och emedan våre order gälde reträtt, så vanns tid att komma undan samt slutligen hinna i linien med vår öfriga armé, hvilken redan blifvit tillbakaträngd på ½ mil från Stralsund.

Bataljen fortfor, men ingen kula skickades rakt mot vår brigad, hvilken stod på vänstra flygeln. En man af Landskrona sqvadron, afsänd i krigsärende, och hunnen ett stycke utom brigaden, träffades af en kanonkula, hvarigenom han föll ögonblickligen död. Vår ställning var nu sådan, att man hade öppna fältet framför sig och kunde öfverse bataljfältet, med undantag af högra flygelns ställning, hvilken icke kunde ses. Vi voro så nära de stridande att man nära nog kunde urskilja begge härarna. Svenskarne som fäktade under ständigt men långsamt återtåg, förlorade mest folk, en naturlig följd af att de ofta måste vända ryggen åt fienden, hos hvilken det hette blott: en avant! Efter lyckligare gevärssalfvor från franska sidan hördes emellanåt hurra- eller bravorop, och hvarunder handgevärselden stundtals nästan upphörde, så att man tyckte sig deraf finna att afsigten var, att ej onödigtvis fälla folk; kanske derför att vi kallades nordens fransoser.

Änskönt inga skott riktades mot vår brigad, hördes likfullt kanonkulornes hvinande, som föreställen? alldeles egen musik, just icke vacker, men hvilken nu ej gjorde samma intryck på mig såsom vid Üeckermünde, dock icke utan begrundande på möjligheten att falla; men, tänkte jag, är det ödets skickelse så må alltså ske. Vanan vid att hela dagen höra kanondundret, minskade åtanken på faran.

Jag hade ett par såkallade hästvagnar under mitt befäl för att derå, i händelse af behof, transportera blesserade. Som jag hade lust att åse drabbningen så tydligt som möjligt, steg jag upp på en af vagnshästarne, men under ståendet der, kom en trumpetare vid namn Rosenblad, hörande till Landskrona sqvadron, hvilken varnande utropar: ”Stå icke der, ty herren kan ock bli skjuten”, hvarå svarades: ”Rid inte der, ty herren kan ock bli skjuten”. Han hade brådtom och samtalet afbröts.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:b

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807 (forts)

Den 14 April anlände jag jemte de båda fältsqvadronerne till Anklam (Då vi tågade på ??? öfver Anklamerdamm sågs på båda sidor om ??? långa rader af dödade hästar, ihjälskiutna af ett preusiskt cavalleriregemen som på flykt undan fransmännen kastat sig inom vår gräns, hvarefter hästarne strax dödades.) och beordrades att följande dag åtfölja den ena af dessa sqvadroner till Üeckermünde för att sedan lyda under öfverste Carl von Cardells brigad, hvilken såsom sagdt, blef bataljdagen d. 16 April afskuren.

Den 17:de föll lotten på oss. Vår eftertropp bestående af 2:ne sqvadroner mörnerska husarer och jägare samt vendes artilleri blefvo tillfångatagne. Den sqvadron af skånska husarerne, hvilken jag åtföljde, undkom, äfvensom en betydlig del af fotfolket jemte en kanon och enn haubits, allt till sjöss på några dåliga, men likväl däckade fartyg, tillhörande den lilla stadens köpmän. Sk. husarernas hästar lemnades lösa på gatorna, men sadelmunderingen, af föga värde (den utgjordes af de gamla dragonsadlarne) bergades. Anmärkningsvärdt är, att brigadchefens egna hästar, 5 eller 6 till antalet bevarades på en särskild öppen skuta, men icke en enda af rusthållarnes eller af artilleriets dåvarande särdeles utmärkt sköna hästar.

Sjelfva farleden från Üeckermünde är smal, men på båda sidor omgifven af ett bredt och grundare vatten. I detta grundare vatten vadade fransyska jägare ut nästan upp till midjan, men de måste efter några skotts aflossande snart vända om. För proviant till oss om bord hade väl anstalt blifvit fogad och inlastad å ett fartyg i närheten af staden, hvilket fartyg jemte provianten annammades af fransmännen. De farkoster, hvarå manskapet med befäl inskeppades, lågo längre ut, men äfven dessa hade tagits, om ej händelsevis några af våra kanonslupar legat vid sidan om oss. Ty sedan fienden bemäktigat sig staden, gjorde den äfven försök, att både medelst artilleri och de vadande jägarne fånga oss; men snart gjorde våra gröfre kanoner från sluparna afbräck, så att fienden fann för godt att lemna oss i fred och ro.

Fullkomligt helskinnade undsluppo vi likväl icke, emedan ett par man blesserades, den ene af ett skrubbskott i låret och den andre af ett stycke trä från relingen, lösryckt af en kanonkula. En annan kula slog emot bogsprötet och föll i en båt som låg inunder. Detta var första gången jag hörde fientligt kanondunder, hvilket förorsakade ett ovanligt intryck, som sannolikt måtte varit räddhåga oaktadt jag umgicks med föresats att icke vara rädd. Den skuta, hvarå jag befann mig, låg fienden närmast. Huruvida de öfrige, som lågo något längre ut, ledo någon skada, är mig obekant.

Innan jag gick om bord, besöktes en af våra jägare, som samma dag blifvit af en fransk jägarekula blesserad på ett högst märkligt sätt, i det tungspetsen var afskjuten, utan att hvarken läppar eller tänder blifvit skadade. Tungan redan uppsvullen till den grad att den fyllde munnen och derigenom hindrade talförmågan, hvarför ingen tydning öfver tilldragelsen kunde af honom erhållas; men det är begripligt att, då han sjelf drogs med laddning, hållit munnen öppen med utsträckt tunga, och någon annan förklaring kan ej äga rum. Man får ofta se huru en del menniskor grimasera vid vissa förrättningar, och sådan måste händelsen vid detta tillfälle varit. Franska jägarskottet var emellertid icke illa riktadt. Patienten qvarlemnades och blef tvifvelsutan vårdad af den annalkande fiendens läkare, hvilka aldrig göra åtskilnad mellan vän och ovän.

Förrän fienden hunnit fram till Üeckermünde, hade vi från fartyget tillfälle att åse en flankering på slätten utanför staden emellan mörnerska och franska husarer, ej olik den, som öfvas å våra fredliga excercisfält; men långvarig blef icke denna flankering, ty så snart fransmännens verksammare vapen anlände upphörde husarleken.

Hade Cardell med sin brigad retirerat när han erhöll underrättelsen om franska anfallet, som skedde tidigt på morgonen d. 16 April, om jag rätt mines, var det kapten Clairfelt (sedermera generalmajor), som medförde underrättelsen jemte order från general Armfelt till reträtt. Våra förposter indrogos likfullt icke förrän fram på dagen. Vi lågo en mil bortom Üeckermünde (förposterna längre bort) och hade således 4 tyska mil till Anklam vid vår gräns. Ändtligen börjades reträtten och kunno följande natt på en mil nära Anklam, då full visshet erhölls om fransmännens dervaro.

Nu gällde det att återvända till Üeckermünde. Om Cardell den gången bättre beräknat ställningen, så hade han ej återvändt, utan i stället fortsatt marschen på Anklam. Fransoserna, som gått från Pasewalk 6 mil under fortsatt drabbning, voro naturligtvis tämligen trötta och således icke utan behof af hvila. Vi hade väl också gått ett stycke väg, men utan kamp. För öfrigt till märkandes att Anklam är smal och vår väg hade blifvit att gå tvärtigenom. Väl hade vi derigenom kunnat förlora folk, men sannolikt vida mindre än genom återtåget och dertill vedermödorne som sedan träffade oss på Haffet.

Förbittringen emot öfverste Cardell blef stor men ingen vågade anfalla eller anklaga honom. Deremot hade han säkert blifvit mycket besvärad ifall de krigsfångne snart frigifvits i stället för den långvariga fångenskapen, hvarigenom allt vardt glömt. Cardell steg sedan efter hand i generalsgrader, och fick omsider tillfälle att bättre utmärka sig under die Völkerschlacht bei Leipzig den 18 Oktober 1813. En seger vanns visserligen den dagen af de allierade, men med 300 000 man 100 000 på öppet fält, var just icke så mycket att skryta öfver, och utom Bernadotte hade förhållandet kanske ändå kommit att få en annan färg.

Återkomne till Üeckermünde, hade vi suttit 20 timmar till häst utan att hvarken sjelfve få tid att äta eller fodra de arma djuren, hvarigenom de smalnade så ansenligt att sadelgjordarna måste esomoftast åtdragas. Händelsevis hade jag för dagen fått en nummerhäst, den uthålligaste i sqvadron, men med ett lynne, i följe hvaraf han ej kunde förmås att gå ur sqvadron, men gick eljest ganska väl i sqvadrons afmarsch. Hade vi den dagen kommit i affär, så hade det nog gått för sig i fråga om choc, men omöjligt i annat afseende. Han var make till Ehrengranats häst (se föreg. stycke). För öfrigt tillhörde det icke mig att agera memorant. Sqvadronschefen, major Winklerfelt, hade utfunderat den hästen, på det att jag skulle ovilkorligen vara till hands. Jag hade i alla fall aldrig ärnat flykta.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:a

Fjerde stycket

Mina krigsminnen från 1807

 

Såsom anställd underläkare eller, som fullmakten lydde: E. Ord. bataljonsfältskär, beordrades jag att till vår dåvarande andel i Pommern åtfölja de tvenne s.k. fältsqvadron af Skånska husarerne. Alla afgingo på köpmansskutor från Ystad den 10:de Mars 1807.

Slumplyckan ville att jag kom på den minsta och minst välseglande, och blef sist inskeppad. Kommen till sjöss, uppväxte en storm med knapp vind, och till följe deraf nåd vi ej landstigningsstället, Pertsredd? vid Rügen, hvarken den dagen eller de 2:ne följande dagarna, emedan vi mot aftnarna måste, af fruktan för bränningar i mörkret, styra kosan tillbaka åt skånska vatten, och sedan i dagningen omigen. De andra fartygen, som fått försprång, nådde målet redan första dagen. Fjerde dagen med mera gynnande vind och en labber kultje förde oss till bestämda landningsstället, som inträffade den 14 Mars, eller samma dag då Cardell företog sitt dåraktiga anfall på en fransk redutt, hvarvid mycket folk förspilldes, isynnerhet af Elfsborgs regemente.

Under det Cardell var i anmarsch inkastade fransmännen förstärkning i redutten, men skott derifrån aflossades ej förrän Cardell med sina män nedstigit i grafven, som omgaf redutten, i hvilken ännu icke fanns vatten. Att skjuta uppifrån eller öfver vallen på svenskarne i grafven blef naturligtvis ganska lätt, och motstånd i vår ställning ej tänkbar. Meningen, som var att storma, var till den grad illa beräknad, att den låg i strid mot sunda förnuftet. Då nu meningen gälde att löpa storm, hvarför kringgicks icke redutten för att kunna intränga på ingångssidan. För öfrigt hade i allt fall ingenting dermed vunnits.

Fransoserne innehade, utom Stralsund, hela fasta landet, och ditåt var ej rådligt att gå, hvarföre landstigningen skedde på Rygen, hvilken ö ännu var i vårt våld. Under stormen på hafvet föllo många hästar omkull, hvaraf fem blefvo af de ännu stående ihjältrampade. Hästarna voro ställda i två rader, vända med hufvuden inåt en längsgående krubba, hvilken, om den händelsevis lossnat, hade hela lasten, bestående af hästar, ramlat åt ena sidan, och sålunda allt förlorats.

Under fjerde dagens behagligare väder upphunnos vi af en engelsk krigsbrigg, som sände en kula efter oss, hvilken föll ett stycke akter ut; men egelsmannen nöjde sig ej dermed, utan skickade snart en annan, som strök styrbord ett par alnar från relingen. Hennes ljud var nykommet, och väckte tanken på mera sådant en annan gång. Vår skutskeppare, ej beredd på dylikt äfventyr, fick emedlertid brådtom för att visa sin flagg. Engelska kaptenen, som förde en snällseglare, hade snart hunnit oss, och nu så mycket förr, som vår skeppare måste dreja bi. Kaptenen kom nu ur en liten båt om bord för att visitera lasten. Sedan han sett hästarne, fann han sig belåten, och berättade att han legat utanför Danzig men måst begifva sig undan för fransmännen, som nu belägrade den befästade staden. Denne kaptens förfarande mot oss är ingen ovanlig engelsk metod. Ingen försyn.

På Rygen blefvo vi inqvarterade. Snart råkades ryttmästare Strussenfelt och blef jemte honom inqvarterad hos en f.d. Ryttmästare Platen på Venz?, hvilken tjent vid samma regemente. Vistandet der var trefligt och varade till den förste April då order kommo till uppbrott för att gå öfver till Stralsund.

Marskalk Mortier (sedan Hertig af Treviso, som blef ihjälskjuten vid Fieschis attentat mot Ludvig Philip) hade i Februari inryckt i Pommern och belägrade Stralsund, men fick under tiden af Napoleon ett annat uppdrag och belägringen skulle för en tid upphäfvas, hvarföre han strax drog större delen af sin styrka ur Pommern och gaf befallning åt de qvarvarande att också snart lämna hela landet. Svenskarna i Strals, härom underrättade ryckte ut med hela styrkan, angriper den svagare franska hären, slår densamma, fast med svårighet, och förföljer den till Pasewalk, hvarest den gjorde halt på allvar.

De 2:ne sqvadroner, jag från Stralsund åtföljde, togo, enligt order, en omväg till Lvits? För att rensa landet från fienden, som då redan var borta. Dessa sqvadroner deltogo således icke i den föregifna segern, hvilken så högtidligt firades med lofsånger i Sverige.

Men glädjen blef ej långvarig, ty redan d. 16 April anföllos svenskarne af marskalk Brune (som aflöst Mortier) och blefvo efter vanligheten slagna, samt återigen förpassade inom vår gräns, med undantag af Cardells brigad som blef afskuren utan att deltaga i dagens äfventyr. Armfelt förde hufvudstyrkan och blesserades i benet, hvarefter Vegesack erhöll befälet och blef blesserad i halsen. Snart derefter afslöts stillestånd emellan vår generalguvernör grefve von Essen och den franska marskalken.

Elof Tegnér

Elof, sonson till skalden Tegnér, skrev omkring 1895 om sina minnen från barndomen. Dessa handlingar belades av honom själv med publiceringsförbud under 25 år efter hans död då han inte ville stöta sig med personerna i fråga eller deras anhöriga. När denna tid var till ända fattades ånyo samma beslut, två gånger i rad, varför publiceringen inte kom att ske förrän 1974. Innehållet var väl för sin tid ovanligt uppriktigt när det skrevs men 75 år senare, när det släpptes, avvek det knappast från annat biografiskt material i det avseendet.

E föddes 1844 och skrevs in vid Lunds universitet 1860, vilket innebär att hans personliga erfarenheter därifrån startar samma år. Där startar också den bok ”Minnen och silhouetter” med att beskriva några av de äldre profilerna som fortfarande lever vid denna tidpunkt och som han därmed kom i kontakt med. En av dessa var Johan Rabbén.

Hans beskrivning av R:s ankomst till Lund stämmer inte riktigt då han finns där redan 1802, men när det gäller de självupplevda scener han beskriver torde sanningshalten vara hög. Nedanstående utdrag får illustrera ett sådant avsnitt.

Utdrag från Minnen och silhouetter

För mig är det inte helt klart vad E avser med ”äldre än”. En tolkning är att han känt hunden en längre tid än R. Den alternativa tolkningen är att han menar ”hellre än” och att satsen efter därmed blir en mer logisk följd och förklaring till varför han hellre valde hunden.

Hundens namn var inte, som man säger, gripet ur luften utan det var ett inlägg i den språk- och kulturdebatt som forfarande klyver Finland. En strid mellan det finska och det svenska, där Johan Vilhelm Snellman tillhörde fennomanin dvs det finska och, får man anta, R sympatiserade med det svenska.

Uppenbart är att Elof fann R argsint och att han agade sina ”betjentpojkar”. Vid denna tid var detta varken olagligt eller ovanligt, men kan möjligen också ses som begynnande brist på tålamod pga hans ålder. Erfarenheter enligt utdraget ovan tar jag som intäkt för att R:s umgänge med familjen i Källstorps prästgård torde varit frekvent, åtminstone under 1850-talet.

Påståendet att R, när han efter 60 år i Sverige besöker sin födelsebygd, skulle sagt till sin syster, ”Det var f-n hvad du blifvit ful”, får man kanske ta med en nypa salt. Det låter mer som en bra anekdot att berätta om en kärv personlighet.

Bland anmärkningarna i bokens slut får man veta att ” Utdragen ur Rabbéns levnadsteckningar infördes i Lunds Veckoblad 8/1, 15/1, 22/1, 29/1, 5/2 1863. Dessa har jag ej läst men skulle vara intressanta att jämföra med hans efterlämnade notiser förvarade på LUB och som jag lägger ut på bloggen parallellt med egna sammanställningar och kommentarer, likt denna, runt alternativa källor. Allt för att få en så komplett bild som möjligt av honom.

Brev till Esaias Tegnér 1832

Högvördige Herr Doctor, Biskop och invalde 18 i Sv. Akad. m.m.

Min Högtärade Bror!

Så inleder R det enda kända bevarade brevet från honom till Tegnér. Han skriver även själv att han tror att detta är hans första brev till honom. Av inledningen framgår att R i september 1831 gästat Tegnér i Wexiö/Växjö samt att de haft ”många andra glada stunder”. Dessa stunder torde i så fall infallit under Tegnérs tid i Lund. Eftersom båda dessutom tillhörde Värmlands nation så kan de blivit bekanta redan några år in på 1800-talet. Det kraftiga handtag som omnämnes i utdraget nedan avser Tegnérs inskridande i den akademiska tillsättningsstriden 1817 som omtalas av bl.a. R själv i hans anteckningar.



Utdrag ur brevet.

Anledningen till att han skriver brevet är att han vill att biskopen skall skriva en ”lik- och begravningspsalm” till Hilda Gustafva von Schwerin. R skriver att han själv hade varit närvarande vid hennes död på Hjularöd (Harlösa/Eslöv), och då förmodligen i sin roll som läkare. Han skriver sedan ett ömsint porträtt av den avlidna som blev knappt 29 år. Hennes moder, Maria Gustava f. Trolle, dog när Hilda var endast 3 år gammal.

Någon som däremot inte omtalas positivt är hennes far Carl Gustaf von Schwerin som uppges sakna all människokännedom. Därpå följer: ”Den saliga förtvinade under sina senare år ensam uti fadershuset, hvilket ständigt varit och förblir fullt af obehagliga egenheter, till ex. herskande Sultaninnor af nedrig härkomst med svarta själar, samt andra favoriter af likartad natur och otaliga andra besynnerliga förhållanden. Om slumpen någon gång förde en bättre sinnad person i huset, blef denne snart blottställd för förföljelse; de närskyldaste derifrån ej undantagna.

Ovanstående tidsuppgift stämmer väl med att Hildas äldre systrar gifter sig 1819 respektive 1827, Brita med Carl Johan Hallenborg som hon skiljer sig från för att 1823 gifta om sig med Per Axel Toll och Ottiliana med Anders Gabriel Rålamb. Därmed blir Hilda under ca fem år ”ensam i fadershuset” som R formulerar sig. Kontrasten mellan beskrivningarna av dottern och fadern med sina ”sultaninnor” gör att man funderar på vad som ligger bakom dessa formuleringar.

Formuleringarna ovan mer än antyder ett haremslikt förhållande inklusive de ”palatsintriger” som brukar tillskrivas dessa. Det är oklart i vilken utsträckning beskrivningen stämmer. Har försökt finna någon förklaring till hans ordval men ej lyckats hitta någon sådan. Jag ser fram emot en förklaring då jag har svårt att se att R skulle skrivit detta om han inte hade någon anledning.

Det kan i detta sammanhang påpekas att Hilda Gustafvas far var syskon med Martina Törngrens make Verner Gottlob. Den bekanta brevväxlingen mellan Tegnér och Martina har också pågått under lång tid när ovanstående skrevs.

Det är obekant huruvida Tegnér skrev någon psalm eller inte. Brevet var undertecknat i Ystad 4 juni 1832 och finns att läsa här på s. 337.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar III

Tredje stycket.

Min bekantskap med Ehrengranat.

1804 studerade jag hästanatomi under den ädle Ar.? Henr. Florman tillika med min vän Claes Adam Ehrengranat, den oförgätlige, som följde med hästen i boken (hans eget uttryck). Han studerade ut detta djur, och konstruerade till följe deraf en trähäst, hvilken gafs alla de former och ledfogningar, hvaraf detta djurs rörelser äro beroende. Att bedöma hofstallmästare Ehrengranat såsom ryttare, ligger utom min konstdomartalang. Nog såg jag honom mången gång både i yngre åren och äfven sedan behandla sin häst, men deröfver blott beundran, icke domsrätt. Han hann ej bli rätt gammal, - vi voro nära jämnårige. Emot sin böjelse måste han för tidigt afstå från ridningen i anledning af en förmärkt knäsvaghet, men han fortfor dock med med handhavande af sin ridskola, äfvensom ock med enskild hästdressyr, som då utfördes medelst töm, och bildade dymedelst, t.e. Bucephalus?, till dansare. Sålänge han ännu sjelf red, fanns på Flyinge flere konstmessigt bildade hästar, hvaribland kan nämnas Vigoureux, hvilken regelenligt galopperade baklänges.

Såsom sagdt, blef Ehrengranat icke mycket gammal, dock ännu i sin fulla verksamhet då öfverstuteristyrelsen på sitt vis ansåg honom för gammal; man uppfann medel, hvarigenom han nära nog störtades från sin älsklingssysselsättning på det af honom omskapade Flyinge. Han hade likväl törhända? fått såsom en skugga qvarbli på Flyinge, om hans stolta sinne och starka hederskänsla, som ??? i detta höga bröst, förmått honom att vika. Stuteriets upplösning och förvandling till blott hingstdepot, var den stötesten för hvilken han vek undan. Särdeles anmärkningsvärdt härvid är, att sedan man gjort mycket oväsen för genomförandet af en total reform vid Flyinge, infördes, ej långt efter Ehr. afträdande, stuteriväsendet omigen, och märk! sedan den skönaste afkomman blifvit, till prydnad för annan inrättning afhänd. Man umgicks äfven med idéen om införande af engelskt fullblod såsom uteslutande allt annat, hvarigenom Ehrengranat trodde sig finna ridkonstens tillbakagående. Han älskade sin Flyingeafvel med dess runda former, och ville helst använda densamma. Beträffande hastigheten, komma vi vanligtvis fort nog utan engelskt fullblod, - var hans yttrande.

Uti de hingstar, som Ehrengranat 1813 inköpte i södra Ryssland, ingick likafullt i en del af dem både engelskt och arabiskt fullblod, fast ej till den grad att fullblodstypen blifvit särdeles märkbart framstående. Rörande denna korsning hade Ehr. ej fått någon underrättelse. Han betraktade endast formerna, i hvilka han fann behag. Vår Noring utredde många år efteråt historien om dessa hingstars tillkomst. Denne Noring var i allmänhet mycket hemmastadd i hästhistorien.

Beträffande fullblodshästens otjenlighet för ridkonsten, har dock i senare tid motsatsen blifvit af någon konstberidare ådagalagd, ty man har med en sådan häst genomgått hela manegen, till och med kapriolsprånget. Men, måhända, utförbart blott i enstaka fall?

Ehrengranat hyste mycken aktning för Florman såsom anatom och hästkännare, och Florman värderade Ehr. ganska högt. De föreställde ömsesidiga storheter.

Då Ehrengranat såsom löjtnant 1807? ??? vistades i Lund tillbringade jag en eller annan ledig stund hos honom. Under den tiden hade han hästar från Flyinge och gaf ridlektioner för ynglingar, som voro eller ämnade sig till kavallerister.

Långt senare uppvaktade jag honom åtskilliga gånger på Flyinge, och vid ett af dessa tillfällen kom jag i sällskap med en gammal kornet Herzman från Hjularöd, vi voro båda till häst. Hertzman, en ungdomsbekant med Ehr., red för tillfället en af honom sjelf väl dresserad hingst, och jag på en annan hingst.Vid afridning från Flyinge ville Herzman visa färdigheten hos sin häst, och började manöverna på den rymliga gården, hvarvid E. med sin basstämma ropade: ”rid af gården, professorn rider bättre än du”. Naturligtvis allt på gyckel, ty H. var en utmärkt ryttare, och jag icke längre kommen än till bruket af hand och ben i allmänhet, och af naturen sadelfast; och hade aldrig haft för afsigt att hinna längre i denna konstutöfning, helst jag hade annan sysselsättning och dessutom aldrig ägt en egen häst. Herzmans häst var förut ganska väl känd af Ehr, äfvensom dess högre förmåga och färdighet.

En sägen har uppkommit beträffande Ehrengranat, som lyder: att han, under sitt vistande i Köpenhamn, skulle en dag i ridhuset försöka en ostyrig häst, som ingen kunnat rida. Ehr. sätter sig opp och i detsamma skall han med någon viss rörelse knäckt hästens rygg, hvarigenom djuret blifvit orörligt stående, spak, men obrukbar. Huruvida berättelsen är sannfärdig lemnas derhän. Jag har så mycket mindre kunnat utforska densamma, som den först efter Ehrengranats timade död i Stockholm kommit till min kunskap. I stallet var Ehrgranat sträng ordningsman, och enligt sägen skall han begagnat käppen något för mycket. Jag såg den aldrig i bruk.

Ehrengranat, hvars hufvudsysselsättning rörde hästdressyr både i tankar ord och gerningar, hade försport att jag blifvit en utmärkt hunddresserare, och frågade mig hvilken metod jag begagnade samt huruvida den kunde appliceras på hästen. Antingen jag funnit den våldsamma eller milde behandlingen bäst? Svaret blef: att båda metoderna äro under vissa vilkor användbara, men derföre icke för hvilken hund som helst. I fråga om hönshunden till jagt, bör noga akt gifvas på lynnet. Följaktligen måste hårda medel användas för en hård och halsstarrig hund, men deremot vid fråga om böjlig hund bör naturligtvis skonsamhet iakttagas. Ett hufvudvilkor för afrättaren?, blir i begge fallen tålamod. Såkallade blödiga hundar äro icke alltid böjliga. Vid all dressering erfordras dessutom något, som man kan kalla hundförstånd. Ehrengranats metod för hästen var gemenligen våldsam.

Vid ett annat tillfälle åstundade han att få en svensk benämning på egenskapen hos hästar som under ridning envist tränga sig mot väggen, hvarå lemnades en tydning, som jag lärt i Skåne, der en sådan egenskap kallas väggvane. Ja så: då har jag en häst med väggvane.

Då hofstallmästar Ehr. lemnat Flyinge och huserade Lund, gjorde han mig den äran med ett besök, hvarunder missbelåtenheten öfver ställningss? utbrast. Orden kunna vi förtiga.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:c

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

En annan förut nämnd personlighet vid denna akademi är professor B. Pramberg, han som trodde sig vara latinare har ett par gånger lupit vilse i sina försök att störta de possiderande. Äfven jag blef föremål för honom vid det förslagsupprättande efter förste lifmedicus Engelhart, hvarom ofvan är taladt. Hvarken Ingelman eller jag kunde skrifva efter professionen, men en af oss hoppades på adjunkturen. Prambergs mening med sitt framträdande såsom min opponens var förmodligen ingen annan än att hjelpa Ingelman till förslaget och sålunda till adjunkturen, hvartill jag likväl emot förmodan var snart sagdt sjelfskrifven, nämligen i följd af förhållandet till kansléren och inskrifningen hos läkarekorpsen i Stockhom. Pramberg hade emedlertid för sin person ingenting att vinna och inte heller någonting för besväret. Anatomin, den sak hvari han var eller borde vara hemma, skulle förmodligen den gången icke öfvergifas; men Ingelman behöfde och Pramberg åtog sig bestyret. Ingelman var likväl ledigare latintalare, men misstrodde sin förmåga att ensam sätta mig i hvad ämnet vidkom, och lika litet kunde den and?? striden utkämpades under mitt presidium för afhandlingen de scrofulis ??? Pramberg, ehuru kanske något bättre latintalare än jag, kom likväl i något anförande af sig och tystnade för en lång stund.

Latin var den tiden allt i allom, som finnes deraf, att färdighet deritinnan gälde i filosofiska kandidatexamen för 3 betyg. Som intet i sjelfva saken, hvilken skulle försvaras, kunde vederläggas, skulle konsistorum i sin vanliga vishet utöfva sin makt och fälla domslut, naturligtvis endast rörande färdigheten i latintalande. Sjelfva ämnet var förut af medicinska fakulteten i högsta grad lofordadt. I fakulteten, då den var fulltalig, utgjordes af 4 ledamöter, men för tillfället fanns ej mer än 2:ne. Munck af Rosenschöld var borta, och af de 2:ne närvarande fakultetsledamöterna hade den ene icke säte i konsistorium, men blef emot formeln tillkallad såsom förstärkningsman. Ehuru fakulteten afgifvit sitt ampla vitsord öfver afhandlingen, gjordes af flertalet ej afseende derå, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och derföre blef jag till följe af plurima vota från förslaget utesluten. Den tillkallade fakultetsledamoten var professor regius? C. Fr. Lilliewalch, hvilken såsom bjuden kom att visa 2:ne sidor. Händelsen lände mig emedlertid till ingen skada, ty den plats, som åstundades, erhölls, d.v.s. ordinarie adjunkturen i teoretiska och praktiska medicin. Denna utnämning medförde likafullt efteråt mera ondt än godt.

Pramberg gjorde emedlertid sitt besvär i fåvisko?, likasom han ock såsom opponens en annan gång misslyckades. Han ville gerna nagelfara, men slutade derunder vanligtvis såsom gnagare, äfven då han examinerade; men uti en annan fråga, af större vigt, vardt lyckligare, då han nämligen sökte transport till den profession som med så mycken anledning söktes af Bruzelius. Detta påhitt var så mera orimligt, som han var mindre passande för det sökta kallet. Utom att Pramberg sjelf gerna såg att Bruzelius tillbakasattes, blef han ytterst eggad af den makalösa Jakob Sönnerberg, hvarigenom företaget lyckades.

Under att hafva så lång tid varit vanlottad och dertill med otur vid akademien, beslöts att försöka en annan väg. Ett förmånligt klockarekall blef ledigt i Löfvestad, och fastän en sådan befattning torde synas främmande för en akademinus, söktes den likväl, emedan den i pekuniärt afseende var förmånligare än innehafvandet af dåvarande adjunktur. Jag erhöll första förslagsrummet; men såsom icke varande sångare, ville jag undvika sångprofvet och sökte rättighetatt få hålla substitut, men frågan derom remitterades af domkapitlet till konungen, hvilken afslog densamma på den grund att en sådan befattning vore under min värdighet – jag var professor -. Emedlertid dugde jag icke till klockare.

Men några derefter erbjöds mig en mindre främmande befattning, att nämligen åtaga föreståndarskapet vid ett under anläggningen varande landtbruksinstitut, hvilken inrättning anlades af Hs excellens Nordenfalk på egendomen Kälsåker 1/2 mil från staden Wester-Westervik. Institutet öppnades halffärdigt d. 24 Oktober 1845, men ödet ville att H. excellens dog några manader derefter, och sterbhusförvaltarna beslöto inrättningens upplösning vid årets utgång, näml. Den 24 Oktober 1846. Under tiden blef jag anmodad att i samma egenskap åtaga mig befattningen vid det lilla Orup i Skåne. Dertill var jag ej särdeles hågad; men efter vidare betänkande mottogs äfven detta tillbud.

Akademiadjunktslönen i Lund hade emedlertid blifvit förökt, hvarigenom densamma jemte arfvodet vid institutet beredde tillräcklig utkomst, fast icke till fullkomlig skuldfrihet. Under vistandet vid dessa institut hade jag permission från akademien. Vid 70 års ålder lemnades Orup (1851).

År 1811 i December blef jag förordnad till vice provincial medicinus? i Kronobergs län – Wexiö -, hwilken befattning upphörde i September 1812. Under tiden bestreds äfven brunnsläkartjensten vid Efvedals helsobrunn. Vid Ramlösa brunn sköttes såsom ofvan är nämdt, ett par år fattigpraktiken, och 3 år såsom intendent äfven derstädes. 1812 och 1813 om vintern gjordes den vanliga tjenstgöringen vid Serafimerlasarettet. Under samma tid bodde jag på barnbördshuset för att under förlossningarna vara till hands. 1815 – 1816 besökttes under 10 månader dagligen hospitalerna i Köpenhamn, isynnerhet Fredriks och Almindelig samt emellanåt födselstiftelsen.

Detta Köpenhamnska besök var ett djerft företag för en meddellös, som jag var, utan allt understöd, hvarför jag ock efteråt fick en hård nöt att knäcka, hvilken knäckning ej lättade, genom de många offentliga föreläsningarna som sedermera inträffade samt för det mesta för intet. Dertill var jag de första ??? icke en gång i åtnjutande af den därvarande knappa adjunktslönen R50:. Bättre blefvo mina kamrater lottade. Anmärkas mås dock, att jag aldrig begärde något. Akademins finansiella ställning var för längre tid sådan, att adjunk måste i allmänhet gå, liksom jag, lönlöse i 5 a 6 år, emedan de yngre professorna, också lönlöse, behöllo adjunktslönerna. Nu är förhållandet annorlunda, men qui bono sedan man vuxit ifrån dessa förmåner.

1855 erhölls omsider afsked jemte en måttlig pension – 780 bko – eller lika stor med den aflöning som jag genom extra tillökning under sista året vid akademien innehade.

Utom berörde vistande i Köpenhamn, har jag sedermera företagit åtskilliga andra resor utomlands, hvaribland en längre till södra Frankrike och Italien under åren 1851 – 1852. Napoleon III utförde tiden såsom president sin märkvärdiga statskupp – den 2:dra December 1851. Handlingen var både stor och djerf och har burit sköna frukter. Före min afresa öfverlemnades en del af min boksamling – 500 band – till härvarande universitets bibliotek såsom evärdlig gåfva.

Efter 60 års frånvaro besöktes 1857 min födelsebygd Wasa jemte södra Finland med sin gamla och nya hufvudstad, båda efter allmänna eldsvådor förskönade, särdeles nya hufvudstaden, Helsingfors. Samma år påbörjades anläggningen af jernväg emellan Helsingfors och Tavastehus, en sträcka af 10 mil = 100 verst. Kostnaden derför skedde icke med ryska utan med finska medel.

Under den långa och missgynnande tjenstetid jag tillbringat vid Lunds universitet, blef jag mer än en gång erbjuden, å inkomstens vägnar vida förmånligare beställningar än den härvarande, men länge i förhoppning på möjligtvis kommande ljusare utsigter trälade jag alltför länge, tills jag nära nog blef oduglig. Af allt det goda som akademien och dess yngre lärare i senare tider vefarits har den åldrige och mest behöfvande ingen fördel deraf åtnjutit. Mången kan väl undra öfver, att en praktiserande läkare med anseende skulle kunna komma i betryck, men om sådan ofta hindras i utöfningen till följe af tjengöring, och synnerligen från landtpraktik. Staden Lund var visserligen befolkad, men med en befolkning, som till större delen var stadd i armod, hvarigenom utgifterna ofta öfverstego inkomsterna. Då man för öfrigt utan statsanslag för vetenskapen uppoffrat summor, som man ej ägde. Och sedan länge lönlös, skall förhållandet finnas mindre underligt.

Kortspel, för hvilken sysselsättning åtskillige bland de så kallade yngre lärarna vid akademien voro beryktade, har så mycket mindre kunnat vara bidragande till min förlägenhet, som jag städse hyst afsky för detta klubblif. Orsaken till förlägenheten finnes alltså ensamt i här ofvan uppgifna förhållande.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:b

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet. (forts)

Sönnerberg åter i förbigående sagdt, var en liten förunderlig man, öfver höfvan hotfull och oförsonlig till ändan af sin bana. Bemötte sina gamla välgörare mindre väl. Då dödsbudet nalkades, hade det måhända kunnat för någon tid aflägsnats om ej afvunden hos honom varit så stor, att han hellre led de svåraste plågor, än anlita någon härstädes rörande behofvet af ett instrument, hvaraf mer än tillräckligt fanns i staden. I stället affärdades bud till Köpenhamn för att derifrån afhemta ett dylikt. Men ödet fogade sig hervid eget nog så, att budet glömde sitt uppdrag qvar i Köpenhamn, hvilken glömska budbärande upptäckte först vid återkomsten till Malmö, hvarföre han måste i och för afhemtningen återvända till Köpenhamn. Det långa dröjsmålet föranledde periculum in mora, hvarigenom patienten snart förflyttades till evigheten.

Såsom prakticus var Sönnerberg ej sällan oefterrättlig. Man såg honom stundom i de påtagligaste fall hänföra sjukdomens säte till en helt annan kroppsdel än den, hvari det egentligen förefanns. Såsom exempel må, ibland andra, blott anföras, att i en händelse då den tydligaste ??? ??? ??? förevar erkände han icke sjukdomens verkliga natur och säte, utan förvisades i stället till underlifvet, hvarest inga spår till lidande kunde hvarken före eller efter döden upptäckas. Bristande matlust var stödet för påståendet. Consensus var för honom främmande. Sådant varseblef man mer än en gång. I yngre åren var han botaniker, men i lägre bemärkelse. För öfrigt var han i fullkomlig saknad af fysikalisk åsigt. Blott ett exempel kan såsom bevis derå anföras: sedan han en dag under naturforskaremötet 1840? i Köpenhamn hållit ett föredrag öfver typhus, en ganska oskyldig lection, blef han samma dag bjuden på en aftonstund till professor Bang, der äfven den välbekante naturfilosofen Steffens befann sig, och hvilken var stadd i samtal med ett par andra lärde rörande electromagnetiska och thermomagnetiska föremål. Sönnerberg, intagen af sitt samman dag hållna föredrag, trodde sig kunna identifiera sitt, med innehållet af Steffens' talämne, hvarföre han föll in: ”det är typhus”. Steffens, som aldrig sett den lille mannen, svarade: ”det er so men något andet,” och började på nytt öfver sitt ämne, men snart inföll Sönnerberg omigen: ”det är typhomani”. Steffens synbarligen förtörnad öfver infallet steg upp och gick in i ett annat rum utan att säga ett ord vidare. Under allt detta satt Sönnerberg i en för honom varande vanlig halfliggande ställning vid ena ändan af soffan och förblef lika lugn efteråt som förut.

Steffens var professor i Berlin, men till börden dansk eller norrman. Jag var händelsevis bekant med Steffens och nu af nyfikenhet befann jag mig stående vid sidan af stolen på hvilken han satt, och bevittnade således hela tilldragelsen. Herrarna, med hvilka Steffens talade voro sittande vid andra ändan af soffan, som ej var af Sönnerberg upptagen.

Munck af Rosenschöld i åminnelse, ett verkligt snille, ofta missbrukat. I jämförelse med Sönnerberg fanns en omätlig åtskilnad både i yttre och inre afseende. Munck af R. var högväxt med ett stolt utseende. Sönnerb. ett diminutivum, född ölandning med högmod och inbilskhet. M. af Rosensch. kunde väl ock men högst sällan finna andra förhållanden än de verkliga i en eller annan kronisk sjukdom, men han förvisade icke det ondas säte från en sjuk till en frisk kroppsdel. Hans läkarblik var i öfrigt skarp och öfskylde derigenom bristerna i andra fall. I diagnosen starkare än i pronosen, hvilken händelse i öfrigt allmän. Men i dietetiskt hänseende stundom småaktig. Man blef ofta färdig att tro, del icke alla hans yttranden i den vägen kunde vara på rent allvar. Icke kunde det vara med verklig öfvertygelse då en patient i Stockholm dog i följd af att hafva förtärt en soppa kokad på ett stycke hönslår i stället för att vara kokad på vinge.

Då M. af R. återkom någon dag efter patientens död och frågade efter hönssoppans beskaffenhet och fick veta att den blifvit beredd på lårkött. A! Se der, med sin bekanta emphas, ha vi orsaken. ”Jag sade att soppan skulle kokas på en vinge”. Liknande händelser vid andra tillfällen voro icke alldeles sällsynta. Beträffande hönslåret, så är det visserligen något köttrikare än vingen, men äfven den omständigheten kan ju lämpas, dels genom användandet af mindre portion kött deraf, eller ock medelst begagnande af mera vatten. Det vill emedlertid synas, såsom om han ville låta påskina, att vingköttet skulle ha andra beståndsdelar än lårets. Sådant benämnes eljest charlataneri. På mergen i lårbenet kunde så mycket mindre afseende fästas, som foglarna ej ha merg i benen.

Mot embetsbröder i utöfningen var oftast mindre skonsam, och sökte gerna, så vidt möjligt, undfly hotande faror vid sjuksängen samt derjemte med iakttagande af vårdens öfverlämnande till någon annan läkare, hvilken, i fall utgången blef såsom han anade, dödlig, måste sedan ensam uppbära hela skulden.

Vid ett annat tillfälle i Stockholm, under första arkiater von Afzelius vistande derstädes, blef både han och M. af R. samtidigt rådfrågade rörande en patient, för hvilken den förre förutsåg döden, men den senare tvärtom. Den förre spådde rätt. I anledning af utgången talade någon derom med M. af R. så blef svaret; Afzelius ville att patienten skulle dö.

Emot mig var han länge skonsam, och ryktesvis förspordes ej annat än godt, och si fabula vere skulle han till och med hafva yttrat: att ”då Rabbén får bestämma sjukdomens art och jag föreskrifva medlen deremot, så” ?. Men omsider så vände sig bladet och äfven mitt skinn kom i fara; måhända en följd af att jag ej framgent ville fortfara med bestridandet af hans offentliga för intet. -Sista gången frågan om uteblifvet arfvode kom på tal, svarade han, ”det har aldrig varit min mening att betala”. Härå svarade jag: ”då är liqviden uppgjord”.

M. af Ros. var en synnerlig vän af rättegångar, hvilka han alltid sjelf utförde, och ju flere liktidiga mål, desto lyckligare var ställningen. En gång berömde han sig af att ej ha mindre än 10 särskilda mål, hvaribland de flesta, om inte alla, voro af föga eller intet värde, men de lemnade tillfälle för uttömmande af qvickheter, hvaraf han i dylika fall aldrig led brist. De voro för det mesta väl saltade, dock stundom sparsam, för att ej genom öfverflöd dermed försvaga dess verkan.

Beträffande den mannens öfriga egenheter, skulle, om någon hade lust, skulle derom hel bok kunna sammanskrifvas och fyllas med många idiosyncrasier.

Om Sönnerberg händelsevis gått hädan före M. af Rosenschölds frånfälle, skulle äfven i sådant fall, enligt förljudande, Lovén blifvit en nitisk sökande till praktiska professionen. Dock torde han i detta hänseende fått en svår fisk att fjälla, ty sannolikt hade jag ej då blifvit så släpphänd, som vid förra tillfället. Lovén var vidslägtad och slägtkärleken deribland särdeles rådande. Lvén beklagades såsom varande illa kallad. Men hvilken af oss, han eller jag hade den sämsta lotten. Han var jemförelsevis en yngling, men då mycket om sig, och hade förstått att förskaffa sig åtskillige löneförmåner, så till exempel var han förste amanuens vid universitetets bibliotek, men undvek dervid för det mesta sina göromål, dessutom underläkare vid lasarettet, bataljonsläkare vid södra skånska infanteriet, hvilken senare beställning af honom innehades ännu en tid sedan blifvit professor. Amanuenssysslan innehades ock sålänge möjligt var. Härtill föreläsningsarfvode 800: bko. Nu frågas åter, hvilken af oss var beklagansvärdare, antingen den som tillskansat sig ofvanberörde lönevillkor, eller den som ingenting hafvit.

EZ Munck af Rosenschöld och Ramlösa

En av Rabbéns minnestecknare berättar följande: En sommar vikarierade han för professor Munck af Rosenschöld såsom brunnsintendent vid Ramlösa. -En mycket rik och högdragen enkegrefvinna plågade honom dagligen med vidlyftiga beskrifningar på sina inbillade krämpor. ”Säg mig åtminstone”, utropade hon en dag vredgad, ”huru jag skall få sömn och matlust”. - ”Det är lätt sagdt”, svarade Rabbén, ”arbeta lika ifrigt och begagna samma diet som fru grefvinnans fattiga underhafvande”.

1815 och 1823 är Eberhard Zackarias Munck af Rosenschöld upptagen med riksangelägenheter i Stockholm varvid R vikarierar för honom som intendent vid Ramlösa några månader på sommaren. Men både 1814 och 1816 var han även fattigläkare på samma ställe. Tjänstgöringen på detta ställe framgår av en meritförteckning.

Ramlösa Brunn hade en första blomstringstid under brunnsintendenten Eberhard Rosén-Rosenblad (morfar till EZ ovan) från dennes tillträdande 1760, fram till dennes död 1796. Hovmarskalken Achates von Platen och Eberhard Munck af Rosenschöld stod nu bakom brunnens nya glansperiod, von Platen genom sina investeringar och utvidgningar av anläggningen och Munck af Rosenschöld genom sina kontakter som byggde upp hälsobrunnens rykte som "socialt inneställe" med återkommande kungligt besök.

Brunnsbesök var emellertid inte bara ett överklassnöje. Då man var övertygad om dess helande effekt så ville fler ta del av det. Själva brunnsdrickandet var schemalagt där fattiga gratisdrickare fick kliva upp tidigt medan betalande fick tillträde på bekvämare tider till en kostnad som berodde på förmögenheten. Till brunnslivet var även kopplade olika typer av bad och även nöjen, allt efter smak och plånbok.

Esaias Tegnér var, som framgår av en del händelser senare, väl bekant med R. Tegnér träffar för första gången Martina von Schwerin (f. Törngren) i Ramlösa 1816, samma år som R fanns där som fattigläkare. Martina nämner mötet i ett brev 14 juli där hon skriver att hon gjort en intressant bekantskap, nämligen Tegnér. Esaias och Martina kommer några år senare att starta en brevväxling, som senare getts ut i bokform, kretsande kring kulturella frågor i tiden, där båda hade gott anseende. Martina sände även 1821 ett brev till Rabbén (enligt E. Wrangel i Ord och Bild 1906) som ej återfunnits i hans efterlämnade handlingar. Vad beträffar R, och hans eventuella kulturella intresse, så finns inget som pekar på att han skulle intresserat sig för litteratur. Däremot visade han, genom sitt stöd till GW Palm, intresse för konst.

Det är oklart varför R befinner sig i Hälsingborg, där ju Ramlösa också ligger, i januari 1821. Det är inte säsong för brunnsliv. När stadsläkare Halenius kallas att undersöka en flicka vid namn Kobb efter en våldtäkt dyker han upp med R som följeslagare. Troligvis var R på tillfälligt besök hos stadsläkaren. Fallet är utförligt dokumenterat i ett universitetsarbete från Lund, ”Makt, sexualitet och våld” som har sin utgångspunkt just i detta fall.

Samme Halenius hade det tvivelaktiga nöjet att deltaga vid obduktionen av kronprins Karl August lik efter att han störtat från häst vid besiktning av en övning 1810. Det som gjorde det extra komplicerat var ryktesspridning runt kronprinsens död, ev. skulle han ha förgiftats, så det var fyra läkare närvarande som garanti för att det skulle gå riktigt till. Samtliga dessa läkare har på något sätt omnämnts i R's dokumenterade gärningar.

EZ och R bodde vid denna tid i samma kvarter No 79 i Krafts rote i Lund. EZ var en av nyckelpersonerna vid införandet av vaccination med kokoppor i början på 1800-talet för att stoppa smittkopporna. EZ var anhängare av franska revolutionens ideal och balanserade därmed på slak lina i sin politiska gärning på hemmaplan.

EZ har, i en minnesskrift i samband med hans död, av Orwar Odd beskrivits som "högst originell både i tal, åthävor och gärningar, något sträv och frånstötande i umgänget, men i grunden godsint och välvillig; försakelser och uppoffringar var honom icke främmande". Detta omdöme skulle lika gärna ha kunnat gälla R skriver Gunvor Landen i sin bok ”Adelsfröken eller piga” ( ang. EZ:s utomäktenskapliga barn) där hon vid drygt ett halvdussin tillfällen nämner R. Hon kan ju därvidlag ha färgats av Orwar Odd ovan, vars egentliga namn var Oscar Patrik Sturzen-Becker.

Efter att ha läst R:s egna ord om EZ i hans biografiska noteringar kan man ställa sig lite frågande till detta omdöme. Sett med R:s ögon var EZ betydligt mer självcentrerad än han framstår i relaterad minnesskrift vilket även framgår av de protokoll som Essen-Möller publicerat. Samma källa visar även hur Agard blottlägger både det orimliga och motsägelsefulla i EZ:s argumentation. Denna konflikt förefaller även ha varit en vändpunkt i förhållandet mellan EZ och Rabbén. Detta skriver även R själv i sina efterlämnade anteckningar.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:a

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet

Sedan jag 1814 blifvit inledd i medicinska fakulteten, blef jag snart förordnad att föreläsa och examinera i teoretisk medicin i stället för professor Eb. Zach. Munck af Rosenschöld, hvilken under hvarjehanda föregifvande kom så lätt i åtnjutande af permission. Denna befattning blef mig stadigt anförtrodd under alla berörde professorns ledigheter ända till 15 läseterminer. - För praktiska professionen lästes 6 terminer och ett år för båda professioner samtidigt. - Munck af Rosenschöld insåg likfullt slutligen obilligheten deruti, att en lönlös, som jag länge var -6 år-, skulle alltjemt vara tillhands för innehafvaren af största löneförmånen vid akademien, hvarföre han vid ett tillfälle begärde af mig ett så lydande intyg: ” att jag ej hade någonting emot föreståendet af hans profession på längre eller kortare tid mot ett årligt arfvode af 400: banko eller eller motsvarande spannmål. Intyget lemnades, men utan annan motförbindelse än på god tro. Det erbjudna arfvodet utföll väl för ett år, men uteblef derefter för alltid. Efter någon tids förlopp blef jag af honom åtspord huruvida jag ville fortfara med bestridandet af hans profession. Svaret vilkoligt jakande, nämligen såtillvida: ”icke på de villkor som i senare åren ägt rum”. Efter detta korta samtal fann den fyndige mannen snart en annan utväg, hvilken var så mycket behöfligare för honom, som af en egen händelse icke ägde en bok, ty hans inskränkta bibliotek hade blifvit taget i mät.

Snillrikhet, som han ej saknade, är likväl icke alltid tillfyllestgörande i katedern, och för att nu undfly lärostolen kallades doktor Lovén till docens samt utvärkade i och med detsamma förordnande för honom att föreläsa och examinera. Lovén som redan innehade åtskilliga smärre tjenstebefattningar, men ännu icke fästat sig för någon af dessa, fann häri en ny uppgående stjerna och läste derföre gerna, men att märka! Mot ett högre och ordentligt utfallande arfvode.

Efter M. af Rosenschölds nog tidiga bortgång med döden blef jag af någon konsistorial ledamot tillfrågad huruvida jag under ledigheten vore hågad att föreläsa samt emot hvad vilkor, hvarå svarades ja, mot 400: banko. Men Lovén, med slägt och gynnare, blef i stället förordnad, och märk! för 800: bko. Häraf insåg lätt min blifvande ställning för stundande tid på den vägen, helst jag såsom föga trätgirig ej ville inlåta i en strid af tvetydig art.

Det samfund, hvaraf vårt consistorium är sammansatt, utgöres ej allenast af quot capita tot sensus, utan synes understundom nästan så, som om en del af dessa capita voro beröfvade all census. De vilja i dag hit och i morgon dit. Sådana egenheter gälla dock icke allmänt för hela samfundet, men så mycket mer framstående hos en eller annan här onämnd. Dylika egenheter inträffade väl öfven i förriga tider, men mindre i vädret än i våra dagar. I gamla tiders äfventyr rådde mer consequens, om ock, som det sades, någon gång mer hätskhet, så att, enligt Qvistofta basunens utsago, ”perukerna flögo kring bordet”. Men redbarhetens på öfvertygelsens väg ansågs dock större. I anledning af konsistoriella tilldragelser för 50 år tillbaka, yttrade den gamla hedersmannen Sjöborg till någon af sina kamrater sedan de nedkommit på Lundagård: ”en kältring är jag och en kältring är du, och kältring äro vi alla vid mötet der uppe” pekande i detsamma åt sessionsrummet.

Sjelfva Tegnér, sig alltid lik yttrade 1817 i anledning af en mig rörande fråga, ”det finnes ingen dumhet så stor, att den icke blifvit sagd i konsistorium”. Uttrycket har sedermera mer än en gång besannats. Såsom ett ganska karakteristiskt prof kan bland annat belysningsvis följande tjena. Det oss bekant att samma sökande person blifvit den ena gången behörigt upphöjd, och några år efteråt nedsatt till näre nog lika med noll. Hvem visste icke att professor Bruzelius, hvarom frågan mer än en gång rörde sig, var en utmärkt kirurg och stor operatör och ej mindre känd såsom accusheur. Professor Bruzelius sökte den förenade tjensten och blef i dessa afseenden erkänd och äfven berömd inom fakulteten, men blef genom en opåräknad transportsökande utstängd, och vid nästa ledighet ustöttes han af samma embetsbröder, likväl med undantag af 7 bättre belysta bröder, hvilka voro följande: Westman, Berlin, Nyblaeus, Ekelund, Chr. Nauman, Jakob Agardh och Mort. Agardh.

Beträffande förevarande fråga, står en märkvärd, och värdefull och sannfärdig uppsats att läsa i bihanget till Snällposten för den 4:de November 1858. Må detta stå till framtida nesa för vederbörande och qvarstå såsom godbit att suga på.

Min andra förman, Jakob Sönnerberg, professor i praktiska medicin, roade sig med att att ej begagna sig af rättigheter till tjenstledighet vid 65 års ålder, utan fortfor i sitt kall ända till nära 80 år då han omsider 1847 afled. Han föregaf sig vara född 1770, men föddes rätteligen 1768. Vid hans död hade jag uppnått den ålder att man ej kan söka en ordinarie profession. ??? söktes icke heller. Otur som har varit min följeslagare, växte genom mannens nit för sin plats, hvarigenom jag blef stående der jag stått.

Sönnerberg, som 2:ne gånger under min tjenstetid var rektor och 2 gånger hindrad, hade alltså under 6 läseterminer laga förfall, och sålunda ingen ersättningsskyldighet. Obarmhertigt var emedlertid hans förhållande emot en nödlidande, som tröskat sålänge för halmen. Härvid må likväl nämnas, att jag derom aldrig gjorde öppet anspråk.

Då praktiska professionen i medicinen 1817 blef ledig efter förste lifmedicus Engelhart, som tagit afsked, voro fyra sökande till berörde tjenst, nämligen dåvarande adjunkten dr. Sönnerberg, prosektorn dr. Pramberg, dr. Ingelman och jag. Vi speciminerade alla utom Sönnerberg, hvilken ansågs hafva gjort sig förtjent till första förslagsrummet utan nytt specimen, och i öfrigt sjelfskrifven till samma profession. Han hade öfversatt Arnemans kirurgi för hvilken han blef kirurgiae magister sedan han ej kunnat genomgå examen för denna grad. Äfven hade han öfversatt Loders antropologi förenad med Flormans myologiska beskrifningar, hvilka han offentligen tillfälligtvis föregaf såsom sina egna.

Något vågsamt, ty Florman lefde ännu och långt derefter. Sönnerberg var på den tiden docent i anatomien, men mindre stark i saken. Hos Ingelman och mig var den gången ej fråga om befordran till professionen. Vi sträfvade blott för den ledigblifvande adjunkturen efter Sönnerberg, hvilken adjunktur af mig erhölls, men till föga fromma. Extra ordinarius var jag förut. Pramberg, som var prosektor med lön, hade intet att skörda, utan en förlust, med mindre än bibehållande af prosektorslönen. Se vidare härom längre fram.

På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom handlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och fördenskull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed sådant fordrade. Den afhandling, – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordad. För tillfället fanns i denna fakultet ej mer än 2 ledamöter, - Munck af Rosenschöld var i Stockholm – hvaraf den ene icke hade säte i consistorium, men blef såsom förstärk tillkallad. På fakultetens ampla vitsord gjordes af flertalet ej afseende, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och i följd af plurima vota blef jag från förslaget utesluten, händelse likväl icke lände mig till någon egentlig skada, ty det åsyftade målet, adjunkturen vanns.

Med afseende på latinet i förberörde fråga, är anmärkningsvärdt, att sjelfva eloquentis professorn Lundblad – hvilken var tjenstledig – skref till kansleren von Engeström och klandrade consistorii förfarande mot mig samt yttrade: att jag vore tillräckligt hemma i latinska språket för en praktisk profession, ty det var ingen språkprofession som söktes. Han intygade derjemte, att han sjelf examinerat mig både i skrifningarna och explication i kandidatexamen. Detta intyg blef för mig en hemlighet till ett följande år, då Hs Excellens sjelf med mycken förnöjelse talade derom. Verkan af detta intyg hade den följd att nytt specimen för adjunkturen ej sattes i fråga. Då Ingelman återkom från Smaland, dit han hade rest, var jag redan ordinarie adjunkt.

Efterlämnade personliga handlingar

R:s efterlämnade papper finns arkiverade som två skilda poster på Lunds Universitets bibliotek, LUB. Den ena posten innehåller de brev han själv sparat, den andra hans samling av intyg, betyg, inrikes pass, etc. och, inte minst, hans biografiska notiser.

Breven, drygt 150, är sorterade på 75 avsändare. Bland avsändarna hittar man en hel del av den tidens ledande personligheter inom diverse områden. Efter att, som hastigast, bläddrat i ett fåtal har jag dragit slutsatsen att det stora flertalet är av formell natur, dvs att de rör hans arbete som läkare/universitetslärare och rådgivare i jordbruksfrågor. Dessutom finns några från hans mor och syster i Finland. När det gäller kontakterna med modern så har de skett genom ett ombud vid namn Renström som även varit skolkamrat till R. Denna omväg troligen pga bristande skrivkunskap hos modern. Modern är brevets jag, vilket kanske inte är så konstigt, däremot är det svårt att frigöra sig från att ombudet filtrerat språket så att det blivit mer högtravande än det annars skulle ha varit. Jag avser att återkomma med en lista över avsändare.

De positiva milstolparna i karriären finns representerade i den del som innehåller bl.a. betyg. Själv uppehåller han sig gärna vid de negativa sidorna i sina ”biographiske notiser”. Denna del av hans handlingar är inte lätt att följa. Om vi börjar med det positiva så är dessa notiser indelade i fem avsnitt vilket skapar ordning i form av en huvudstruktur. Sedan faller det isär.

Över många av sidorna går en vertikal linje som mer än antyder att innehållet är ersatt med något nytt. Så är också vanligen fallet. Förändringarna kan vara små och kosmetiska men även något mer omfattande. Som lök på laxen ligger sedan sidorna inte i ursprunglig kronologisk ordning, vilket gör det besvärligt att återskapa. Huruvida oordningen fanns redan när handlingen kom till arkivet eller om den uppstått där vet jag inte. En anledning till att dessa notiser över huvud taget finns, eller till att de omarbetats, kan vara att R publicerade en artikelserie om sina ungdomsminnen i Lunds Veckoblad 1863, detta enligt N. Palmborg. Detta är också ungefär den tid då hans notiser tillkommer, det kan man sluta sig till mha de referenser till händelser i omvärlden som finns på något ställe.

Den återgivning av hans ”biografi” som löper här parallellt på bloggen är alltså till delar ett pussel lagt av flera bitar som kan vara utbytbara. Jag har försökt välja de bitar som har mest information. Sedan har jag försökt följa ursprunget så långt möjligt. Svårtydda ord som jag ändå skrivit ett förslag som jag tror på har ett ? efter sig. Om jag inte ens har ett förslag så ersätts ordet av ???.

Min tolkning av R:s biografiska anteckningar har inte skett på plats. Av flera skäl så valdes att fotografera berört material för vidare bearbetning senare. Därvid uppstod en sekvens bilder som överensstämmer med ordningen i arkivhandlingen. Därefter fördes informationen över på dator (ordbehandlare) så troget ursprunget som möjligt tillsammans med informationen om vilken bild som var aktuell. Utifrån detta har sedan de sidor som syns i bloggen skapats. Därvid har ett fåtal mindre åtgärder vidtagits för att höja läsbarheten. Uppdelning i mindre avsnitt med hjälp av bokstäver ser jag även den som en mindre åtgärd. Ingen medveten förändring gjordes på textmaterialet.

Konstnären Gustaf Wilhelm Palm

Efter slutad skolgång i Kristianstad kom Palm 1825 till Lund där han fick en vän och gynnare i läkaren Johan Rabbén. Denne bekostade hans studier i teckning för ritmästaren vid LU Anders Arvidsson. Så startar en kortfattad biografi över Palm. Rabbén sponsrade alltså konstnären Palms studier i Lund. I Lund AI:16 framgår att Palm är skriven intill Rabbén tillsammans med ytterligare 2 gossar. Även ritmästare Arvidsson som undervisade Palm är under denna tid skriven på samma ställe som Rabbén (No 213). Denna fastighet som tycks fungera som ett slags elevhem vid denna tid, ägdes tidigare av factor Borg. Den övertogs emellertid av Stäck, finns fortfarande kvar och kallas följdaktligen Stäket.

Palm flyttar vidare till Stockholm 21 okt 1828 efter 3 år för att fortsätta sina konststudier i Stockholm. Den 20:e april 1839 besvarar R ett brev från Palm där det framgår att han fått ett brev från honom daterat 17 dec. året innan. Båda berättar i sina brev att de blivit utsatta för stöld. För R:s del till ett värde av 75 rdr rmt vilket han beskriver som kännbart men inte ruinerande. Sedan försöker R övertala Palm att besöka Skåne och erbjuder rum och hämtning från lämplig hamn. Slutligen ber han Palm att framföra ett tack till professor Kraft med anledning av en middag han bjudits på, oklart när och var. R befinner sig när han skriver brevet på godset Skarhult och adresserar Palm med Barnhus Trädgårdsgatan 19 2 tr Stockholm.

I december 1851 lämnar Palm Rom där han vistats runt 10 år efter att under en tid rest runt i Europa, och beger sig till Paris. Dit anländer senare ett brev från hans konstnärskollega Blommér som Palm högst troligt träffat i Rom tidigare då Blommér vistas där under denna tid. Brevet avhandlar i huvudsak synpunkter på allmänna förhållanden i Sverige som tydligen intresserar dem båda. Blommér avlider i Rom drygt 1 år senare.

På hösten 1851 reser även Rabbén till Frankrike. Hans avsikt med denna resa är inte känd. R säger själv, i sina efterlämnade anteckningar, att resan gick till södra Frankrike och Italien. Det förefaller emellertid vara mer än en slump att detta sker samtidigt med att Palm åker till Paris. Båda dessa herrar förblir också utomlands fram till hösten 1852.

En sak som är intressant ur en mer personlig synvinkel med denne Palm är att han bildar en brygga mellan min och min hustrus släkter då Blommér liksom Rabbén är barn till anor i våra respektive anträd. Då våra släkter varit geografiskt åtskilda finns inte så många beröringspunkter mellan våra respektive släkter.

Hos ritmästare Arvidsson fanns åren strax innan Palm kom dit en annan blivande konstnär vid namn Magnus Körner. Senare, under 1830-talet, kommer Körner att ha Blommér hos sig som elev. Arvidsson hade även jaktintresset gemensamt med R vilket N.P. Osberg berättar om. Möjligen är det från honom som följande anekdot härstammar, återgiven enligt Palmborg.

Ett prof på hans skicklighet redan då han var elev hos Arfvidsson, vill jag till slut omtala. Strax före ett besök, som Rabbén en dag gjorde hos Arfvidsson, hade en af Körner i aquarell målad tafla föreställande en rapphöna i narurlig storlek blifvit ställd på golfvet i ena hörnet af rummet. Rabbéns hund gjorde genast stånd för bilden, som om den var lefvande. Det bästa videtur målningen kunde erhålla.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:c

Här återberättar R vad han hört i barndomshemmet, troligen kompletterat med uppgifter han inhämtat senare.

Finland efter Carls olyckliga nederlag i Ryssland var i friskt minne i min hembygd, i synnerhet till följe af Österbottningarnas (Wasagossarna) yttersta försök till sjelfförsvar under en Armfelt i slaget vid Storkyro, en socken med det största åkerfält i landet, hvaraf ordspråket: ”Storkyro åker och Limingo äng hava ej sin like i bredd eller längd”. Hvad Armfelt vid detta tillfälle hade att bjuda mot Ryssen utgjorde ej fullt 6 000 man emot 18 000. Finska infanteriet visade under af tapperhet och det förmodades att oaktadt Ryssarnes öfverlägsenhet i mantal, hade slaget vunnits om infanteriet blifvit behörigt understödt af kavalleriet, hvars befälhavare var Delabbarre (de la Barre), hvilken flydde under bataljen. Armfelt som ännu uppehöll sig i nordligaste delen med några qvarlefvor af armén erhöll ??? af rådet att ??? lemna landet. Detta fältslag stod d. 18 Februari 1714. Enligt utsago var en del af fotfoket ej beväpnadt med skjutgevär, utan endast med påkar, medelst hvilka de ville föröka hvad fysisk kraft kunde förmå. Vissa påkbeväpnade krigare hade förenat sig i smärre afdelningar till fem i hvarje. De få öfverlefvande buro sedan namn af femmänningar och bland dem lefde ännu någon inpå 1770-talet, hvarom de gamla i bygden berättade, och var känd både till namn och hemvist.

Efter detta olycksbringande nederlag blef hela Österbotten, likasom det sydligare året förut, utplundradt, ej blott penningar och matförråd, utan ock på barn, nämligen sådana, som ej voro alltför späda, hvarmed afsigten var att befolka det nyligen anlagda Petersburg. De späda barnen blefvo deremot till en del ihjälstuckna med pikar eller bajonetter. Folket höllo sig till en del, så vidt de kunde, undan i skogarna.
 

Huru Ryssen i öfrigt huserade i detta land under detta och föregående åren, blef allmänt omtaladt, och för öfrigt både genom äldre och nyare tryckta berättelser ådagalagdt. Såsom exempel må dock här anföras, att en klockare fastspikades lefvande på kyrkodörren och en prest rycktes ned från predikstolen och piskades till döds, en annan prest begrofs lefvade i upprätt ställning, hvarefter tungan afskars och munnen uppristades å båda sidor till öronen samt lemnades att sålunda njuta döden. Bönder hängdes mellan trän med ryggen nedvänd och stektes öfver eld samt släpades derefter, ännu lefvande, på snöskaren för att ytterligare plågas genom afrifvande af brandskorpan. I somliga hus mördades alla jemte de spädare barnen, som ej kunde medföras. De som händelsevis hade penningar och ej strax aflemnade dem, blefvo fastbundna vid väggen och piskades till döds. Åtskilliga indrefvos i eldade bakugnar för att lefvande stekas. Sådant var ryska bödelsvåldets framfart i then tiden, och märkvärdigt nog, var en af ryska högre befälhafvarne furst Gallizin, hvilken lemnat liknande efterträdare, hvarå exempel förekomma äfven i de sista tiderna. Sådana gräsligheter hörde till vanliga samtalsämnen under aftonstunderna.

Bland de få öfverblefne soldater från konung Carls tid, lefde en, som jag i min barndom såg, hvilken blef 110 år gammal, och eget nog, var hans hustru 105 år. Båda dogo inom ett år vid början af Gustaf III:s krig.

Oaktadt de fasansvärda tilldragelser, som träffade detta land, hvartill den tolfte Carl var på sitt sätt vållande, förblef hjelten ändå en fortfarande folkets älskling. Detta så rysshatande folk skulle dock omsider, i följd af en förståndslös konung falla under ryssväldet. Det var ett folk så äkta svenskt, att sjelfva svenskarne på denna sidan bottenhafvet aldrig varit fädernesland mera tillgifne. Dessa Finlands svenskar uppofrade gerna allt för sitt fäderneslands räddning. Äfven under det sistutkampade kriget deltog mången Wasagosse med utmärkelse. Dessa gossar som för tillfället frivilligt voro indelte till ett särskildt regemente under benämning Wasa regemente, i historien bekant under namnet Wasagossar.

Mången frivillig, icke till armén hörande kämpe, blef sedermera på ett äkta barbariskt vis misshandlad af deras blifvande beherskare, ja till och mördade. Sådan var händelsen i Närpes socken med flere ställen. En handlande Blad i Kaskö, som ej deltagit i någon folkrörelse, men misstänkt af ryssarne såsom den, hvilken skulle hafva uppviglat allmogen i berörde socken, blef afklädd och fängslad emellan 2:ne kosackhästar med hvilka han måste naken springa eller släpas under traf eller galopp. I sjelfva Wasa, hvarifrån ryssarne under samma krig blefvo af en från Westerbotten lanndstigen trupp drifven ur staden, Ryssarne men snart förstärkte återvände och störtade in i husen, hvarest ånyo plundrades och dertill mördade icke mindre än 10 borgare eller handlande. Blodbadet utfördes, till följe af att flere invånare under ryssarnas reträtt ur staden hade skjutit och träffat några ryssar. Under mördandet ropade ryska befälhafvaren (Kominski?) ”dobra karaschå” - bra skönt. Ryska folket skall i allmänhet ej vara så grymt, men är läraktigt då ledes af ett rått och omoraliskt befäl. Denna råhet fortfar alltjemt. Väl finnes mången civiliserad och förfinad Ryss, men sällan står en sådan i soldatlederna. Humanitet har ej spridt sig långt ner.