Utdrag ur J. Rabbéns lefnadsanteckningar V:b

Femte stycket

Mina krigsminnen från 1808 och 1809 (forts)

Under året hade danskarne byggt ett större antal kanonslupar, hvarmed de tillskyndade handelsfartyg mycken skade, helst om dessa fartyg försökte sin lycka att komma genom sundet utan konvoj, och äfven med konvoj, om denne icke var nog stark. Så hände en gång under denna sommar, då en större handelsflotta, ledsagad af en armerad engelsk kutterbrigg, skulle passera Flintrännan, öfverfölls ej blott handelsflottiljen, utan äfven briggen, som besköts och ändtrades.

Under pågåendet heraf låg våra kanslupar oroliga? i Malmö hamn. Dessa slupar, som sades vara större och starkare än de danske, skulle således kunnat mäta sig med de danska, hvarigenom både konvojen med åtföljande handelsflotta kunnat komma helskinnades undan. Befälhafvaren för skärgårdsflottan i Malmö, var en major eller öfverstelöjtnant Hjärne. Jag var då ännu icke i Malmö.

Sedan jag under denna sommar blefvit skickad hit och dit, måste jag mot slutet af året infinna mig i Malmö för att tjenstgöra vid det dervarande såkallade brigadsjukhuset, inrättadt i gamla barnhuset, en mindre god lägenhet. Här florerade redan typhus med sin följeslagare delirium. Såsom följd af denna sjukdom förekom äfven ett par fall med brand i benen, men hvilken afsöndrade sig skarpt innan den nådde knäet; amputation företogs endast med afsågande af blotta benet nära det ännu friska köttet. En af dessa tillfrisknade. Eländet var emedlertid stort. Sjukantalet växte, och sjukhusförråden voro knappa och af sämre beskaffenhet.

Min tjenstgöring vid detta sjukhus blef ej långvarig, emedan jag snart sjelf angreps af den grasserande farsoten, hvilken var den sjukdomsform som sedan fick namn af Landtvärnssjukan. Jag låg 8 à 9 dygn sanslös, hvarunder man gifvit mig chlorvätesyra med vatten, och derefter med sömnlösa nätter, hvaremot opium icke verkade, gammal Madera gjorde snart önskad verkan. Genom begagnadet ett par varma bad blef jag fullkomligt återställd.

Under min sjukdom dog förste fältläkaren Tielke. Han hade kort förut föranstaltat om inrättandet af äfven ett annat sjukhus, sjelfva rådhuset, och slutligen Knutssalen anslogs jemte alla öfriga rum i huset, hvarigenom inrymdes 174 sängar. I denna lokal emottogs blott typhussjuka, aldrig någon med rödsot eller andra på förhand behäftade med svåra diarrhéer hvilka förlades så långt utrymmet medgaf på gamla stället, barnhusgården.

Två sjukhusläkare hade före min ankomst till Malmö aflidit, ock en tredje afled snart efter min ditkomst. Derefter ankom Dr C. G. Cederschiöld (sedermera Professor i Stockh.), men hvilken insjuknade, hvarig. jag såsom blott underläkare fick ensam stå för hela detta sjukhus. Jag befann mig der med undantag af en timme utan uppehåll från morgon till afton. Under denna tid dog andre förste fältläkaren, Sörling, som blifvit Tielkas efterträdare. Derefter blef Hillers förste fältläkare.

Cederschiöld blef efter någon tid återställd, men tjenstgjorde blott några veckor, emedan han icke kunde förlika sig med Hillers. Derefter anlände Dr Glanström?, men med honom blef samma förhållande, och jag blef, liksom förut, ensam. Under hela denna tid fortfor landtvärnssjukan alltjemt med få undantag.

Vid ett tillfälle hade ett engelskt fartyg strandat bortom Limhamn och en del af matroserne hade förfrusit några tår, som blifvit gangraenerade, hvilka med lycklig följd å ??? sjukhus aftogs. Mot våren började frossfebrer på nytt, och deribland förekom 2:ne fall af slagfluss ( febrig intermitt. Apoplutin?), hvid begge afledo under sjelfva frossanfallet.

Utom rödsot var Landtvärnssjukan ingenting annat än nerffeber. Å Knutsals sjukhus förekom aldrig egentlig rötfeber, ehuru man, fastän oriktigt, kunnat gifva detta namn åt en mängd fall med svarta läppar och tänder m.m. - Meningitis som sedermera föreföll? i Stock. upptäcktes aldrig vid obduktion å Knutsalssjukhuset. Dödligheten i denna nerffeber var ej så stor, som det uppgifvits, åtminstone icke i Skåne eller rättare: i Malmö och Landskrona.

Största dödslistan å Knutsalssjukhuset företeddes under loppet af februari 1809, då hvar 10:de dog. Att dödsantalet vid bataljonerne blef i alla fall vida större till följe deraf att samma soldat inskickades sjuk en eller annan? vecka? efteråt om igen, och till och med 3:dje gången samt till äfventyrs dog andra eller 3:dje gången, men sådant kom ej i brefven?.på sjukhuset, hvarest patienten fick ett annat sängnummer, och ansåg sås. en ny patient.

Af kronan erhöll landtvärnisterna ingen beklädnad hela första året, och det andra icke heller förrän någon tid efter revolutionen. Emedan en stor del bland landtvärnisterna voro fattiga torparbarn, hade de icke tillfälle att bekläda sig sjelfva och i följd deraf måste de nära halfnakne frysa och förgås af elände. Mer än en gång hände att landtvärnister inkommo å sjukhuset, som icke ägde en skjorta qvar.

För öfrigt var tillståndet vid kommisariatet sådant, att fältaflöning ej kunde reguliert utfalla, utan troppen måste hvarje gång vänta flere dagar innan den fick sin aflöning, i stället för sås. eljest är brukligt, att få sin aflöning förskottsvis. Befälet fick vänta 2 à 3 månader, men en särskilt generalorder ålade kommisariatet att till läkarna vid sjukhusen utbetala deras aflöning vid hvarje månads utgång.

Det svåraste under allt detta vid fältsjukhusen var den stora brist på de dertill hörande förråden, hvarigenom elendet steg till ytterlighet. Men revolutionen i Mars som medförde stora förändringar, hade äfven det goda med sig, att sedan på våren och sommaren 1809 blef förhållandet helt annorlunda. Bristen afhjelptes, aflöningen började ordentligt utfalla; folket fick skor och andra klädespersedlar. Ingen typhus mera, med undantag af några lindrigare fall. Men deremot skörbjugg, från ankomande kanonslupar. Af dessa skörbj.sjuka dogo en del så? snart de kommo i land, välmågan? bekom? illa, men de som väl hunno till sjukhusen och der behandlades enligt konstens regler, tillfrisknade.

Sjuknummren hade nu minskats från 174 till 100, och sedan numera inga förnödenheter saknades blef tjenstgöringen i stället för den olyckliga ställnings? en angenäm sysselsättning.

Under hösten blef jag konstituerad till sjukhusläkare med kaptens aflöning. Men snart fick jag ganska trälsam befattning, näml. att revidera hela södra arméns apoteksräkenskaper som varade till den sista Decemb 1809. Kriget var slut och dermed också allt elände.

Som jag under hela det olyckliga krig ej var utom Skåne, har jag ingen närmare kunskap om de öfriga förhållanden, hvilka omtalas sås. ännu förskräckligare.

Den förste generalbefälhafvaren för södra armén var generalguvernör öfver Skåne H:s excellens Toll. Efter revolutionen kom en Mörner, och slutligen general Tavast (sedan exc?).