Andra stycket
Beträffande min tur och otur vid
detta universitet. (forts)
En annan förut
nämnd personlighet vid denna akademi är professor B. Pramberg, han
som trodde sig vara latinare har ett par gånger lupit vilse i sina
försök att störta de possiderande. Äfven jag blef föremål för
honom vid det förslagsupprättande efter förste lifmedicus
Engelhart, hvarom ofvan är taladt. Hvarken Ingelman eller jag kunde
skrifva efter professionen, men en af oss hoppades på adjunkturen.
Prambergs mening med sitt framträdande såsom min opponens var
förmodligen ingen annan än att hjelpa Ingelman till förslaget och
sålunda till adjunkturen, hvartill jag likväl emot förmodan var
snart sagdt sjelfskrifven, nämligen i följd af förhållandet till
kansléren och inskrifningen hos läkarekorpsen i Stockhom. Pramberg
hade emedlertid för sin person ingenting att vinna och inte heller
någonting för besväret. Anatomin, den sak hvari han var eller
borde vara hemma, skulle förmodligen den gången icke öfvergifas;
men Ingelman behöfde och Pramberg åtog sig bestyret. Ingelman var
likväl ledigare latintalare, men misstrodde sin förmåga att ensam
sätta mig i hvad ämnet vidkom, och lika litet kunde den and??
striden utkämpades under mitt presidium för afhandlingen de
scrofulis ??? Pramberg, ehuru
kanske något bättre latintalare än jag, kom likväl i något
anförande af sig och tystnade för en lång stund.
Latin
var den tiden allt i allom, som finnes deraf, att färdighet
deritinnan gälde i filosofiska kandidatexamen för 3 betyg. Som
intet i sjelfva saken, hvilken skulle försvaras, kunde vederläggas,
skulle konsistorum i sin vanliga vishet utöfva sin makt och fälla
domslut, naturligtvis endast rörande färdigheten i latintalande.
Sjelfva ämnet var förut af medicinska fakulteten i högsta grad
lofordadt. I fakulteten, då den var fulltalig, utgjordes af 4
ledamöter, men för tillfället fanns ej mer än 2:ne. Munck af
Rosenschöld var borta, och af de 2:ne närvarande
fakultetsledamöterna hade den ene icke säte i konsistorium, men
blef emot formeln tillkallad såsom förstärkningsman. Ehuru
fakulteten afgifvit sitt ampla vitsord öfver afhandlingen, gjordes
af flertalet ej afseende derå, utan man fasthöll vid den
mindre färdigheten i latintalande, och derföre blef jag till följe
af plurima vota från förslaget utesluten. Den tillkallade
fakultetsledamoten var professor regius? C. Fr. Lilliewalch, hvilken
såsom bjuden kom att visa 2:ne sidor. Händelsen lände mig
emedlertid till ingen skada, ty den plats, som åstundades, erhölls,
d.v.s. ordinarie adjunkturen i teoretiska och praktiska medicin.
Denna utnämning medförde likafullt efteråt mera ondt än godt.
Pramberg gjorde
emedlertid sitt besvär i fåvisko?, likasom han ock såsom opponens
en annan gång misslyckades. Han ville gerna nagelfara, men slutade
derunder vanligtvis såsom gnagare, äfven då han examinerade; men
uti en annan fråga, af större vigt, vardt lyckligare, då han
nämligen sökte transport till den profession som med så mycken
anledning söktes af Bruzelius. Detta påhitt var så mera orimligt,
som han var mindre passande för det sökta kallet. Utom att Pramberg
sjelf gerna såg att Bruzelius tillbakasattes, blef han ytterst eggad
af den makalösa Jakob Sönnerberg, hvarigenom företaget lyckades.
Under att hafva så
lång tid varit vanlottad och dertill med otur vid akademien, beslöts
att försöka en annan väg. Ett förmånligt klockarekall blef
ledigt i Löfvestad, och fastän en sådan befattning torde synas
främmande för en akademinus, söktes den likväl, emedan den i
pekuniärt afseende var förmånligare än innehafvandet af dåvarande
adjunktur. Jag erhöll första förslagsrummet; men såsom icke
varande sångare, ville jag undvika sångprofvet och sökte
rättighetatt få hålla substitut, men frågan derom remitterades af
domkapitlet till konungen, hvilken afslog densamma på den grund att
en sådan befattning vore under min värdighet – jag var professor
-. Emedlertid dugde jag icke till klockare.
Men några derefter
erbjöds mig en mindre främmande befattning, att nämligen åtaga
föreståndarskapet vid ett under anläggningen varande
landtbruksinstitut, hvilken inrättning anlades af Hs excellens
Nordenfalk på egendomen Kälsåker 1/2 mil från staden
Wester-Westervik. Institutet öppnades halffärdigt d. 24 Oktober
1845, men ödet ville att H. excellens dog några manader derefter,
och sterbhusförvaltarna beslöto inrättningens upplösning vid
årets utgång, näml. Den 24 Oktober 1846. Under tiden blef jag
anmodad att i samma egenskap åtaga mig befattningen vid det lilla
Orup i Skåne. Dertill var jag ej särdeles hågad; men efter vidare
betänkande mottogs äfven detta tillbud.
Akademiadjunktslönen i Lund hade emedlertid blifvit förökt,
hvarigenom densamma jemte arfvodet vid institutet beredde tillräcklig
utkomst, fast icke till fullkomlig skuldfrihet. Under vistandet vid
dessa institut hade jag permission från akademien. Vid 70 års ålder
lemnades Orup (1851).
År 1811 i December
blef jag förordnad till vice provincial medicinus? i Kronobergs län
– Wexiö -, hwilken befattning upphörde i September 1812. Under
tiden bestreds äfven brunnsläkartjensten vid Efvedals helsobrunn.
Vid Ramlösa brunn sköttes såsom ofvan är nämdt, ett par år
fattigpraktiken, och 3 år såsom intendent äfven derstädes. 1812
och 1813 om vintern gjordes den vanliga tjenstgöringen vid
Serafimerlasarettet. Under samma tid bodde jag på barnbördshuset
för att under förlossningarna vara till hands. 1815 – 1816
besökttes under 10 månader dagligen hospitalerna i Köpenhamn,
isynnerhet Fredriks och Almindelig samt emellanåt födselstiftelsen.
Detta Köpenhamnska
besök var ett djerft företag för en meddellös, som jag var, utan
allt understöd, hvarför jag ock efteråt fick en hård nöt att
knäcka, hvilken knäckning ej lättade, genom de många offentliga
föreläsningarna som sedermera inträffade samt för det mesta för
intet. Dertill var jag de första ??? icke en gång i åtnjutande af
den därvarande knappa adjunktslönen R50:. Bättre blefvo mina
kamrater lottade. Anmärkas mås dock, att jag aldrig begärde något.
Akademins finansiella ställning var för längre tid sådan, att
adjunk måste i allmänhet gå, liksom jag, lönlöse i 5 a 6 år,
emedan de yngre professorna, också lönlöse, behöllo
adjunktslönerna. Nu är förhållandet annorlunda, men qui bono
sedan man vuxit ifrån dessa förmåner.
1855 erhölls
omsider afsked jemte en måttlig pension – 780 bko – eller lika
stor med den aflöning som jag genom extra tillökning under sista
året vid akademien innehade.
Utom berörde
vistande i Köpenhamn, har jag sedermera företagit åtskilliga andra
resor utomlands, hvaribland en längre till södra Frankrike och
Italien under åren 1851 – 1852. Napoleon III utförde tiden såsom
president sin märkvärdiga statskupp – den 2:dra December 1851.
Handlingen var både stor och djerf och har burit sköna frukter.
Före min afresa öfverlemnades en del af min boksamling – 500 band
– till härvarande universitets bibliotek såsom evärdlig gåfva.
Efter 60 års
frånvaro besöktes 1857 min födelsebygd Wasa jemte södra Finland
med sin gamla och nya hufvudstad, båda efter allmänna eldsvådor
förskönade, särdeles nya hufvudstaden, Helsingfors. Samma år
påbörjades anläggningen af jernväg emellan Helsingfors och
Tavastehus, en sträcka af 10 mil = 100 verst. Kostnaden derför
skedde icke med ryska utan med finska medel.
Under den långa och
missgynnande tjenstetid jag tillbringat vid Lunds universitet, blef
jag mer än en gång erbjuden, å inkomstens vägnar vida
förmånligare beställningar än den härvarande, men länge i
förhoppning på möjligtvis kommande ljusare utsigter trälade jag
alltför länge, tills jag nära nog blef oduglig. Af allt det goda
som akademien och dess yngre lärare i senare tider vefarits har den
åldrige och mest behöfvande ingen fördel deraf åtnjutit. Mången
kan väl undra öfver, att en praktiserande läkare med anseende
skulle kunna komma i betryck, men om sådan ofta hindras i utöfningen
till följe af tjengöring, och synnerligen från landtpraktik.
Staden Lund var visserligen befolkad, men med en befolkning, som till
större delen var stadd i armod, hvarigenom utgifterna ofta
öfverstego inkomsterna. Då man för öfrigt utan statsanslag för
vetenskapen uppoffrat summor, som man ej ägde. Och sedan länge
lönlös, skall förhållandet finnas mindre underligt.
Kortspel, för
hvilken sysselsättning åtskillige bland de så kallade yngre
lärarna vid akademien voro beryktade, har så mycket mindre kunnat
vara bidragande till min förlägenhet, som jag städse hyst afsky
för detta klubblif. Orsaken till förlägenheten finnes alltså
ensamt i här ofvan uppgifna förhållande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar