Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar II:a

Andra stycket

Beträffande min tur och otur vid detta universitet

Sedan jag 1814 blifvit inledd i medicinska fakulteten, blef jag snart förordnad att föreläsa och examinera i teoretisk medicin i stället för professor Eb. Zach. Munck af Rosenschöld, hvilken under hvarjehanda föregifvande kom så lätt i åtnjutande af permission. Denna befattning blef mig stadigt anförtrodd under alla berörde professorns ledigheter ända till 15 läseterminer. - För praktiska professionen lästes 6 terminer och ett år för båda professioner samtidigt. - Munck af Rosenschöld insåg likfullt slutligen obilligheten deruti, att en lönlös, som jag länge var -6 år-, skulle alltjemt vara tillhands för innehafvaren af största löneförmånen vid akademien, hvarföre han vid ett tillfälle begärde af mig ett så lydande intyg: ” att jag ej hade någonting emot föreståendet af hans profession på längre eller kortare tid mot ett årligt arfvode af 400: banko eller eller motsvarande spannmål. Intyget lemnades, men utan annan motförbindelse än på god tro. Det erbjudna arfvodet utföll väl för ett år, men uteblef derefter för alltid. Efter någon tids förlopp blef jag af honom åtspord huruvida jag ville fortfara med bestridandet af hans profession. Svaret vilkoligt jakande, nämligen såtillvida: ”icke på de villkor som i senare åren ägt rum”. Efter detta korta samtal fann den fyndige mannen snart en annan utväg, hvilken var så mycket behöfligare för honom, som af en egen händelse icke ägde en bok, ty hans inskränkta bibliotek hade blifvit taget i mät.

Snillrikhet, som han ej saknade, är likväl icke alltid tillfyllestgörande i katedern, och för att nu undfly lärostolen kallades doktor Lovén till docens samt utvärkade i och med detsamma förordnande för honom att föreläsa och examinera. Lovén som redan innehade åtskilliga smärre tjenstebefattningar, men ännu icke fästat sig för någon af dessa, fann häri en ny uppgående stjerna och läste derföre gerna, men att märka! Mot ett högre och ordentligt utfallande arfvode.

Efter M. af Rosenschölds nog tidiga bortgång med döden blef jag af någon konsistorial ledamot tillfrågad huruvida jag under ledigheten vore hågad att föreläsa samt emot hvad vilkor, hvarå svarades ja, mot 400: banko. Men Lovén, med slägt och gynnare, blef i stället förordnad, och märk! för 800: bko. Häraf insåg lätt min blifvande ställning för stundande tid på den vägen, helst jag såsom föga trätgirig ej ville inlåta i en strid af tvetydig art.

Det samfund, hvaraf vårt consistorium är sammansatt, utgöres ej allenast af quot capita tot sensus, utan synes understundom nästan så, som om en del af dessa capita voro beröfvade all census. De vilja i dag hit och i morgon dit. Sådana egenheter gälla dock icke allmänt för hela samfundet, men så mycket mer framstående hos en eller annan här onämnd. Dylika egenheter inträffade väl öfven i förriga tider, men mindre i vädret än i våra dagar. I gamla tiders äfventyr rådde mer consequens, om ock, som det sades, någon gång mer hätskhet, så att, enligt Qvistofta basunens utsago, ”perukerna flögo kring bordet”. Men redbarhetens på öfvertygelsens väg ansågs dock större. I anledning af konsistoriella tilldragelser för 50 år tillbaka, yttrade den gamla hedersmannen Sjöborg till någon af sina kamrater sedan de nedkommit på Lundagård: ”en kältring är jag och en kältring är du, och kältring äro vi alla vid mötet der uppe” pekande i detsamma åt sessionsrummet.

Sjelfva Tegnér, sig alltid lik yttrade 1817 i anledning af en mig rörande fråga, ”det finnes ingen dumhet så stor, att den icke blifvit sagd i konsistorium”. Uttrycket har sedermera mer än en gång besannats. Såsom ett ganska karakteristiskt prof kan bland annat belysningsvis följande tjena. Det oss bekant att samma sökande person blifvit den ena gången behörigt upphöjd, och några år efteråt nedsatt till näre nog lika med noll. Hvem visste icke att professor Bruzelius, hvarom frågan mer än en gång rörde sig, var en utmärkt kirurg och stor operatör och ej mindre känd såsom accusheur. Professor Bruzelius sökte den förenade tjensten och blef i dessa afseenden erkänd och äfven berömd inom fakulteten, men blef genom en opåräknad transportsökande utstängd, och vid nästa ledighet ustöttes han af samma embetsbröder, likväl med undantag af 7 bättre belysta bröder, hvilka voro följande: Westman, Berlin, Nyblaeus, Ekelund, Chr. Nauman, Jakob Agardh och Mort. Agardh.

Beträffande förevarande fråga, står en märkvärd, och värdefull och sannfärdig uppsats att läsa i bihanget till Snällposten för den 4:de November 1858. Må detta stå till framtida nesa för vederbörande och qvarstå såsom godbit att suga på.

Min andra förman, Jakob Sönnerberg, professor i praktiska medicin, roade sig med att att ej begagna sig af rättigheter till tjenstledighet vid 65 års ålder, utan fortfor i sitt kall ända till nära 80 år då han omsider 1847 afled. Han föregaf sig vara född 1770, men föddes rätteligen 1768. Vid hans död hade jag uppnått den ålder att man ej kan söka en ordinarie profession. ??? söktes icke heller. Otur som har varit min följeslagare, växte genom mannens nit för sin plats, hvarigenom jag blef stående der jag stått.

Sönnerberg, som 2:ne gånger under min tjenstetid var rektor och 2 gånger hindrad, hade alltså under 6 läseterminer laga förfall, och sålunda ingen ersättningsskyldighet. Obarmhertigt var emedlertid hans förhållande emot en nödlidande, som tröskat sålänge för halmen. Härvid må likväl nämnas, att jag derom aldrig gjorde öppet anspråk.

Då praktiska professionen i medicinen 1817 blef ledig efter förste lifmedicus Engelhart, som tagit afsked, voro fyra sökande till berörde tjenst, nämligen dåvarande adjunkten dr. Sönnerberg, prosektorn dr. Pramberg, dr. Ingelman och jag. Vi speciminerade alla utom Sönnerberg, hvilken ansågs hafva gjort sig förtjent till första förslagsrummet utan nytt specimen, och i öfrigt sjelfskrifven till samma profession. Han hade öfversatt Arnemans kirurgi för hvilken han blef kirurgiae magister sedan han ej kunnat genomgå examen för denna grad. Äfven hade han öfversatt Loders antropologi förenad med Flormans myologiska beskrifningar, hvilka han offentligen tillfälligtvis föregaf såsom sina egna.

Något vågsamt, ty Florman lefde ännu och långt derefter. Sönnerberg var på den tiden docent i anatomien, men mindre stark i saken. Hos Ingelman och mig var den gången ej fråga om befordran till professionen. Vi sträfvade blott för den ledigblifvande adjunkturen efter Sönnerberg, hvilken adjunktur af mig erhölls, men till föga fromma. Extra ordinarius var jag förut. Pramberg, som var prosektor med lön, hade intet att skörda, utan en förlust, med mindre än bibehållande af prosektorslönen. Se vidare härom längre fram.

På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom handlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och fördenskull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed sådant fordrade. Den afhandling, – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordad. För tillfället fanns i denna fakultet ej mer än 2 ledamöter, - Munck af Rosenschöld var i Stockholm – hvaraf den ene icke hade säte i consistorium, men blef såsom förstärk tillkallad. På fakultetens ampla vitsord gjordes af flertalet ej afseende, utan man fasthöll vid den mindre färdigheten i latintalande, och i följd af plurima vota blef jag från förslaget utesluten, händelse likväl icke lände mig till någon egentlig skada, ty det åsyftade målet, adjunkturen vanns.

Med afseende på latinet i förberörde fråga, är anmärkningsvärdt, att sjelfva eloquentis professorn Lundblad – hvilken var tjenstledig – skref till kansleren von Engeström och klandrade consistorii förfarande mot mig samt yttrade: att jag vore tillräckligt hemma i latinska språket för en praktisk profession, ty det var ingen språkprofession som söktes. Han intygade derjemte, att han sjelf examinerat mig både i skrifningarna och explication i kandidatexamen. Detta intyg blef för mig en hemlighet till ett följande år, då Hs Excellens sjelf med mycken förnöjelse talade derom. Verkan af detta intyg hade den följd att nytt specimen för adjunkturen ej sattes i fråga. Då Ingelman återkom från Smaland, dit han hade rest, var jag redan ordinarie adjunkt.