Rutger Macklean

En av de största attraktionerna i Svaneholms slott är Mackleanrummet, som byggdes direkt när Rutger Macklean hade flyttat in i slottet 1782. I Mackleanrummet finns en utställning om Rutger Mackleans liv och verk. Så börjar en presentation av hans arbetsplats i slottet som idag är museum. Därefter följer en uppräkning av ett antal saker som finns i rummet. Vad som inte kommer med i denna uppräkning är det porträtt som hänger snett bakom den person som sitter vid skrivbordet och förefaller kika över axeln på det som sker. Porträttet är en litografi av Joachim Ferdinand Richardt och föreställer Johan Rabbén.

Tavlan hängde naturligtvis inte där medan M levde då porträttet troligen tillkom 30-40 år senare. M dog året efter att R blev ”inkallad till docens i ekonomin” av C. A. Agardh. Detta visar, som jag ser det, att intresset för M's verksamhet finns redan vid denna tid. Ett symboliska sätt att tolka porträttets placeringen stämmer väl ihop med den verksamhet som R sedan kom att ägna sig åt.

Åtskilliga år senare, när Svaneholm via Mackleans systerson Bennet hamnat hos C.J. Hallenborg, blir R anlitad av H för att gå igenom Mackleans bibliotek. Här kom han därvid på ett mycket konkret sätt att föra arvet efter M vidare då han fann ett utkast till en lärobok som M påbörjat. Denna kompletterades och utgavs 1845 av R under titeln ”Lärobok i landtbruket i Skurups socken”. En faksimilupplaga utkom 1985 vid 200-årsjubileet av införandet av enskiftet.

 

I följande kommentar som härstammar från året innan boken kom ut, nämns enskiftet som alltså startade här och är anledningen till att M har funnits med i de flesta historieböckerna i modern tid:

”Enskiftet inleddes i södra Skåne på Svaneholms slott 1785 under ledning av Rutger Macklean. I sin lärobok i lantbruket för Skurups socken inskärper han nödvändigheten av att dränera åkermarken väl. Han hävdar också att ett av huvudskälen till enskiftets genomförande var att underlätta för jordbrukaren att anlägga genomtänkta dräneringsdiken för all mark som behövde torrläggas.” (Rabbén, 1844)

Ur doktorsavhandlingen ”Åkerns blomma” är följande citat saxat: ”Den postuma utgivningen av Mackleans lärobok 1845 kom samtidigt som hushållningssällskapen och andra ivrare för lanthushållningen började repa sig efter en längre svacka orsakad bland annat av bräcklig ekonomi i kölvattnet efter en rad år med svåra jordbruksförhållanden. Utgivaren, professor Rabbén, höll samtidigt ett första officiellt minnestal över Macklean i hushållningssällskapet, vilket publicerades i sällskapets årsskrift. Förutom att professor Rabbéns beskrivning av Mackleans insatser utgjorde en av de första seriösa forskningsinsatserna i det svenska jordbrukets historia, bidrog den till att hålla minnet vid liv. ”

Porträttet nedan är det enda kända av Rabbén. De miniatyrbilder av hans huvud som återkommer på andra platser förefaller vara detalj från just detta porträtt.

Porträtt av Johan Rabbén

 

Befordringsvägars besvärligheter

Under ovanstående rubrik beskriver Nils Palmborg hur det kan gå till i akademiska kretsar för ca 200 år sedan. Kärnan i dokumentationen är ett antal brev som Tegnér skrivit där han tar strid för Rabbéns sak. Själv har R noterat följande:

”På den tiden betydde latintalande vida mer än saken, hvarom behandlades. Att jag ej hade mycken färdighet i romerska språkets talande hade någon konsistorieledamot förmärkt, och för den skull blef det af vigt att dervid fästa avseende, alldenstund tidens sed så fordrade. Den afhandling – de scrofulis – som af senatus academiae skulle pröfvas, hade tillförne af medicinska fakulteten blifvit i högsta grad lofordat.”

Konflikten gällde alltså huruvida det var viktigt att en professor i praktisk medicin kan tala bra latin eller inte. När det gällde de praktiska medicinska kunskaperna så förefaller R ha ett tydligt försprång med sina erfarenheter. Formellt ingick det talade latinet i universitetets krav men hade så sakteliga börjat tummas på i vissa fall när språket var av ringa värde. Så småningom försvann det talade latinet helt som krav utom i sitt eget språkliga sammanhang.

Konflikten innehöll bland annat anklagelser gentemot Tegnér att det för honom skulle vara en kamratangelägenhet. Oavsett om detta hade betydelse för saken eller inte så visar det på att de två högst sannolikt umgåtts under en period fram till 1817 när Tegnér skriver detta. Frågan eskalerade och till slut ingrep Kungl. Majt via kansler för att gjuta olja på vågorna och till en del även försvara R's ära.

Palmborgs mer detaljerade beskrivning av ovanstående händelse innehåller även huvuddragen i R's liv för att visa vilken mångfasetterad person han var. Däremot verkade inte akademiska strider om titlar (och löner) vara hans livsluft eller med Essen-Möllers ord ”...hans kynne (låg) icke för strider utan han föredrog ett resignerat stillatigande.” Detta bidrog möjligen till att R's ekonomi åtminstone tidvis var ansträngd.

Troligen var det också av trängda ekonomiska skäl han i september 1830 sökte tjänst som klockare i Lövestads och Fogeltofta församlingar. Hans ansökan innehöll ett förbehåll, då han ville ha en stand-in för att klara sångkraven, vilket överklagades av andra sökande. Senare återtog han sin ansökan men detta illustrerar hans situation där en klockartjänst är ekonomiskt fördelaktig jämfört med universitetsjobbet.

Palmborg avslutar med en bestämmelse ur Lunds akademis konstitutioner som gällde vid ovanstående tillfälle och var lika gammal som den bestämmelse striden gällde: ”Om någon Professor låter märka lust till träta och oenighet och efter en annan påminnelse icke vill rätta sig, så skall densamme androm till exempel ifrån tjänsten removeras.” Palmborgs slutsats blir att akademin skulle åderlåtas kraftigt om regelverket följdes till punkt och pricka.

Det bör kanske påpekas att tvister i befordringsfrågor inte var helt ovanliga. Enligt Elof Tegnér är dessa frågor ”...sedan gammalt den svaga punkten i våra universitets organisation”.

Ett par år efter ovan refererade konflikt kring tjänstetillsättningar annonseras angående efterträdare på en professur i Uppsala där Pehr von Afzelius avser att dra sig tillbaka. Detta är första gången man annonserar i tidningar vilket även fördröjer tillsättningen.

När det gick till omröstning fanns tre namn på förslag: Zetterström, Romansson och Rabbén. Enligt Kardell lobbade föregångaren Afzelius mot Zetterström trots (eller på grund av?) att han i många år varit ersättare för honom. Motståndet hade emellertid ingen effekt på beslutet då detta innebar att han ändå fick tillträda professuren på hösten 1820. Som framgår av R´s egen berättelse var hans ansökan ett sätt för Z. som han kallar ”min vän”, att bli av med en annan konkurrent, Hvasser. Ett brev från Z, daterat 1820, som finns i samlingarna efter R berör detta. Det är oklart om omständigheterna i Lund något år innan haft inflytande på detta val.

För Jämlands och Frösö/Östersunds del har Zetterström betytt att man fick tillgång till ett stort bibliotek några år efter hans död 1829. Han har också fått låna ut sitt namn till den nuvarande samlingen av gamla böcker som följaktligen kallas Zetterströmska samlingen. I samlingen ingår idag bland annat Rabbéns arbete som nämnts tidigare – de scrofulis- fast på svenska och heter då ”Om skroflernas orsaker och dietetiska behandling” som utgavs 1819 dvs mitt emellan de relaterade befordringsmöjligheterna.

Mikael von Strussenfelt (1770-1837)

I SBL står: Genom understöd av en gynnare, kammarherre Strussenfelt, sattes han (Rabbén) i tillfälle att ägna sig åt läkarkallet. På antydda bana var han efter några år så långt kommen, att han 1807-1809, då Sverige var invecklat i krig, fick deltaga i den militära sjukvården.

Gynnare är såväl idag som vid denna tid ett tvetydigt ord. Det kan innebära enbart att på olika sätt stödja någon eller något men kan även innebära en i något avseende tveksam person. Oavsett vilken av betydelserna som avsetts så förefaller både vara användbara om denna kammarherre, sett så här i efterhand.

Den som satte R i kontakt med Strussenfelt var Retzius som undervisade honom i kemi. Retzius tipsade R om att Str., som också studerade kemi, önskade en assistent i sitt laboratorium. Efter fem år som apotekarelev och studier i kemi i Lund var han säkert väl skickad till denna uppgift. Sedan skriver R själv att pga några akademiska lärares uppmaningar så erbjöds han ytterligare bistånd av Str. Detta måste tolkas så att R uppmanats läsa vidare, Str. fick reda på detta, ingrep ytterligare en gång och gjorde det möjligt.

På en tryckt akademisk avhandling från 4 mars 1807 där R medverkar som respondent finns på baksidan en dedikation på latin av Johan Rabbén till Mick. von Strussenfelt vilket innebär att detta exemplar torde ha tillfallit hans ”gynnare”.

Kammarherre Mikael von Strussenfelt var löjtnant vid Norra skånska kavalleriregementet och kompanichef vid Landskrona skvadron. Denna militära befattning var också en bidragande orsak till att R en tid i Pommern var förlagd tillsammans med Str., närmare bestämt på Rügen och där troligen på godset Ventz med koppling till namnet Platen, då R själv skriver att de var inkvarterade hos en f.d. ryttmästare Platen på Ventz i 2 veckor och hade det ”trefligt”. Det kan också vara så att Strussenfelt medverkade till att R blev fältskär, då han sedan länge funnits vid skånska husarerna där R hamnade.

Bland anledningarna att kalla Strussenfelt för gynnare i negativ mening finns nedanstående i några olika källor. Detta tillhör ett senare skede men R nämner inget kring detta som han torde fått reda på ändå på något sätt.

Var för sin bekantskap med general Pechlin misstänkt för medvetenhet om konung Gustaf III:s mord och därför tagen i förhör.

Jacob Gustaf de la Gardie misstänktes för konspiration av kronprins Carl Johan i december 1812 pga ...ett brev från en ryttmästare M. Strussenfelt i Skåne, vari denne begärde hans rekommendationer med anledning av en resa, som han stod i begrepp att göra till f. d. drottningen i Bruchsal. De la G. säger sig ej ha velat oroa kronprinsen med denne »galnings fantasier» utan låtit brevet ligga.

Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister skriver i Anteckningar och minnen ...en viss ryttmästare vid skånska husarerna vid namn Strussenfelt, ett slags fantastisk lärd narr, hvars dåliga affärer genom en crapuleux lefnad i Stockholm blefvo ännu mer försämrade.

Det som slutligen fick Strussenfelt att lämna Sverige för Parma i Italien 1822, var förmodligen ekonomiska bedrägerier, vilket också är innebörden av den term som T-Wachtmeister använder.

Kälsåker och Orup

Här följer ett utdrag ur en doktorsavhandling som handlar om Alnarp och som därvidlag även kommer in på händelser dessförinnan där R har en roll. Avhandlingen är skriven av Åsa Klintborg Ahlklo och har fått titeln ”Åkerns blomma”.

”1837 anlitade hushållningssällskapet läkaren Johan Rabbén (som med bland annat en docentur i ekonomi kvalificerat sig som sakkunnig i jordbruksfrågor) för att upprätta ett förslag till jordbruksinstitut för länet, vars viktigaste punkter sammanfattas enligt nedan:

• Institutets egendom bör ha stor areal för att kunna visa olika metoder för bedrivandet av ett större jordbruk. Den bör även äga tillgång på skog.
• Det bör finnas 4 à 5 vetenskapligt bildade lärare för undervisning i agronomisk kemi, fysik, mineralogi, lantbruks-teknologi, ekonomisk botanik, växtfysiologi och forstkunskap, praktisk geometri, matematiska grunderna för lantbruksmekaniken, hydrauliken och nivelleringskonsten m. m., ävensom ock i de första grunderna av husdjurens komparativa fysiologi, avel och skötsel i allmänhet samt deras allmännast förekommande sjukdomar och deras behandlingssätt m. m.

Det bör även finnas:

• Mekanisk verkstad med behörigt antal skickliga professionister, såsom smeder, vagnmakare och timmermän.
• Fruktträdgård och yrkesman.
• Modeller av redskap; lantbruksjournaler och lantekonomiska skrifter; nödiga matematiska, fysiska och kemiska instrument.
• Direktör eller fullmyndig föreståndare (vetenskapligt bildad agronom).
• Direktion och
• Behövliga byggnader.

Förslaget rymmer ytterligare skrivningar som betonar vikten av de högre ståndens roll som föredömen och förmedlare av den agronomiska bildningen till folket. Därför ansågs det självklart att godsägarsönerna, som den högre utbildningen framförallt riktade sig till, själva skulle delta i jordbrukets praktiska göromål under sin utbildning. För det goda exemplets skull ansåg man också att institutet borde förläggas till en egendom som krävde mycket arbete för att göras till ett väl fungerande lantbruk. Därför ville man inte förlägga det till de platser som tidigare föreslagits i närheten av Lunds universitet vilket omgavs av redan rika och lättodlade jordar. I förslaget omnämns också möjligheten att till ett sådant institut foga en skola för ”folkets söner i åldern 12-18 år” efter mönster av de berömda pedagogerna Pestalozzi och von Fellenbergs skolor i Schweiz och Mackleans lantbruksskola för barn vid Svaneholms gods i Skåne.”

Det är extra intressant att läsa detta när det finns lite av ett facit när det gäller vad R företar sig senare i livet. Att han blev anlitad som sakkunnig bekräftar att uppdragsgivaren redan då såg honom som en kompetent person i dessa frågor. Hans docentur i ekonomi (dit lantbruket räknades vid denna tid) härstammade från 1816 och R verkade, förutom som läkare och lärare, parallellt med jordbruksfrågor. Han hade under tiden fram till ovanstående förslag publicerat både artiklar och en bok i relaterade ämnen. Av olika anledningar fullföljdes inte R:s idéer utan utvecklingen blev, enligt doktorsavhandlingen, såsom följer :

”Genom aktieteckning samlades tillräckligt med kapital för inköp av egendomen Orup där den första kullen om nio elever började sin skolgång i april 1840. Ganska snart stod det emellertid klart att Orups lantbruksinstitut inte blivit det framstående läroverk för hela provinsen som man från början tänkt sig, utan något av mycket blygsammare format, snart istället kallat för Orups lantbruksskola. Trots att de stora förhoppningarna på Orup inte infriats åtnjöt skolan under sin verksamhetstid ett gott anseende som lockade både elever och namnkunniga föreståndare och inspektorer, till exempel bland Skånes större jordägare.

Holmström beskriver den förste föreståndaren Tenger, först dådkraftig, sedan alltmer benägen att tillbringa sina dagar på Skarhult istället för på Orup, samt hur man värvar den ovannämnde Rabbén från en liknande skola i Kalmar till Orup 1847.....”

Johan Nordenfalk försökte på flera sätt att få till stånd en lantbruksskola i Kälsåker utanför Västervik. Allt talar för att en sådan också startade 1845 då 11 rättarelärlingar finns bokförda där enligt husförhörslängden Törnsfall AI:9. Som föreståndare lyckades han engagera Rabbén som också därvid gav ut studielitteratur under titeln Lexor för rättare-eleverne vid Kälsåker. Skolan upphörde redan året efter då projektets primus motor, N, avled och ägorna splittrades. Bland R:s efterlämnade brev finns ett flertal från den efterlevandes hustru (7 st under 1846-53) vars innehåll torde röra denna saken.

Skolan låg alltså utanför Västervik och inte i Kalmar. Med tanke på att den upphörde 1846 så var det antagligen inte så svårt att värva R till Orup även om han själv skriver att han inte var ”särdeles hågad” att anta tjänsten som han ”anmodades” söka. Han nämner själv också ekonomiska skäl till att acceptera erbjudandet.

Bland R:s efterlämnade papper finns en almanacka för år 1850 från Orup. Där kan man följa de huvudsakliga aktiviteterna dag för dag. Det är de aktiviteter man kan förvänta sig vid jordbruk med ett markant undantag. Den 25 under Höstmånaden (September) 1850 står ”2:dra uppsägn. Slagsmål” och dagen efter står det ”Eleverna borta eller inne”. Detta är alltså samma år som R fyller 70, det var förmodligen inte alltid lätt för honom att hålla pli på sina elever.

Detta år ger han också ut en skrift avsedd att användas i undervisningen under titeln: Om plogen, plöjningen och öfrige åkerbruksredskapens användande m.m. : Ett utkast för rättare-eleverne vid Orup. 1851 blir han avlöst som föreståndare för lantbruksskolan.

Med tanke på hans inblandning i de tidigare ambitiösa planerna kan man förstå om han blivit besviken på resultatet, vilket framskymtar i såväl hans egna som andras kommentarer kring tiden vid Orup. Ett institut som mera anslöt till dessa intentioner kom så småningom till stånd då man beslöt att starta upp Alnarp 1857. R iklädde sig dock rollen som kringresande konsult och fick därigenom en funktion som liknade den som Alnarp skulle kunnat ge honom. Mer om detta i ett annat sammanhang.

Efter att ha tittat på förste föreståndarens ursprung, Tenger kom från Västervik, kan man inte låta bli att fundera på detta sammanträffande, dvs varför R kom att hamna där Tenger vuxit upp. En möjlig förklaring är att Tenger agerat som mellanhand/förbindelselänk, mellan R och Nordenfalk, sedan han börjat på Orup.

Utdrag ur J. Rabbéns lefnadsanteckningar V:b

Femte stycket

Mina krigsminnen från 1808 och 1809 (forts)

Under året hade danskarne byggt ett större antal kanonslupar, hvarmed de tillskyndade handelsfartyg mycken skade, helst om dessa fartyg försökte sin lycka att komma genom sundet utan konvoj, och äfven med konvoj, om denne icke var nog stark. Så hände en gång under denna sommar, då en större handelsflotta, ledsagad af en armerad engelsk kutterbrigg, skulle passera Flintrännan, öfverfölls ej blott handelsflottiljen, utan äfven briggen, som besköts och ändtrades.

Under pågåendet heraf låg våra kanslupar oroliga? i Malmö hamn. Dessa slupar, som sades vara större och starkare än de danske, skulle således kunnat mäta sig med de danska, hvarigenom både konvojen med åtföljande handelsflotta kunnat komma helskinnades undan. Befälhafvaren för skärgårdsflottan i Malmö, var en major eller öfverstelöjtnant Hjärne. Jag var då ännu icke i Malmö.

Sedan jag under denna sommar blefvit skickad hit och dit, måste jag mot slutet af året infinna mig i Malmö för att tjenstgöra vid det dervarande såkallade brigadsjukhuset, inrättadt i gamla barnhuset, en mindre god lägenhet. Här florerade redan typhus med sin följeslagare delirium. Såsom följd af denna sjukdom förekom äfven ett par fall med brand i benen, men hvilken afsöndrade sig skarpt innan den nådde knäet; amputation företogs endast med afsågande af blotta benet nära det ännu friska köttet. En af dessa tillfrisknade. Eländet var emedlertid stort. Sjukantalet växte, och sjukhusförråden voro knappa och af sämre beskaffenhet.

Min tjenstgöring vid detta sjukhus blef ej långvarig, emedan jag snart sjelf angreps af den grasserande farsoten, hvilken var den sjukdomsform som sedan fick namn af Landtvärnssjukan. Jag låg 8 à 9 dygn sanslös, hvarunder man gifvit mig chlorvätesyra med vatten, och derefter med sömnlösa nätter, hvaremot opium icke verkade, gammal Madera gjorde snart önskad verkan. Genom begagnadet ett par varma bad blef jag fullkomligt återställd.

Under min sjukdom dog förste fältläkaren Tielke. Han hade kort förut föranstaltat om inrättandet af äfven ett annat sjukhus, sjelfva rådhuset, och slutligen Knutssalen anslogs jemte alla öfriga rum i huset, hvarigenom inrymdes 174 sängar. I denna lokal emottogs blott typhussjuka, aldrig någon med rödsot eller andra på förhand behäftade med svåra diarrhéer hvilka förlades så långt utrymmet medgaf på gamla stället, barnhusgården.

Två sjukhusläkare hade före min ankomst till Malmö aflidit, ock en tredje afled snart efter min ditkomst. Derefter ankom Dr C. G. Cederschiöld (sedermera Professor i Stockh.), men hvilken insjuknade, hvarig. jag såsom blott underläkare fick ensam stå för hela detta sjukhus. Jag befann mig der med undantag af en timme utan uppehåll från morgon till afton. Under denna tid dog andre förste fältläkaren, Sörling, som blifvit Tielkas efterträdare. Derefter blef Hillers förste fältläkare.

Cederschiöld blef efter någon tid återställd, men tjenstgjorde blott några veckor, emedan han icke kunde förlika sig med Hillers. Derefter anlände Dr Glanström?, men med honom blef samma förhållande, och jag blef, liksom förut, ensam. Under hela denna tid fortfor landtvärnssjukan alltjemt med få undantag.

Vid ett tillfälle hade ett engelskt fartyg strandat bortom Limhamn och en del af matroserne hade förfrusit några tår, som blifvit gangraenerade, hvilka med lycklig följd å ??? sjukhus aftogs. Mot våren började frossfebrer på nytt, och deribland förekom 2:ne fall af slagfluss ( febrig intermitt. Apoplutin?), hvid begge afledo under sjelfva frossanfallet.

Utom rödsot var Landtvärnssjukan ingenting annat än nerffeber. Å Knutsals sjukhus förekom aldrig egentlig rötfeber, ehuru man, fastän oriktigt, kunnat gifva detta namn åt en mängd fall med svarta läppar och tänder m.m. - Meningitis som sedermera föreföll? i Stock. upptäcktes aldrig vid obduktion å Knutsalssjukhuset. Dödligheten i denna nerffeber var ej så stor, som det uppgifvits, åtminstone icke i Skåne eller rättare: i Malmö och Landskrona.

Största dödslistan å Knutsalssjukhuset företeddes under loppet af februari 1809, då hvar 10:de dog. Att dödsantalet vid bataljonerne blef i alla fall vida större till följe deraf att samma soldat inskickades sjuk en eller annan? vecka? efteråt om igen, och till och med 3:dje gången samt till äfventyrs dog andra eller 3:dje gången, men sådant kom ej i brefven?.på sjukhuset, hvarest patienten fick ett annat sängnummer, och ansåg sås. en ny patient.

Af kronan erhöll landtvärnisterna ingen beklädnad hela första året, och det andra icke heller förrän någon tid efter revolutionen. Emedan en stor del bland landtvärnisterna voro fattiga torparbarn, hade de icke tillfälle att bekläda sig sjelfva och i följd deraf måste de nära halfnakne frysa och förgås af elände. Mer än en gång hände att landtvärnister inkommo å sjukhuset, som icke ägde en skjorta qvar.

För öfrigt var tillståndet vid kommisariatet sådant, att fältaflöning ej kunde reguliert utfalla, utan troppen måste hvarje gång vänta flere dagar innan den fick sin aflöning, i stället för sås. eljest är brukligt, att få sin aflöning förskottsvis. Befälet fick vänta 2 à 3 månader, men en särskilt generalorder ålade kommisariatet att till läkarna vid sjukhusen utbetala deras aflöning vid hvarje månads utgång.

Det svåraste under allt detta vid fältsjukhusen var den stora brist på de dertill hörande förråden, hvarigenom elendet steg till ytterlighet. Men revolutionen i Mars som medförde stora förändringar, hade äfven det goda med sig, att sedan på våren och sommaren 1809 blef förhållandet helt annorlunda. Bristen afhjelptes, aflöningen började ordentligt utfalla; folket fick skor och andra klädespersedlar. Ingen typhus mera, med undantag af några lindrigare fall. Men deremot skörbjugg, från ankomande kanonslupar. Af dessa skörbj.sjuka dogo en del så? snart de kommo i land, välmågan? bekom? illa, men de som väl hunno till sjukhusen och der behandlades enligt konstens regler, tillfrisknade.

Sjuknummren hade nu minskats från 174 till 100, och sedan numera inga förnödenheter saknades blef tjenstgöringen i stället för den olyckliga ställnings? en angenäm sysselsättning.

Under hösten blef jag konstituerad till sjukhusläkare med kaptens aflöning. Men snart fick jag ganska trälsam befattning, näml. att revidera hela södra arméns apoteksräkenskaper som varade till den sista Decemb 1809. Kriget var slut och dermed också allt elände.

Som jag under hela det olyckliga krig ej var utom Skåne, har jag ingen närmare kunskap om de öfriga förhållanden, hvilka omtalas sås. ännu förskräckligare.

Den förste generalbefälhafvaren för södra armén var generalguvernör öfver Skåne H:s excellens Toll. Efter revolutionen kom en Mörner, och slutligen general Tavast (sedan exc?).

Utdrag ur J. Rabbéns lefnadsanteckningar V:a

Femte stycket

Mina krigsminnen från 1808 och 1809

Dessa minnen höra till de sorgligaste under min långa lefnad. De gå till historien snart sagdt utan motsvarighet. Ryssen anföll oss utan föregående krigsförklaring, det är sannt; men förhållandet hade äfven genom en krigsförklaring blifvit enahanda. Finland, som till en del låg för nära Petersburg, skulle enligt ryska systemet, med afseende på denna del en gång eröfras. Men utan vår dåvarande konungs oefterrättlighet, hade ryska anfallet den gången, liksom mången gång tillförne, uteblifvit. Gustaf IV Adolfs oförsonlighet med franska systemet föranledde Napoleon i Tilsiterfreden att lemna Alexander I tillstånd att eröfra Finland. Meningen dermed var likväl icke hela landet; Österbotten skulle förblifvit Sverige tillhörigt.

Sveriges andra granne var enligt tidförhållandet, en afgjord fiende till oss. I sådana förhållanden blef kriget ett försvarskrig nödtvunget. Mot en af dessa makter hade det varit en möjlighet att försvara sig. Men vår stående armé var alltför svag för att kunna mäta sig med så öfverlägsna massor, och derföre tillskapades ett nytt beväringssystem i hast, men ett system så illa ordnadt, att det ej kunde annat, än medföra? förödelse. Denna nya beväring är känd under namnet Landtvärn. Med ett sådant värn, mindre ensidigt utskrifvet och ändamålsenligare organiseradt, kan Sverige aldrig underkastas.

Detta landtvärn utskrefs vid en viss ålder af allmogen, men de öfriga ståndens ynglingar kommo icke i fråga. Många bondsöner voro äfven frikallade. För öfrigt extrarotering jemte den såkallade vargerings., således en hel armé i Skåne. Skånska landtvärnet utgjorde till en början en särskild brigad. Såsom chef för densamma förordnades kapten löjtnanten (sedan generallöjtnant öfverste marskalk och excellens) gref Jacob Pontusson De la Gardie.

Manskapet samlades om somaren 1808 i Södra Åsbo härad och skulle såsom annat krigsfolk svärja tro och huldhetsed, men dertill nekades enstämmigt. Genom vidare bemedling aflades dock eden. Efter någon tids förlopp nedlade grefven sitt chefskap, och landtvärnet fördeltes bataljonsvis samt spriddes än hit, än dit. Stundom marscherade en del mot Norge och en annan gång tillbaka. En del förlades på kanonslupar.

Så snart det isbelagda sundet blifvit fullkomligt öppet befarade man ej längre danskarnas ankomst med prinsen af Pontecorvo i spetsen. I följd deraf förlades hela Skånska husarregementet på roten med undantag af en ??? sqvadron på Tomarp. Ett par sqvadroner, hvars rusthåll lågo mer koncentrerade, voro aldrig utryckta; den ena af dessa var Manstorps sqvadron vid skånska husarerna, den andra var Haglösa af dragonerna.

Vid krigsrörelsens början i Mars, hugnades vi genom om en generalorder, att ej fästa afseende på aflöning. Meningen dermed, ehuru ej uttryckt, var utan tvifvel? blott till en början. Då jag såsom extra och lönlös hörde innehållet deraf, ville jag ogerna gå i fält, utan fattade beslutet att stanna hemma för att fortsätta min bana vid akademien. Men ytterligare och strängare order af d. 3:je Mars från andra bataljonschefen (J. O. Rosenblad) att genast infinna mig hos honom på Tågerups gård, hvilket äfven skedde. Kvartalsaflöning utföll sedermera.

Sverige var numera icke, såsom under förra året i Pommern, rikt försedt med engelska subsidier, ty dessa hade af politiska förhållanden upphört. Änskönt Regementet blifvit förlagdt på roten, blef jag likfullt icke hemförlofvad, utan qvarhölls af öfverfältläkaren, eller såsom han då för tiden kallades: Förste fältläkaren, Tielke. Den allmänna brist på läkare, som då rådde, gjorde behofvet af allt, antingen dugligt eller odugligt oumbärligt. Att kunna skrifva var understundom redan nog. Vid fältsjuhusen var dock denna konst icke alltid utan nytta.

Härefter kommenderades jag först att tjenstgöra vid Helsingborgs sqvadron af Mörnerska husarerne jemte en mindre del af derstädes förlagda Calmar regemente. Derefter att tjenstgöra vid exercissqvadron på Tomarp, och sedan vid Smålands dragoner: i trakten af Helsingborg. Min station blef nära Pilshult i Kungshults by, hvarest ett inskränkt interimssjukhus anlades. Hittills hade intermittenta febrar varit den rådande sjukdomsformen, men nu på hösten visade sig spridda fall af typhus, liksom förelöpare till hvad som sedan mot vintern på allvar utbröt. Här förekom ett fall af äkta rötfeber, febris putrida ??? hvaraf ganska få ibland den mängd nerffebrar, som sedan herskade, förekommo.

Under vistandet i Kungshult erhöll jag en dag befallning från posteringschefen vid Höganäs att genast inställa mig på Krapparup, emedan ett par soldater af Kungens regemente blifvit blesserade af besättningen från en dansk kanonslup, som om natten landstigit. Dessa soldater stodo ensamma på post å Kullaberg, hvarom danskarne förskaffat sig underrättelse.

Den ene af dessa soldater hade fått en kula i underlifvet och blef död före min ankomst; den andre hade träffats af en kula framifrån på hufvudet af öfverarmsbenet, men hvilken kula icke inträngt eller fastnat såsom Garibaldis kula, utan glidit i kring axeln under huden ända till ryggraden, der den känbart ännu fanns. Karlen skulle i alla hänseenden transporteras till stora fältsjukhuset i Landskrona, och fördenskull fann jag rådligast att ej skära ut kulan, emedan det var mindre ömtåligt för patienten att föras med ett öppet sår, än med 2:ne. Kulan blef der utskuren och karlen återställd. Dessa soldater voro de enda vid hela södra armén, som träffades af fientliga kulor, åtminstone på fasta landet. ( Referens till Garibaldi placerar tidpunkten för Rabbéns återberättande till dec. 1862 eller senare. )

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar I:b

Första stycket

Mina yngre år (forts)

Att vid den tiden tänka på medicinska graden låg utom gränsen för den, som dertill inga medel ägde, och i ett främmande land! Men detta främmande land blef likväl snart nog mitt hemland. Jag fick vänner och gynnare, och oväntade händelser förändrade småningom utsigterna under det att jag emellanåt kom att vistas på landet blef jag understundom redan 1803 anlitad såsom biträdande vid sjukbesök, dock merändels under ledning af någon verklig läkare, ty min kunskap sträckte sig då ej utom pharmacien. Denna praktik gaf väl föga eller ingen inkomst, men lemnade något förtroende ifall yrket blefve min lott. Då emedlertid blott en del af läkarkonstens hjälpvetenskaper innehades, och filosofiska kursen i mellanhand, så förblef allt lika mörkt, hvarför tanken på någon grad förblef bortvänd, och endast återgången till pharmacien qvarstod i mitt inre.

Men åtskilliga minst anade händelser ledde likväl till det mål, hvaråt förut aldrig syftades, nämligen medicinska graden, hvarmed försök till en början gjordes, bestående i en teologisk fakultetsexamen, som då för tiden var brukligt. Licentiatsgraden, hvilken ej blef förhastad, den vanns icke festinate, men lente, ty 12 års studenttid – till 1814 – var länge nog, jemförelsevis med andras på den tiden.

Under dessa år fanns i filosofiska fakulteten flere utmärkte lärare bland professorerne. De mest framstående voro: orientalisten Matt. Norberg, latinaren Joh. Lundblad, den vidtomfattande And. Johan Retzius och Matt. Fremling i hänseende till sitt lefvande föredrag samt den lika behaglige N. H. Sjöborg.

Några år senare uppträdde 2:ne blixtrande ljus i samma fakultet – Agardh och Tegnér. De öfrige i denna fakultet voro icke heller utan anseende. Teologerne, 4 till antalet, de fleste utlefvade. Den yngste, Anders Nylander var då extra ordinarius. Han var hemma i orientalspråken, men dock mindre teolog i nyare bemärkelse, Svebilius eller hans förklaring af Luthers lilla katekes utgjorde hufvudinnehållet för hans teologiska vetande. Tyska språket var honom främmande, och sålunda allt hvad deraf kunde inhemtas. Alla som åsyftade någon grad skulle först examineras af denna fakultet. Juristerna examinerades blott af dekanus i samma fakultet.

Domprosten Nils Hesslin, sedermera Biskop, älskvärd och satirisk gubbe. Hylander var bitande qvick, och hade i yngre åren umgåtts med vår bekanta Thorild, äfven känd för sitt salt. I juridiken fanns endast en professor, Tengvall. I medicinska fakulteten voro 3, hvaraf den ene, A. E. Barfoth i teoretiska medicinen, tillförne i anatomien, hade studerat Boerhav och följde i sina föreläsningar Gabius, för öfrigt utlefvad och svag; den andre J. H. Engelhart, en lysande man, och den 3:dje A. H. Florman, hvilken med utmärkelse försvarade sin plats såsom anatom. På den tiden fanns ingen bestämd emeritiålder, utan en hvar tjenstgjorde så länge han förmådde.

En synnerlig gynnare fann jag snart i den gamle A. J. Retzius, hvilken äfven lemnade mig i uppdrag att privatissime? gå en eller annan tillhanda bland de studerande som ville lära sig elementerna i kemin. Dessutom blef jag af honom rekommenderad till laborant hos en ryttmästare von Strussenfelt, hvilken mångkunnige man äfven studerade kemi, men äskade biträde i sitt laboratorium. Denna herre underhöll mig i Lund under terminerna. Jag arbetade blott under ferierna hos honom.

Någon akademisk grad låg ännu utom all åtanke. Men i följd af några yngre akademiska lärares uppmaningar, hvilka kommo för Strussenfelts öron, och tillfölje deraf erbjöd han mig ytterligare bistånd än det redan visade. Sålunda yppades en utsigt till fortsättande af studier för doktorsgraden. Genom bemedling erhölls derjemte under tiden en tjenst, men lönlös, det var en extra ordinarie bataljonsfältskärs syssla, hvilken innehades från 1806 om våren till 1812. Vid tjänstgöring erhölls likväl aflöning.

Kanslirådet var också en af mina gynnare såsom varande norrlänning räknade räknade han landsmanskap oss emellan fastän bottenhafvet låg emellan. Bland studerande förvärfvade jag många vänner och deribland frast? (troligen avses främst) den oförgätlige C. A. Agardh, sedermera känd såsom Sveriges allsidige snille. Hans blifvande öfverlägsenhet framlyste redan den tiden. Vid hans kandidatexamen, då äfven jag var såsom åhörare närvarande, förvånade han alla som åhörde honom, och särdeles utmärkt var han för Tegman i matematik.

Med Frithiofs skald, men senare, knöts äfven en närmare bekantskap. Den förre var väl egentligen icke skald, men hans prosa var poesi. Omsider vanns målet för det sträfvande, som i begynnelsen låg utom allt hopp, jag var medicinae licentiat i April 1814.

Efter undergåendet af dertill hörande examen erhölls högsta betyget, och 3 år senare blef ytterligare ett särskildt smickrande loford afgifvit, hvilket i utdrag lyder: ”Som fakulteten icke kan påminna sig någon medicinae studiosus, hvilken på en gång så länge och säkert beredt sig till de medicinska examina, eller med mera heder genomgått dem, som licentiaten med beröm tjenstgjort så väl vid arméns sjukhus, som ock vid Kongl. Serafimer lazarettet i Stockholm, flere år förestått fattigpraktiken vid Ramlösa helsobrunn, vikarierat som brunnsintendent derstädes och som provincial medicus i Wexiö, samt vistats en längre tid i Köpenhamn till sina kunskapers förkofran”. Ofvanstående yttrande afgavs då doktorsdiplom söktes utan formlig promotion, hvartill konungen gifver tillstånd.

Från Köpenhamn har jag många betyg af de då dervarande mest berömde läkare, kirurger och accoucheurer?. En del af dessa intyg äro skrifna på latin, men de öfrige på danska språket, hvaribland ett af den vidtberömde kirurgen Fenger, lydande sålunda:

” att Herr Doctor Johan Rabbén i vinteren 1815 og 1816 ??? mina Forelaesningar over de chirurgiske operationer med sin naervaerelse? og at jeg har havt den förnöjelse at se ham som en kyndig og agtbar Mand oftere tilstaede ??? vid betydlige operationer som forefaldte i min private praxis, dette gienkaller jag ofta i min erindring med lige glaede og tilfredshed. Jeg kan ei andet; end önske denne i alle haenseenden förtäffelige mand ald muelig held paa sin videnskabelige bana og lykönske det folk der er saa heldigt at faa ham til laege ibland sig.

Kiöbenhavn d. 4 April 1817

C. Fenger

Kongelig livchirurg og professor*

*Han var tjenstgörande livmedicus hos Fredrik VI.

Min afsigt var icke att ingå vid detta universitet, icke heller var meningen att qvarstanna fastän jag blifvit inkallad till docens i ekonomin, hvilket välvilligt skedde genom professor C A. Agardh under mitt vistande i Köpenhamn 1815. Genom denna kallelse blef jag oförmodadt en medlem af filosofiska fakulteten. Adjunkturen i ekonomin var en privat stiftelse af en professor Claes Bleckert Trozelius, hvilken lön ej var för tillfället ledig, och således icke åtkomlig.

Emedlertid förblef min afsigt att snart återgå till militära läkarbanan, hvilken jag några år tillförne lemnat. Men denna föresats blef i följd bristande besinning om intet. Professor Munck af Rosenschöld hade uttänkt en plan för att komma i ett längre åtnjutande af sin overksamhet. Planen var ej illa beräknad. Han besökte mig, förespeglande ljus i mörkret under önskan att få mig in i medicinska fakulteten, hvartill jag besynnerligtvis samtyckte. Väl anfördes att utsigterna för mig voro förmånligare åt andra håll. Men lättrogen, som jag var, blef jag dock snart öfverröstad.

Nu dröjde det inte länge inan jag hedrades med benämningen: E.O. Adjunkt ii medicin, - d. 8 maj 1817 – och året efter, den 24 febr. - 1818 – ordinarie medicinae theoreti, et practicae adjunkt. Turen tycktes visserligen för tillfället vara gynnande, men oturen lade sig emellan, helst den lilla adjunktslönen ej var ledig och blef icke heller snart.

1820 blef jag uppförd på förslag till med. theoreticae & practicae professionen i Upsala efter första arkiater von Afzelius som tagit afsked. Denna profession söktes ej af mig i afsigt att erhålla densamma, utan derföre att min vän Zetterström äskade mig såsom medsökande, i mening att möjligtvis kunna utestänga Hvasser, den farligaste medsökande emedan han redan var professor i Helsingfors. Försöket lyckades på den tvetydiga grund att Hvasser vid ansökningen ej bifogat kejsarens tillåtelse att söka tjenst utomlands! och kansleren, prins Oscar, förklara att konsistorium icke behöfde göra afseende på Hwassers ansökan emedan det fanns 3 ändå till förslagsrummen. Professionen erhölls i sin ordning af Zetterström som i samma afseende var den äldste.

En tid efteråt befordrades jag till den lönlöse professorsvärdigheten, hvilken förmodligen kom såsom ytterligare erkänsla från universitetets kansler för den läkarvård han åtnjutit under en betänklig sjukdom 1819 i Lund. 1820 blef jag direktor vid kliniska institutet härstädes, hvilken befattning likväl af förekommen anledning aldrig tillträddes. Dock qvarstod jag länge i denna egenskap.

Af Fysiografiska sällskapet i Lund blef jag ledamot 1817. Af Sv. Läkaresällskapet i Stockholm 1818. Korresponderande ledamot af Kongl. Landtbruksakademien 1839. Under tiden hade jag författat afhandlingar och uppsatser i olika ämnen, såväl medicinska som och i landtbruksväg m.m., men för det mesta anonymt. Den tiden var jag hästvän och vän af djurskötsel i allmänhet och arbetade ofta i förening med vår förtjenstfulla Alexis Noring.

Utdrag ur Johan Rabbéns lefnadsanteckningar IV:e

Fjerde stycket

Post scriptum

Våra ständer ville en gång på rent allvar upplösa större delen af vårt återstående kavalleri, en plan som var egen i sitt slag och fördelen deraf svår att inse. Visserligen är ett kavalleriregemente ganska kostbart, men sålänge potentaterna ej blifvit, och, enligt verldens gång, aldrig kunna bli så enige, att allt krigande skulle upphöra, så måste utan tvifvel all bruklig beväring användas.

 

Det gifves väl ett fall i hvilket kavalleri är oanvändbart, nämligen i bergtrakt; men vårt land är ej öfverallt bergland, ty vi ha många öppna fält, passande för kavallerimanöver. Hvem vet icke hvad svenskarne fordom uträttat medelst kavalleri, t.e. G. A. vid Lützen, Carl XI i Skåne. Hvem har sig icke bekant hvad konung Jochim Maret under de stora franska krigen med sitt kavalleri utförde. Kavalleriet har mer än gång i vår tid genom sin hastiga ankomst till den grad försvårat fästningsbefälhafvare, att öppnat sina portar.

Infanteriet befinner sig ofta i största osäkerhet om det under en träffning ej understödes af kavalleri. Till och med vårt verksammaste vapen besegras stundom, af kavalleri. Under fältslaget d. 16 April på vägen emellan Pasewalk och Anklam gjorde 2:ne franska sqvadroner choc på 2:ne af våra kanoner och eröfrade begge pjeserna. Härvid bör märkas att de franska sqvadronerna voro den tiden dubbelt starkare än våre sqvadroner äro. En fransk sqvadron utgjordes af 200 hästar med dubbelt befäl. Vanligtvis anses en kavallerichoc på kanoner såsom ett utomordentligt vågspel, hvilket det också är, såvida kanonbetäckningen är stark, och ännu mer om kanonen är laddad med skrot (drufhagel). Kulskott göra färre fall.

Föreställom oss nu kavalleriets afsittning såsom en besparing för staten, det är visserligen sannt; men föreställom oss äfven möjligheten af krig, försvarskrig naturligtvis, hvarvid behofvet af kavalleri blir oumbärligt, hvar fås remonter i en hast. Efter kavalleriets afsittning, upphör uppfödande af remonthästar, och huru lång tid åtgår icke för att få dem, som kunna erhållas, brukbara. Carl XI hade nog funnit hvartill kavalleriet gagnade innan han genomförde sitt indelningsverk. Jag är derföre ingalunda någon ifrig försvarare af indelt kavalleri. En annan fråga är, huruvida ett värfvat regemente kostar mindre än ett indelt.