Brev till Esaias Tegnér 1832, tillägg

Jag återkommer härmed till Rabbens brev i samband med Hilda Gustafva von Schwerins död på Hjularöd. Där skrev han, förutom att fadern Carl Gustaf von Schwerin uppges sakna all människokännedom, följande:

Den saliga förtvinade under sina senare år ensam uti fadershuset, hvilket ständigt varit och förblir fullt af obehagliga egenheter, till ex. herskande Sultaninnor af nedrig härkomst med svarta själar, samt andra favoriter af likartad natur och otaliga andra besynnerliga förhållanden. Om slumpen någon gång förde en bättre sinnad person i huset, blef denne snart blottställd för förföljelse; de närskyldaste derifrån ej undantagna.

Då R vänder sig till en biskop med dessa formuleringar så har jag inte kunnat låta bli att fundera på vad dessa baserar sig på. Den enda grupp som detta skulle kunna appliceras på torde vara judarna. Detta grundar jag bl.a. på nedanstående.

Sten Hidal skriver i en recension av Judarna i Sverige av Hugo Valentin. (www.signum.se)
Esaias Tegnérs brev ger många exempel på hur en högt bildad person med rötter i upplysningstiden kunde se en stor fara i den judiska invandringen. Valentin nämner inte dessa brev (förmodligen därför att de inte hör till den offentliga historien), men väl hur Tegnérs biskopskollega i Karlstad, C A Agardh, 1856 i en vida spridd bok i judarna såg en nationell fara.

I Esaias Tegnér Samlade skrifter sjunde delen 1831-1835 av E. Wrangel och F. Böök får man detta bekräftat. Vid sökning på judar/judisk erhölls femton träffar i brev och nedskrivna tal, där judar som kollektiv omnämns i mindre smickrande sammanhang. Dessa tillkom också åren runt brevet i fråga.

Biskop Tegnérs åsikter var troligen inte okända för R som också kan ha delat dessa. Han såg kanske denna åsiktsgemenskap som en möjlig väg att övertala honom att fullfölja önskemålet i brevet. Detta är i mina ögon, trots sina osäkerheter, en rimligt antagande och borde kunna gå att beläggas när det gäller situationen på Hjularöd.

Sten Hidal har (2013) en i sammanhanget intressant position. Han är både sekreterare i Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund och ordförande i Tegnérsamfundet.

Lunds Veckoblad

Har under ett besök i Göteborg besökt samhällsinstitutionens arkiv vid universitetet och bläddrat i Lunds Veckoblad som finns där på microfilm. En av anledningarna till besöket var att jag ville jämföra den ”biografi” som blev publicerad med det utkast som fanns sparat bland R's dokument.

Jag har inte ”lusläst” samtliga publicerade kapitel men tror mig kunna säga att överensstämmelsen är god vad gäller kapitlen 3 till 5. Vad avser kapitel 1 och 2 så förefaller det som man valt att inte publicera dessa. Kapitel 4 delades i 3 delar vid publicering så man får intrycket att samtliga kapitel publicerats. Kontrollen gjordes mha de uppgifter jag funnit om publiceringsdatum troligen framtagna av Nils Palmborg. Även veckorna innan kontrollerades med tanke på att de två första kapitlen saknades.

Varför publicerades inte de första kapitlen? Kapitel 1 innehåller en hel del dramatik kring krigen mot Ryssland med åtföljande förlust av Finland och borde rimligen kunnat attrahera läsekretsen. Rabbén hade emellertid inga egna upplevelser utan återger information han fått på annat sätt.

Det andra opublicerade kapitlet handlar om Rabbéns tid vid universitetet i Lund. Hans fokus är där på ”missgynnande” och ”otur” som gjorde det svårt för honom att försörja sig. Lund var vid denna tid en tämligen liten stad där sådant som släktskap och social status skulle kunna göra sig gällande. Möjligen ville tidningen inte stöta sig med sin läsekrets som kan ha funnits representerad i R's text.

När jag ändå var på plats passade jag på att ”bläddra” i tidigare utgåvor. Där hittades en artikel om vattuskräck skriven av R daterad 18 juni 1817. Där beskriver han bl.a. symtom och spridningssätt. Men huvuddelen av artikeln i fråga är en argumentation för att hundarna skall bära munkorg för att förhindra spridning och därmed sammanhängande juridiska spörsmål.

Kanslirådet

Rabbén nämner själv i sina anteckningar att han haft ytterligare en gynnare förutom de 2 tidigare nämnda Retzius och Strussenfelt. Han skriver inte i klartext vem denne gynnare är utan kallar honom kanslirådet och tycks därmed anse att det är avgjort vem det handlar om. Man får också veta att denne ”...såsom varande norrlänning räknade … landsmanskap oss emellan fastän bottenhafvet låg emellan”.

Ett kansliråd förefaller vid denna tid vara en tjänsteman som närmast under ett statsråd bereder olika frågor, men det kunde även vara en ren hederstitel. Den enda person jag funnit som passar in på denna beskrivning och samtidigt har sitt ursprung på samma breddgrader som R, d.v.s. Vasa, förefaller vara Matthias Norberg. Norberg, professor i grekiska och österländska språk, tjänstgjorde i Lund från 1782 till 1820 delvis som orientalist men huvudsakligen som latinsk vältalare.

N. var från Nätra i Ångermanland och han fick även år 1812 kansliråds värdighet. Utnämningen till kansliråd var i hans fall troligen en hederstitel som utdelades som en slags kompensation för en utebliven tjänst. Detta stämmer sålunda med uppgifterna från R. Man kan emellertid fundera lite över det faktum att Rabbén, med hans dokumenterade brist på latinsk vältalighet, sponsras av en professor i samma ämne. Det var säkert som R. påstår att den geografiska samhörigheten var av betydelse.