Under denna rubrik kommer okommenterade delar av hans egna noterade minnen. Utdragen är så långt möjligt trogna ursprunget, inklusive uppenbara missar. Numrering med romersk siffra överensstämmer med R:s egna medan bokstaven är min underindelning.
Jag är född i Mustasari socken
i hvilken gamla staden Wasa var belägen jemte soknens moderkyrka,
men i den der underlydande kapellförsamling, Qveflax kallad (numera
särskildt pastorat) och Wassor by å hemmanet Rabb den 14 December
1780. Fadren Anders Johansson Warg, bondson, blef måg i huset och
blef sålunda kallad Rabb. Modren Anna Johansdotter Rabb. Sådan är
min stamtafla. Allmogen i denna trakt bära alltid namn efter det
hemman hvarå den är född eller blifvit bosatt; men i andra delar
af Finland hafva äfven bönder egna slägtnamn. - Att min faders
farbror, som kallade sig Wargentin, läste sig till prest och blef
sedan prost i Lappo, medförde inga anor.
 |
| Läsövning! Informationen i denna del finns endast delvis i text nedan. |
Vid tolf års ålder börjades
min skolgång i Wasa trivialskola. Vid inskrifningen derstädes ansåg
rektorn mitt namn Rabb vara väl kort, hvarför han i samråd med mig
lade en dertill jemte
acutus öfver bokstafven é,
hvarigenom Rabbén. Under skolferierna vistades jag alltid på
landet, d.v.s. från midsommars afton till den 23 Augusti, samt
deltog då i förefallande, landtliga göromål i likhet med öfrige
arbetande, dock utan tvång. Det skedde af böjelse. Äfven under fem
veckors julferier vistades jag på landet.
Skoltiden
har ock sina behag för pilten, dock icke för den tröghörde,
hvilken likasom dragaren, är blottställd för karbasen, åtminstone
enligt gamla regimen. Dessa bestraffningsinstrumenter förfärdigades
af björkqvistar och vanligtvis af de ynglingar för hvilka de till
äfventyrs kunde komma att användas. Dock voro de straffskyldige
icke särdeles många, men enskilta så mycket oftare. I nedersta
klassen kom karbasen aldrig i bruk under min tid; men i andra klassen
såg man den mer än en gång begagnas, äfven i afseende på själfva
läsningen, isynnerhet för utanläsning. Ett par av lärarne voro
utnärkta personligheter, men deremot andra, fastän icke
obskyranter, voro mer än klandervärda eller mindre danade till
lärare. Apologisten var en gammal gubbe med röd peruk, i hvilken en
okynnig pojke hade en dag hakat fast en metkrok försedd med ett
snöre, löpande i en ring under taket, och hvarmedelst peruken
upphissades, men ingen, som gerna är framme, hade föröfvadt
upptåget. Målet förföll.
Skolan
utgjordes af fem klasser och alla befunnos i en enda ofantligt stor
sal. I denna skola läste såsom vanligt på den
tiden öfverallt, blott de döda språken; på något annat tänktes
aldrig, ej heller på någon annan vetenskap (om man ej dertill vill
räkna historia, geografi och matematik. Naturvetenskap nämndes
aldrig.) än teologi och dermed bråkades till ytterlighet, allt på
latin. På utanläsning lades högsta vigt, mindre afseende gjordes
på öfversättningen, nämligen af den teologiska bok som begagnades
– Bengelius –. Noggrannare var dock förhållandet med de gamla
klassikerna.
Skolan
lemnades från konrektorsklass i Maj 1797, i hvilken klass hebreiska
språket ännu inte lästes. Afgången från skolan skedde ej i brist
af lust för studier, men för att komma på annan väg än den
presterliga, hvartill skolundervisningen hufvudsakligen.
Af en egen
händelse kom jag såsom lärling på apoteket i Karlstad, och blef
efter fem års öfning derstädes förklarad för pharmaciae
studiosus -1802 -. Under dessa år inhemtades, utan den egentliga
öfningen i yrket, äfven konsten att förfalska ett eller annat
läkemedel, såvidt patienten ej derigenom direkt skadades, men som
lände till någon förmån för apotekaren. Häraf inses emedlertid
nödvändigheten af en noggrannare kontroll öfver detta stundom
hemlighetsfulla förfarande.
Utom dessa någon
gång förekomande småkonster, blef mitt älsklingsstudium kemi,
hvilken håg ännu fortfor sedan jag blifvit student i Lund 1802.
